DANSAREN, VI MÅSTE SLUTA TRÄFFAS SÅ HÄR

Har man haft oturen att segla in på den här bloggen med någorlunda frekvens är man med största sannolikhet bekant med Johan Örjansson, a.k.a Basko Believes. Lördagen kickar igång med BB.

Återigen är platsen Callisto, men dessvärre är tiden 13.15 mitt på dagen. Otacksam uppgift att kliva på just då, men det bekymrar inte Johan med band. Eller Dansaren. Som en jävla chefstalker dyker han upp med sina opatenterade danssteg. Men jag älskar honom fortfarande. Han har ju kul. Och vi med. Som om det vore Lasse Holm på besök har vi dukat upp med fika, chips och nötter på vår medhavda filt en bit från scenen. Innan killarna kliver upp på scenen har vi träffat Johans käresta Anna som bland annat berättar att de varit i Kristinehamn kvällen innan och kört tidigt imorse. Logistiken. De ska också lämna tillbaka turnébussen på lördag eftermiddag så de slipper pyssla med det under söndagen då minitouren avslutas med framträdande på Akkurat i huvudstaden.

Samtidigt som Systersektionen kollar in graffitimålaren i parkens hörn och Lilla Sektionen sparkar iväg på sin kick-bike smyger de fem på scenen igång spelningen. Det blir en blandning av lugnt och fint och rediga rökare. Ett par nya alster klämmer de också in, det samspelta bandet. Just den biten att det är hel sättning, även keyboard, ger giget en mustig dimension. Så här ska hans låtar framföras. Chefen på klaviatur höjer upplevelsen ytterligare, vilket är en bedrift i sig. Synd bara att spelningen är så tidig, att uppslutningen är tämligen klen (Viktor Olssonskt klen faktiskt) och bara 45 minuter.

Näste man (väldigt mansdominerat program för mig denna lördag) på schemat är Joel Alme och Lilla Sektionen gör mig sällskap under några låtar innan han retirerar till Systersektionen och Fru Nygårds för att äta glass, spela pingis och softa. Precis när jag gör honom sällskap till övriga familjen dundrar Backa tiden igång från Titan-scenen och det är bara att rusa in och fram mot scenen. Riffet i all sin enkelhet rivs av många, många gånger och det är en formidabel livelåt. Lika formidabel som spelningen i övrigt faktiskt. Smolken även i denna glädjebägare stavas klen uppslutning, men de laddar väl för att se D.A.D. senare på kvällen kan en tänka.

Vi lirar lite utomhuspingis och börjar sedan dra oss hemåt. Inget av värde på programmet förrän Ryan O'Reilly ska spela vid halvniosnåret. Halvannan timmes sömn och sedan på det igen medan övriga håller sig hemmavid, nöjda med musikupplevelserna tidigare under dagen. Jag kör just-in-time och kliver åter in på Titans publikplats just som ovan nämnde Ryan kört igång sitt set. Har förlyssnat lite på Spotify, men det finns bara en handfull låtar där och det visar sig att han faktiskt har en imponerande katalog att luta sig mot. En tidigare gatumusikant främst på Londons gator som jobbat till sig ett skivkontrakt. Sånt är alltid sympatiskt på något vis. Han berättar bland annat att det finns två sidor av Ryan, en asshole side och en singer-songwritersida med lite seriösare ton. Grundsnygg, charmig och en stadig låtskrivare gör honom till en liten stjärna i lördagsvärmen. Dåligt att ha missat honom tidigare då det visar sig att han spelat i Borlänge vid flera tillfällen, men det är bara att hoppa på tåget och närvara nästa gång han dyker upp. Om ni nu skulle få för er att googla honom, så spelar han inte ishockey i Buffalo Sabres och har en årslön på 6,2 miljoner USD. Nej, det är han som knackar sig fram med halvrisiga spelningar i Skandinavien, Kanada och andra ställen som pröjsar dåligt. 

Något som slår en på festivalområdet och som kommer att pratas om i efterhand är den höga snittåldern på besökarna, främst manifesterat genom den höga graden av trekvartsbyxor i omlopp. Min gissning är att de flesta vill se D.A.D. trots att de herrarna inte sportar trekvartsbyxor utan istället en aning för åtsmitande skjortor för sin ålder och form samt hög hatt för att bara nämna ett par plagg som stör ögat. Dock är de störningsmomenten inte i närheten av samma dignitet som frontmannen Jesper Binzers försök att prata svenska och påminna samtliga närvarande om att vi är i Borlänge. Jag håller förvånande nog ut i en handfull låtar innan hans "Förstår ni vad jag säger?" och "Borlänge!!" drar mig tillbaka till Titan-scenen och Alice in Videoland. Hur många gånger måste man fråga en publik om den förstår vad man säger? Det kanske är en dansk tradition, vad vet jag, men en högst irriterande sådan i så fall.

Malmöbandet med det briljanta bandnamnet Alice in Videoland (ej parafras på Alice i underlandet utan taget från ett C64-spel från 1984. Och ja, källhänvisningen till den infon stavas Wikipedia, så tro't om ni vill) ångvältar över scenen med sin blandning av tunga syntmattor, larmig gitarr och ja, det vetifan vad man ska kalla hopkoket. Bra jävla ös kanske? Sångerskan Toril kan dessutom sina karatekickar som sitter som en smäck varje gång hon känner för att sparka till med ena benet. Så barnslig är jag att det ser jättecoolt ut. Thumbs up för den nya bekantskapen.

Något annat som också ser jättecoolt ut är The Vanjas med tre välkammade gossar i röda kostymer, vita skjortor och smala svarta slipsar med lustiga alias samt sångerskan Vanja Lo i lyxförpackning. 60-talsreferenserna är tämligen uppenbara och det coola störs bara av att låtarna inte riktigt håller måttet. Eller så är jag bara trött av att nyss ha klivit in bland mattälten, beställa en fish & chips och råkat höra D.A.D-Jesper vråla "Förstår ni vad jag säger Borlänge??!!". Karln måste ju ha en skruv lös. 

Efter en halvtimmes 60-talsriffande får jag för mig att det är dags att vika in festivalkepan för den här gången. Passande nog får jag precis innan min sorti sällskap av min älskade festivalpolare Dansaren. Han vet bara inte om att vi är buddies. Den dan jag börjar dansa okontrollerat framför varje festivalscen kommer han kanske lägga märke till mig. Om han inte dansat ihjäl sig innan dess vill säga.

VAD HÄNDE?

Midsommar. Det var vad som hände. Sen gick det en arbetsvecka. Det var vad som hände sen. Och nu är det semester. Bra utfall ändå.

