ATT HITTA NÅGOT GEMENSAMT

Om man som jag inte är överförtjust inbiten Formel 1-fantast går det alltid att luta sig tillbaka på fotboll och hallindiebandy i far-son-relationen med Lilla Sektionen. När det gäller far-dotter-relationen har vi mest haft det gemensamt att vi tycker om varandra väldigt mycket (vilket i sig egentligen är mer än tillräckligt) men det kan ju vara lattjo att ha något gemensamt intresse också (hon är inte mycket för fotboll och stickning ligger mig inte särskilt varmt om hjärtat). Men jag tror vi har hittat nåt nu.

Till följd av ett stundande projekt med Min kompis Fredrik (där vi för övrigt i skrivande stund dividerar om vem det egentligen är som är projektledare) har det gjorts vissa investeringar i den fram tills idag vilande hemmastudion. Jo, det finns en sån här i hushållet och ungdomen av idag undrar förmodligen varför huset sportar prylar från 1900-talet. Hur som helst så faller Systersektionen pladask för hela upplägget med den gamla Roland-synten, mikrofonen, mixern och det nyinhandlade externa ljudkortet.

Fadern tar några ackord på klaviaturen och Systersektionen improviserar fram lite sång. Det är nästan löjligt vad roligt vi har. Spelar in och lyssnar på vad vi åstadkommer. Kanske inte Billboard-material, men det är givetvis av underordnad betydelse. Imorgon jammar vi vidare.

KONSTEN ATT SÄRSKILJA EN VINTER-OS-GREN FRÅN NÅGOT HELT ANNAT

Att separera en gren som sorterar in under OS-ringarna från något som har lite eller ingenting alls med vinter-OS att göra kan tyckas vara en enkel match. Givetvis kunde inget vara mer fel. Hur skiljer man till exempel på curling och hurling?

CURLING VS HURLING
Det skiljer ju nästan ingenting. Hur lätt är det inte att peta dit ett h istället för ett c? Ett tips är att skärskåda tillhyggena:

Hurling är en irländsk sport. Stekspaden och bollen lär vara centrala i sporten, men eftersom jag nu har lagt mig till med olaten att inte orka googla kan en bara spekulera i hur sporten ifråga utspelar sig. En inte alltför avancerad gissning är att det inte liknar curling så mycket som namnet antyder. Som bekant använder man inte stekspade i curling utan där har man en kvast och en skittung sten. Lite mer hardcore om ni frågar mig.

HOCKEY VS HOCKEY
Här skiljer det verkligen ingenting. Inte ens ett c. Hockey i Kanada är ishockey. Hockey i England är landhockey. Båda är OS-sporter, men hockey på land är ju inget annat än hittepå. Vad mig anbelangar får man gärna rycka OS-statusen från landhockeyn och ge till den kommande världssporten hallindiebandy. 

Till yttermera visso ser klubban i landvarianten av hockey ut som jordens sämsta stekspade.

SKYTTE VS SKIDSKYTTE
Jättelätt att förväxla när det går dåligt för Ragnar Skanåker och man tänker "vilken jävla skitskytt" varpå man genast börjar undra om de kör vinter-OS mitt i sommaren.

BOB VS BOB BEAMON
Det är bara efternamnet som avskiljer det ena från det andra. Hade Bob Beamon varit aktiv idag istället för 1968 hade det inte bara varit sjuhelsikes mirakel utan han hade också försökt sig på att vinna vinter-OS i bob. Bara för att jävlas. Men sånt håller ju inte i längden.

Är det en bob eller är det Bob Beamon? You tell me.

SNOWBOARD VS SCOREBOARD
Säg "snowboard scoreboard" fort 20 gånger och kom sen inte och säg att du vet vilket som är vilket. En ledtråd är att det är avsevärt svårare att göra en 720 med en sån här:

Nu är jag inte helt säker (google är fortfarande trasigt på min laptop) men om inte det här är en resultattavla från en hurlingmatch så vet jag inte vilken resultattavla som kan hålla reda på en hurlingscore. Om ni undrar hur en snowboard ser ut men också har defekt google så ser den ut som en gigantisk stekspade fast med ett handtag som är lika brett som själva spaden. Plus bindningar. Det är lite som samtliga ovanstående nästan oseparerbara saker, sjukt sjukt sjuuuukt lika [insert x-files theme]. Sov så gott nu då om ni kan.

