FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 5

Nu har jag planerat förjävla dåligt. Besök på eftermiddagen för lite grillning och förtoppning innan festivalens sista dag och det ligger grejer mest överallt och inte har jag införskaffat alla grilltillbehör heller. Sen var det ju det här med att farsan fyller 70 imorgon och vi ska käka brunch vid halvett. I Bjurs. Tur att jag ställt klockan.

Brunchen avklarad och magen fylld som om jag hade varit på festival och käkat thailåda. Tackar för mig och hämtar upp en del av grillsällskapet i stan på vägen hem. De har tack och lov fyllt luckorna vad gäller grilltillbehör och vi är därmed fullgott utrustade för en grillning med tillhörande läskande dryck. E&E samt det ena e:ets man Martin och hans två kompisar Olle och Magnus samt förstås Per & Linda utgör grillgruppen. De fem förstnämnda kommer från en gårdag där gruppen splittrades och tre tog bussen vid tvåsnåret, en vid halvtre och en tredje som fick en taxi bokad till sig för hemkomst till Falun vid halvfyra. Nu siktar de på att försöka hålla gruppen intakt och åka hemåt i samlad tropp. Två av dem har jag bara känt i några minuter, men jag får känslan av att det kan bli dem en övermäktig uppgift.

Mindre än tre timmar efter att ha intagit en brunch (innefattande köttbullar, korv, pannkaka, kyckling, kött, omelett, sallad, bröd, ostar samt fan och hans mostrar) av yppersta kvalité ska det intas grillad kryddad korv med pimpad potatissallad. Det går bra, inga casualties. Himla trevligt sällskap också. Intressant info om taxifararen från gårdagen kommer upp i dagen då det visar sig att han gillar att självtorka efter att ha duschat. Tar uppskattningsvis allt från en halvtimme till en och en halv timme beroende på rådande årstid och klimatzon. Att torka med handduk känns för forcerat meddelas övriga gruppen. Det är en grymt avslappnad inställning till tvagning. Respekt.

Dags för avfärd och hela den här splittringsfrågan blir aktuell igen då vi ska åka i två bilar vid två olika tidpunkter. Det i sig är ju ingen match att tackla, men det är hela den här prylen när en av medlemmarna i den manliga subgruppen från gårdagen styr upp en fortsatt förtoppning hos någon i Borlänge med pool. Det faller inte i helt bördig jord hos E&E som konstaterar att gruppsammanhållningen lämnar en hel del övrigt att önska. Jag lämnar gänget till sitt öde och hoppar av vid Ringen varpå syrran kör övriga grabbar till huset med poolen. Nu ska jag festivala järnet ända in i kaklet!

På dagens önskelista står The Shins, John Hiatt, Basia Bulat, The Maccabees, Anna Ternheim, Israel Nash Gripka, Deadman och The Soundtrack of Our Lives. Det är mycket att hinna med och eftersom flera spelar samtidigt kommer det att bli sena strykningar. Fem minuter tillgodo för att lyssna på The Shins, men Riko med sällskap sitter och förlustar sig med underhållning och dryck ett par hundra meter från ingången och det kan jag ju inte missa att umgås en liten stund med detta fryntliga gäng. De har fått tillökning i gänget. Gula Gubben har nämligen anslutit. 

Gula gubben är han med gitarren

Med en stjärtskåra högre upp på ryggen än någon annan jag sett (förvisso inte så ofta jag ser stjärtskåror på folk, men ändå), en gitarr med färre strängar än jag har visdomständer och en träningsoverall så gul att den ger uppkastningsreflexen en kittling. Han lirar lite skojlåtar och drar dåliga skämt så dåliga att det inte går att låta bli att skratta. Avslutningsvis tar han upp kollekt och säljer dessutom en cd med sin tvillingbror Fula Gubben (misstänkt lik Gula Gubben fast utan gul overall) för att finansiera sin verksamhet. Det visar sig att han inte är den enda festivalcelebriteten som besökt grabbarnas festplats. Dagen innan uppenbarade sig självaste Thorsten Flinck och bjöd på bisarra uttalanden och stirrande blick. Tydligen var nyckelordet för dagen - enligt den gode TF - rövsmör. Lite oklart i vilket sammanhang det ska användas och det är kanske lika bra att det är höljt i dunkel.