Vädergudarna bidrog i allra högsta grad till att göra midsommar till en skön och avslappnad tillställning. Avloppet på vår gård hade andra ambitioner och beslutade sig för att helt sonika lägga ner verksamheten. Oklart om det är en strejk sanktionerad av facket eller ej (den pågår fortfarande och informations-flödet är verkligen inte vad man skulle kunna förvänta sig om den där pumpbrunnen nu har facket i ryggen) men oavsett detta en jävla skitgrej. Säg så här: 43 människor gör ju av med rätt mycket vatten, skit och sånt på en kväll. Avloppet visste vad det gjorde och satte in strejkaktionen vid en noggrant utvald tidpunkt. Strax efter 11 på midsommarafton klev jag ur duschen ganska simultant med att nivålarmet för pumpbrunnen började pipa. Tillfällighet? I don't think so. Vi hade givetvis motåtgärder:

* Pojkar kan kissa i skogen.

* Flickor kan också kissa i skogen, men det går så mycket lättare om man tar ner en på vinden ensamstående toalett och bygger en mysig liten skogstoa. Lite så vi jobbar här på landsbygden.

* Vissa andra operationer vidtogs som dessvärre inte kan redogöras för i detalj i just detta forum då det eventuellt skulle kunna användas i en court of law. Hur det skulle kunna användas är dock en smula oklart. Vi lämnar den här punkten.

Dagen efter kvällen före städade sedan en månghövdad städpatrull undan all bråte, bar undan bord och stolar samt plockade ner ett 40 kvadrats partytält. På en tid kortare än varandet av en fotbollsmatchs effektiva speltid. Jävla bra gäster.

Från 43 personer till 2 på halvannat dygn. Så såg det ut när jag och Fru Nygårds hängde på söndagen. Snabba kast i midsommarbranschen. Och nu ska jag åka till Skåne och kolla så våra barn inte har börjat prata skånska. Sånt är viktigt. Sen ska vi fara tillbaka till Dalom så den här halvfiguren och hans fru får gå på festival. Enligt uppgift ska småsektionerna vara med och känna på festivallivet lite grann också så de får en fortsatt fin introduktion till musikens fantastiska inverkan på livet.

Sen fortsätter väl semestern får man tänka. Och avslutas sedan med en blixtvisit i Düsseldorf för att kolla på ett fotbollslag som ligger ganska tätt omslutet mitt hjärta (kan bli #blogg108 efter det eventet btw). Testspiel som det heter på tyska.

Bra uppstyrd träningsfight

Sen är det slut på semestern. Men det var kul så länge det varade, det var det. Fast nu går jag ju händelserna några veckor i förväg och det ska man inte göra har jag hört. Nej, man ska leva i nuet. Så nu dricker jag te och försöker peppa mig själv för att köra bil i åtta timmar imorgon. Sån är jag.

BLOGG #38 - PARANTESER

Som förälder undrar man säkert tämligen ofta vad ens vuxna barn egentligen håller på med, exempelvis när de bor utomlands. Kanske särskilt under en dylik omständighet.

2/11 2004 Ipswich Town - Sheffield United 5-1, PR (22 977)

Hur kan man övertyga sina paranteser att det är en bra idé att plugga på distans när man tjänstledigt? I Ipswich. Hur svårt kan det vara?

Säg så här:

* Efter ankomst hinner de vila benen i en timme i lägenheten innan vi styr kosan mot The Greyhound för lite förtoppning.

Myspys på Gråhunden

* Ipswich Town gör jobbet och pangar in fem baljor bakom Neil Warnocks keeper. Vad mer kan man begära?

* Det handlas supporterprylar av Fadern. Bra betyg.

* Utöver ovanstående inköp anskaffar Fadern även flera paket med bacon. BACK BACON! Inhandlar, skickar ner i bagaget och tar med hem. Baconkungen.

* De kidnappar varken mig eller Ann-Sofie när de ska åka hem. Nog måste det vara tillräckligt gott betyg? Nåja, vi har ju bara knappt två månader kvar innan vi kommer hem igen.

Next up, supporterbuss igen. Stay tuned.

BLOGG #31 - CAMBRIDGE ANYONE?

Bara för att det råkar vara landslagsuppehåll i de två högsta ligorna behöver man ju inte låta bli att gå på fotboll. Min rekommendation i ett dylikt läge är att åka till ett lärosäte av rang, exempelvis Cambridge.

9/10 2004, Cambridge United - Bristol Rovers 1-0, Abbey Stadium (2 748)

Ett annat tips kan vara att ta med sin framtida fru på utflykten ifråga. Då kan man till exempel strosa runt bland fina universitetsbyggnader och titta in i asgamla bibliotek och dessutom förundras över de fenomenalt välskötta gräsmattorna runt om i stan, särskilt då i nära anslutning till nämnda universitetsbyggnation med flera hundra år på nacken. Därpå skulle man eventuellt kunna avnjuta en trevlig lunch på tu man hand (och örti miljoner studenter förstås) samt därefter koncentrera sig på sina respektive spetskompetenser, dvs en går på fotboll och den andra kollar in det lokala butiksutbudet.

Veckans golfgreen

Jag har hygglig koll på vilket håll Abbey Stadium ligger, men behöver lite assistans av the locals. Min första - och enda - informatör pekar som bara engelsmän gör och höftar estimerad tidsåtgång som bara engelsmän kan. Ta lite vänster och sen rakt fram. Fem minuter. Den som har frågat en engelskfödd efter vägen någon gång i sitt liv kan högst sannolikt skriva under på att man får ta beskrivningen med ca en dinosaurienypa salt. Själva riktningen kan betyda vilket väderstreck som helst och fem minuter betyder gissningsvis någonstans mellan 15-30 minuter. Ca 25 minuter senare kommer jag fram till arenan efter en rask promenad. Inga konstigheter.

Det är klassisk ståplats som gäller för min del på den här League 2-fighten. Terracing. Många fina profiler med svart tunga i närheten och en urinoar med skönhetsideal från början av 1900-talet. Lägg till det en redig bacon roll för £2.50 och vi har oss en fantastisk eftermiddag i höstsolen.

This is Cambridge

Allt som allt en nice day out som de säger i UK. En smolk i division fyra-bägaren är att de £13 som spenderas på entrén inte renderar någon pappersbiljett att lägga till samlingen, men så kan det gå när man går på fotboll i Cambridge. Jag applåderar artigt när domaren blåser av efter full tid och styr sedan kosan mot stan igen för promenaden på fem minuter för att möta upp med shoppingesset. Vi är båda nöjda med utflykten och dagens aktiviteter och går i riktning mot järnvägsstationen för att ta mjölktåget hem till Ipswich igen. £9 tur och retur. Som hittat.