OS-UPPDATERING

Ok, det är lika bra att erkänna att jag inte såg den komma. Dock var det till fromma för medaljtabellen vad nationen Sverige anbelangar. Gårdagens rant om  alla silvermedaljer och att ett hockeyguld skulle vara en snabbfix känns lite pinsamt så här dagen efter med tanke på dagens händelser.

Skönt att kunna lägga ett guld till medaljsamlingen och komma lite närmre de stora nationerna. Bara för mig att göra en pudel och välkomna det oväntade guldet. Behöver jag säga att jag är en stolt pappa? Jag menar, det är ju inte varje dag Sverige slår Ryssland med 10-9 i en gastkramande OS-final i hallindiebandy.

OSPÄNNANDE RESULTAT

På förekommen anledning följer här en räcka ospännande resultat.

0-4
Ditt ishockeylag ligger under med 4-0 (alternativt 0-4). Sjukt ospännande. Det hjälper liksom inte att Lilla Sektionen styr upp en plan som innebär att han klättrar in i paddan, gör nio snabba och kliver av isen igen. Om det bara hade varit 3-0 (0-3) så det hade varit den svåraste hockeyledningen ever. Då hade det varit lite spännande faktiskt.

1-1
Ditt fotbollslag spelar 1-1 mest hela tiden efter att ha tagit ledningen med 1-0. Mycket mer spännande än 0-4-grejen, men ändå sjukt tråkigt i längden, sk långtråkigt.

England won by 57 runs. Eller: Kenya won by 4 wkts. Eller: Sri Lanka won by an innings and 248 runs.
Random cricketresultat. Man fattar ju att England, Kenya och Sri Lanka vann. Men var det spännande? Inte en frikking aning, men de verkar ha sprungit en hel del.

33-5
Kvartsfinal i bandy-VM. The mother of all ospännande resultat. Starkt ändå av Vitryssland att göra fem baljor. Kanske fick de en straff för var femte mål som Sverige gjorde för att göra det mer spännande? Vad bra det lyckades då.

114-97
Utdrag från femte omgången i NBA. Det är alldeles för många poäng för att avgöra om det var spännande. Alldeles för många poäng för att nån ska bli glad över två ruttna poäng hit eller dit. Missar man tre lägen per man i en quarter kan man i alla fall skicka i 100 poäng i korgen. Slösaktig sport på nåt vis.

1.45,16
Vinterstudion för två veckor sen. Taget ur sitt sammanhang en fullständigt ospännande uppgift. Om ettan hade 1.45,15 var det förmodligen vansinnigt spännande, men om ettan skidade in på 1.39,73 var det högst sannolikt en avdankad brittisk cricketlirare som gled över målinjen på låga 1.45. Ospännande var ordet.

10-9
Det vanligaste resultatet i hallindiebandy. Lika spännande varje gång.

Det var allt för idag. Keep calm och fortsätt med vad ni höll på med. Ajöken.

VARFÖR SKA JUST JAG HA ETT MÅLOMRÅDE SOM SER UT SOM ETT PIMPAT KOSKINN?

Om nu någon till äventyrs undrar över svaret på rubriceringen så kan vederbörande härmed lugnas med att det inte finns något svar på frågan ifråga. Icke desto mindre är det ett faktum. Får det lov att vara en skopa koskinns-hallindiebandy?

Redan på morgonen överenskommer vi om att det inte står 2-2 när vi ska börja matchen som ska spelas på kvällen. Det ska stå 0-0. Verkar logiskt på nåt vis. Vi kör på det. Men det var ingen, jag repeterar, INGEN, som sa nåt om ett målområde av pimpat koskinn. Fatta konfuseringsgraden när man spelar matchen med en vit indiebandyboll.

Försök hitta bollen på den här kossan

Till en början går det fint. Spelar Reino Sundberg-demon-bra i mål och skjuter vallskott i garderoben som ställer Lilla Pekka-Lindmark-Sektionen gång efter annan. Men vid ledning 6-4 för fadern får koskinnet för stor fokus. Det går liksom inte att släppa blicken från det och därmed är raset en realitet, trots ett fint skott som leder fram till ledning 8-7 och en ursäktande kommentar från Lilla Sektionen:

- Jag vaj med på skottet, men visste inte huj det skulle bli.

