BLOGG #19 - STAG DO

Ni vet den här grejen när en kompis går och gifter sig utan att tala om det för någon? Eller inte riktigt kanske eftersom han åtminstone måste berätta det för en till person annars blir det ju knas. Således, han berättar det för sin tillkommande och när de kommer hem från det varma landet där giftermålet ägt rum insinuerar mannen till sina kompisar i det geografiska närområdet att de som eventuellt överväger en svensexa bör fundera ett extra varv över hur de ställer sig till rollen som mordoffer. Tur ändå att han glömde informera mig om just den biten.

13/3 2004 Ipswich Town - Millwall 1-3, PR (23 582)

I maskopi med Min kompis Lasses nyblivna fru är hans gränsöverskridande stag do planerad så pass väl att alla detaljer kanske inte är ristade i sten men ändå finns där som grovt skissade ändå. En svensexa med grovt skissade detaljer lämnar lite mer till improvisation än en detaljplanerad dito och tur är väl det. Förutom frun är även min gamle barndomskompis Jonas involverad i lureriet då han råkar bo i samma stad som offret himself. Således tutar Balenon ner till Mälardalen och vi lägger upp chaufförsschemat inför att ta Min kompis Lasse från sitt hem till flygplatsen. Det tar ca 5 minuter om man åker raka vägen. Vi kör hela grejen med att snurra 300 varv i rondeller, stanna och vända, backa, köra på två hjul plus en del andra James Bond-varianter som inte går att avslöja här pga kraftiga trafikförseelser som ännu ej preskriberats. Total körtid 18 minuter. Bra att känna till kan vara att vi ekiperat den nygifte mannen med en överljudsdräkt för att undvika eventuella fartskador.

Stay plastkasseclassy

Det låter som om det är mycket folk här. D'oh.

Som synes även bestyckad med ögonbindel för största möjliga överraskningsmoment i själva uppdykande på flygplatsen.

Regel nummer 1 för dagen är att den vita overallen (inköpt direkt från CSI-rekvisitalagret för övrigt), som pimplats föredömligt av undertecknad samt med viss assistans av min personliga sylärare (min mamma förstås), ska sitta på hela dagen.


Väl inkomna genom säkerhetskontroll och ombord på planet kommer en viss insikt om att overallen är skapligt värmebyggande (trots att den är otroligt tunn), men herrn som bär den står ändå ut. Kudos.

När vi kommer fram till Stansted finns givetvis vår personliga taxi framkörd av King Dave och vi möts till och med i ankomsthallen med visslor och andra onödiga attiraljer som tydligen hör en stag do till. Schysst att de lagt manken till ändå och införskaffat lite attribut för att ackompanjera tillställningen.

Ett litet inflikande kan vara på sin plats med upplysning om att Fru Nygårds (då Fröken Thornqvist) redan finns på de brittiska öarna till följd av en kurs på högskolan. Logistiken alltså. Vi ankommer hur som helst Ipswich, angör puben Arboretum och svensexemannen ska få skramla ihop till sin matchbiljett medelst försäljning av vad man kan anta vara värdelösa stryktipsrader random nerrafsade av yours truly. £1 per system (tvåraders) är riktpriset, men han visar sig vara en rackare på business.

Vinst hver gang

Inte bara lyckas han kränga iväg hela bunten utan det sker även en del transaktioner till överkurs, vilket gör att hela entrépengen är i hamn. Lysande. Även om det fanns de gäster som hade svårt att greppa hela grejen med utstyrsel, stryktips och fotboll över huvud taget kan man väl säga.

Va? Jag förlorade hörseln redan 1945 i kriget

Sen var det återigen det här med fotbollen. Undermålig insats än en gång och en funderar ju faktiskt om de gör det för att jävlas. Va?