Lazlo, Thorsten & Riko

Medan jag står där så drar The Shins igång och jag får höra Simple Song på avstånd, men eftersom vi ser scenen och har utmärkt ljud från där vi står så bekommer det mig inte nämnvärt att jag inte är närmare. Riko ska dock in för att träffa sin sambo och vi slår följe in. De fortsätter sin vandring på området och jag går in i öltältet (vafalls? Jo, men jag är törstig va) och beställer inte in en Norrlands Guld. Förbannade styggelse till dryck som de kallar öl. Dessutom i plastflaska. Tack, men nej tack. Jag dricker cider. JA, JAG DRICKER CIDER! Helt sjukt om ni frågar mig. Men eftersom söta melodier står på programmet så är det väl ett värdigt ackompanjemang. Får höra Phantom Limb och Australia och det är två sensationellt bra poplåtar. Lyssnar 50 minuter och är nöjd med det innan jag tar mig ner på stan för att klämma in en halvtimmes John Hiatt. Lyckas pricka in Cry Love som första låt och det är ju återigen förstklassig tajming. Ser countrylegenden från nästa öltält (med en CIDER i handen) och är nöjd med min halvtimme.

Detta eviga promenerande. När Hiatt avslutat sitt förvärv traskar jag tillbaka mot storscenområdet för att möta upp med Per & Linda för att ta en öl, förlåt CIDER, i nästa öltält. Vi lyckas få kontakt via telefon (helt omöjligt egentligen, men ibland vinnar man på mobillotteriet), stämmer träff, dricker ur och delar oss på olika håll. Jag träffar återigen på Johan (och Susanna bör tilläggas) och vi ska se The Maccabees medan övriga drar åt annat håll (Hoffmaestro tror jag). Det är samma besvikelse som Bloc Party. Ingenting i min anglofila ådra gör att jag finner någon njutning där på Athena-scenen. 

Bästa scenen - trots Maccabees

Synd, men bara att vandra vidare och hoppas på bättre lycka på nästa ställe. För långt att gå och se sista kvarten av Anna Ternheim så tar chansen att lyssna på Amanda Mair inne på Cozmoz. Begåvad jänta det här, ytterst begåvad. Hon har redan några riktiga poppärlor i repertoaren och några skivor till så har hon alla möjligheter att bli nåt riktigt stort. När hon kör Sense så svänger det fett nice (Dogge-språket har satt sina spår) där inne. Bra val.

Så dags för dagens stora begivenhet (för mig alltså, inte för 35 000 andra som ska se Rihanna senare ikväll), nämligen Israel Nash Gripka. Som en fjortis på Justin Bieber-konsert ställer jag mig längst fram 20 minuter i förväg (en evighet i festivalsammanhang) och inväntar kungen med entourage. Det som levereras av denne man under den närmaste timmen är inget annat än fullständigt briljant. Låtarna, bandet, närvaron, stämsången, attacken...ja, jag kan hålla på hur länge som helst men det blir ju ingen bra tv av det. Ett bra kännetecken på om jag tycker att en spelning är bra är om jag står och fånflinar som en pajas. Jag gör det skrämmande mycket under den här timmen. Och den här gitarristen som han har med sig som ser ut att väga 45 kg spelar verkligen gura som om det inte fanns någon morgondag. Helt sjukt begåvad snubbe. Kvällen till ära är det tämligen gott om publik på plats också, bra smak där festivalbesökarna. 