Verkar rimligt. Så då börjar vi skjuta höjdare i brösthöjd på varandra istället. Kul grej faktiskt. Fast det finns en inneliggande risk att få en kula i ögat och det är inget som rekommenderas av Livsmedelsverket. Eller något annat verk heller för den delen. Så då börjar han skjuta stenhårda skott på mitt scrotum istället. Alla som fått en boll på kulpåsen eller närliggande område vet att det har en tendens att främja ens inre kastratsångare samt har en menlig inverkan på prestationsnivån när man spelar koskinns-indiebandy. Således: Lilla Sektionen vinner med 10-9. Jag skyller förlusten på fejk-kossan.

ETT INLÄGG SOM KUNDE HA HANDLAT OM HÅKAN MEN SOM MEST HANDLAR OM HALLINDIEBANDY

Egentligen borde det här inlägget handla om Håkan Hellströms briljanta spelning på Magasinet i Falun igår, men ibland kommer det saker i vägen. Inte ens den vackra sången Valborg, den ultrasvängiga Mitt Gullbergs Kaj Paradis och den framrasande Ramlar som alltid får mig att hoppa upp och ner som en ivrig bodypumpinstruktör kan få Håkan att spränga in sig före i ledet bland bloggämnen. Hallindiebandy knuffar man inte bort så enkelt.

Att spela hallindiebandy med Lilla Sektionen innebär en ständig kamp att försöka hänga med i målprotokollet. Inte blir det lättare när kreativiteten hos nämnde sektion hittar nya vägar när han kvitterar till 1-1.

- Det finns ingen etta. Då taj jag en femma.

Smidigt. Gör ett mål, sätt upp fem på resultattavlan. Sen kommer man till den obligatoriska bajspausen. Too much information, jag vet, men ska man berätta är det lika bra att göra det ordentligt.

- Haj du tojkat dig i jumpan än?

Nej, men om en stund kanske. Jag behöver lite time-out. Eftersom han har vänt 3-4 till 7-4. Vilket för övrigt renderar följande kommentar:

- Jag tyckej att du äj lite dålig.

Ärlighet varar längst, men såna där uttalanden kan ha en viss effekt på motståndarens inställning och prestation. Som exempelvis att vända 4-7 till vinst med 9-8. Vilket skulle recenseras enligt följande:

- Jag blev jättetjött i sista minuten så det vaj däjföj jag släppte in ett mål.

Aber natürlich.

SÄSONGEN ÄR IGÅNG!

Igår plockade Stråtenbo in sommaren på vinden. Idag drog hallindiesäsongen igång. Makan till dramatik får man leta nogsamt efter.

Hallindiefotbollen drar igång först, som sig bör. Det är bara mål och och boll som måste fram. Hallindiebandyklubborna måste ju värmas och böjas först.

Inledningsvis är spelet närmast oförskämt hafsigt. Lilla Sektionen får dock efter en katastrofal början och underläge med 2-0 fart på benen och inte minst skotten. Han skjuter som en flodhäst numer och det är inte helt säkert när han passerar köket och drar på en rökare som landar rakt i kryddburksamlingen. Som ett brev på posten kommer säsongens första gula kort. Fadern (tillika spjutspets i Popskola by Nigge BK) vädjar till den yngre generationens omdöme och meddelar att nästa kryddburksvältning kommer rendera en annan färg på kortet. Det avskräcker icke den unge mannen som stövlar på och vinner första matchen för säsongen med 9-7. Resultatet tydligt presenterat av resultattavlan:

Dessvärre går tavlan sönder en bit in i hallindiebandyfighten så vi får hålla ställningen i huvudet. Lite oklart vad som menas med att den är trasig, men eventuellt har det nåt att göra med att Lilla Sektionen inte får göra mål medan motståndaren uppdaterar resultatet. När han väl gör mål dyker en välbekant feature från föregående säsong upp som en gammal favorit från förr: reprisen. Om man som motståndare missat något finns det alltid en extra chans att få se den exakta bollbanan. Vi snackar DEN EXAKTA BOLLBANAN. Tittar man bort får man rött kort. Tänk på det om ni möter Lilla Sektionen i hallindiebandy någon gång.