BLOGG #24 - INFLYTTNINGSFEST

Vad ska man ta sig till när någon vinstmaximerande tv-kanal i maskopi med ligapamparna plockar ut en rafflande toppmatch för tv-sändning med den idiotiska starttiden 13.00? Tänker de ens på att fansen faktiskt behöver äta en rejäl måltid (helst med hög fetthalt) och även sänka ett par ale (med blygsam alkoholhalt mind you) för att få rätt komposition av näringsriktig föda och vätska i magen? Förmodligen inte. Vad gör man åt det då? Bjuder in till inflyttningsfest förslagsvis.

12/9 Ipswich Town - Millwall 2-0, PR (21 246)

Vid det här laget vet ni att förberedelser inför match är A och O, själva matchen går oftast åt helvete rent resultatmässigt och att eftermatematiken också hör till dagens/kvällens höjdpunkter. Idag fokar vi på pre-match genom att bjuda in grabbsen m fl till house warming party med smörgåstårta, pajer, pizzabullar och inte minst en 17-pintslåda med färsk läcker ale, förflyttad med hjälp av Glynn och hans BMW från The Fat Cat dagen före till vår diskbänk där den stått och gonat till sig i ganska precis 24 timmar. Expertgrejer.

Proffskillar. Don't try this at home.

Vi skickar så klart fram Glynn & John för att testa av ölen. De blir inte besvikna, om en säger så.

Proffskille. Men det här kan ni prova hemma.

Vi skickar fram King Dave att prova käket. Han blir inte besviken, om en säger så.

Förutom de kulinariska läckerheterna gör vi också vårt bästa för att bättra på gängets kunskaper i det svenska språket och skriver lappar för att beskriva vad det är de äter, vad lampa heter på svenska (vad lampa heter på svenska? Ja, ni fattar) och hur man uttalar smörgåstårta. Glynn fallerar något groteskt och får gult kort, men klarar sig ändå från att bli skickad av planen. Övriga hinner njuta en dryg timme (har man lite koll så gör man som firma Glynn/John och kommer kl 11 sharp när puben öppnar så att man hinner mer än att bara smutta på alen/vinet) innan det är dags att knalla iväg de några hundra metrarna ner till stadion.

Jo, vi ska gå nu.

Bra förvärmning om jag får säga det själv. För att toppa det hela får vi hjälp av självaste Ipswich Town och i synnerhet Darren Bent och Pablo Counago som stänker in varsin balja som ser till att det blir en säker 2-0-vinst mot besökarna från London och därmed inkasserar den fjärde raka hemmaviktorian! Som grädde på jordgubbsmoset skickar segern lpswich rätt upp i topp i Championship efter sju omgångar! Vem skrev det här manuset? Glynn? Oavsett vem det är som ligger bakom så måste det ju firas. Pubbesök följt av hemmahäng och egen öltapp. Vi gör inte jättemånga knop dan efter, om en säger så. Spökvarning faktiskt.

BLOGG #19 - STAG DO

Ni vet den här grejen när en kompis går och gifter sig utan att tala om det för någon? Eller inte riktigt kanske eftersom han åtminstone måste berätta det för en till person annars blir det ju knas. Således, han berättar det för sin tillkommande och när de kommer hem från det varma landet där giftermålet ägt rum insinuerar mannen till sina kompisar i det geografiska närområdet att de som eventuellt överväger en svensexa bör fundera ett extra varv över hur de ställer sig till rollen som mordoffer. Tur ändå att han glömde informera mig om just den biten.

13/3 2004 Ipswich Town - Millwall 1-3, PR (23 582)

I maskopi med Min kompis Lasses nyblivna fru är hans gränsöverskridande stag do planerad så pass väl att alla detaljer kanske inte är ristade i sten men ändå finns där som grovt skissade ändå. En svensexa med grovt skissade detaljer lämnar lite mer till improvisation än en detaljplanerad dito och tur är väl det. Förutom frun är även min gamle barndomskompis Jonas involverad i lureriet då han råkar bo i samma stad som offret himself. Således tutar Balenon ner till Mälardalen och vi lägger upp chaufförsschemat inför att ta Min kompis Lasse från sitt hem till flygplatsen. Det tar ca 5 minuter om man åker raka vägen. Vi kör hela grejen med att snurra 300 varv i rondeller, stanna och vända, backa, köra på två hjul plus en del andra James Bond-varianter som inte går att avslöja här pga kraftiga trafikförseelser som ännu ej preskriberats. Total körtid 18 minuter. Bra att känna till kan vara att vi ekiperat den nygifte mannen med en överljudsdräkt för att undvika eventuella fartskador.

Stay plastkasseclassy

Det låter som om det är mycket folk här. D'oh.

Som synes även bestyckad med ögonbindel för största möjliga överraskningsmoment i själva uppdykande på flygplatsen.

Regel nummer 1 för dagen är att den vita overallen (inköpt direkt från CSI-rekvisitalagret för övrigt), som pimplats föredömligt av undertecknad samt med viss assistans av min personliga sylärare (min mamma förstås), ska sitta på hela dagen.


Väl inkomna genom säkerhetskontroll och ombord på planet kommer en viss insikt om att overallen är skapligt värmebyggande (trots att den är otroligt tunn), men herrn som bär den står ändå ut. Kudos.

När vi kommer fram till Stansted finns givetvis vår personliga taxi framkörd av King Dave och vi möts till och med i ankomsthallen med visslor och andra onödiga attiraljer som tydligen hör en stag do till. Schysst att de lagt manken till ändå och införskaffat lite attribut för att ackompanjera tillställningen.

Ett litet inflikande kan vara på sin plats med upplysning om att Fru Nygårds (då Fröken Thornqvist) redan finns på de brittiska öarna till följd av en kurs på högskolan. Logistiken alltså. Vi ankommer hur som helst Ipswich, angör puben Arboretum och svensexemannen ska få skramla ihop till sin matchbiljett medelst försäljning av vad man kan anta vara värdelösa stryktipsrader random nerrafsade av yours truly. £1 per system (tvåraders) är riktpriset, men han visar sig vara en rackare på business.

Vinst hver gang

Inte bara lyckas han kränga iväg hela bunten utan det sker även en del transaktioner till överkurs, vilket gör att hela entrépengen är i hamn. Lysande. Även om det fanns de gäster som hade svårt att greppa hela grejen med utstyrsel, stryktips och fotboll över huvud taget kan man väl säga.

Va? Jag förlorade hörseln redan 1945 i kriget

Sen var det återigen det här med fotbollen. Undermålig insats än en gång och en funderar ju faktiskt om de gör det för att jävlas. Va?

