En tänker på något vis att en borde lära sig av sina misstag någon gång, men det verkar inte som någon särskilt framträdande egenskap hos just mig. Så, därför kör vi ungefär så här innan det är dags för match på tisdag kväll:
Söndag
Supportermatch mot Punch Drunk FC. Har inte jag gjort det här förut? Men den här gången spelar jag ute. Snart 40 år och på topp tillsammans med en vindsnabb 17-åring. Sjukt kul. Springer som en dåre (med mina mått mätt. Alltså hela uttrycket, inte själva delen med dåren om ni fattar vad jag menar. Jag är inte helt säker på att jag själv begriper) under 90 minuter och kroppen mår bra mycket bättre än när jag stod i mål och sprang väldigt korta sträckor. Den här gången går det dessutom bättre för oss och vi vinner med 4-2. Jubel i busken.
Måndag
Vi går på en episk bryggeritur med efterföljande pubhäng på St Judes i Ipswich. Frank som äger hela konkarrongen är vår ciceron och visar stolt upp själva bryggeriet som är inhyst i ett gammalt hästgarage (inget stall, utan ett garage för hästar fast utan trädgårdsredskap på väggarna. Inte för att hästarna är särskilt bra på trädgårdsarbete men ändå) med två cisterner med ale som puttrar. Plus ett litet lagerutrymme där han går och hämtar öl och skänker ut till oss närvarande. Vårt lilla gäng får mer av den varan när vi hänger på pubens övervåning där hans bartender Alvin skeppar upp kanna efter kanna med ale vilket har som största effekt att stämningen ganska raskt slår i taket. En annan bidragande stämningshöjare är Frank själv som är något av en förstklassig/lägsta klassens komiker som blandar briljanta skämt med dito plumpa. En man med hjärtat på rätta stället som man brukar säga. Vi har skrattkramp när vi tackar för oss och går därifrån.
Tisdag
Game day.
20/3 2012 Charlton Athletic - Yeovil Town 3-0, The Valley (13 717)
Visst är det game day, men inte i Ipswich. De rackarna har lagt Ipswichs match på onsdagen så jag drar helt sonika iväg till London för att besöka en ny arena och se en fight i League 1. Charlton som hade sin heyday på 00-talet har rasat ner till tredjedivisionen men visar mot Yeovil att det är dags att klättra uppåt igen. En väldigt trivsam arena där jag begåvas med en plats på huvudläktaren med bra uppsikt över vad som händer på planen. Charlton manglar in tre baljor och tystar bortafansen något, men de håller i bra under matchens gång ändå de grönvita. När domaren sedan flöjtar av matchen är det dags för mig att dra mig ut till Barnet (var annars?) och Chez Fenton. Sen blir det tillbakakaka till Ipswich på onsdagen för ännu en visit på Portman Road. Och jag har inte ens någon kraftig träningsvärk efter söndagens insats på fotbollsplanen. Bara positives. Det måste ju bara bli vinst imorgon också. Eller?
Visar inlägg med etikett Kent. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kent. Visa alla inlägg
fredag 5 juni 2015
torsdag 1 maj 2014
KETCHUP ÄR INTE GOTT MEN GANSKA ROLIGT
När en sätter sig ned vid tangentbordet för att hamra ner dagens inlägg i #blogg100 finns det några saker man inte vill se. Man önskar till exempel inte att datorn har blivit överkörd av en asfaltsläggare, marinerad av en kopp kaffe eller står i brand. En annan icke önskvärd grej är den här:
Vad som räddar situationen är att en snart-5-åring och hans syster tidigare under dagen skrattat sina härligaste flabb när det hamnat ketchup på köksstolar, i soffan, på golvet och you name it. De här småsektionerna kommer gå långt i practical joke-branschen.
 |
| KETCHUP - SINCE 1963 |
fredag 11 januari 2013
ÄLSKADE SKIVOR - DAG 11
46. VERKLIGEN - KENT
Bolanche 1996. Inte är vi väl så många i publiken som håller på att bli bortblåsta av larmet från scenen. Några syntar har de inte hunnit bli med ännu, pojkspolingarna från Eskilstuna. Det är väl därför det larmar så vansinnigt från scenen. Öronen ringer än idag när Kräm hörs från nån radiokanal.
De var unga och oförstörda det här gänget. Inte för att de är förstörda nu. På senare plattor har de till och med ryckt upp sig så till den milda grad att jag återfått en del intresse för vad de håller på med. Vid pass mitten av nittiotalet var de på väg upp och den här skivan gjorde nog att de kunde sluta sina dagjobb, om de nu hade några vill säga. Vi var på 25-årsfest för Oilers i Samuelsdals klubbstuga och Kent var nog inte riktigt hans favoriter då. Heller. Den gode Mark hade förmodligen inte kännedom om detta, enär han överräckte ett paket med en CD i. Den kompakta disken var naturligtvis Verkligen. Den reaktionen på mottagaren avslöjade med all önskvärd, eller icke önskvärd, tydlighet hans inställning till bandet i allmänhet och skivan i synnerhet. Vi skrattade, Mark fattade grejen och den där skivan ligger antagligen kvar i fodralet än idag.