Även i hallindiebandy haglar kort av diverse färger. Knappt har matchen börjat förrän Popskola by Nigge IBK har lobbat bollen i knoppen på Lilla Sektionen varpå bolluslingen retsamt studsar in i nätet. Renderar gult kort. Tydligen ny regel för säsongen. Måste läsa regelboken igen. Efter halva matchen bryter den lille hallindiebandykillen för skotträning. Hallindiebandyns power break. Inte mig emot. När han är klar kör vi vidare. Mitt första målförsök ser en motståndare som springer mot eget mål för att hinna ikapp bollen, tappar klubban och får ytterligare en balja i arslet. Mitt jubel fastnar dock i halsen då det visar sig att ett dylikt grepp uppenbarligen resulterar i ytterligare ett rött kort. De här nya reglerna alltså. Måste läsa regelboken igen. Ett plus är dock att rött kort inte betyder att man måste lämna spelplanen. Extra tur då jag råkar avsluta den röda kortodyssén med att skjuta ett hårt skott på Lilla Sektionens häl. Kapitel 1 paragraf 1 i den nya regelboken. Skjut inte på motståndarens häl. Rött kort. Måste läsa regelboken igen.

De röda korten till trots lyckas Popskola by Nigge-laget ta matchen till sudden death. Dessvärre är motståndaren för stark och avgör i första anfallet i förlängningen. 5-4 och game over.

Lilla Sektionen springer några varv runt murstocken för att värma ner. Han hoppar över stretchen för den här gången. En riktig vinnare. Säsongen är igång. Nu väntar vi bara på att hallindiehockeysäsongen ska bränna av sin första fight.

EN FYRAÅRING, TVÅ QUISLINGAR OCH EN FRUSTRERAD PAPPA

Ungefär så här såg önskelistan ut:

* Fotbollshandskar
* Benskydd
* Indiebandyboll
* Fotbollströjor (tyckte de vuxna att det borde finnas fler av så det trillade in en handfull. Italien, Argentina, Spanien, Ipswich och Hammarby samtliga representerade)

Eventuellt fanns det tillkommande information som jag av uppenbara skäl valde att sortera bort.

Benskydden håller hela dan och shortsen är inte slagna av någon. Sen börjar det bli problematiskt. Att gå runt i Spanientröja har förvisso ingen mått dåligt av, men de där handskarna alltså. Enligt uppgift precis såna handskar som han ville ha. Borde man inte vara glad då? Lilla Sektionen är i sjunde himlen, så visst. Men vad är det för curlande farföräldrar? Eller rättare sagt farfader. Farmodern (no offence mamma) skulle högst sannolikt inte se skillnad på ett par fotbollshandskar och ett par skoterdito. Du får väl skylla dig själv säger du? Lätt för dig att säga. Så lågt har jag inte sjunkit att det införts tullgenomgång på presenterna innan småsektionerna får öppna dem.

Någon kanske tycker det hade varit på sin plats att beställa ett par från Ipswichs egen Planet Blue. Jo, tänk att jag faktiskt hade det i åtanke. Fanns det några fotbollshandskar? Nej. Däremot följande oerhört fotbollsrelaterade items:

Golfbollar, golfpeggar, GOLFHANDSKAR, golfbollmarkör och gift tube (tyvärr är den raka översättningen inte lika med en gifttuba). Utöver golfgrejer kan man även införskaffa:

Badanka (check)
Schampo (måste prova)
En mjukissurikat i Ipswichbadrock (jag har upprepade gånger tänkt att de där personalfesterna på Planet Blue måste vara nåt utöver det vanliga)
Stickade vantar (produktiva fikaraster i shoppen kan man tänka)

MEN INGA FOTBOLLSHANDSKAR!

Fast Lilla Sektionen var så glad, så glad. Vi gick ut på Portman Stråtenroad och spelade fotboll. Han kallade sig själv Isak, inte Isaksson eftersom det är för långt i kommentatorsammanhang, kastade sig som en panter och lyste med hela ansiktet när han gjorde den ena fantomräddningen efter den andra. Talangfull liten rackare vi har här. Mer talang i ena lillfingret än sin far. Betyder inte jättemycket, men det känns som om vi kommer tillbringa ett antal timmar på den där fotbollsplanen vi har. När han och Systersektionen kommer tillbaka från sin veckas semester på mormor- och morfarresorten kör vi nästa pass.

