BLOGG #67 - VARDAGSLUNK

Kan det ens bli vardagslunk när man far över till England för att titta på fotboll? Knappast, men den här bloggserien är svår att variera även om varje resa inte är den andra lik. Som den här resan till exempel.

6/10 2007 Ipswich Town - Preston North End 2-1, PR (19 243)

Det som inte är sig likt denna resa är att kameran har blivit kvar hemma i Sverige och den inbyggda kameran i den för tidseran inte top-of-the-line-märkta Nokiatelefonen har en skärpa som påminner om synen man har efter att Palmer-style ha sänkt 10 Strongbow på en eftermiddag. Inte mycket att visa upp för omvärlden med andra ord och således är det här inlägget helt och hållet bildlöst.

Jag åker själv och det blir en ovanlig längd på resan med ankomst fredag och retur på måndagen. Lördagen blir en trevlig dag i sedvanlig ordning med publiv, en match på Portman Road (vinst!!) och total omvårdnad på chez Fenton i Barnet. Gott så. Ibland händer det inte mer än att det blir tre stycken text och inga bildbevis över huvud taget. Vardagslunken.

TRE ÄR EN FÖR MYCKET

Vi tittar på hockey. Ni vet sporten med tjockisar som burväktare. Luleå mot Färjestad, dvs helt ointressant match. Dock. När det blir power break klipper de in mål från de andra arenorna när övriga fetlagda målisar med stor iver kastar in puckar till höger och vänster.

- Titta, där är Skellefteå som ska spela mot Leksand på lördag när vi ska dit och titta. Fast idag spelar de mot HV.

- Jaha, spelaj de mot Skellefteå? (bra analys så långt)

- Ja, Skellefteå AIK heter de faktiskt.

- Va? Spelaj Skellefteå mot HV och AIK??! (det börjar brinna till lite)

- Nej, de heter Skellefteå AIK.

- Äj det Skellefteå mot AIK??! (förvirringen är total)

- Nej, det är Skellefteå AIK mot HV.

- ?? (infoga 4-årig hjärna on fire)

- Skellefteå heter AIK i efternamn kan man säga.

- Jaja. (? har blivit !)

Det var väl inte så svårt. Slutanalys följer vid ställning Luleå 2 Färjestad 0:

- Det blij 5-2 till Fäjjestad.

- Jaså?

- Ja. Luleå göj inga flej mål nu.

Sen vänder han på sig i soffan och somnar. Inte så svårt det heller.

ATT PIPPA

Vad är egentligen pippbart i dagens samhälle? Dessvärre finns det inget rakt svar på den frågan och för att ta reda på hur det förhåller sig i saken får man helt enkelt hänge sig åt empiriska undersökningar i ämnet.

Förmodligen håller de flesta med om att levande djur, till exempel en katt, i normalfallet är opippbar. Döda animalier däremot är en helt annan femma, totalt pipp-material i såväl torkad, fryst som saltad form. Inte för alla förstås men - totalt emot gängse uppfattning - ändå för en majoritet av befolkningen. Vissa går igenom livet helt utan att pippa på egen hand utan får istället hjälp med detta medan andra pippar varje vecka, till exempel på ICA (det lär även finnas impulsiva varelser som gör det varje dag!). Oerhört populärt ställe att gå runt och pippa på faktiskt.

Även om det bara behövs två för att dansa tango pippar pipparen nästan uteslutande med många åt gången av den enkla orsaken att det är mer rationellt på så vis. Rätt material är givetvis essentiellt och saknas det en pippare eller en som tar emot så blir det som det blir, ingenting stämmer.

Något som det höjts ett och annat ögonbryn för på senare tid är det faktum att pippandet gått ner i åldrarna och det faktum att till och med 3-och 4-åringar har koll på hur det går till är väl ett kvitto så gott som något på det. Lilla Sektionen utgör ett lysande exempel och kan själv med lätthet skilja pippbart från opippbart:

- Titta pappa, man kan pippa min bilstol!

Han har också full koll på att Systersektionens dito är fullständigt opippbar. Men om vi ska fokusera på pippbara saker följer här några exempel från Lilla Sektionens värld:

Bamse-tuggummi.
Innebandybollar i 3-pack.
Grästrimmer.
Flingpaket.
Frysta köttbullar.