Vi hade i alla fall tur med gräset

Efter matchen blir det taxi till The Fat Cat för några finfina ale och därefter tillbaka in till stan. Logistiken alltså. Middag på Mizu och några intressanta passager, främst när vi ska gå därifrån, men det får bloggen återkomma till ca år 2030 när hela den incidenten är preskriberad. Vi följer upp det utsökta asiatiska middagsmålet med att hänga resten av kvällen på The Milestone, denna milstolpe bland pubar. En förträfflig dag och kväll avslutas sedan med att gå hem till Johns väldigt centralt belägna lägenhet för att knoppa för natten. Som den ungkarl han är i denna tid i sitt liv är hans boning en ungkarlslya ut i minsta detalj:

* Hallen är en trappa. Inga konstigheter för en engelsk lägenhet i och för sig, men vem fan väntar sig en trappa när man öppnar ytterdörren liksom?

* Badrummet har heltäckningsmatta. Inga konstigheter osv.

* Badrummet har ett rosa badkar. Inget duschmunstycke dock. Också väldigt engelskt och inga konstigheter. Om man är en säl vill säga.

* Englasfönster. Inga konstigheter osv. Om man är en isbjörn vill säga. Min kompis Lasse fasar för sitt liv med tanke på isbjörnsappealen i hela planlösningen.

* Hjärtevärme. Det är ju ändå allt som behövs i slutet av dan.

Vi klarar av helgen med den äran och Min kompis Lasse verkar inte ens särskilt mordlysten av lovorden att döma. Skönt när någon kan ändra ståndpunkt i ett ämne som ändå är en smula allvarstyngt.

LITE KORT OM FOTBOLLSRESOR

Något av det roligaste livet har att erbjuda är att åka till ett annat land för att kolla på fotboll. Det finns en hel del olika varianter på temat och just nu har vi, jag och mina kompisar från förr, bokat in oss för en tripp till Nottingham, UK.

England skulle kunna sägas vara ett favoritresmål om man tittar på antalet gånger jag klivit ur ett flygplan, gått nerför trappan och satt min fot på engelsk flygplatsmark. Om vi fokuserar enbart på fotbollsresor till det förenade kungadömet och bortser från Tyskland, Italien, Portugal m fl länder kan vi dela upp det hela i följande kategorier:

Grade A): Åka en helg eller långhelg för att se Ipswich Town. Hemma eller borta har inte så stor betydelse, huvudsaken att Ipswich spelar match. Vanligaste typen av resa.

Grade B): Resa till England för att se andra lag spela fotboll. Väldig ovanlig företeelse, men har förekommit. Också väldigt roligt, men nerven uteblir under själva fotbollsmatchen.

Once-in-a-lifetime: Flytta till Ipswich och bo där ett tag. På onsdag är det exakt 10 år sen som vi gjorde precis det, jag och Fru Nygårds. Om det var roligt? Det var så roligt att det skrevs spaltkilometer om det på en reseblogg plus att det lades upp en mängd bilder från äventyret ifråga. Fantastisk tid.

Fotbollsvecka: Åka nio dagar till England på egen hand för att se åtta fotbollsmatcher av varierande sort. En synnerligen väldokumenterad resa både vad gäller planering, genomförande och efteranalys på en annan reseblogg med både text och bilder. Fantastisk vecka.

Grade A+B): Det började som en Grade B men uppgraderades sedermera till att även omfatta Grade A (eventuellt med viss påverkan från undertecknad). Orsaken till denna välsignelse är att det plötsligt uppenbarade sig att en av de helger som Min kompis Pongo (OBS, ej pingvin!) kunde utnyttja sin födelsedagspresent (åka till Nottingham och gå på Meadow Lane för att se hans favoritlag Notts County) visade det sig att Ipswich minsann också avser att avlägga visit i samma stad den helgen. Eftersom Farbror Blå inte är storligen förtjust i att ha två matcher samma dag och tid i en stad av Nottinghams storlek flyttades Nottingham-Ipswich till söndagen medan Notts County bränner av sin fight mot Gillingham på lördagen. Fantastisk matchflytt.

Grade A+B kan vara min nya favoritkategori för att åka på fotbollsresa. Räkna med att bloggen återkommer i ämnet innan avfärd 3 oktober.
  

EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL

Folk fattar inte hur bra de har det. Till exempel verkar det svårt för folk i en ganska liten, halvtrist grå stad i Mellansverige att begripa att den där musikfestivalen som huserade i stan under fjorton somrar faktiskt innebar något bra. Således är vi nog bara 1000 pers på nystarten av Peace and Love fredagen den fjärde juli 2014.

Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.

På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.

Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.

Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.

Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.

Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.

Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).

Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.

ETT BAND ETT LIV

Inte för att jag vill tjata eller så, men det här franska bandet som jag gillar, vi måste prata lite om det idag. Vän av enormt jävla bra minne skulle kunna dra sig till minnes att det införskaffades en konsertbiljett för lite mer än ett år sen. Punkt ett är den som gäller. Vi tar det här från början. Verkligen från början.

Ponera att ett äldre syskon halar fram en vinylplatta när en är cirka 11-12 år gammal. Sånt är ju livsfarligt. Kan påverka ett helt liv sånt där.

Den hamnade på ett C-60 och på den vägen är det. Kao Bang och allt vad den innebär. Sjuk låtjävel.

Sen kanske en växer till sig ett år eller två och plötsligt är det 1985 och ännu några sommarveckor hos mormor på Hökaregatan i Tomelilla och kompisarna Stefan, Tomas och Roger. Satan i gatan vad vi lyssnade på det här poppiga alstret mellan alla tennismatcher, bangolfrundor och Commodore 64-spelande.

Vän med inopererat hököga lägger förmodligen märke till att den heter "3". Detta som en logisk följd av att det är den tredje skivan. Således kom jag in i matchen först till platta nr 2. Tvåa på bollen som alltid.

Fjärde studioalbumet är inte betitlat "4" utan 7000 Danses. Fullständigt ologiskt men vad gör inte ett band för att få lite extra uppmärksamhet?

Vad hände vid den här tiden då tro? Spelade väl lite fotboll, gick ut nian och traskade runt och såg töntig ut i största allmänhet. Inget nytt således. Året innan släpptes ett livealbum som lyssnades sönder hemma i pojkrummet i Smedsbo, men som dissades totalt av Skånetrion som gillat "3" så mycket.

Hur kan man inte gilla ett sånt häringa skivomslag? Obegripligt.

På tal om album covers. Den här har figurerat i IKEA-katalogen. Även det en smula obegripligt. Men visst är det vackert?