Vi hade i alla fall tur med gräset

Efter matchen blir det taxi till The Fat Cat för några finfina ale och därefter tillbaka in till stan. Logistiken alltså. Middag på Mizu och några intressanta passager, främst när vi ska gå därifrån, men det får bloggen återkomma till ca år 2030 när hela den incidenten är preskriberad. Vi följer upp det utsökta asiatiska middagsmålet med att hänga resten av kvällen på The Milestone, denna milstolpe bland pubar. En förträfflig dag och kväll avslutas sedan med att gå hem till Johns väldigt centralt belägna lägenhet för att knoppa för natten. Som den ungkarl han är i denna tid i sitt liv är hans boning en ungkarlslya ut i minsta detalj:

* Hallen är en trappa. Inga konstigheter för en engelsk lägenhet i och för sig, men vem fan väntar sig en trappa när man öppnar ytterdörren liksom?

* Badrummet har heltäckningsmatta. Inga konstigheter osv.

* Badrummet har ett rosa badkar. Inget duschmunstycke dock. Också väldigt engelskt och inga konstigheter. Om man är en säl vill säga.

* Englasfönster. Inga konstigheter osv. Om man är en isbjörn vill säga. Min kompis Lasse fasar för sitt liv med tanke på isbjörnsappealen i hela planlösningen.

* Hjärtevärme. Det är ju ändå allt som behövs i slutet av dan.

Vi klarar av helgen med den äran och Min kompis Lasse verkar inte ens särskilt mordlysten av lovorden att döma. Skönt när någon kan ändra ståndpunkt i ett ämne som ändå är en smula allvarstyngt.

BLOGG #18 - ATT SPELA MOT STOKE I OKTOBER

En kort resa för att se Ipswich-Stoke, kan de va nåt? Klart det kan. Och ja, Min kompis Lasse är med också.

18/10 2003 Ipswich Town - Stoke City 1-0, PR (22 122)

I korta drag på följande vis:

1. Resa. Inget nytt att rapportera. Öl, Bloody Mary och snacks.

2. Pub. Först Arboretum med rugby på TV, begriper ingenting, och sedan Greyhound, mer begripligt.

Fullt begripligt

3. Fotbollsmatch. Det här har vi gjort förut, det här kan vi.

Vi vill se målen först av alla

4. Halvtid. Dricka öl, det här kan vi också. Spetskompetenserna haglar.

Relativt sett bra frisyr ändå

5. Bli bjuden på middag, check.

6. Vinka hejdå till Min kompis Lasse pga Motörheadkonsert och alldeles för tidigt flyg för nämnde kompis.

7. Kolla Sunday League när King Daves son Tony ska lira.

8. Åka hem.

Slut på helg.

BLOGG #16 - PRE-SEASON 2

Vi fortsätter där vi slutade igår. Typ.

20/7 Helsingör - Ipswich Town 1-3, Helsingör Stadion (849)

På söndagen är vi på det ganska snart igen. Jag packar en kylväska i form av en plastkasse, vi ska ju ändå till Danmark och det känns överflödigt att ta med sig gurkan in i växthuset för att använda en inte alltför uttjatad trädgårdsmetafor. Ann-Sofie kör mig till Lunds station för upphämtning av Mercan vid halvtiosnåret. Snabb förflyttning till Helsingborg (Hallström kör denna sträcka), svalkning av strupe innan bordning av fartyg och över till Helsingör. Ankomst strax efter elva, matchstart 18.30. Sju och en halv timme bör räcka för att företa sig det vi ska. Vi äter lunch, köper några öl och lokaliserar arenan. Ca fem timmar kvar till match. Vi går och badar. Förutseende som jag är har jag badbrallor och en handduk i väskan. Precis som fallet är med att bära solglasögon tycker Hallström det är mesigt att ha sån lyx och gör som Jonas och badar i kalsingarna. Nyfiken/irriterande person ställer tjugo frågor när vi sitter och torkar och svalkar oss med ytterligare en bärs. Han ska göra sig påmind igen. Iförda kalsonger mm beger vi oss till arenan ca två timmar innan avspark och sätter oss utanför ingången och bedriver nasande på hög nivå. Vi ser ut som ett gäng hemlösa som försöker få ihop till det dagliga brödet där vi sitter med flaggan utbredd och pinsen utslängda för försäljning. Här gör han sig påmind igen. Han smyger ner bredvid mig och säger att jag får inte bli förbannad men han måste fråga mig en sak. Aj då, killen är sugen på mig, är det första som dyker upp i pallet. I wish säger jag med facit i hand. - Du som är från Falun, säger han med en blandning av dalmål och skorrande r, känner du Mattias Flink? What?! -Jo, jag är lite intresserad av sånt här förstår du. Du får inte tycka att jag är konstig. Konstig?! -Jag bor ju här nere nu och ganska nära Klippan och Bjuv och där har det ju hänt likande saker. Hej, hej, hej, vad är det frågan om? Från att ha fruktat att jag ska bli utbjuden visar det sig att en psykopatisk potentiell massmördare sitter bredvid mig. Efter en stund ger han sig tack och lov iväg och jag kan andas ut. Jösses, här åker man över sundet för lite danskt gemyt så träffar man på ett svenskt psycho med massmord som största intresse.