Men jag har inte glömt farfaderns curling. De där 200 pluringarna jag är skyldig honom kan mycket väl frysas inne i banksystemet. Det borde lära honom ett och annat.

MATERIALSPORTER

Som nybliven ägare av en hybridcykel har jag blivit ytterligare övertygad om att jag främst vurmar för att utöva sporter där materialet spelar en framträdande roll. Vilket skulle bevisas:

Bangolf: Modern av alla materialsporter. I regel har man bara en klubba, men bollar kan man ha hur många hundra som helst. Jag hade väl typ 30 st i min heyday. Sen underlättar det om man kan slå hyggligt rakt och har viss känsla för hårdheten i slagen. Bortsett från det: materialstyrd sport.

Pingis: Vissa envisas med att kalla det för bordtennis, men det är ju ungefär som att kalla hallindiebandy för bandy. Hur som helst är det samma princip som ovan med det undantaget att man inte har flera hundra olika gummin, det räcker med två. Och en boll. Men det är essentiellt vilka latexprodukter man klistrar fast. Sen underlättar det om man har en hygglig forehand och har viss känsla. Bortsett från det: materialstyrd sport.

Cykling: Innan har jag fått kämpa som en amputerad gnu för att kunna ta mig fram på den skraltiga mountainbiken med sulor breda som Fernando Alonsos regndäck. Idag cyklade jag till jobbet och tillbaka med ovan nämnda hybridcykel och kände mig som en dubbelamputerad gnu. Så det verkar som om tesen sket sig. Bortsett från det: materialstyrd sport.

Inom en inte allt för avlägsen framtid river bloggen av potentiella materialsporter som kan vara värda att tas upp på äldre dar. Tills dess ska jag försöka bli ett med den där hybriden så jag slipper gå runt och känna mig som en gnu, oavsett amputationsgrad.

HAPPY BIRTHDAY EN DAG FÖR SENT LIKSOM

När man tror att man har koll på saker fast man inte har det. Ungefär som när jag ständigt glömmer bort folks födelsedagar. Inte riktigt så, men nästan, gick det till när bloggens årsdag inte uppmärksammades igår. Således blir det observerat idag istället.

HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!!

För ett år sen (och en dag. En ynka dag. Hade det bara varit skottår hade vi hamnat rätt här) såg Popskolan by Nigge datawebbens ljus med sin programförklaring. Sedan dess har det med dagens inlägg blivit inte mindre än 300 små skrifter. Nu är devisen - precis som då - "skrivande för mitt eget skrivandes skull". Det har den extremt stora fördelen att jag skriver om precis det som faller mig in även om jag emellanåt famlar i blindo. Visst syns det vara som så att småsektionernas små äventyr lockar flest läsare medan den långa följetongen om mina älskade skivor inte drog några åskådarmassor precis. Men det är just det som är den vackra kråksången, att skriva för sitt eget skrivandes skull. Därmed inte sagt att det inte är trevligt med läsare. Att någon över huvud taget tar sig tid att läsa allt dravel är hjärtevärmande, det ska ni veta. Alla två.

Han som fick mig att dra igång hela projektet, Min kompis Fredrik, hjälpte ovetandes mig ur en svacka förra våren. I samband med att bloggen tog form och jag började skriva blev också tillvaron ljusare tillsammans med våren och försommaren. Hans skrivande var en stor inspiration och jag finner det väldigt ledsamt att han inte skriver så mycket på sin blogg längre. Min förhoppning är att jag på något mirakulöst sätt kan få honom att börja igen. Att få bjuda tillbaka. Efter ett par veckors skrivande sa jag till honom att jag inte hade något behov av att skriva om mina barn. Det verkar dock som om bloggen har ett sprängande behov av att göra det. Svårt att låta bli antar jag när de är så roliga hela tiden.

Om ni (två) känner ett behov av att följa med på resan framledes är ni varmt välkomna att göra så. Högst osannolikt kommer det ske någon större utveckling utan favoritämnen som Lilla Sektionen, Systersektionen, Fru Nygårds, Fröken Sally, Ipswich, Älskade skivor och Hallindiebandy kommer säkerligen att dyka upp igen. Den här grejen med #blogg100 känns dock osäker i skrivande stund för det var drygt att producera varje dag under drygt tre månaders tid. Inte riktigt skrivande för mitt eget skrivandes skull. Tydligen är det inte alltid så lätt att leva upp till sina ideal.

