ETT PROBLEM OCH EN LÖSNING

Det hade varit bättre om jag provat på att slarva bort matchplåten vid en resa till Ipswich. Bara att gå och få en ny. Nu vet jag visserligen vilken plats det avser, men den står varken i mitt namn eller är inköpt till normalpris. Det är ändå den lösningen som ligger högst på listan, tätt följd av att köpa en ny utanför stadion av någon mindre nogräknad biljettnasare. Vi ökar på stegen mot stadion som bara ligger 15 minuter bort nu.

Mycket folk i rörelse. 80 000 människor som ska hitta sin plats, men eftersom vi är där mer än en timme före matchstart är det ändå tillräckligt glest för att kunna röra sig tämligen obehindrat. En man i kort hår, glasögon och gulsvart träningsoverall med BVB tryckt på bröstet står och håller upp en biljett. Kan han vara lösningen på problemet månne? Overallmannen har ett helt kuvert som bilaga till den stekheta biljetten i hans hand. Han vill nämligen påvisa att det inte är något fulplåt som erbjuds till försäljning. Tämligen omgående dyker det upp ett antal andra filurer med ett knippe biljetter i handen. Overallsnubben vill ha ett pris motsvarande vad som står på plåten vilket är ett eminent erbjudande. Snubbekompis som smugit in från högerflanken erbjuder sig att kapa tre euro på sin produkt, men hans ljusskygga näringsverksamhet är inget som faller mig i smaken. 43 euro senare är problemet löst. Overallpellen hälsar att vi ses därinne eftersom han har platsen bredvid den jag precis förvärvat för en i sammanhanget blygsam penning. Jo, man får ju hoppas att vi ses.

Kritiskt moment: stoppa i biljetten i den automatiska biljettavläsaren. Jubelkänsla: grönt ljus, välkommen in på Westfalenstadion.

Life saver

Att föra en konversation på tyska med en man med portugisisk brytning är inte det lättaste. Jag har försett mig med ett för stadion specialanpassat betalkort och inhandlat en öl i plastglas med handtag, kollat in var jag har min plats och gått ut från läktaren igen. Längst ner i trappan stöter jag på min nyfunne problemlösare av portugisiskt ursprung. Han är här varje match. Han är där när Dortmund spelar på bortaplan. Han bor nog i sin gulsvarta träningsoverall. Trevlig man. Knepig portugishybrid till tyska han pratar och det hade inte varit helt fel med en dialektsynt av avancerat snitt just nu. Vi förstår varandra ganska väl trots allt. Kul att jiddra lite Deutsch också. Under själva matchen pratar han om att Dortmunds polske striker har en bror i Leverkusen. Nummer åtta säger han. Jaha. Han heter ju inte Lewandovski. Men han påtalar detta ungefär ett dussin gånger under den första halvleken så då måste det väl vara så då även om det låter otroligt då åttan i motståndargänget heter Lars Bender och är tysk. Jag fruktar att något är väldigt lost in translation här. I övrigt under matchens första halva:

* Tyskar röker som borstbindare när de går på fotboll. På läktaren. Det bolmar som ett jävla kolkraftverk runt omkring mig.

* Hemmafansen håller igång och viftar med flaggor och hoppar jämfota på kortsidan mittemot. Utslag på Richter-skalan inte helt osannolikt.

* Leverkusen ser ut som ett gäng amatörer. Dortmund skickar in två baljor under första 45 och ser ut som självklara inhöstare av de tre pinnar som står till buds.

Halvtidsvilan bjuder på en trapplöpning av avancerat slag. Uppför samtliga trappor upp till högsta etage på arenan för att se om det går att ta sig över till resten av gänget som sitter på västra läktaren till skillnad från mig som sitter på norra sidan. Resultat: Läktarsektionera avskilda med staket och trappa med stewards. Konklusion: gå tillbaka ner för trapporna och vackert sätta sig på sin plats igen precis lagom till att andra halvlek ska ta sin början. Halvlek två i sammandrag:

* Under par. En balja, men i övrigt inte mycket att yvas över vad gäller det som sker på planen.

* En hel cola attackerar min vänstra vad och jeansen blir stabila som målarbyxor när colan torkat. Oklart vem förövaren är men lite spill får man ju räkna med.

* Ett vansinnigt drag på läktarna. När den ena brodern Lewandovski (han som spelar i Dortmund och bevisligen existerar) knoppar in trean följs det av sång och 25 000 hoppande hemmafans på motsatt läktare. Det ser väldigt fränt ut.

