BLOGG #66 - THE NEXT GENERATION

Som de flesta redan känner till är det av yttersta vikt att redan vid en tidig ålder indoktrinera sina barn att följa rätt lag samt lyssna till någorlunda vettig musik. Med indoktrinera menas i detta fall givetvis att de får välja själva fast med viss guidning av sina föräldrar. Mest pappan. Och med guidning menas kanske att peka med hela handen. Fast de får ju välja själva. Nästan. Inte Norwich och inte Brynäs. Och inte... eller nej, så mycket plats finns inte ens i den här bloggen. Men ingen dödsmetall. 

Ok, då kör vi.

6/5 2007 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (26 488)

Vi tycker att det vore på sin plats att den här lilla prinsessan som nedkom för knappt fem månader sedan vid pass Lucia 2006 upplever stämningen på Portman Road en solig avslutningsdag i maj. Att det är hennes högsta önskan i sitt lilla liv råder det ingen tvekan om, en kan väl läsa mellan raderna.

Du ser ju själv hur jävla glad hon är va

Just den här helgen förhåller det sig som på det sättet att allas vår lille hjälte Glynn ska firas med anledning av hans 50-årsdag. Vi ska bo hos John och Wendy men ingen har berättat för Mr Watkins att vi är på plats över helgen. Inte heller har någon yppat att Min kompis Lasse också kommer att närvara (i sin nyligen emottagna 40-årspresent i form av en signerad matchtröja). 50-åringen knackar på dörren på förmiddagen för att hämta John och kvista till puben. Han blir lite överraskad kan man säga. Och rörd. Han får nämligen också en matchtröja, men istället för Lasses efternamn på ryggen och siffran 40 så står det Watkins 50. Det märks att det är en intellektuell elit som ligger bakom de här presenterna.

Inte XL

Vi blir ett större sällskap på puben än vad Mr Watkins hade räknat med, men det gör honom ingenting. Han myser mer än vanligt med sin mörka öl och handrullade cigg. Wendy tycker det är förtjusande med Systersektionen och agerar extramormor så inte nytillskottet får för sig att gå lös i baren.

Naturligtvis sitter vi tillsammans med övriga trojkan på det som en gång var Churchmans men nu heter Greene King Stand och en viss muntration bland de närmaste bänkgrannarna infinner sig när det sitter en liten parvel i Ipswich-body och hörselkåpor. Den sämsta gissningen på varför hon har hörselskydd är när en gök frågar om hon lyssnar på barnvisor. Nej, det gör hon ju inte. Däremot är de ett bra skydd mot dylika puckons utläggningar.

Hallå ja. Lite söt då bara.

Efter matchen kan jag inte bara berätta om att ha sett Ipswich tvåla till Cardiff med klara 3-1 utan även att jag för första gången bytt en blöja på en liten människa inne på en fotbollsstadion (de har ju toaletter och så, det är ju inget u-land där man får byta blöja på läktaren). Spännande indeed.

Till kvällningen blir det galej hemma hos John och Wendy med krubb och obligatorisk födelsedagstårta. Och inte vilket bakverk som helst:

Klasstårta

Självklart blir den bästa av fester, en köksfest. Vi hänger där och blandar drinkar och dricker ale. Blandar drinkar med pavlovan (det finns en alternativ tårta!) och lite annat smått och gott. Tydligen är det inte kutym att spilla sin rom och cola på en pavlova i England, det måste jag ha missförstått. Kan eventuellt vara en östeuropeisk företeelse. Hur som helst räknar vi in ännu en fantastisk helg i England, denna gång även med nästa generation Nygårds. Det här kan gå hur som helst i framtiden. Fast hon får ju "välja" själv förstås.

ATT LÅTSAS ATT MAN KAN PRATA

Ibland är det roligt att orera fritt. Eller fritt och fritt. Med vissa ramar, men ändå fritt. Inom ramarna alltså. Vi tar ett exempel.

