Hur ofta har man inte hört uttrycket om vilket mörker som utspelat sig framför ens ögon. Om jag nu har förstått det här rätt så är det vad som brukar benämnas metafor. Men om man inte pratar allegorier utan istället bokstavligen kliver in i ett mörker, då är det jävlar anamma mörkt på riktigt. Som att sitta på en fotbollsarena som tar 30 000 personer och varenda rackarns lampa på stadion släcks på samma gång. Mörker.
13/9 2005 Ipswich Town - Southampton 2-2, PR (22 997)
Vilket svenskrace det är i stan idag! Min kompis Lasse och hans kompis Magnus med far har anslutit, likaså ressällskapet Mick från i lördags (fast han är ju britt i Sverige om man nu bryr sig om såna teknikaliteter) plus ett par andra par snubbekompisar. Så långt allt väl. Vi möter givetvis upp med King Dave, Glynn et al och efter att ha förljummat nere i stan går vi backen upp till The Greyhound och gör the locals sällskap för ett kvällsmål med tillhörande ale. Mucho trevligt. En formidabel uppvärmning innan vi ger oss av ner mot Portman vars belysning gör att vi ser stadion ända uppifrån kullen vi kommer knatande från.
Sen var det här med mörkret. Fem minuter. Så länge hinner vi titta på fotboll innan det blir fullständigt mörklagt. En värre mörkläggning än valfri politisk skandal som aldrig blev någon skandal pga skickliga gardinnerdragare. Just i detta ögonblick ligger denna resa väldigt bra till för att kvala in som sämsta UK-tripp ever (om det inte varit för det utomordentligt gemytliga besöket dagen innan på träningsanläggningen där både nutida och gamla hjältar träffades på och skakades tass med. Vi bryter här för lite bildbevis:
Och härmed avslutas parentesen med att konstatera att en John Wark i badtofflor och mustasch tillsammans med en star struck svennebanan och Jim Magilton med samme banan var värt hela cykelturen till träningsanläggningen på Playford Road).
Mörkret fortskrider emellertid på Portman Road. Vi sitter där i 40 minuter innan det blir ljust igen och däremellan har vi tappat hoppet på att det kommer bli någon match över huvud taget, men elchefen i närområdet får bekänna färg och skakar fram allsköns kulörer minsann.
 |
| Å det bidde ljus! |
Det trillar in ett par mål till respektive manskap och 2-2 känns väl ok med tanke på att ett av alternativen hade varit en match på fem minuter och inget resultat över huvud taget. Vi avslutar ljust i alla fall. Bra så.
Klang och jubel, idag publicerar Popskolan by Nigge sitt femhundrade inlägg. Tänk att det blivit så många gånger och att jag suttit och hamrat på tastaturen vid 500 tillfällen, mest bara för att jag kan.
Sedan starten har det gått drygt 700 dagar, vilket den snabbe redan listat ut innebär att ca 200 dygn gått oskrivna förbi. Vad har jag sysselsatt mig med då egentligen? Gjort nåt vettigt istället får man hoppas. Men nu när jag ändå håller på och bearbetar klaviaturen är det lika bra att riva av lite statistik, för det är väl det man gör när en blogg firar jämnt antal inlägg?
499
Antal inlägg som innehåller spår av familjemedlemmar alternativt har Wikipedia som främsta källa. Tror det var februari 2013 det blev ett inlägg som var fullständigt fabulerat och handlade om en helt annan familj (hittepå).
100
Den här vansinniga grejen med att blogga 100 dagar i rad. Kör den nu för andra gången. Lika korkat som alla ni som envisas med att åka Vasaloppet varje år (man går i mål på samma ställe som förra året, promise).
5
Så många har hittat till bloggen genom att söka på "vem uppfann skolan" på någon sökmotor. De hittade högst sannolikt inte svaret medelst insurfning på den här publikationen.
15
Mr Panda-frekvens. Lite klen statistik om jag får säga det själv. Har Mr Panda bara figurerat på bloggen i femton ynka inlägg? Förvisso har pandor i diverse former förekommit bra mycket mer frekvent än så, men själva pandaurfadern ligger alltså hyggligt lågt. Det hela känns som en marginalisering av Mr Panda som offentlig person (eller offentlig nallebjörn om man ska vara noga).
250
Är hälften av 500. [speakerröst]: Denna punkt sponsras av Lilla Sektionen.
Hoppas ni hänger med upp till det tusende inlägget. Om inte, tack för den tid som varit. Vi hörs.