Matchen avlöper återigen med en 3-1 vinst och efter matchen får vi återigen nöjet att frottera oss med spelarna för ytterligare foton och autografskrivande. Hallström får en bild med favoriten Naylor och vi ser återigen ut som skolpojkar (det uttryck Ann-Sofie använder för att beskriva för utomstående hur vi såg ut i Mjällby efter matchen). Till matchen har en större mängd engelska supportrar anslutit och uppskattningsvis 300 supportrar har gjort sig omaket att ta sig till Danmark för träningsmatch. Det måste understrykas att intresset är ganska stort när ett antal hundra ansluter (som jämförelse kan nämnas touren 99 i Sverige då jag och Hallström såg ett tiotal från England och ungefär lika många svenskar).

Vi beger oss tillbaka över sundet och trojkan med den elegante chauffören styr kosan mot Västerås igen medan jag tar tåget tillbaka till Malmö. På perrongen står en engelsman boendes i Sverige som bjuder mig på resan på ett av sina rabattkort och vi får en pratstund på tågresan och det visar sig att han är en trevlig prick som växt upp i Colchester och som nu är lärare i engelska på högskolan i Malmö. Tackar för skjutsen och säger att vi syns i Trelleborg på tisdag.

Min kompis och hans favoritspelare

Helsingör "Stadion"

BLOGG #15 - PRE-SEASON

Mer gammeltext. Snoret sätter stopp för mer än så. Too much information, I know, men då vet ni.

18/7 Mjällby - Ipswich Town 1-3, Strandvallen (1 703)

Vad är pre-season tour? Varför åker man på det? Frågorna haglar. Svaren kanske inte haglar, men det räcker med följande information: Det är roligt.

Av en ren slump infaller min semester veckorna 29-31 denna sommar. Av en ren slump är Ipswich Town Football Club i Sverige och Danmark på pre-season tour i Sverige under slutet av vecka 29 och början av den efterföljande. Av en ren slump ska jag tillbringa semestern i Skåne med omnejd. Av en ren slump ska Ipswich Town Football Club husera i Skåne med omnejd. Hur mycket flyt kan man ha?

Planeringen börjar någon gång i månadsskiftet maj-juni när det börjar ritas skisser på resrutter och färdalternativ. I vanlig ordning är min parhäst och partner in crime, Mr Hallström (även känd som andra halvan i Duon Nygårds/Hallström), involverad i planerande, genomförande och uppföljning av äventyret. Eftersom herrn numera har en familj omfattande fyra familjemedlemmar plus lågsniffande hund är det inte bara att ta sitt pick och pack och dra. Således krävs det planering av militär kaliber för att han ska kunna sy ihop turnen. Han lyckas få med sig två kumpaner från gurkmeckat på en tur som tar sin början fredag förmiddag och avslutas med hemfärd från Helsingborg på söndag natt. Själv tar jag på mig den seriösa mössan och omfattar min tur till en hel vecka.