Kanske skulle du vilja dela med dig av en låt som du tycker mycket om. Vilken låt skulle du välja? Och om du nu valde en låt, vilken skulle bli den nästa, den nästnästa och den nästa efter den? Det är sånt jag rådbråkar min hjärna med emellanåt och har gjort från tid till annan i det förflutna. Dylika prylar bör man ha koll på om man frågar mig. Men hur väljer man i vilken ordning de här låtarna ska presenteras? Ja, säg det. Om man vill veta vilken låt jag skulle ha valt som nummer ett? Då kan man exempelvis lyssna på en podcast som kallas för Listmakarna - en podcast om jättebra låtar och bli varse. Man kan även med fördel lyssna på tre andra avsnitt om låtar av tre ytterligare låttipsare.

Om någon undrar så är det så roligt att jag har svårt att sova. Tänk att det kunde vara så roligt med en podcast.

ATT RÄKNA

Alltså, ibland räknar man ju fel. Ungefär som när en politiker räknar ut att €400 000 motsvarar 40 000 miljarder SEK. Eller när en bloggare ska räkna till 100.

Om en inte vore så förbaskat lat skulle en förstås ha räknat efter själv och inte kollat på andra bloggare hur långt de hade kommit i #blogg100. Det som rubricerades som dag 98 i torsdags var alltså egentligen dag 97. Således snackar vi dag 100 idag och mission accomplished. Hur firas en dylik dag? Med grillning hos en annan #blogg100-deltagare förstås, även känd som Min kompis Fredrik, med respektive familjer samt ett antal djur (vissa väldigt livliga, andra inte så livliga alls tack och lov). Det behöver inte vara mer fancy än så.

RÄTT I NIBBAN

Det kommer ta lång tid tills Portman Stråtenroad ser ut så här:

Men det hindrar inte Lilla Sektionen att trots obefintligt gräs och knölig plan försäsongsträna skott, frisparkar, straffar och målvaktsspel redan nu. Framför allt straffar och målvaktsspel:

- Skjut i nibban då! (öhh?)

- Varför ska jag skjuta i ribban? (dumt att ens ställa frågan. Ungefär som att fråga random snubbe på stan vad som är meningen med livet)

- Nibban. Det hetej nibban. (jibban hade man ju kunna köpa)

- Du menar ribban? (rätt ska vara rätt liksom)

- Nej. Nibban.

- Men, det heter..äh, skit samma.

Skjuter min straff, missar ribban men träffar krysset. Om ni sett spelare som till exempel Ronaldo, Messi, Lewandowski och Van Persie förstår ni ungefär vilken nivå skottet är på.

- Offside.

- Offside? Det kan ju inte bli offside på en straff.

- Det vaj offside. Inget mål. Skjut igen. Tjäffa nibban.

- Men...alltså...äh.

Det måste vara såna häringa lokala regler som de brukar prata om i golf. Träffar man inte ribban så är det offside. Det är noterat. Och just det, det heter nibban och inget annat.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 61

1. GIRLFRIEND - MATTHEW SWEET

Det är lika bra att klara av det i sista inläggets första mening: Jag älskar Matthew Sweet. Såja. Och det är lika bra att avhandla det faktum att den här skivan i viss mån delar förstaplatsen med efterföljaren Altered Beast.

Efter att ha lyssnat ihjäl mig på Lloyd Coles livsavgörande alster från samma år och påpassligt nog uppmärksammat att basisten och killen med de snyggaste backing vocals som sjungits in på skiva borde vara någon att lyssna på blev det så. Men som Mr tvåa-på-bollen dröjde det till 1993 innan Altered Beast-plattan inkorporerades i skivsamlingen och viss due diligence företogs för att kolla upp Mr Sweets back catalogue. Sagt och gjort så inhandlades Girlfriend vilket så här i efterhand får sägas vara den vassaste skivanskaffningen i mitt liv.

Numero uno

Den tar ett tag att ta in den här pjäsen. Precis som det ska vara. Det är mycket gnissel och knirkiga gitarrer. Men det är gnissel och knirk till överjordiskt skarpa melodier och sjukt snygga körer (lagda av Matthew själv givetvis). Det gäller alltså att inte tappa sugen. Låt oss gå igenom hela underverket:

1. Divine Intervention. Svår. Och underbar. För bästa effekt, lyssna i lurar. Gitarrer överallt.

2. I’ve Been Waiting. “I never thought I’d find you perfect in so many ways”. Briljant.

3. Girlfriend. Lysande riff bär fram hela låten. Att höra den i 150 på spelningen han gjorde på Vattenfestivalen 97 var banne mig magiskt. Där stod jag i jeansjacka och den där gamla trasan till tröja jag köpte på second hand-affär i Columbia, Missouri. Med öppen mun mer idiotliknande än till vardags. Hette Good Friend i demoversion för övrigt. Kan man ju förstå så mycket som han sjunger om det. Piano är med på demon också. Extra plus att han fimpade det.