* Min portugisfrände tackar för sig när det är två minuter kvar och skakar tass och säger att han hoppas att vi ses på Westfalenstadion igen. Jorå. Tänk att fenomenet beat the traffic finns på tyska arenor också.

Det var väl en jefvla tur att jag fick mig en ny plåt. Mycket bra fotbollsupplevelse med finfina sånger, nu återstår bara att återse de övriga tio och ta sig tillbaka till D-dorf för att fira hela grejen på vederbörligt sätt. Det måste nog beskrivas i eget inlägg. Vi gör så.

Gula väggen

BILJETTNOJA TURNS WORSE

Utsålda fotbollsmatcher är svåra att få biljett till. Det ligger så att säga i sakens natur. Man blir lätt nojig att biljetten ska få fötter och försvinna liksom. Den omedelbara och upprepande åtgärden är att känna att biljetten ligger i fickan där man la den. Företrädesvis varannan minut. Många matcher har den där nojan varit där och lika många matcher har biljetten legat där den ska.

Fredag eftermiddag och planerad avfärd mot Skavsta tar sin början trots att det naturligtvis flytit in så mycket material till jobbet att det räcker för att sysselsätta sig en bra bit in på nästa vecka. Odramatisk bilfärd följs av möte med övriga i gänget som ska flyget ner till Düsseldorf. Det irländska lågprisflygbolaget sköter sig som vanligt bra vad gäller att komma i tid. Den väl tilltagna flygtiden och den beräknade ankomsttiden slås med råge och istället för att ta tysk mark 22.50 så är vi på fast land 35 minuter tidigare. Att vi beställt taxi till 23.30 ter sig väldigt korkat just nu. Märk väl att vi landat i Tyskland dock. Taxisnubben har förstås koll på flyget och står med en skylt textad till Mr Nygårds i famnen. Vad formidabelt elegant. Det har aldrig stått en skylt med mitt efternamn när jag klivit ut genom tullen. Med tysk ackuratess för han oss till vårt hotell och anländer 23.20 istället för som beräknat 00.50. Vilken bonus galore. Då borde man ju kunna hänga några timmar på den mittemot hotellet liggandes irländska puben och ägna sig åt att snacka, dricka öl och spela biljard. Det verkar som en bra idé just då. Vid sänggående 02.30 ter det sig mindre begåvat, men det var ju gott med lite tysk kvalitetsöl.

Schemat för dagen blir en smula förskjutet till följd av det oplanerade pubbesöket och vi planerar ankomst till matchorten Dortmund vid kvart i ett. Biljetten är i fickan, det är kontrollerat ett femtiotal gånger vid det här laget. Dessutom kollas den en gång av konduktören på regionaltåget. Matchbiljetten gäller nämligen som tågbiljett på matchdagen. Otroligt men sant. Då vi splittrat upp den 11 man starka truppen i två så har dessvärre den andra grupperingen införskaffat riktiga tågbiljetter. De behöver således återfå lite flis från den tyska järnvägens finanser och möter upp oss för att få sina biljetter. Jag spar min och stoppar den i den dragkedjeförsedda fickan i jackan.

Vår grupp åker med nästa tåg och börjar ta oss upp mot Westfalenstadion (eller Signal Iduna Park som arenasponsorn behagar kalla den till samtliga supportrars stora förtret) så snart vi ankommit . Vi behöver lunch. Gyros. Det är inte döner men det får duga. Hela kostcirkeln är ju ändå representerad: Kött, potatis och grönsaker. Det är fina grejer med gyros, pommes och en halv lök i strimlad form. En öl till det och magen har fått sitt. Bäst att kolla biljetten innan vi går vidare mot arenan. Den är för jävla bra den där fickan med dragkedja på insidan av skaljackan. Så länge man lägger biljetten där vill säga. Gör man inte det kan en känsla som man bara fruktat som döden tidigare lätt infinna sig. Den rör runt i min mage som en tornado. Det känns inte bra det här. Biljetten är borta. Den står icke att återfinna. Jag tror panik är ett bra ord att beskriva känslostämningen i min långsmala lekamen. Vad fan gör jag nu?

JAG VET INTE ALLTSÅ, DEN HÄR RESEBYRÅGREJEN VI KÖR LÄMNAR EN DEL ÖVRIGT ATT ÖNSKA

Det är inte många som strör lovord över ett irländskt lågprisflygbolag som flyger till konstiga destinationer med pyttesmå flygplatser. Jag tänker inte heller göra det. Idag. Det skulle kunna jinxa hela operationen.