Av en ren slump passerar Balenon Blekinge på väg söderut från bröllop i Örnsköldsvik (vi passerar en rad andra ställen på resans gång och stannar även på ett antal av dem, men eftersom den här storyn endast täcker pre-season touren så får the semester - the true story stryka på foten) och av en ren slump (slumpen är vid det här laget en av mina bästa vänner) råkar den silverlackerade sent på tisdagseftermiddagen rulla in på parkeringen bredvid Mjällby AIFs hemmaarena Strandvallen (touren omfattar matcher mot Mjällby på fredagen, Helsingör på söndagen och en Trelleborgskombination på tisdagen) som ligger vackert utslängd precis vid vattnet. Man ska inte underskatta vikten av att reka scenen innan det blir allvar. Följaktligen får Ann-Sofie agera fotograf vid diverse skyltar och följa med och nicka instämmande i mina utlåtande om planen och arenans standard. Varje flickas dröm helt enkelt.

Fredagen infinner sig och Hallström & Co är på väg söderut under svåra förhållanden samtidigt som vi på eftermiddagen börjar röra oss österut från Malmö. De svåra förhållanden under vilken Mercan rör sig härrör sig till tekniska defekter i nämnda fordon. Under förberedelserna har Hallström stolt presenterat sitt färdverktyg som ett eminent sådant ety där finns bl a den i den heta sommaren helt livsnödvändiga ACn. Till herrarnas förtret ämnar dock denna anordning paja ihop fullständigt och begreppet Mercabastu uppfinns tämligen omgående. När vi möter upp i Mjällby runt halvsextiden ser Hallströms tröja ut som om den genomgått både ett och annat i fråga om att ha blivit doppad i diverse vätskor. Sanningen är dock så enkel som att salt svett färgat tröjan lite fräckt i olika blå nyanser.

För den som tidigare inte varit i Blekinge kan språket bli en smärre chock. Den som tror och tycker det är svårt att förstå skånska kan ta sig en funderare då Listerlandets accent inte är särskilt lätt att komprehera (titta där, vad skönt att få skriva ett påhittat ord igen). Hallström förbannar sig över att det inte finns några dialektsyntar att tillgå och en lirare som är ledare för Mjällbys hejaklack och har den goda smaken att kombinera detta med att vara Ipswichfan (han är med i den lokala blaskan och har således hela storyn svart på vitt) ger ytterligare stöd till saknaden av dialektsyntar.

Innan matchen tar sin början hänger vi upp den svenska flaggan med ITFC SWEDEN på och känner oss i vanlig ordning väldigt nöjda med oss själva. Första halvlek bjuder på helt ok fotboll medan andra inte håller nån klass över huvud taget men vi vinner med 3-1 och vi är ganska nöjda med det. På läktaren står några andra förvirrade svenska fans samt upp emot ett tjog från England. Det visar sig vara ett gäng som vi ska drabba samman med senare under touren under mer ordnade former på ett grönt fält i Trelleborg.

Efter matchen tar Duon tillfället i akt att beträda planen och fånga ett par av spelarna för idolfotografering. Killarna är allt från 5-15 år yngre än oss men det får oss inte att se mindre fåraktiga ut när vi glatt bockar och bugar för vänligheten. Som grädde på moset dyker en murvel från BBC upp och vill intervjua oss och tycker att det är fantastiskt att vi åkt 900 miles (grov felräkning, 900 miles är ca 144 mil, men vad gör man inte för att komma med i radio?) för att följa vårt lag. Om ni frågor oss dominerar vi intervjun och borde få nåt slags pris för vår ödmjuka framtoning. Efter avslutad dominans av intervjun beger vi oss till andra sidan läktaren för vidare fotografering och autografering med spelare och ledare. Jonas som har med sig pins med ITFC Swedens logga ger en till manager Royle som förtjust uttrycker att "It's the same as the regular...but different". Det kan bero på det faktum att hästen är utbytt mot en älg och man får vara nöjd när man har en coach som kan skilja en häst från en älg för jag är rätt säker på att 75 % av övriga tränare i England inte sett skillnaden.