4. Looking At the Sun. Skadan redan gjord när han kollar på solen för att se henne. Kan man ju förstå.

5. Winona. Lär inte handla om Winona Ryder trots titeln. Sällsynt vacker dock.

6. Evangeline. Hon tänker lite för mycket på the lord above. Vi är nog lite lika där jag och Matthew. Fast han tror att han älskar henne ändå. Good for him.

7. Day For Night. Han byter dag mot natt. Genomgående mörkt tema skivan igenom efter skilsmässa nåt år tidigare. Nåt gott kom ur det också.

8. Thought I Knew You. Ett bittert nummer i akustisk tappning tillsammans med Lloyd Cole på gura. Brutalt besk historia om svek. “I thought I knew you, but I was in for a surprise” inleds den och fortsätter i inledningen av refrängen med “And it took me years to figure out” för att sedan avslutas med “And all of the time, I thought I knew you”. Bitande dystert.

9. You Don’t Love Me. Fortsätter - inte helt otippat - i samma anda. Väldigt bitterljuv och fin.

10. I Wanted to Tell You. Hur många gånger har man inte velat säga nåt som man inte kunnat få fram? Ganska ofta om man får tro den här biten.

11. Don’t Go. Stanna kvar. Lyssna på vad jag har att säga. Och vad resten av skivan har att bjuda. Med toppad sättning i form av MS själv, LC, Robert Quine och inte minst jordens coolaste trummis Ric Menck.

12. Your Sweet Voice. Ännu en bedjande tryckare med sång i stämmor. Han stämmer sig själv så att säga och kör all sång själv. Så bländande vackert att det inte går att beskriva.

13. Does She Talk? Jag tänker mig att titeln syftar på att det är lätt att stirra sig blind på förpackningen och glömma innehållet. Nåt sånt. Var inte med i originaltappningen av plattan.

14. Holy War. Känns ju mer aktuellt än nånsin. Väldigt snajdig rockrökande bonusspår i övrigt. Favoritvarning.

15. Nothing Lasts. Innan albumtiteln blev Girlfriend ljöd den Nothing Lasts. MS och Robert Quine avslutar in fashion. Hela anrättningen rundas av med en mycket passande sammanfattning; det finns inget som varar. Det var nog så han kände när han färdigställde den här klassikern.

Femton låtar, en enhet. Min enhet. Min största dyrgrip i skivhyllan. Tack för att du under 20 år varit och fortfarande är min compadre.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 54

8. 100% FUN - MATTHEW SWEET

Det var i studentköket i korridoren där i studentboendet i Innsbruck som det plötsligt strömmade nya låtar från Matthew Sweet ur den lilla radion som stod där bredvid borden och stolarna i hörnet. Riffet till Sick of Myself tuggade igång och jag undrade vad det var som kunde låta så bra, men så fort han började sjunga var det inget tvivel. Jag hade varit där en månad eller så och den här plattan skulle bli den musikaliska signaturen för min vistelse vid universitet i den gemytliga alpstaden.

Stan är väldigt platt, tvärtemot vad man kanske kan tro. Men faktum är att den ligger i en dalgång och bättre stad att cykla i får man leta efter. Knappt en uppförsbacke (och ingen utförsbacke heller kan man tänka) i hela stan. Således införskaffade vi cyklar, så klart med assistans av Frank från Holland. Han var en sån där som visste alla knep man behövde veta. Hur han lyckats komma över de alla vet i fåglarna, men visste det gjorde han. Begagnad cykel kunde man köpa hos en bagare inne i stan. I hans bageri alltså. Man gick in där och sa att man ville ha en limpa bröd och lite i förbigående nämnde man att oj vad bra det vore om man hade en hoj att frakta limpan på. Limpsadel inget hinder. Några hundralappar senare var man en cykel rikare (och en limpa) varpå alla kunde cykla kors och tvärs över stan istället för att åka buss.