Spelningen i Borlänge var en smula omtumlande och när Kent släppte Om Du Var Här från Isola-plattan var jag verkligen med på båten. Sen tappades intresset när hela skivan kom till min attention. Konstigt det där, men det blev lite för mycket Kenta. Lite för mycket Jocke och Markus. Ändå såg jag dem igen i Falun några år senare när syntarna gjort sitt intrång och Musik Non Stop blev megahit. Besvikelsen var stor efter den konserten. Men ni vet ju hur det är med Kent, de dyker upp lite varstans och vips så står man där och tittar på dem igen på nån sån där massiv turné med Hellacopters, Thåström och ett ungt Mando Diao. Jaha, är det lätt att säga. Knappt har man sagt det förrän gänget likt en gubbe i lådan dyker upp i ett tält i Borlänge och spelar Mannen Med Den Vita Hatten. Vad gjorde jag där? Den låten betyder ju ingenting för mig och inte bandet heller. Verkligen. Och Peace & Love. Hur många gånger har jag ändå blivit ståendes för att se om Kent är nåt bra den här gången. Och den här gången. Det är nåt mysko med Kent, nåt jättemysko. Verkligen.
Så stod jag då där igen. Peace & Love, regn och jävelskap. Kent avslutar fredagens begivenheter från största scenen. De börjar det hela i en liten fyrkantig inramning som ser ut som en liten replokal i valfri källare, lysrör i taket och bara fyra snubbar med en låt från den nya plattan. Vad snyggt det är och jösses vad bra det låter. Förbannade Kent. Det finns ingen logik i det de håller på med. Ska de vara nåt jag gillar eller ska de inte? Lite av varje verkar det som. Tyvärr spelar de inte så mycket från Verkligen längre. Kräm har de väl inte spelat sen den där sporthallsturnén som stannade till i Falun, om de ens spelade den då. Halka lyser med sin frånvaro. Hade varit kul att höra en vuxnare Jocke Berg sjunga den för på skivan låter han som tolv år. Det får jag säkert om de fortsätter dyka upp lite här och där som man minst anar. Snart spelar de säkert i en liten lokal nära mig och blåser skallen i bitar när de avslutar med Halka. Det tror jag verkligen.
Bolanche 1996. Inte är vi väl så många i publiken som håller på att bli bortblåsta av larmet från scenen. Några syntar har de inte hunnit bli med ännu, pojkspolingarna från Eskilstuna. Det är väl därför det larmar så vansinnigt från scenen. Öronen ringer än idag när Kräm hörs från nån radiokanal.
De var unga och oförstörda det här gänget. Inte för att de är förstörda nu. På senare plattor har de till och med ryckt upp sig så till den milda grad att jag återfått en del intresse för vad de håller på med. Vid pass mitten av nittiotalet var de på väg upp och den här skivan gjorde nog att de kunde sluta sina dagjobb, om de nu hade några vill säga. Vi var på 25-årsfest för Oilers i Samuelsdals klubbstuga och Kent var nog inte riktigt hans favoriter då. Heller. Den gode Mark hade förmodligen inte kännedom om detta, enär han överräckte ett paket med en CD i. Den kompakta disken var naturligtvis Verkligen. Den reaktionen på mottagaren avslöjade med all önskvärd, eller icke önskvärd, tydlighet hans inställning till bandet i allmänhet och skivan i synnerhet. Vi skrattade, Mark fattade grejen och den där skivan ligger antagligen kvar i fodralet än idag.
 |
| Är det här verkligen nåt att ha? Verkligen? |
Spelningen i Borlänge var en smula omtumlande och när Kent släppte Om Du Var Här från Isola-plattan var jag verkligen med på båten. Sen tappades intresset när hela skivan kom till min attention. Konstigt det där, men det blev lite för mycket Kenta. Lite för mycket Jocke och Markus. Ändå såg jag dem igen i Falun några år senare när syntarna gjort sitt intrång och Musik Non Stop blev megahit. Besvikelsen var stor efter den konserten. Men ni vet ju hur det är med Kent, de dyker upp lite varstans och vips så står man där och tittar på dem igen på nån sån där massiv turné med Hellacopters, Thåström och ett ungt Mando Diao. Jaha, är det lätt att säga. Knappt har man sagt det förrän gänget likt en gubbe i lådan dyker upp i ett tält i Borlänge och spelar Mannen Med Den Vita Hatten. Vad gjorde jag där? Den låten betyder ju ingenting för mig och inte bandet heller. Verkligen. Och Peace & Love. Hur många gånger har jag ändå blivit ståendes för att se om Kent är nåt bra den här gången. Och den här gången. Det är nåt mysko med Kent, nåt jättemysko. Verkligen.
Så stod jag då där igen. Peace & Love, regn och jävelskap. Kent avslutar fredagens begivenheter från största scenen. De börjar det hela i en liten fyrkantig inramning som ser ut som en liten replokal i valfri källare, lysrör i taket och bara fyra snubbar med en låt från den nya plattan. Vad snyggt det är och jösses vad bra det låter. Förbannade Kent. Det finns ingen logik i det de håller på med. Ska de vara nåt jag gillar eller ska de inte? Lite av varje verkar det som. Tyvärr spelar de inte så mycket från Verkligen längre. Kräm har de väl inte spelat sen den där sporthallsturnén som stannade till i Falun, om de ens spelade den då. Halka lyser med sin frånvaro. Hade varit kul att höra en vuxnare Jocke Berg sjunga den för på skivan låter han som tolv år. Det får jag säkert om de fortsätter dyka upp lite här och där som man minst anar. Snart spelar de säkert i en liten lokal nära mig och blåser skallen i bitar när de avslutar med Halka. Det tror jag verkligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)