BLOGG #14 - OLD FARM I NORFOLK

Nostalgikicken av att skriva inläggen om vad som har utspelats på diverse fotbollsarenor in the past är monumental. Men som varje skribent ofta understryker, jag skriver ju för min egen skull. Fast samtidigt är det kul om nån läser vad som skrivs. Paradoxen. Idag blir det nostalgi de luxe och återvändande av tidigare skriven text igen. Det kan lätt bli så när en är sängliggandes och små febertoppar sätter in. Var var ni nu då? Vi hade käkat pannkakor i Colchester, där var vi. Då är det dags att bege sig till Great Yarmouth och Phils hus.

2/3 Norwich City - Ipswich Town 0-2, Carrow Road (21 243)

Efter Colchester bär det av till Norfolk och vad som senare visar sig vara, mer eller mindre, ett hotell. Phil har tjackat ett nytt hus med en räcka sovrum, ett elegant kök och minsann en trädgård modell mellanstor.

I hotellet har Phil byggt sig själv en bar med diskreta discolights, två fyllda hyllor runt på alla väggar med mer än tvåhundra olika ölflaskor samt valda delar av hans samlingar med Ipswich-, South Park-, Status Quo- och Wallace & Gromitprylar. Phil är ungkarl by the way.

Bra bar. Men varför har jag gult på mig?!

Som jag minns Phils bar så är det den bästa bar jag någonsin bevistat och av den 12 år gamla texten att döma minns jag tämligen rätt.

Utan att överdriva kan man väl säga att den största delen av den vakna tid vi tillbringar i huset tillbringas i baren. Approximativt 95 % skulle jag uppskatta delen till efter att ha skalat av köks- och toavistelser. När vi slukat vår take-outmat som består av fish 'n chips (som de saltjunkies vi är tömmer vi saltkaret och lägger en bra grund till att kunna släcka törsten i baren) beger vi oss till baren via en tröjutdelning som röner så pass stor munterhet bland våra vänner att de nästan gråter. Glynn ser religiös ut i blicken, John tuggar nästan av sig underläppen i skär lycka, Dave blir glansig på ögonen och Phil sammanfattar det hela som brilliant. Det är lite oklart hur bra det är när brilliant används som beskrivning av ting och händelser eftersom det används i riklig omfattning, men här kan man nog ana att det betyder briljant i ordets rätta bemärkelse. Orsaken till hänförelsen är att det på tröjorna står From Sweden With Love i porrigt typsnitt och ovanför texten finns den svenska supporterloggan med en älg istället för häst som är fallet med klubbmärket. Johns darrande underläpp kan ha med det faktum att göra att hästen är borta. Sannolikt identifierar han sig mer med hästar än älgar (mer överbett, mindre horn). Barkvällen sträcker sig lite olika långt beroende på geografisk härkomst. Skandinaverna i församlingen går och lägger sig strax efter tolv lokal tid medan - visar det sig dagen efter - the domestics håller igång till kvart i tre på natten. Det är förmodligen detta som är det fina i kråksången med att ha egen bar i England, man slipper gå hem och lägga sig när klockan är elva. 

Till och med hunden är nöjd med t-shirten

En liten detalj med resan är att derbyt efterföljande dag är utsålt. En annan detalj, som kanske inte är så liten, är att varken jag eller Min kompis Lasse har biljett till matchen. Det är väl sånt som löser sig? Ja, faktiskt.

Vi är nära att bli religiösa sådär en kvart i elva den första mars 2003 både Hallström och jag. Rätt som det är deklarerar hotellchefen med luren mot örat att han fixat biljetter till MATCHEN. Vi ser ut som två ekorrar som just upptäckt att de fått ekollon i öronen och en XL kotte i arslet. Vi ser kort och gott ut som två gökungar. Killen har kirrat biljetter till ett humant pris och det är inte ens söndag. Det enda som vi ser som problematiskt är hur vi ska hinna med att gå på högmässa innan matchen.

Innan vi fortsätter skulle jag bara vilja be om ursäkt till alla ekorrar där ute som läser det här. Ytterst osmaklig mening den där med ekollonen och kottarna.

