BLOGG #107 - NU FÅR DET FAN ANAMMA VARA NOG

Nu räcker det. 107 dagar i rad med en massa blaj om fotbollsresor kors och tvärs och hit och dit. Är det underhållning det? Va?! Det enda goda som har kommit ur det här är att mina barn i vuxen ålder kan läsa igenom de här inläggen och få bekräftat att deras gamle man är helt blåst. Om det nu är att anse som något gott. Anyways. Här kommer senaste matchen.

Efter fredagens och lördagens eskapader hänger vi med våra kompisar Ginge och Jen samt deras döttrar. Spännande saker händer när barn av olika moderspråk ska försöka förstå varandra men det går förhållandevis bra. Kurragömma är ju till exempel ett universellt språk i sig själv. Vi fokar på att göra familjegrejer under de närmaste dagarna efter den stora fotbollsdagen på lördagen och först på tisdagen är det dags för fotboll igen.

14/4 2015 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (17 720)

Tjejerna stannar hemma men Lilla Sektionen följer med till hemmaborgen. Vi hänger förstås på Mannings uteservering först och intar lite käk där innan vi knallar vidare till Black Horse. Till min sons förtjusning finns det macka med tonfisk. Briljant meny de sportar på den där puben mitt i stan. Tipstävlingen ska styras upp på svarta hästen och eftersom den lille inte riktigt har tålamod att vänta följer han med farfadern ner till stadion. Efter en kvart har jag lyckats fånga in samtliga tips och beger mig också ner dit. Tidigare än jag nånsin varit på plats inför en match tror jag, men är man bara snart sex år vill man gärna hänga nånstans med sin pappa och farfar där det går att kicka lite boll eller åtminstone röra sig lite halvfritt. Dessvärre har man stängt av konstgräsplanen bakom läktaren vi ska sitta på så det går inte att gå ut där och joxa med trasan, fast skam den som ger sig. En annan liten kille står och lattjar med en tennisboll och snart är Lilla Sektionen inblandad i en träningssession med honom. Här är ett annat världsomspännande språk som förbinder både barn och vuxna. Fantastiskt att se.

Trots matchstart kl 19.45 lyckas den lille sonen hålla sig vaken hela matchen och han får dessutom jubla tre gånger. Kanske är det den grejen som gör att han inte knoppar in? Eller stämningen som är ca hundra gånger bättre än kyrkotystnaden från lördagen. Märkligt vilken skillnad det alltid är på lördags- och veckomatcher. Alltid. Vi får se en riktig kanonstrut av den obskyre målskytten Cole Skuse plus en balja vardera av målsprutorna Sears och Murphy. Kul att se en riktigt bra fight som avslutning på 2015 års medlemsresa, det är inget som en är direkt bortskämd med. Bra spel, många mål och härlig stämning på läktarna. Goa grejer.

När det är dags att ta sig hem till värdfamiljens hus knatar vi (eller snarare så går jag med Lilla Sektionen på axlarna) upp till taxiallén ovanför torget och grabbar en bil med chaufför för att ta oss hem uppför den långa, långa backen till huset. Taxichaufförer är också bra på språk, de kan nog typ alla världens lingo. Vår berättar att han har en kompis i Cardiff som gillar fotboll och att han måste ringa och fråga honom hur det gick för stadens lag i kvällens match. De har humor också de rackarns taxisnubbarna.

Då har vi avhandlat alla matcher med Ipswich Town plus med andra lag som har ägt rum i UK samtidigt som jag varit där och tittat på. Nu är det bara att se fram emot nästa drabbning, nämligen den i Düsseldorf i juli när det är dags för pre-season och match med efterföljande tysk bratwurstfest. Fortuna Düsseldorf tar emot Ipswich Town. Jag och Fru Nygårds är där, rapport kommer givetvis. Oklart när, men den kommer.

Tack du som orkat läsa om match-, och kanske framför allt, reseupplevelserna på den häringa bloggen på datawebben de senaste 107 dagarna. Nästa gång det blir nåt skrivet kan det nog hända att det handlar om något annat än fotboll, men en kan ju inte vara helt säker. Vi får se helt enkelt. Bis später!

ETT SLAGS SUMMERING AV HELGEN VECKA 48

Egentligen bör man och kvinna lyssna på Bob Hund helgen vecka 48, men jag har inte tid med det den här gången. Jag lyssnar på fotbollssånger istället.

Till följd av fotboll och kanske även en mindre mängd alkohol uppstår lätt en viss trötthet vid hemkomst till fäderneslandet som i sin tur kan få en att hemfalla till att stöpa om sin blogg till nån slags jävla bilderbok. Så kan det gå ibland. Här kommer de mest spännande bilder en människa kan beskåda julmånaden 2013:

Det är så lätt att se glad ut på en fredagskväll i slutet av november. Det är ju innan man vaknar upp och fejsar att det är lördagsmorgon.

