VEM ÄR EGENTLIGEN STURE ALLÉN ATT BESTÄMMA FELAKTIGA UTTAL?

Frågan är högst befogad då språkmaestron ifråga tydligen uttalat sig i rikskringkastningen som kallas Sveriges Radio P1 om hur man ska uttala ordet kex. Som om det behövde någon användarmanual liksom.

Nu har jag ju inte lyssnat på själva utgåvan av ovanstående program utan får jobba lite på hörsägen. Min främsta källa kan jag givetvis inte avslöja, men hen kommer söderöver ifrån och är bland mycket annat hårt involverad i den här konstellationen som vi brukar kalla för familjen. Grundtesen i just den bit av programmet som avhandlade kex som ord torde utgöras av att Sture hävdar att det ska uttalas som tjex, vilket även ivrigt påhejas av ovan nämnda källa. Århundradets icke-fråga. Hade svenska språket haft för avsikt att det skulle artikuleras utan k hade det ju inte stavat det med k. Tämligen enkelt.

Trist att ett språkproffs skickar ut en språklig mina som hotar hela kexindustrin. Den är stor den. Men man får ju å andra sidan ha i åtanke att det här är mannen som fick i uppdrag att hitta ett nytt namn till nya Gamla Ullevi och genom ett genialiskt nytänk kom fram till att det nog borde heta Gamla Ullevi. Fakturera, inkassera, katjing.

Nä men då har vi väl avhandlat den här icke-frågan och kommit fram till att det heter kex och ingenting annat. Med k. Tack för idag.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 23

35. MANDO DIAO - BRING ‘EM IN

Enligt en gammal devis finns det inte mycket från Borlänge att hurra över när man kommer från Falun. Det hör till lika mycket som att det inte finns många Borlängebor som dansar jenka över Falurelaterade företeelser. Men det finns ju alltid undantaget som bekräftar devisen. Eller nåt sånt.

Bra slynglar från Borlänge

Tänk att vara profet i sin egen hemstad. Spela roll att det är lilla Borlänge. De här grabbarna har varit Peace & Loves husband i många år och med all rätta. Inte bara har de ett sväng på sina studioinspelningar som anstår ett framstående rockband, de har även livespelningar som är gåshudsframkallande. Lika lite som jag hade sett dem spela, nästan lika lite hade jag hört något av dem. Motown Blood hade varit med på en Sonic-skiva och det lät sensationellt bra. Vad var det här för slynglar? Det var det vi undrade där vi satt på Mölleplatsen i Malmö för att framför allt kolla in Kent och Hellacopters. Först ut var dock de här ynglingarna och de gick på knock. Fullständig knock. Det var osannolikt bra det de höll på med på den där lilla scenen de blivit tillslängda. Riko måste bli underrättad och underrättad blev han. “Riko, det här är nästa stora grej!” Stort för Borlänge-Riko att få höra det av en Falupojk. Inte många brydde sig så särskilt mycket om Gustav, Björn & co den där sensommarkvällen det året då jag och Fru Nygårds flög i skytteltrafik Arlanda-Sturup, åkte bil Falun-Malmö och tog tåget vissa sträckor. En gång möttes vi på halva sträckan. Det visade sig att det var Falköping som låg halvvägs. Om ni har möjlighet att undvika att åka till Falköping så ta ett gott tips och låt bli det. Inget svårare än så.

Påföljande sommar spelade Mando i Malmö igen, den här gången på Malmöfestivalen och det var betydligt fler folk som var intresserade. Debutalbum brukar vara fyllda av attityd, råhet och allmän attack i approachen. Bring ‘em In är inget undantag och slår fortfarande undan fötterna på lyssnaren. Det är oförskämt många utomordentliga nummer varav Motown Blood är ett klart underskattat sådant. Mr Moon, Sheepdog och The Band lysande pärlor i ett särskilt välbevarat band av pärlor.

Mando Diao, Brage, Sator, Peace & Love och min storasyster. Det finns några bra grejer med Borlänge trots allt, det får man ge stan.