Står man längst fram ser det ut så här

Mycket glad man träffar Per & Linda direkt efter sista låten. Destination: öltält. Fascination: öltält fulla. Av fulla personer. Det går banne mig inte att komma in nånstans för att läska sig. Efter att ha stått i kön till öltältet där Skrillex spelar undrar jag hur det är ställt med den unga delen av befolkningen (jmfr mina far- och morföräldragenerations förfäran över Elvis juckande höfter) och deras musikaliska förstånd. Blipp-blopp från en DJ som står och eldar igång kidsen. Va? Ska det vara så här? Jag förstår ingenting. Det kan bero på att jag har passerat 40. Alternativt att 20 000 kids som röjer järnet är lobotomerade/stenhöga/offer för grupptryck. Take your pick.

Vi får ge upp öltältsjakten och går till bilen för förfriskningar. Det vankas ale. Herregud vilken bra break. Upp där bak Norrlands! Stärkt av vätskepåfyllningen styr vi sedan kosan in på festivalen igen och jag hinner se sista 25 av Deadmans konsert. Trevligt med ett altcountrygäng med hattar, väst, samt för ändamålet väl anpassade diverse instrument. Några fina nummer avslutar deras session och publiken står kvar och sjunger i kör i fem minuter innan bandet kommer ut och bockar och tackar än en gång för responsen. Elegant.

Mindre elegant för festivalen och de unga fansen är att Rihanna inte gått på när klockan närmar sig halv-ett (en halvtimmes försening så långt) och det dröjer ytterligare en kvart innan det brakar igång. 45 minuter sen ramlar hon in på scen och ser ut som om hon är på hög höjd. Så att säga. Hon sjunger bedrövligt och kraxar "Hello Sweeeden". Konsertstart 00.45, avfärd mot Soundtrack of Our Lives 00.49. Flickebarnet mår inte bra. Bara att hoppas att hon får hjälp att räta upp sitt liv och rädda sin framtida karriär.

På väg till årets sista P&L-konsert ser jag att det tre i pool-gruppen har blivit två. E&E lyser med sin frånvaro. Det gick tydligen inte så bra att hålla ihop gruppen. Kanske var det självtorkningen efter pool-besöket som satte käppar i hjulet?

Om TSOOL finns ingenting annat att säga än att det är ett fantastiskt band och ett HELT VANSINNGT FÖRBANNAT UTMÄRKT liveband. De röjer skiten ur Borlänge under festivalens sista timme. Med Big Time manglar de på så det bara dånar i hela kroppen, med Instant Repeater 99 visar de vilken enorm låt det är och när de avslutar med Sister Surrond har det där fånflinet varit närvarande i mitt ansikte ett bra tag. Cirkel sluten. Love Antell slog an tonen och TSOOL bankade i sista spiken i sin P&L-kista. Trots att det på förhand inte verkade vara artister som skulle framkalla eufori blev det ändå en utomordentlig festival. Organisationen bakom och alla frivilliga funktionärer borde bli nominerade till något Nobel-pris. Vad sägs om fredspriset?

MIDSOMMAR ÄR ÖVER

Proffsen firar midsommar på midsommarafton thank you very much. Midsommardagen ägnas åt kontemplation, resorb, allmän tröttma och pizza till middag. Prickar man in åtminstone tre av fyra så kan man sluta sig till att midsommarafton har passerat och att midsommardagen är här. Är du fortfarande tveksam kan du kika i almanackan. Har du fortfarande dubier efter att du gjort det bedömer jag det som att du är illa ute, alternativt inte är nåt proffs och kört igång på snapsen en andra vända på två dar. Om du inte kan pricka av något av ovanstående kan du kolla om partytältet som stod i trädgården igår är nedplockat. Om så är fallet är festen över och du kan återgå till normalläge. Så till vida du inte är en av två av Sveriges bästa liveakter (OBS! Det är inte jag som säger det här utan en omdömeslös radioreklamsröst med dåligt manus som grund för sina uttalanden) som uppträder i Bjurs ikväll. Då har festen bara börjat och du får köra samma procedur imorgon igen. Lycka till med det.