Vi far alltså iväg från en sån där liten flygplats imorgon. Jag har gjort det förr kan man säga. Borde egentligen ha någon form av klippkort på det där flygbolaget, men såvitt jag vet har de inga såna att erbjuda. Hur som helst så är avgång runt nio på kvällen vilket göra att vi landar cirkus två timmar senare vid pass elvasnåret. Lägg därtill vidare färd till Düsseldorf, ca 1 timme och 20 minuter. Det blir ju en hiskeligt sen ankomst. Det är ungefär så vi flyger när vi far runt på fotbollsresor med det häringa sällskapet som en gång gick under benämningen Aspeboda-Slätta Pokersällskap. Vi är numera vuxna män och svänger oss inte med såna störtlöjliga termer. Nu säger vi bara ASPS. Förr i tiden när vi gick under den längre beteckningen lade vi också upp suspekta resplaner.

När milleniet var nytt skulle vi åka en tur till ett par länder som kallas Holland och Belgien för att kolla in ett par dåliga fotbollsmatcher. Vi hyrde ett par bilar, åkte jättelänge i de där två bilarna, sov i dem när vi kom till Danmark och parkerade de sedan i Bryssel. Det kanske låter som en bra idé när resrutten presenteras i så komprimerad form, men prova själv att sova i en bil i Danmark nån gång. Då kommer du tänka på begreppet komprimerad form som något av mer kroppsorienterad natur än något som förknippas med en kortfattad resebeskrivning.

Fyra år senare hade vi vidareutvecklat konceptet till perfektion och embarkerade först ett flyg med ett irländskt lågprisflygbolag, de facto identiskt med det ovan beskrivna bolaget från samma land. Kort interlude och övernattning på flygplatsen. Inte på hotell då utan golvet på Stansted. Det verkade som en bra idé just då. Inte i retrospektiv dock. Efter att ha slumrat en timme eller två äntrade vi ännu ett plan från samma flygbolag och flög till Spanien. Fast vi skulle egentligen till Portugal. Nu var det inte så att vi flög fel på något vis utan det var planerat att plocka upp en hyrbil (sånt hade vi ju koll på sen förut så att säga) och bränna järnet till ett plejs vid stranden några mil utanför Lissabon. Gick kanon. Sen körde vi Portugal upp och ner som ett gäng med hyrbilschefer, kollade några fotbollsmatcher och åkte samma rutt hem. Otroligt intressant färdväg. Men resan gick bra.

Lägg på två år och ytterligare bilresor. Rätt ner till Tyskland bara. Bra jävla långt att åka bil om man inte bor i södra Sverige. Fast å andra sidan, been there, done that. Räddade av ett stopp i Münster (liksom faktiskt skedde sex år tidigare) och övernattning hos Bernt med familj och efterföljande hyra av scoutstuga. In the middle of ingenstans. Verkade som en bra idé just då. Sen kollade vi fotboll i Dortmund (se, vi har varit där förr!) och sen åkte vi lite bil till bara för att vi gillar det. Ska man till huvudstaden så kan man ju åka lite bil menar jag. Där kollade vi lite fotboll med 50 000 andra svennar på en jättestor stadion som en inte så nogräknad herre uppförde för ett trekvarts sekel sen eller så. Det var roligt, men framför allt väldigt kul. Sen tyckte vi det var dags att åka lite bil igen så då åkte vi hem.

Tyskan fick sig lite träning där i Tyskland. Som sig bör liksom. Då var det ju lika bra att utveckla språket vidare när alpländerna skulle stå som värd för en bunt med fotbollsmatcher drygt 100 veckor senare. En splittrad grupp flög lite hur som helst och själv hade jag fått något slags storhetsvansinne och åkte med SAS. Till Zürich fast första matchen skulle gå av stapeln i Innsbruck. Helt annat land. Men eftersom barndomskompis Jonsson är bofast i Z-staden blev det ett stopp där, upp arla morgon för vidare befordran till Österrike medelst tåg på matchdagen. Det är först efteråt man inser att det inte kan ha varit jordens bästa idé. Men just då så. Sen kollade vi ett par usla fotbollsmatcher och sen var det dags att åka hem igen och i god tradition samma rutt fast åt andra hållet.

Av okänd anledning var det ingen i gänget som ville åka bil till varken Sydkorea, Japan, Sydafrika eller Ukraina i de utelämnade jämna årtalen ovan. Det finns således något slags sunt förnuft i resandet i alla fall. Och nu ska vi inte hyra bil över huvud taget. Det blir märkligt. Vi får väl helt enkelt nöja oss med egenägda bilar, lågprisflyg, taxi och tåg. Om vi får feeling kanske vi åker lite buss och såna grejer också. Som om det vore första dan av våra liv som allroundfordonsresenärer.