Hur jag ens kommer ihåg att det fanns ett radioprogram på P3 som hette Radio Europa är beyond me, men där spelades några låtar från den här plattan samtidigt som det berättades en hel del om inspelningen, musiker und so weiter. Någon borde ge programmet en postum radioutmärkelse. Jag minns att storasyrran var något skeptisk medan jag i vanlig ordning tog in ett nytt Indochine-alster med hull och hår. Ingen i min gymnasieklass fattade ett spår av vad jag lyssnade på. Inte ens de som läste franska.

Vid pass nästa släpp av en knippe sånger försökte den här individen medelst högskolestudier agera intellektuell. Det företogs en studieresa till den kungliga kapitalen där Un Jour Dans Notre Vie inhandlades (det var ju inte själva syftet med resan, men ni fattar). Tror det var den där stora skivaffären (Mega?) vid Sergels Torg som fick stå till tjänst.

En favoritplatta som verkar lite bortglömd av både bandet själv och fansen (fast jag är ju ett fan och jag kommer ihåg den). Första Indochinealbumet som jag köpte på CD för övrigt.

Några år senare åkte jag till Stockholm igen (fast jag hade hunnit med att vara där några gånger emellan faktiskt), den här gången för en jobbintervju. Märkligt med tanke på att jag inte hade några som helst planer på att bosätta mig i en sådan befolkningstät ort. Hur som helst så hade jag inte Wax i håret utan i öronen med hjälp av min gula Walkman.

Den fick två getingar av Lars Lindström i Expressen och jag var skitförbannad på honom (han, den främste hyllaren av Wannadies i kvällspressen borde ju veta bättre). Fast ska en vara sanningsenlig så var han nåt på spåren. En lysande förstasingel i Drugstar, men i övrigt ganska slätstruket. Jag har förlåtit Lars nu så här 18 år efter händelsen. Det blev inget jobb heller på den där sunkiga revisionsbyrån ute i Västberga industriområde. Tack och lov. Ett par månader senare var det istället en annan revisionsbyrå hemmavid som var villig att betala mig lön för att utföra revisionsnära tjänster.

1999 släpptes Dancetaria trots att sångaren Nicola Sirkis tvillingbror Stephane plötsligt gick bort i början av året. Själv hade jag ingen kännedom om detta när det begav sig, men det kom något senare även fram till mig. Assnygg sleeve.

Året efter åkte vi på EM i fotboll i Belgien och Holland. På en spelledig dag (vi själva spelade ju väldigt sällan, men med spelledig menas i detta fall förmodligen dagtid på en dag när Sverige inte spelade match) åkte vi på road trip till Luxemburg. På den tiden kunde man hitta skivbutiker överallt hela tiden oavsett vilken stad man var i och Luxemburg var inget undantag. Grabbarna ville till och med höra hur det lät i bilstereon. Fantastiskt. Till skillnad från fotbolls-EM.

Två år senare var det fotbolls-VM, men det har ingen som helst koppling till Paradize som kom ut samma år som Magnus Hedman släppte in det där förlängningsmålet mot Senegal i åttondelsfinalen.

Här tog hajpen i Frankrike fart igen. En superhit med J'ai Demande a la Lune och många sålda album. Jag var skeptisk. Hade annan musik att lyssna på vid den här tiden sannolikt. Här finns några finfina bitar, men svacka i mitt intresse.

Ska man göra ett skivomslag så ska man göra ett skivomslag. Som Alice & June till exempel. Det dröjde dock ända till 2006 när jag och Fru Nygårds var i Paris innan den här införskaffades på en megastor skivaffär på paradgatan i stan (ni vet den där stora, jag orkar inte googla stavningen) tillsammans med ett antal andra för att komplettera upp skivsamlingen vederbörligen. Väldigt snygga videos från den här plattan om man nu ska fokusera på såna prylar.

Efter spelningar med Hanois symfoniorkester och turnerande med Alice & June-albumet i bagaget ramlade det ner en formidabel kompilation låtar på La Républiques des Meteors följt av en turné som kulminerade med ett megagig på nationalstadion Stade de France midsommarhelgen 2010 där man som första inhemska akt fyllde arenan med 80 000 människor (med fyllde menas i detta fall att det var 80 000 där för att närvara på konserten och inte som någon slags fyllning, typ chokladkräm).

Jag var inte där eftersom jag hade fullt upp med att arrangera midsommarfest. Ganska ohövligt att lägga 30-årsjubiléet av bandet samma helg som en sådan monumental händelse som svensk midsommar. I år har de dock tagit sitt förnuft till fånga för att inte göra om fadäsen, men mer om detta nedan.

För att bräcka 2010 års sammankomst kommer bandet åter till Stade de France under kommande helg för att på fredag spela inför fulla läktare igen samt för en kompletterande spelning på lördagen (det lär finnas några ströplatser till att fylla för hugade spekulanter om lördagen). Jag tänker alltså närvara på fredagskonserten tillsammans med syrran som drog igång allt det här med den där vinylen från 80-talet. Vi gillar båda två verkligen Black City Parade från förra året.

Jag har lyssnat på den i bilen under ett års tid (dvs den tid jag tillbringat i bilen. Jag har inte uteslutande åkt bil senaste året) och inte tröttnat på de nio första spåren ännu. Vi räknar med att lejonparten av de första nio låtarna kommer avhandlas live på fredag. Dock kommer jag inte att kunna lyssna i bilen imorgon eftersom skivan fastnade i stereon imorse och vägrar att både bli spelad och ejectad. Men det var väl inte hela världen. Jag ska ju stå på den franska nationalarenan tillsammans med 79 999 andra och skrika mig hes till helgen. Det räcker för mig.

15 JUNI SOM FÖRDELAKTIGT DATUM BETRAKTAT

Dagens datum är värt att fira av fler anledningar än att Margit och Margot har namnsdag, att Björn Borg vann franska öppna 1975 detta datum eller att NY Giants slog Philadelphia Phillies med 29-1 i nådens år 1887.

15 juni 2002. Ett monumentalt datum i det lilla liv som kallas mitt. Det var inte bara så att min kusinbrorsa gick och gifte sig med sin fru (fast hon blev ju inte hans fru förrän i samband med själva vigselceremonin så rent tekniskt gifte han sig med sin fästmö) utan det var även detta historiska datum som jag första gången träffade min alldeles egen Fru Nygårds (fast hon hette ju inte varken Fru eller Nygårds då, lite samma resonemang som ovan). Fantastisk dag och ett datum att inte glömma bort att komma ihåg.

15 juni 2006. Berlins Olympiastadion, Sverige-Paraguay 1-0. Det var ju faktiskt en lite speciell fotbollsmatch att ha varit med om live and direct. Om man var svensk vill säga och det var jag faktiskt vid det tillfället vilket var sjukt praktiskt.