När vi går och lägger oss har King Dave och Lille Glynn gått lös på en vinare och innan jag går uppför trappen till den eminenta våningssängen gurglar Lillen fram något som dessvärre inte går att omsätta i text ety jag förstår inte vad han säger. Lyckligtvis upplyser han mig om att han inte ens själv förstår vad han säger och det känns tryggt. Efter att vi kojat blir han tydligen väldigt trött och gör något så avancerat som faller i sömn på en barstol. Hur fan gör man det utan att trilla av? Killen skulle jobba på cirkus.

Han jobbar inte på cirkus, reds anm. Har aldrig gjort.

Trots den sena natten är samtliga alive and kicking vid halvniosnåret på söndagen. En kaffe eller the senare är alla redo för ett - vad vi hoppas - glimrande East Anglia-derby. Efter en stabil baconmacka glider vi iväg med Kungen och hotellmanagern i den förstnämndes BMW. Vi åker först till polisstationen där Phil jobbar och hämtar upp plåtarna varefter Kungen tar oss till Norwich. Efter uträttat förvärv styr BMW:n kosan mot Great Yarmouth igen för att hämta balanskonstnären och hans polare. Således har vi en knapp timme att slå ihjäl innan hela trojkan är samlad. Gå till en pub för en öl kvart i elva på en söndag är inte att tänka på då pubarna öppnar först tolv om de öppnar över huvud taget (öl i kombination med fotbollsfans i en derbymatch har en viss tendens att vara en aningen olämplig kombination). Naturligtvis finns det alternativ till pubarna om man råkar vara med i någon fancy Social Club. Hotellchefen (han är sån här crime scene investigator, ni vet såna där som finns på tv. Fast han säger att det inte är så spännande som det ges sken av på tv) är med i en Social Club. I Norwich. Matjordskungen förnekar sig inte. Om det är nån som ska resa nånstans och det är några pusselbitar som inte fallit på plats så kontakta Hallström, han skickar en näve matjord så ordnar sig det mesta. Vi får komma in på klubben vid kvart i tolv, lagom till ankomsten av de andra gökarna. Inte helt oväntat visar det sig att de korkat upp redan i Great Y. Vinet var ju inte riktigt urdrucket och det är ju synd om det ska stå och bli dåligt så grabbarna uppfinner ett alldeles nytt vin kallat Breakfast Wine. Smarremums med vin till frukost. Själva har vi klämt en burgare (ett måste att hålla näringsintaget på en jämn nivå så länge som man själv kan kontrollera det eftersom vi av gammal erfarenhet antar att middag serveras runt niosnåret och det är lite jobbigt att hålla sig alert enbart på maltdryck under ett halvt dygn) och spatserat i omgivningarna runt arenan.

Efter att vi klämt några pints i rask takt bär det av till arenan och vetandes att firma Nygårds och Hallström inte återfinns i Ipswichberget har vi på inrådan av våra kloka vänner inga Ipswichprylar på oss som kan röja vår supporteridentitet. Vi sitter förvisso på famlijeläktaren, men tro mig, här finns fler hetlevrade, bacon- och ölstinna, Norwichsupportande gruvarbetarsöner på fyra kvadratyards än på hela Malmö Stadion en dag i maj då MFF tar stryk av Landskrona med 4-1.

Blått mot gult. Gult är fult, blått är flott.

Med facit i hand spelade MFF mot Landskrona i APRIL 2003 och det blev 2-2. Annars hyfsat akkurat analys av Malmö Stadion.