Jag har förstås provat alla ovanstående. Alla kan göra som jag, det är bara att sätta igång och pippa. Det enda som behövs är en pippare. Eller som vi brukar säga när vi handlar på ICA Maxi; scanner.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 21

37. SODA - BRAINPOOL

Det var ett evigt tjat om det här bandet under vårvintern 1994. Kvällstidningarna skrev, Per Gessle backade upp, det var som om Sverige fått sitt eget lilla hajpband vid sidan av alla hajpade brittiska akter. Nu visade det sig att det fanns fog för allt tjatter. Soda drabbade popknölarna som ett virus. Sommarens soundtrack till VM-brons och allehanda konstiga händelser.

Vi var en kvartett kompisar som drog på charter i början av juni 94 till Kreta och en annan kompis som heter Fredrik - men som vi av oklara skäl hellre kallar Berit - var min rumskompis och musikpartner in crime. Hans bandare spelade Soda om och om igen i det där hotellrummet, på den där balkongen bredvid de rödbrända muskelbyggande bulgarerna som mer än gärna övertog vår flaska med misslyckad turkisk peppar-vodka. Det var en fantastisk och märklig resa. Vi fick via en Umeåbaserad tjej på ett uteställe veta att någon gått bärsärk i vår lilla stad i Dalarna. Vi störtade ut, ringde hem mitt i natten från hotellets telefon och grät i varandras armar. En annan i vårt sällskap fick hemska besked när vi fick veta att hans tremänning hamnat mitt i kulregnet och avlidit omedelbart. Det var ofattbart och när vi fick läsa om det dagen efter i gårdagens Expressen och Aftonbladet på stranden kände vi igen alla gråtande på bilderna och känslan av overklighet var allomfattande. Och till allt detta ohyggliga är för mig för evigt sammankopplat musiken som gjorde den där sommaren till vad den var. En briljant popplatta, ett vansinnesdåd och ett VM-brons. Ibland är livet märkligare än dikten och obehagligare än vad man önskar sin värste fiende.

INGET BACON. MEN TROLIGEN EN CHORIZO.

Hur gör man för att sticka ut som försäljare av chorizo? Finns det en passande ordlek måntro som skulle kunna locka presumtiva köpare? Egentillverkning av korven ifråga? Kanske en slogan som blir vida känd och gör att chorizoälskare reser långväga för att avnjuta den kryddiga korven?


I Folkets Park i Malmö finns ett gatukök som har slagit in på sloganspåret. “Troligen Malmös bästa chorizo”. Wow liksom. Har de att göra med en kund som någorlunda reflekterar över budskap den möter i livet så är risken större att ifrågavarande kund grubblar ihjäl sig på fläcken än kommer fram till disken och beställer vad som troligen är Malmös bästa chorizo.

Troligen Malmös sämsta slogan

Det förhåller sig givetvis så att de inte kan utge sig för att tillhandahålla varken Malmös, Skånes, Sveriges eller norra Europas godaste chorizo. Det är a) inte lagligt, b) ett helt jävla orimligt påstående då det skulle kräva årtionden av research på området samt c) det finns mig veterligen ingen vedertagen definition eller ramverk som kan fastställa en vettig avgränsning av vad som får kallas för chorizo. Och vad menas egentligen med troligen? Finns det några belägg över huvud taget för att påstå detta? Rent spontant känns det mer sannolikt att det troligen inte är Malmös godaste chorizo. Må hända inte jordens vassaste försäljningsargument men nog sticker det ut från mängden i chorizodjungeln alltid. Några alternativa sloganförslag i all ödmjukhet:


* Troligen chorizo. Spänningselementet i osäkerhetsfaktorn om det är en chorizo eller ej. Den spänningen kan ju sälja hur många korvar som helst.


* Troligen inte den sämsta kryddkorven i Malmö. Det måste finnas nån som är sämre. En nackdel är att banderollen blir alldeles för lång och det blir till att sälja många extra chorizos för att nå break-even för tillkommande banderollkostnader.


* En chorizo. Troligen. En kombination av de två ovanstående förslagen. Både spänning och inget ljug i marknadsföringen. Dessutom en föredömligt kort banderoll.


När vi ändå är inne på ämnet skulle jag vilja slå en högerkrok för red hot chorizo. Spännande stark och god. Troligen dock inte den godaste på marknaden.