Då har första året betats av. Om ni (två) har lust att hänga på, gör det. Tala gärna om det för en kompis så kan vi öka läsarkretsen med 50%. Vore coolt att kunna svänga sig med såna siffror. I nästa inlägg kör vi igång år 2.

LONG TIME, NO HALLINDIEBANDY

Det är dags att ta tag i uppdateringen av hallindiebandyn i huset. Eftersom vi går mot varmare tider kan man tänka att just den här grenen av hallindiesporterna klingar av i takt med att celsiusgraderna stiger utomhus. Lilla Sektionen tar väldigt lite notis om just det förhållandet.

Ett helt nytt inslag i sporten är att man nu kan välja att vara Sunderland. Med eller utan Sebastian Larsson. Fast han är ju i sanningens namn bättre på fotboll. I övrigt får man nog säga att hallindiebandyn är sig lik. Något mer målrik än innan möjligtvis.

- Vad står det? (Fadersektionen tycker sig ha räknat till en tämligen komfortabel ledning)

Viss tvekan från Lilla Sektionen följs av ett estimat som heter duga.

- Öh, 104-77.

Bara för att man lärt sig räkna till hundra behöver man ju inte överdriva. Att jag har gjort 77 har han förstås rätt i men 104 i arslet? Speglar inte matchbilden. Kanske beror det på hans extremt goda självförtroende när det kommer till sporten ifråga:

- Du får inte skjuta mellan benen på mig!! (En liten akilleshäl som är bra att utnyttja när gapet växer målmässigt)

- Varför inte då?

Paus. Lång paus faktiskt. Följt av torrt konstaterande ackompanjerat av ett nervöst leende:

- För att jag är bäst på hallindiebandy.

Aber natürlich.

HALLINDIESPORTERNAS UTVECKLING

Alla sporter utvecklas på olika vis och under skilda former. Hallindiesporterna utgör givetvis inget undantag och utmärker sig genom en närmast lavinartad progression. Eftersom det är fredag kväll finns bara plats för några stycken i just det här inlägget:

* Liverepriser. När Lilla Sektionen scorat ett av sina otaliga mål under en hallindiesportsession kan man få en repris på hur det hela gick till. Live och i slow motion. Helt oslagbar feature.

* Nya lag tillkommer ständigt. Nu kan man inte bara spela som Atlasbergen utan även ikläda sig lagrollen som Målarstaden (de har ett farmargäng i Karlstad om någon undrar).

* Man kan som enda bollsport i världen åberopa att "Jag var inte med ju" och på så vis undgå en balja i arslet. Alternativt hänvisa till att det var ett frimål. Exakt vad det är kan bloggen inte redogöra för ännu. Det enda som är säkert är att det inte blir mål. Det har alltså ingenting att göra med att äta gratis på valfri Max hamburgerrestaurang.

Popskolan återkommer givetvis i ämnet så snart ytterligare steg tagits på utvecklingstrappan. Ska man sia i något ligger det nära till hands att tro att sporten snart flyttar ut till en utomhushall. Ja, ni vet så att alla kan vara med.

NÄR VINTER ÄR DÅLIGT

Finge jag bara inflika några ytterst genomruttna vinteraktiviteter så skulle det mycket väl kunna råka bli till exempel följande:

* Pump i pumpbrunn slutar pumpa. Det blir verkligen skitjobbigt, luktar skit och är ett jävla skit. Man kan inte skita heller för då blir det skitfullt av skit i pumpbrunnen. Analys av läget kommer förmodligen imorgon förmiddag. Shit happens som de säger.

* Läsa resultat på text-tv från nåt som de kallar VM i indiebandy. Oerhört provocerande. 33-0. Det är väl inget resultat i ett VM? Lilla Sektionen är inte informerad. Lite rädd att han ska skratta ihjäl sig om han hör målfördelningen.

* Prata i telefon från ankomst jobbet tills det är dags för eftermiddagsfika. Skavsår i örat. Hur orkar man med att vara telefonförsäljare? Låter både fysiskt och mentalt allt för utmanande. Tacka vet jag tiden efter halv fem när växeln stänger och man kan få jobba lite på riktigt.

