Jag när ett tämligen ohälsosamt intresse för en fotbollsklubb som lystrar till namnet Ipswich Town Football Club, även kallad ITFC för enkelhetens skull. Eftersom kärleksförhållandet varit i mer än 30 år och vårt första möte i verkliga livet (eller IRL som ungdomarna på datawebben brukar säga) skedde för drygt 15 år sen finns ett och annat minne att tänka tillbaka på. Så kallad nostalgi. Med årets medlemsresa runt hörnet är det tänkt att det ska bli några inlägg de närmaste veckorna som behandlar minnesvärda episoder ur katalogen med Ipswichrelaterade händelser. Först ut blir passande nog första besöket i stan.
Den där lökiga reklamen för deodorant. Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Det hade nog inte spelat någon större roll när Portman Road skulle få sin första chans att göra sitt intryck på mig, det hade säkerligen blivit lika stort oavsett. Nu råkade det bli en match i sena november 1997 mot Nottingham Forest - som hade fräckheten att vinna med 1-0 för övrigt - och det var givetvis magiskt, trots resultatet. Att bara få se stadion på håll när vi klev ut från tågstationen jag, pappa och lillsyrran. Den första gången, innan den blev utbyggd fem år senare och tronade än större. Att gå in genom vändkorsen, att gå in på läktaren, att se den inifrån, gräset, lukten, det fåniga smilet i hela ansiktet. Dryga 17 000 andra fotbollsnötter och jag i min gamla 90-talskrabbfrilla. Stort. Innan fotbollen tog en annan väg och blev så mycket pengar att klubben höll på att trilla över bankruttstupet, men det är en annan historia.
Det var med den här resan det tog fart. Den första och enda resan med båt. Jag och farsgubben på färja till Harwich för att hälsa på lillsyrran i London med den illa dolda sidoagendan att få komma till Ipswich. Mer än 15 år sen. Snart är vi där i stan igen, men innan dess ska det behandlas en resa eller fem, möten, pinsamheter, anekdoter och pubbesök i några ytterligare Ipswich stories. Vi har tre veckor på oss så ett dussin berättelser eller så ska det väl hinnas med. På återhörande.
Visar inlägg med etikett Sophie Zelmani. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sophie Zelmani. Visa alla inlägg
lördag 23 mars 2013
torsdag 3 januari 2013
ÄLSKADE SKIVOR - DAG 3
53. SOPHIE ZELMANI - TIME TO KILL
En sådan vän stämma har knappt hörts. Kombinerat med de fina melodierna, stämningarna och den varsamma produktionen blir hennes alster utmärkta kompanjoner företrädesvis under mörka höst- och vinterdagar i hemmets lugna vrå uppkrupen med en kopp te i favoritsoffan.
Hon hade ju släppt ett par album innan det här, men dem hade jag inte plockat upp. En och annan hade rullat på radion och jag hade nog nickat med lite instämmande och tänkt att det här var fina grejer, kanske man borde kolla in lite närmare. Det dröjde dock tills strax innan millennieskiftet innan Time to Kill blev första Zelmaniplatta i min skivsamling. Med Lars Halapis producenthand som styrmedel blev fina nummer som Nostalgia och Time to Kill låtar som sorterades in i fina-bitar-facket tillsammans med Neal Casal, Ron Sexsmith och andra finsnickrare i singer/songwriterlådan.
Ibland är det knappt hörbart vad den goda Zelmani sjunger, ty det är så skört, så skört emellanåt att det är lätt att tro att låtarna ska gå sönder. Lite så att man blir rädd att ta en sipp av det där goda teet man har i koppen, uppkrupen i finsoffan. Men den där rösten har en magisk effekt på det mänskliga hörselorganet som måste inta ett läge av total lyssningskoncentration för att höra sången. Något av ett genidrag att sjunga på det viset. Kanske inte gjort med just den egenskapen i åtanke, men dramatiken blir ett snäpp vassare än hos en average sångare.
Tämligen omgående hade hennes två tidigare fullängdare tagit plats i skivhyllan och följdes av ytterligare några när åren passerade. Den som tog plats först gjorde dock störst intryck och bidrog till att lugna ner den man som ibland stressade fram i väntan på ett nytt årtusende. Idag kan det vara skönt att se tillbaka och skänka en tacksamhetens tanke till Sophie Zelmani för att hon hjälpte till att sänka pulsen på mannen i lägenheten på Norra Mariegatan 15B. Han är tacksam för själsron hon bidrog till då och som i förlängningen också kan ge honom samma ro inombords idag. Ytterst vänligt. Tack Sophie för det.
En sådan vän stämma har knappt hörts. Kombinerat med de fina melodierna, stämningarna och den varsamma produktionen blir hennes alster utmärkta kompanjoner företrädesvis under mörka höst- och vinterdagar i hemmets lugna vrå uppkrupen med en kopp te i favoritsoffan.
Hon hade ju släppt ett par album innan det här, men dem hade jag inte plockat upp. En och annan hade rullat på radion och jag hade nog nickat med lite instämmande och tänkt att det här var fina grejer, kanske man borde kolla in lite närmare. Det dröjde dock tills strax innan millennieskiftet innan Time to Kill blev första Zelmaniplatta i min skivsamling. Med Lars Halapis producenthand som styrmedel blev fina nummer som Nostalgia och Time to Kill låtar som sorterades in i fina-bitar-facket tillsammans med Neal Casal, Ron Sexsmith och andra finsnickrare i singer/songwriterlådan.
 |
| Jordens hemligaste Sophie. |
Ibland är det knappt hörbart vad den goda Zelmani sjunger, ty det är så skört, så skört emellanåt att det är lätt att tro att låtarna ska gå sönder. Lite så att man blir rädd att ta en sipp av det där goda teet man har i koppen, uppkrupen i finsoffan. Men den där rösten har en magisk effekt på det mänskliga hörselorganet som måste inta ett läge av total lyssningskoncentration för att höra sången. Något av ett genidrag att sjunga på det viset. Kanske inte gjort med just den egenskapen i åtanke, men dramatiken blir ett snäpp vassare än hos en average sångare.
Tämligen omgående hade hennes två tidigare fullängdare tagit plats i skivhyllan och följdes av ytterligare några när åren passerade. Den som tog plats först gjorde dock störst intryck och bidrog till att lugna ner den man som ibland stressade fram i väntan på ett nytt årtusende. Idag kan det vara skönt att se tillbaka och skänka en tacksamhetens tanke till Sophie Zelmani för att hon hjälpte till att sänka pulsen på mannen i lägenheten på Norra Mariegatan 15B. Han är tacksam för själsron hon bidrog till då och som i förlängningen också kan ge honom samma ro inombords idag. Ytterst vänligt. Tack Sophie för det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)