Men ett besök på Borough Market lördag förmiddag blir ett wake-up call för en gubbgrupp med kollektiv betongkepa när den inser att ett par piggsvin har dekapiterats för att utgöra nån slags dekoration hos en nasare som säljer diverse obskyra flådda djur. De verkar ha lite mer otur än vi och ser inte så pigga ut som namnet antyder.

Den som säljer fransk kaninsadel borde gå på sinnesundersökning. Eller så kanske det inte är en cykelsadel så som jag föreställer mig. Det kanske är nån annan slags sadel. Socialdemokratisk adel möjligen. Troligen. Vi går på puben istället och försöker skölja ner dessa avarter till mänsklig föda.

Sen när en går på sunkpub i Charlton före match och skickar ner en högst tvivelaktig hög med kycklingkebab ackompanjerad med pommes - på tal om avarter till mänsklig föda - kan det vara skönt att hitta sin plats på läktaren. Längst ner i hörnet med ett gäng riktiga gubbar på raden bakom. Tryggt.

Tänk att en vinst med enda målet på bortaplan kan få ett gäng unggubbar att bli så glada. Eventuellt har ölen och juldekorationerna i den brittiska hufvudstaden något att göra med det hela också.

När en sen har varit glad en hel helg och kommer hem till familjen blir en ännu gladare. Och ivrig att uppdatera matchlistan i sitt mest omhuldade spread sheet. För det är ju det alla gör när de kommer hem från UK. Väl?

BILJETTNOJA TURNS WORSE

Utsålda fotbollsmatcher är svåra att få biljett till. Det ligger så att säga i sakens natur. Man blir lätt nojig att biljetten ska få fötter och försvinna liksom. Den omedelbara och upprepande åtgärden är att känna att biljetten ligger i fickan där man la den. Företrädesvis varannan minut. Många matcher har den där nojan varit där och lika många matcher har biljetten legat där den ska.

Fredag eftermiddag och planerad avfärd mot Skavsta tar sin början trots att det naturligtvis flytit in så mycket material till jobbet att det räcker för att sysselsätta sig en bra bit in på nästa vecka. Odramatisk bilfärd följs av möte med övriga i gänget som ska flyget ner till Düsseldorf. Det irländska lågprisflygbolaget sköter sig som vanligt bra vad gäller att komma i tid. Den väl tilltagna flygtiden och den beräknade ankomsttiden slås med råge och istället för att ta tysk mark 22.50 så är vi på fast land 35 minuter tidigare. Att vi beställt taxi till 23.30 ter sig väldigt korkat just nu. Märk väl att vi landat i Tyskland dock. Taxisnubben har förstås koll på flyget och står med en skylt textad till Mr Nygårds i famnen. Vad formidabelt elegant. Det har aldrig stått en skylt med mitt efternamn när jag klivit ut genom tullen. Med tysk ackuratess för han oss till vårt hotell och anländer 23.20 istället för som beräknat 00.50. Vilken bonus galore. Då borde man ju kunna hänga några timmar på den mittemot hotellet liggandes irländska puben och ägna sig åt att snacka, dricka öl och spela biljard. Det verkar som en bra idé just då. Vid sänggående 02.30 ter det sig mindre begåvat, men det var ju gott med lite tysk kvalitetsöl.

Schemat för dagen blir en smula förskjutet till följd av det oplanerade pubbesöket och vi planerar ankomst till matchorten Dortmund vid kvart i ett. Biljetten är i fickan, det är kontrollerat ett femtiotal gånger vid det här laget. Dessutom kollas den en gång av konduktören på regionaltåget. Matchbiljetten gäller nämligen som tågbiljett på matchdagen. Otroligt men sant. Då vi splittrat upp den 11 man starka truppen i två så har dessvärre den andra grupperingen införskaffat riktiga tågbiljetter. De behöver således återfå lite flis från den tyska järnvägens finanser och möter upp oss för att få sina biljetter. Jag spar min och stoppar den i den dragkedjeförsedda fickan i jackan.

Vår grupp åker med nästa tåg och börjar ta oss upp mot Westfalenstadion (eller Signal Iduna Park som arenasponsorn behagar kalla den till samtliga supportrars stora förtret) så snart vi ankommit . Vi behöver lunch. Gyros. Det är inte döner men det får duga. Hela kostcirkeln är ju ändå representerad: Kött, potatis och grönsaker. Det är fina grejer med gyros, pommes och en halv lök i strimlad form. En öl till det och magen har fått sitt. Bäst att kolla biljetten innan vi går vidare mot arenan. Den är för jävla bra den där fickan med dragkedja på insidan av skaljackan. Så länge man lägger biljetten där vill säga. Gör man inte det kan en känsla som man bara fruktat som döden tidigare lätt infinna sig. Den rör runt i min mage som en tornado. Det känns inte bra det här. Biljetten är borta. Den står icke att återfinna. Jag tror panik är ett bra ord att beskriva känslostämningen i min långsmala lekamen. Vad fan gör jag nu?