* Åka bil i 30-45 km/h på landsväg 293. Vad är det frågan om? Stockholmare och skåningar på besök? Förmodligen. Inget att jaga upp sig för men 30 km/h på rak 80-sträcka är ett hån mot hela infrastrukturen.

* När det blir så kallt ute att luftluftvärmepumpen (ej att förväxla med pumpbrunn, helt annan grej) slår av sig själv av respekt för elementen i huset. Det blir fruktansvärt kallt inomhus om nämnda element inte är påslagna. Man skulle kunna tänka sig att man sätter igång dem för att höja värmen. Eller så eldar man i kaminen och slår endast på elementen i väl valda delar av huset. Leker lite snål engelsman liksom och får skylla sig själv när det plötsligt ligger en isbjörn bredvid en i sängen och söker värme.

Annars går det bra tycker jag.

INDIE I HALLEN

Det kan tänkas att bloggen gett sken av att hallindiebandy och hallindiehockey är lite samma sak. Ingenting kunde vara mer fel förstås. Sen när blev indiebandy och indiehockey samma sport? Skillnaden må bara bestå i att den ena sporten spelas med ihålig boll och den andra med likaledes ihålig puck, men det är ändock en skillnad att ta fasta på.

Lika men ändå inte

 

Den som definitivt har koll på detta är naturligtvis Lilla Sektionen.

 

- Jag är Sverige! (LS)

 

- Vem får jag vara då?

 

- Du får vara Leksand!

 

Wow, här har man tydligen blivit uppgraderad under bortavaron i Afrika. Men sen slår det mig. Vi spelar med boll. Hur bra är Leksand på indiebandy? Snabb googling ger för handen att herrarnas seniorlag ligger i division 5. Ni har just bevittnat hur uppgradering blir degradering på enklaste vis. Vi byter till puck.

 

- Jag är Leksand! (LS)

 

- Vem får jag vara då?

 

- MORA!!

 

Det vore väl puckat att tro nåt annat. Tack för kaffet.

VI HÖRS

Det ska alltså resas lite i tjänsten i en dryg vecka framöver. Inte hela tiden, vi håller oss stationerade på en punkt och gör några utstickare så där som man gör. Det här kommer få vissa konsekvenser i vardagen:

 

* Fru Nygårds får det otacksamma jobbet att ensam ha ansvaret för att skjutsa och hämta barn dagis och skola. Utöver detta helt i linje med 50-talsidealen att mannen jobbar och frun sköter barn och hem. Fast plus att hon också jobbar. Just den här punkten känns som att I owe her one.

 

* Hallindiebandyträningen kommer att bli lidande. Möjligen kommer jag lämna instruktioner så att Lilla Sektionen kan nöta fasta situationer på egen hand.

 

* Konstprojektet, a.k.a Pandadokumentationen, kommer att gå i stå. För att uppväga detta ämnar jag fotografera pingviner, elefanter, noshörningar och eventuellt en leopard om de inte sover när vi kommer förbi. Vad pingvinerna anbelangar hoppas jag verkligen att Rico och Skepparn är hemma.

 

* Om det ringer en systerson så får jag svårt att ta samtalet. Såvida han inte ringer på mobilen. Vi får väl se om andan faller på hos honom.

 

Allt är förstås inte negativt. Det kommer att finnas tid att skriva på skivprojektet på planet, jag slipper vara Mora eller Malmö under en dryg vecka samt lär det förhålla sig som så att dit jag ska åka kan man inte vabba.

 

Ja men då hörs vi då. Lite oklart när, men det märks ju. Så att säga.

INDIEBANDYTRÄNING

Det börjar bli allvar nu. Så pass att jag letar reda på min egen indiebandyklubba. Det känns proffsigt ända fram till Lilla Sektionen presenterar lagfördelningen:

 

- Du kan va Svärdsjö.

 

Vad är det med Lilla Sektionen och tilldelning av lag? Vem tror han att jag är, Lasse Berghagen? Jag vill inte vara Svärdsjö.

 

- Ok, du kan va Australien då.

 

Men det var väl själva fan. Australiska indiebandylandslaget är ÄNNU SÄMRE än Spaniens. Snart säger han väl att jag ska vara Fujitsu.