Första halvlek avlöper bra med blåvita ögon sett. Vi för spelet och har en del bra chanser utan att göra mål. Vi är resultatlösa inte bara i att göra mål på planen utan även i vårt sökande efter öl i halvtidspausen. I Norwich serverar man taskigt kaffe, njurpaj och cola utan kork. Under första halvlek tror vi oss ha kommit undan utan att röjt oss. Visserligen må de runt omkring oss ha vissa aningar om att vi inte hör till de gule och de har definitivt förstått att vi inte är engelsktalande. Som tur är för oss är inte någon av de närmast runt omkring svensktalande eller svenskförstående. Något mer än halvvägs in i andra halvlek händer så det som vi väntat och hoppats på sedan någon gång i januari, Ipswich gör mål (jo, Ipswich har gjort fler mål sedan januari, men inte med mig och Hallström i publiken). Den numera tillfälligt Chilestationerade Jansson förstår vårt dilemma (Jansson med lillebror stod som Unitedsupporter i Grekland bland galna greker och försökte sannolikt behålla samma lugn som vi) då vi knyter nävarna diskret i fickan. Men om man beaktar att vi är de enda av ca 5 000 på vår läktare som pratar, skrattar och mer eller mindre studsar på stolarna behöver man inte ens vara Sherlocks Holms kusin för att förstå var våra sympatier ligger. När sedan tvåan slår spiken i kistan i sista minuten kan vi inte hålla oss och vi får några svordomar och liknande yttringar som inte är lämpliga för små barns öron. En gök till vänster om oss ställer sig upp och gormar att vi inte har nåt lag nästa år och vi är lite sugna på att säga åt honom att om han inte sätter sig ner har han inga tänder kvar. Orsaken till att vi inte säger det - trots vårt rykte som brottartuffa kungfukillar - är att vi inte vill åka hem i en liksäck till Sverige. Det blir så jävla krångligt i tullen har jag hört.

Vi firar med en bacon bap efter matchen, det blir diet när vi kommer hem till Svea Rike! De andra står i Ipswichhopen och måste vänta tills alla andra gått för att i största möjliga mån undvika bråk. Polisen har missat en liten detalj i planeringen dock. Ca 500 Norwichfans stannar kvar utanför arenan för att dela med sig av, vad man får anta, mindre belevat uppträdande. De sjasas dock bort och vi får glada i hågen åka hemåt igen. Tråkigt nog utan Kungen, Mr Chainsmoker (Glynn är värre än cancermannen i X-files. Han har ständigt en egenrullad cigg i munnen och vi funderar på hur han klarar sig när han sover, flyger till sitt hemland down under eller för all del går på fotboll), Linda och John då de styr kosan mot Ipswich och London eftersom de ska jobba på måndagen. Vi är lite molokna över att vi inte får deras sällskap i baren ikväll men då vet vi inte vad som väntar senare ikväll som barsällskap.

Bara så ni inte får för stora förhoppningar, det är varken Animal från Mupparna, Cancermannen från X-files eller ens någon gammal Ipswichlegend från förr. Nej, det är helt enkelt en arbetskompis till Phil.

När vi kommer hem inställer sig Joy med omedelbar verkan för kökstjänst och börjar ett tretimmarskok som slutar med en fylld tallrik av korv, bacon, grönsaker, potatis, pudding, kyckling och fan vet vad. Har vi inte fått galen ko eller knasig gris i oss vid det här laget klarar vi det mesta. När vi kommer hem till hotellet igen ringer chefens arbetskompis Paul, tillika Norwichsupporter, och frågar om han inte kan få komma över och dränka sorgen tillsammans med folk som är lite gladare än honom själv. Uppenbarligen drar han en vals för frugan och tar tåget upp till GY och taxi från tågstationen för att få vara med oss i Phils bar och dricka hans öl. Jag har sett ölhävning där folk dricker fort ur flaskor genom att skaka på dem. Tur för dem att Paul inte tävlar i ölhävning för de vore chanslösa. Nu dricker varken han eller vi ur flaska utan ur pintglas. Han har en, vad jag förmodar måste vara, oöverträffad teknik vad gäller att stjälpa i sig öl. Den är lika enkel som genial, man öppnar munnen på vid gavel, öppnar svalget och häller i ölen. Det är oklart om han hinner känna vad det smakar för det går fort. Det fanns rätt gott om öl innan Paul kom.