Imorgon är det söndag och den tänker jag ära som den vilodag den är, dvs äta kall pizza, pilla mig i naveln och runda av det hela med med en anglo-italiensk tvekamp vid pass kvart i nio. Återkommer när storhjärnan är återtagen i bruk.

KLIPPO FERGUSON & JAG, EN FÖLJETONG LÅNG SOM EN FLAGGSTÅNG

När man ska ha midsommarfest gäller det att klippa till Portman Stråtenroad så den duger att ha midsommarlekar på. Icke desto mindre behövs också en fungerande plan för spontanfotboll på fyllan vid pass elva på kvällen. Nämnda impulsiva bolltrillande är - i svår konkurrens med små grodorna - förmodligen midsommarens sämsta påfund.

Som påtalats tidigare är en av de svåraste uppgifterna i samband med gräsklippning att hitta en radiokanal som går att lyssna på. Och då menar jag både brus- och innehållsmässigt. P3 är inte att tänka på då bruset är ständigt närvarande och det visar sig att det blir P4 med en människa som propagerar starkt för nötter. Efter ett tag är jag övertygad om att hon refererar till sig själv, men hon är uppenbarligen inte kär i sig själv utan nötter i allmänhet. Nötter är roligt är en återkommande devis och jag kan inte hålla med mindre. Nötter är roliga möjligtvis, men då stoppar man dem inte i munnen om man säger så. Ska man ha snacks så ska det vara nötter! Hon mantrar på och snacksen kan man blanda till lite hur man vill så länge det är nötter. Och torkad frukt. Men vem fan kom på det nu då? Att torka frukt alltså. Please step forward. Nu jiddrar hon vidare om att det är sååååå nyttigt. Och gott. Det vet väl alla att gott och nyttigt i kombination bara existerar på papper. Total disrespect för Elvis uppenbarligen. Mot slutet av inslaget joddlar hon som vore nötter och torkad frukt i kombination en ny religion med Stornöten som dess Messias. Tack och lov avslutas hela nötorgien här och man byter tvärt ämne i det här diffusa radioprogrammet till countrymusik. En sk radioövergång av högsta klass.

Nötter och countrymusik är definitivt stora ämnen i min bok, men skippa den här torra frukten för bövelen. Countryinslaget tar avstamp i någon slags forskarrapport som kommit fram till att country är så poppis för att det handlar om livet, människans små tillkortakommanden men att det ändå finns någon form av hopp. Entré från höger; Kikki Danielsson. Den finten var jag inte med på. Hon får stå till svars för countryns budskap och historia och gör det med den äran varpå de lirar en liten bit med henne som heter Wagon Wheels. Bra Kikki. Vad som inte känns ok är att de kastar in henne direkt efter hela nötresonemanget. Det kan ju få folk att göra helt fel kopplingar. Nötblandningar i all ära, lex nötkvinnan, men inte fan kastar man ner en Papaya Coconut i en nötblandning.

Klippo Ferguson är inte riktigt nöjd med bara en eftermiddagssession och därför kör vi även en kortare kvällsvända. P4 är dessvärre upptaget av att förmedla viktig information i okänt ämne på finska så det får rattas in annan kanal där det förutom undermålig musik också sänds kommersiella budskap. Ett av dessa innefattar midsommarfirande i Bjursås tillsammans med - vad som betitlas som två av Sveriges bästa liveakter - ett gammalt coverband som lirar för hundratredje året i rad samt en eurodiscokung som var poppis för 15 år sen. Bjursås verkar ha en annan definition av ordet bästa. Kanske betyder två av Sveriges bästa typ två av Sveriges femhundra bästa? Förmodligen. Det här drar ju ett löjets skimmer över de stackars invånarna i Bjurs, de som vuxit upp där och egentligen alla som någon gång satt sin fot där. Vilka förbannade nötter. Den där radioburna annonsen hade väl sitt ursprung hos nån reklamare som rökt torkad frukt kan man tänka.

Men gräsmattan blev fin.