 

DU KAN VA MALMÖ

Min egen son, a.k.a Lilla Sektionen, sprider rykten i byn om att jag är Malmö när vi spelar hallindiebandy. Min egen son. Visst, Spanien kanske inte heller är bra, men Malmö? Vad kommer härnäst? Mora? Brynäs?

 

Å andra sidan går det att hitta tröst i det faktum att han alltid vill vara Leksand. Det är klass på pojken. Systersektionen vill vara Sverige. Det är väl också bra, tänker jag. Varken Danmark eller Spanien. Eller Frankrike. Fru Nygårds kan vara Malmö, hon är mer bekväm med det. Hon är dock aldrig med i matchen. Precis som Malmö.

 

Idag får vi lov att bryta matchen för övrigt. Fruktansvärt grinigt. Båda sektionerna surar ur för att de inte får göra tillräckligt många mål. Att de hinner göra två och jag inget innan domaren bryter matchen talas det tyst om. Lite av en skandal faktiskt. Den sena matchstarten sägs vara en högst bidragande orsak. Hallindiebandyligan kommer ha ett extrainsatt styrelsemöte imorgon för att hitta en lösning på problemet. Låt oss alla hålla tummarna för att inget av lagen lägger in sitt veto.

 

HALLINDIEBANDY

Alla som har spelat hallindiebandy vet hur svårt det är att dribbla av en 3-åring. Det är som om Mats Sundin med sin bläckfiskliknande klubba plötsligt tagit skepnad av en liten sektion.

Först och främst bör påpekas att vi snott hela hallindiebandykonceptet från Familjen Timeus i grannbyn. Ursprungligen kallades den hallinnebandy och enligt säkra uppgifter håller familjen kvar vid denna uråldriga benämning på sporten, vilket i viss mån måste sägas hedrar dem, men det har mer akademisk betydelse. Låt oss istället avhandla den senaste bataljen, dess förutsättningar och utgång.

Lilla Sektionen är Leksand, fadern är Spanien. Nu kanske någon räcker upp handen på främre bänkraden och lämnar in protest om att det var väl oerhört orättvist att fadern ska vara ett helt land medan avkomman får vara en avkrok vid Siljans strand. Tänk om, tänk rätt. Spaniens hallindiebandylandslag tillhör de sämsta i Europa och har inte kvalat in till VM sedan miraklet i Cordoba 1968. Man fick sedermera ställa in hela mästerskapet till följd av hallbrist och den i sammanhanget grandiosa framgången för det spanska landslaget förbyttes snart till tårar, men det är gammalt och glömt så låt oss gå vidare.

När formaliteterna är avklarade körs matchen igång. Mycket intensiv fight, många skott, hög press från Lilla Sektionen och i ärlighetens namn alldeles för många långskott från fadern. Trots en jämn start väger matchen snart över till den mindre sektionens fördel och det blir kraftig uppförsbacke för fadern. Han är inte så lite lurig den där Lilla Sektionen och hans kontakter inom sporten betalar av sig gång på gång. I en träningsmatch under gårdagen hyrde han in Systersektionen på korttidskontrakt och det fick förödande effekt för fadern som inte kunde hålla undan och till sist föll i ett dramatiskt avgörande i sudden (ironiskt, jmfr Mats Sundin). Idag är Fröken Sally (mer Tommy Mörth än Mats Sundin om man säger så) kontrakterad och verkar spela på ett match-till-match-kontrakt där båda parter kan säga upp det när som helst utan någon som helst saklig grund. Nu är katten inget vidare i sin bollbehandling men är en naturbegåvning när det kommer till spelet utan boll. Hennes löpningar skär djupa hål i faderns försvar och lämnar försvaret i spillror för Lilla Sektionen att skicka in boll efter boll i nätet (eller genom dörren till toan om man nu inte ska försköna det hela).

Firandet är givetvis en vital del av hela erfarenheten och Lilla Sektionen vet hur man firar ett mål och inte minst en seger. Man gör som Zläätan helt enkelt. Håll i er i en fastgjuten parkbänk eller annat fast föremål. För första gången kan Popskolan by Nigge presentera starka bilder på ett mål- och segerfirande som inte är av denna värld.

Han springer horisontellt. Sån är hallindiebandyn.