15 juni 2014. Jag tippar nästan rätt resultat på Frankrike-Honduras i Brasilien-VMs grupp E och inhöstar en poäng i vm-tippet. Eventuellt kommer jag inte minnas just den grejen vid en summering av datumet ifråga om säg fem år. Men just nu känns det som en fördelaktig grej.

ETT FRUKOSTINLÄGG

När man pratar frukost är det vanligare att prata i termer av pålägg snarare än inlägg. Idag gör småsektionerna frukost och då snackar vi snarare upplägg. Ett annorlunda upplägg.

Uppmaningen att de får chefa över frukosten göder kreativiteten så till den milda grad att de - trots avsaknad av ramar - lyckas gå utanför ramarna på ett samtidigt imponerande och inte så lite olämpligt sätt. Eller vadå, lite vit choklad har ju ingen dött av.

Lite O'boy till det och man har en komplett frukost. Men för att blidka sina föräldrar en brödsmula så tar man också en macka med ost. Som man doppar i chokladen. Åff kårs.

Pappan får yoghurt med müsli i grodtallrik och Fru Nygårds gröt i grodtallrik. Gröt ackompanjeras ofta med kanel i det här huset och just den kryddan är ju ett sällan skådat råmaterial till en och annan ordvits. Systersektionen briljerade häromkvällen med zebran med bra syn och Lilla Sektionen är känd för att kunna traktera kanelordet på bästa vis.

- Kanel. Är det en sån som kan el?

Briljant. Extravaganta frukostvanor till trots tror jag att vi är nåt på spåren i vår barnuppfostran.

LILLA SEKTIONENS FRÅGELÅDA

Att tänka utanför lådan är inget koncept som Lilla Sektionen har några problem med. Han praktiskt taget uppfann det.

Sessionerna med frågor av alla upptänkliga slag är en ständigt fortgående process i Lilla Sektionens liv och således i förlängningen även hans närmast stående familjemedlemmar. Idag excellerar han, fredagen till ära, bland annat med följande spörsmål:

- Pappa, kan man jida på sig själv?

Pappa svarar: "Om man kan rida på sig själv?" Ok, kanske sämsta svaret, det att svara med en fråga bara för att vinna lite tid. Sen fylla på med "Tja, det kan ju bli lite svårt kanske". Fast så länge man svarar nånting så är motparten oftast nöjd. Och går vidare med nästa fråga.

- Vajföj ska JAG göja ALLTING??

Pappa svarar: "Nu har du ställt fram fyra tallrikar och ett paket med frusna jordgubbar. Det kanske inte räknas som att man har gjort allting när vi ska äta fredagsmiddag". Klockrent svar. Sjukt nöjd faktiskt. Han å andra sidan ser ut att vara allt annat än sjukt nöjd.

- Boj Zlatan i Pajis? Haj han en fotbollsplan? Då kan vi ju hälsa på honom näj vi ska åka till Pajis.

Pappa svarar: Ingenting, frågorna ifråga var nämligen ställda till Fru Nygårds. Hon informerar sakligt att franska ligan har uppehåll över sommaren samt att VM pågår när vi är i Paris och att sannolikheten för att träffa Zlatis (som han heter på Lilla Sektionen-språk) kanske inte är skyhög. Lika bra att säga som det är liksom.

- Vilka dagaj äj det nästa vecka?

Pappa svarar: "Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag." En av de lättaste frågor han har ställt på länge, busenkel.

- Huj stavas Z?

Pappa svarar: Pappa ger upp.

VILKET LAND VILL DU ÅKA TILL?

Vi har alla våra olika drömdestinationer och de små invånarna i det här hushållet är inte något undantag. Den yngsta av dem delar gärna med sig av allehanda tankar, särskilt under middagssittningen.

När vi pratar om land behöver det inte nödvändigtvis vara ett sådant som har geografiska gränser utan man får gärna tänka lite utanför geografilådan. Lite i linje med Lilla Sektionens önskedröm som innefattar en resa till Godislandet. Tänk om en hade kommit på det själv. Vilket geni en skulle vara. Men det är ju inte helt knasigt att ha ett geni till son heller får en väl tänka. Och ett geni tänker så klart inte så enkelspårigt som bara på sig själv utan har även tagit fram toppalternativ för sina närmaste. Fast jag vet inte riktigt jag.

- Och du pappa, du fåj åka till Öllandet.

Lite grann tänker jag att dryckesvanorna kanske bör ses över.

- Och du mamma, du fåj åka till Chipslandet.

Hoppsan. Men det är som vi alltid har sagt, vi kompletterar varandra på ett utmärkt sätt jag och Fru Nygårds.

Medan vi åker mot Öl- och Chipslanden planerar vi ett stopp på Leklandslandet så Systersektionen får sitt lystmäte också. Hon fick för övrigt välja sitt favoritland själv. Å andra sidan ska man inte ta för osannolikt att jag hade valt Öllandet om jag fått välja fritt.

DAGENS BOKTIPS

Att läsa böcker är gammeldags roligt. Särskilt om de behandlar områden som faller en i smaken. Inte som en del böcker från skoltiden som inte riktigt smakade något över huvud taget.

Ett par av mina absoluta favoritämnen behandlas i dessa eminenta böcker:

Det kanske inte hade varit någon dålig idé att läsa en bok om att vända bilder på rätt köl heller, men än till denna dag har jag inte hittat någon sådan bok. Så, en nyponbok och en gräsbok:

Min idol Jan Gradvall har samlat en rackarns massa artiklar som han skrivit genom åren och det är främst musik av alla de sorter som avhandlas men även annat som sorterar in under ämnet populärkultur. Och samhället i stort. En genialisk man. Men om någon tror att jag besitter sådan smartness och införskaffat denna tegelsten på egen hand så tror denne någon fel. Boken är en present från Fru Nygårds som vet precis vad hennes man går igång på i bokväg. Har jag nämnt att jag är lyckligt lottad?

Den gröna boken har jag lyckats beställa själv, sedan glömma bort att jag beställt den och återigen kommit ihåg att jag faktiskt beställt den. Lysande berättelser om brasiliansk fotboll i allmänhet och gamla och nya profiler i synnerhet. Berättat med ett elegant flyt och mycket värme. Den perfekta uppladdningen inför sommarens stundande VM.

Det var bara det jag ville ha sagt idag. Happiness förpackad i två fina böcker. Högst sannolikt återgår bloggen till sedvanlig oseriositet och litterär dekadens imorgon.

A LITTLE SOMETHING ATT BÄRA MED SIG I HJÄRTAT

De här ögonblicken att stoppa undan i ens hjärterum och bära med sig. Stunderna som en kan plocka fram när som helst. Såna som barn får höra hundratusen gånger tills öronen trillar av.