Det blir inte roligare än 100%

Eftersom vi hade ett par kilometer in till stan från Studentenheim Panorama var det en ynnest att kunna ta cykeln in till stan med 100% fun i sin fina gula Walkman. Vilket drag. Jonas från Småland, som var något av en DJ och pratade mycket om syskonen Jacksons nya släpp "Scream" och vad den skulle kunna göra med ett dansgolv tyckte att omslaget till Sweets nya platta var en smula märkligt. Och visst är det annorlunda. Men jag var helt såld. Bilden på en ung Matthew Sweet med de lurarna och det assnygga typsnittet på 100 % fun. Jag var 23 men mässade om detta faktum som om jag vore 13. Men det är ju så snyggt! Fortfarande. Sen finns det några vassa bitar på vaxet också som lök på vaxen.

Den heliga trion spår 1,4 och 7 hade jag lätt plockat ut på gura om jag bara hade kunnat lira. Det går till och med att fördra svackan mellan 4 och 7 ety övriga tracks är så råstarka att det är löjligt. Betänk dessutom att Walk Out var med i avsnittet av Homocide där Munch gör just det. Walkar out. Svårslaget. Lägg därtill de oerhört vackra I Almost Forgot och Smog Moon. Smälter i hjärtat. All powerpop som passerade mina öron på den här tiden fastnade som klister. Den här plattan har klistrat sig fast lika mycket i mitt sinne som den där 80-åriga professorns gulfärgade föreläsningsmanus gjorde i katedern när vi försökte ta en managementkurs som var så tråkig att vi fick lov att hoppa av för att inte avlida av ren tristess. Varpå Frank fixade in oss på en rolig kurs i Festival Atrractions and Tourism Behaviour istället. Den var egentligen fullsatt men Frank visste hur en österrikisk slipsten skulle dras. Det var nog ingen bagare inblandad i den processen vad jag kan minnas, men å andra sidan behövde vi inga fler cyklar heller. Bra power i den där holländaren. 

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 44

17. IN REVERSE - MATTHEW SWEET

Niklas hjärta Matthew = Sant

Tänk dig själv hur det var 1999. Uppringt internet, Y2K-noja och Prince partande som aldrig förr. Den där nojan var sannerligen synnerligen överdriven och Prince (eller the Symbol kanske) partade kanske inte så mycket ändå. Det var måhända bluff alltihop. Uppringt internet var ju verkligen en finne i arslet. Tack och lov för ADSL och bredband.

Tänk dig själv att sitta och ringa upp till det där internet:

- Ja, tjena. Nygårds på Norra Mariegatan 15B. Kan du koppla mig till datawebben tack.

- Ett ögonblick…ska bara göra det karaktäristiska ljudet så det låter som om vi jobbar på att koppla upp ditt modem på linjen.

- Tack, det var vänligt.

- Vad för slags surfning önskas idag?

- Jo, Matthew Sweet har lagt upp några av låtarna till sitt nya album på nätet och jag tänkte lyssna på dem lite. Så länge jag anser mig ha råd. Men skivan kommer ju snart så jag ska bara lyssna lite.

- Mm. Jaha, då var du uppkopplad. Ha de så trevligt när du lyssnar på Ballroom Blitz.

Så där gick det alltså till på slutet av nittiotalet när man skulle surfa, det hade du kanske glömt? Att lägga upp musik på webben var ganska nytt och Napster stod och lurade runt hörnet. Att Matthew Sweet var så pass tidigt ute är i retrospekt en aning märkligt med tanke på hans bedrövliga uppdateringar på sina datawebbsplattformar och sociala medier. Hur som helst så gjorde han det och lika fantastiskt att det fanns där för vem som helst att lyssna på, lika frustrerande var det att plattan dröjde i handeln. Det gick till och med så långt att jag mailade mäktige Bjurman på Aftonbladet för att höra om han hade några nyheter i ärendet. Det hade han inte. Men så kom den till slut med sitt omslag in reverse. Plastasken öppnades till vänster och inte till höger. Magiskt upplägg på både design och innehåll:

Det var lager på lager som gällde, Phil Spector style. Antalet musiker på vissa av spåren är så högt att de hade kunnat starta upp en symfoniorkester på stört där i studion. Resultatet är förbluffande fint. Sedvanligt snygga låtar med båda fötterna i popmyllan, elegant arrangerade med tjusiga körer, stämsång och inte ett enda onödigt gitarrsolo. Mest förtjusande av alla nummer är låten utan refräng, I Should Never Have Let You Know, även om det vimlar av konkurrenter om titeln. Som sista spår ligger den nio minuter långa Thunderstorm som egentligen är en låt bestående av fyra kompositioner ihopvävda till en enda. Den är magnifik och särskilt på japanutgåvan som i tillägg har de fyra sångerna uppdelade i respektive låt som spår 15-18. Sånt kunde Skivhugget i Göteborg bistå med förr i tiden. Det var en eminent service för alla mer eller mindre seriösa skivsamlare. Metoden var att ringa upp internet, beställa skivan, koppla ner och vänta på att det skulle plinga till i postlådan. Old school från sin bästa sida.

MARKNADEN

Det är lätt att man inte tänker på just Smedstorps Marknad när man hör talas om marknaden i allmäna ordalag. Kanske tänker man på att ekonomijournalisterna på Aktuellt rapporterar om marknadens reaktion på Ericssons senaste kvartalsrapport. Men bor man - eller som i vårt fall, hälsar på - på Österlen är det lätt hänt att marknad handlar om ställen som Smedstorp, Tomelilla, Sjöbo och Kivik (i stigande storleksordning). For the record meddelas härmed att dylika marknader inte varit i min smak sedan barnsben. Entre: antimarknadsargument (innan nån ringer marknadsnämnden eller liknande institution så är det här mina högst subjektiva invändningar, men det är det väl ingen som missat):


* Det som bjuds ut till försäljning är skit. Alltså, de står inte och säljer bajs, så är det ju inte. Men inte fan är det långt ifrån. Jag menar, Blixten McQueen med nr 98? Barnen går inte på det (även om Lilla Sektionen väldigt gärna vill köpa NÅT. Han har tydligen fått för sig att man inte kan lämna en sydsvensk basar utan att ha gjort av med pengar).


* På Sjöbo och Kiviks marknader är folk drängfulla på kvällen och rör sig i horder runt marknadsområdet medan de som är nyktra köper träskor, t-shirtar med dubiösa budskap samt tiopack med strumpor som högst sannolikt går sönder inom närmaste fyraveckorsperiod. Antingen bedövar man sinnena med alkohol eller så gör man det med shopping.


* Undermåligt godis. Marknadsgodis är en nischad godisform. Det enda jag har att säga om saken är att det finns en anledning till att det endast säljs på marknader (se även ovan avsnitt om skit och bajs).


* Vårt hushåll är nu försett med en batteridriven rosa hund med glödande ögon samtidigt som Systersektionen är 70 kr fattigare. Det enda jag har att säga om det är att det enda sättet att lära sig om dåliga affärer är att uppleva dem på nära håll. Vad hundskrället anbelangar befarar jag att den går ett hemskt öde till mötes när popularitetsveckan gått över och den förmodligen träffar sina gelikar på en soptipp nära vårt hem inom en inte allt för lång framtid.

Till marknadernas försvar kan dock anföras att det genereras duktigt med stålars till idrottsföreningar, en del flyktig lycka för den yngre generationen i de ambulerande karusellerna samt grillad chorizo till de något äldre årskullarna. Icke att förglömma finns även munkar (munkä om du som läser det här är från Borlänge) av olika sorter och gudomlig karaktär att köpa med sig hem. Det är ju bra.


Som argument pro-marknad finns sedan gammalt även att man träffar så mycket folk man känner. Hur det har överlevt övergår mitt lilla förstånd. Folk är ju antingen upptagna med att a) handla, b) åka karusell, eller c) vara fulla/fylla på med kaffekask. Mig lurar ni inte. Men vi kan göra en deal. Ni kör era marknader och jag stannar hemma. Win-win. Marknaden reagerar högst sannolikt positivt på denna marknadsrapport.