Vi flankerar den inofficiella världsmästaren i ölhävning

Senare under kvällen visar det sig att ölen på tapp är slut. Vi gillar Paul stenhårt fastän han har gulgrön tröja på sig. På ryggen står det G.N.Y Beaver. Green 'n Yellow Beaver. Sensuellt namn. Han berättar att det är hans alias på forumet på Norwichs hemsida. Han berättar även följande: Tyskar är ett jävla pack, vad har de gjort för bra? Fransmän spottar han på, vad har de gjort för bra? Och spanjorerna ska vi inte tala om, vad har de gjort för bra? Svaren på de tre frågorna är föga oväntat, ingenting. EU ska skrotas och engelsmännen ska hålla sig på öarna och skandinaverna i, just det, Skandinavien. Paul är rolig. Paul har talets gåva och han pratar inte direkt mindre i takt med att promillehalten ökar. Han använder sig också av ett språk som de andra inte är i närheten av, med många fuck, shit och liknande kraftuttryck. Vet inte riktigt hur många gånger han säger åt oss att fuck off. Hallström säger efter ett tag, you fuck off. Paul tar med honom ut för att snacka allvar över en cigg och Hallström anar det värsta och funderar ut en och annan parerande karate-kid-move på vägen ut genom dörren men han misstar sig å det grövsta. Pålle vill bara krama Hallström och tala om hur roligt det är att träffa svenskarna som han hört så mycket om (vid det här laget har han dragit en till vals för frun i telefon och sagt att det bara går ett tåg tjugo över tio fast det inte är riktigt sant) och äntligen får ta ett par pints med (vi tar ett par pints, han tar närmare ett dussin). Musik kommer upp på tapeten och han bestämmer sig för att vi gillar crap-music (jag har inte ens sagt nåt innan han talar om för mig att jag är ett stort Bros-fan. Bros, When Will I Be Famous, nån som minns den?) och Hallström begår misstaget att berätta att han skjutsat sin syrra och hennes kompis till en T'paukonsert en gång i tiden. Detta faller inte i god jord hos Paul som understryker vikten av att inte påtala såna debacle. Själv anser han det inte minsta pinsamt att hålla på ett lag som kallas för kanariefåglarna och spelar i de fulaste tröjorna i Storbritannien med omnejd (även gamla kolonier inräknade). Så småningom lullar han hemåt och verkar inte det minsta bekymrad över att han och Phil har morgonskiftet dan efter. Man kan bara hoppas att det inte finns alltför många lik och inbrottsplatser att utreda. Killen skulle säkert kunna sätta fart på ett lik bara genom att andas på det.

Vår nyfunne vän från Norwich kan väl sägas vara lagom i små doser. Heldagsaktiviteter med honom kan nog tänkas bli lite för mycket, även om vi gillar honom (ej nödvändigtvis håller med om hans politiska ställningstaganden eller musiksmak). Han är speciell, som vi brukar säga. Men så håller han ju också på Norwich.

Trötta och lyckliga kommer vi i säng på söndagen och vi hinner tom göra upp med Super-Rog, Phils fantastiske far, om att vi ska åka omvägen runt Ipswich till flygplatsen så att jag och Hallström får oss en liten julafton i Ipswich-shopen. Vi tackar hotellchefen för allt, får en stadig frukost när vi vaknar och beger oss till Ipswich via diverse mindre vägar. Shopen blir några pund rikare efter inköp till oss själva, Hallström Jr och Ann-Sofie. Jo, jag vet jag har en romantisk ådra som inte är av denna värld, men vad gör man inte för sin älskade?

Vi lunchar på Stansted innan vi åker hem och vi är frapperade - i ordets absolut rätta bemärkelse - över att vi mer eller mindre har bott på ett hotell med egen bar och gratis öl, fått skjuts till varenda plejs vi har varit till, fått mat till förbannelse, fått se ett derby med önskad utgång och till råga på allt har vi kosing kvar. Jag och mannen med matjordsbyxorna, firman är helt enkelt oslagbar.

Avslutningsvis kan konstateras att ska man se ett brittiskt derby av rang ska man definitivt närvara på ett East Anglia-derby, a.k.a Old Farm. Om man hyser förkärlek för det ena eller andra laget gör man bäst att befinna sig i rätt omgivning och helst inte på motståndarsupportrarnas sektion. För mer tips om hur man beter sig på derbyn, stay tuned för ett par till inlägg i ämnet längre fram under våren. Över och ut för idag.