Som när Systersektionen tyr sig till sin mammas 20-årige kusin som har RIKTIGA Minecraft. Kryper upp bredvid honom och låter skärmen trollbinda. När hon sedan strajkar en deal med Lilla Sektionen om att avstå veckopeng för att Fru Nygårds ska köpa RIKTIGA Minecraft. Lyckan. Hennes smajl är obetalbart.

Som när Lilla Sektionen kollar in tre grabbar i tioårsåldern som kickar boll på en ny liten konstgräsplan i Edsberg. Smyger lite närmare, springer längs sidlinjen och hämtar bollen när de kickar den för långt eller för snett. Smyger ännu lite närmare. Hela kroppens lycka när en av grabbarna ropar "Bra Lillen!". Pappans sneda leende när grabb nummer två utbrister "Men han har ju ett namn!". Varpå diskussion uppstår och någon av dem säger "Vi kan fråga hans pappa vad killen heter". De behöver inte fråga killens pappa om namnet för killen talar själv om vad han heter. Sen är han med och lirar. Han som inte ens fyllt fem år än. Och han är så lycklig.

Såna ögonblick med familjen är feta guldkorn i ens existens. När småsektionerna blir lite större ska jag berätta om just dessa ögonblick för dem tills deras öron trillar av.

HURRA HURRA FÖR POPSKOLAN IDAG

Klang och jubel, idag publicerar Popskolan by Nigge sitt femhundrade inlägg. Tänk att det blivit så många gånger och att jag suttit och hamrat på tastaturen vid 500 tillfällen, mest bara för att jag kan.

Sedan starten har det gått drygt 700 dagar, vilket den snabbe redan listat ut innebär att ca 200 dygn gått oskrivna förbi. Vad har jag sysselsatt mig med då egentligen? Gjort nåt vettigt istället får man hoppas. Men nu när jag ändå håller på och bearbetar klaviaturen är det lika bra att riva av lite statistik, för det är väl det man gör när en blogg firar jämnt antal inlägg?

499
Antal inlägg som innehåller spår av familjemedlemmar alternativt har Wikipedia som främsta källa. Tror det var februari 2013 det blev ett inlägg som var fullständigt fabulerat och handlade om en helt annan familj (hittepå).

100
Den här vansinniga grejen med att blogga 100 dagar i rad. Kör den nu för andra gången. Lika korkat som alla ni som envisas med att åka Vasaloppet varje år (man går i mål på samma ställe som förra året, promise).

5
Så många har hittat till bloggen genom att söka på "vem uppfann skolan" på någon sökmotor. De hittade högst sannolikt inte svaret medelst insurfning på den här publikationen.

15
Mr Panda-frekvens. Lite klen statistik om jag får säga det själv. Har Mr Panda bara figurerat på bloggen i femton ynka inlägg? Förvisso har pandor i diverse former förekommit bra mycket mer frekvent än så, men själva pandaurfadern ligger alltså hyggligt lågt. Det hela känns som en marginalisering av Mr Panda som offentlig person (eller offentlig nallebjörn om man ska vara noga).

250
Är hälften av 500. [speakerröst]: Denna punkt sponsras av Lilla Sektionen.

Hoppas ni hänger med upp till det tusende inlägget. Om inte, tack för den tid som varit. Vi hörs.

I SAID BELIEVER, NOT BELIEBER

En vill kanske inte vara en Belieber som 40-plussare. En smula opassande faktiskt. Men en Believer går ju bra. En Basko Believer.

Vi tar oss en tur till Avestas utkanter om det är ok, närmare bestämt på andra sidan länsgränsen några hundra meter in i Västmanland. Där sammanstrålar vi med Herr Örjansson och eventuellt hans band. Vi har inte riktigt listat ut om bandet får plats i den lilla puben. Kanske har ägaren byggt ut den? Eller så tar bandet inte så mycket utrymme i anspråk helt enkelt. Vi får se. En Basko Believer tror förstås på det bästa.

Bloggen återkommer imorgon med en utförlig rapport. Trevlig lördag dårå.

VISST MÅSTE MAN HA ETT UPPSÅT FÖR ATT RÄKNAS SOM STALKER?

Jo, jag vet att man inte ska skoja på lattjo när det gäller stalking men vi menar inget illa bara för att vi har sett honom i Falun, Borlänge, Falkenberg, Hammenhög och Avesta. Vi gör inte det Fru Nygårds och jag. Men det är mycket möjligt att han börjar undra lite smått vad vi är för filurer.

Nu är det inte så att vi är Maj-Britt, 57 från Hallstahammar som har sett Sven-Ingvars inte mindre än 2183 gånger (hon finns inte på riktigt, men ni fattar grejen) och har sjutusen selfies med Sven-Erik Magnusson (han finns tydligen på riktigt). Men vi har varit närvarande på spelningar inför ca 25 personer och det blir ju lite mer intimt och därmed svårare för en stalker att gömma sig (maskera sig är inte heller en skitbra idé för man sticker så lätt ut i Björnligan-mask i en liten pub med två dussin omaskerade svennebananer). Nu kanske föremålet för vår beundran inte alls uppfattar oss som förföljare och då har han ju faktiskt förstått saken rätt. Vi gillar ju bara hans låtar och sättet han framför dem på.

Nu har han släppt nytt album som han till stor del finansierat med sina besparingar. Väldigt coolt om man frågar mig. Satsar järnet och åker till staterna och spelar in plattan med såna proffskillar som lirar i Midlake och kommer ut på andra sidan som Basko Believes. Det är vår Johan Örjansson det. Snart kanske han får lite fler fans med stalkertendenser. Det är han värd. Vår Johan som vi ska se på lördag igen. Bara 2175 gånger kvar till Maj-Britt-status.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 9 (ELLER FORTSÄTTNINGEN PÅ EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Ni vet en sån där morgon med noll känsla för livskvalitet. Den typen av morgon som borde avgå med omedelbar verkan. Men eftersom de sällan är sorten som frivilligt stiger ner från sin post som själadödare får man istället själv göra något åt saken. Som att äta en rejäl frukost till exempel.

En morgon av ovanstående kvalisort tenderar tyvärr att vara mer besvärlig än vad man tycker är nödvändigt. Det är exempelvis tämligen skitdåligt att kalla en halv tallrik yoghurt, en bacon rash, några tuggor äggröra samt en halv engelsk frukostkorv för en rejäl frukost. En halvmesyr till frukost är vad man kan kalla den, varken mer eller mindre. Hur skakar man då av sig en dylik morgon? Förslagsvis genom att sova en halvtimme till efter frukost, duscha, kliva ut i solen och knalla ner till Planet Blue. Inte bara har morgonen då jagats iväg av sin kusin förmiddagen, utan matchdagskänslan har bosatt sig i kroppen och fått densamma att jaga bort alla kvällen-före-spöken så till den milda grad att en plötsligt aldrig känt sig så pigg. Game on!

Kan man väl leva med att sitta här en timme eller två

Nytt ställe, ny dricka

Morgon och förmiddag är enda delen av lördagen som inte är hårt inrutad och det således finns tid för egna aktiviteter och planering av resterande del av dagen. Ett antal rundor företas i shopen, som sig bör, varefter alla prylar samlas ihop i en fet kasse och betalkortet får sig en omgång så det nästan brinner upp. Ett antal bekanta lokala fejs dyker också upp och är lite som barn på julafton på grund av den kvardröjande känslan från matchen tisdagen innan med sent vinstmål för Ipswich. Bådar gott! 

Avlämning av dyrgriparna på hotellet varpå det är dags att styra nosen mot Mannings för början av matchuppladdningen. I sedvanlig ordning vankas tipstävling med finfint pris i form av en matchtröja signerad av hela Ipswichtruppen. Eftersom jag har Fru Nygårds med mig även idag känner jag stor tillförsikt inför tippningen (jag själv är nämligen helt värdelös på att tippa på Ipswich och förbannar spelreglerna som inte tillåter varken helgardering eller fler än en siffra på något av lagen). Efter att alla fuktat strupen en smula fortsätter vi ner mot Black Horse för att mysa i solen samt ytterligare prisa de lokala ölgudarna. Jag och min Ipswichkompis Pelle har dock ett annat uppdrag än att fylla ölmagen. Vi ska vara med på radioshowen Life´s a pitch så vi vinkar tillfälligt adjö av övriga i gänget för att ta oss ner mot Portman Road som dagen till ära härbärgerar en radiostudio i en av logerna på Cobbold Stand.

The best footballer England never had, moi & Pelle

Utsikten från en inglasad loge. Barcelona och Ipswich
vattnar planen ungefär lika mycket för vägvinnande spel.

Den gamle bekantingen Phil Ham, eller Phil Skinka som vi brukar kalla honom vid festliga tillfällen, kommer ner och ber vakterna släppa in oss. Hygglig kille det där. I en liten varm loge står så hela ensemblen som sänder radio förutom nämnde bakdel av gris. En högklassig trio bestående av en rutinerad programledare, en 13-14-årig fotbollsexpert samt en gammal försvarshjälte med bland annat ett antal landskamper för England på meritlistan. Kevin Beattie är inte bara en trevlig och rolig prick, han sportar även en ljus Zlatanfrisyr, halvrisigt garnityr samt en hel del pondus om man säger så. Det märkliga med situationen är knappast att vistas i samma lilla rum som en levande legend, utan det är snarare det bisarra i att höra den där lilla göken som kallas Tractorboy och som ska vara "The world´s youngest football pundit". Helt surrealistiskt att höra honom lägga ut texten som om han vore 300 år gammal och sett 40 000 miljarder fotbollsmatcher. Enda konkurrensen i märklighet kommer från programledare Murphy som för andra besöket i rad frågar mig vad Come on Ipswich blir på svenska. Kom igen Ipswich, ska det vara så svårt att komma ihåg? Han kanske hoppades på att få höra kassör Hedensjös Sassa Brassa Mandelmassa som också avhandlades förra gången vi fick vara med i programmet. Vi får i alla fall ge våra tips inför matchen och en annan vinner väl knappast något popularitetspris efter att ha avslutat analysen med "I´m worried".

Tillbaka till vattenhålet Black Horse och socialisering med våra likasinnade. Sjukt trevligt.

Steve har fyllt 60. Vi fyllde hans tröja med nr 60.

Vi har som tradition att ha fint väder när vi kör våra medlemsresor, vilket på något vis verkar puckat att ändra på. Således är det t-shirtväder (även med svenska mått mätt, engelsmän går som bekant runt i kortärmat året runt) när man befinner sig i solen.

Kortärmat från ITFC Uppsala

När det väl blir dags för match är det nästan lite synd att behöva bryta upp från puben, lite som att lämna den roliga förfesten för att gå ut på ett ovisst krogäventyr. Kanske inte jordens mest klockrena metafor, men en gör så gott en kan här alltså. Således är det game on. Kick-off. Dags att sparka igång. Und so weiter.

Från våra platser på långsidan känns för första gången på länge att matchen verkligen gäller något. Intensiteten på läktarna är så mycket högre än de stillsamma tillställningar som varit de senaste åren. Dessvärre svarar inte laget upp mot publikens förväntningar och gör en mer än svag första halvlek som får till följd att det står 0-1 i halvtid. Dock med det tillägget att det mycket väl skulle ha kunnat vara både två och tre baljor i baken. Men skam den som ger sig. De har förmodligen fått rapporter från vår del på tribunen där min systerson Anton i några synnerligen välformulerade passager i sina aldrig sinande matchkommentarer lägger upp följande uppenbara lösningar på problemet:

a) Skjut en bicycleta!

Klart Fru Nygårds och Roger är glada i solskenet

b) In med Zlatan!

Helt obegripligt att ingen drar iväg en cykelspark på hela matchen medan man kanske kan uppbringa lite mer förståelse för att Zlatan aldrig kommer in på planen. Trots avsaknad av både akrobatiska skott och Ibracadabra kommer Ipswich in som ett nytt lag och dundrar på i anfall efter anfall. Bolluslingen vill dock inte in i nätet förrän med en knapp kvart kvar och trots en formidabel forcering mot slutet blir det inget vinstmål. Bra tryck på läktaren, fint väder och en personlig kommentator gör dock det hela till njutbara 2 x 90 minuter.

För att toppa hela anrättningen hittar vi vår ITFC Sweden-logga på baksidan av läktaren tillsammans med övriga storsponsorer av ungdomsakademin. Så elegant att det nästan är löjligt. Kolla själva.

Snyggve

Eftersom vi inte bara kört tipstävling på puben innan match utan även samlat in pengar till välgörenhet (Sir Bobby Robson Foundation som stödjer cancerforskning) ska pengahögen avlämnas till de ansvariga efter matchen och på väg till hotellet får sunkpuben Drum & Monkey besök och inte bara £220 överlämnas utan även ITFC Sweden-merchandise att kränga iväg på auktionen som ska hållas. Känns skönt att kunna förena nöje med lite nytta också. Men dagen är inte över bara för att vi gjort lite nytta. Halva nöjet kvarstår. Middag, prisutdelningar (välgörenheten kombinerades med lotteri) och ytterligare pubbesök. Kan bli ett utförligt kommande inlägg om resterande del av dagen. Häng i så hörs vi imorgon.