OK, LET'S DO THIS SHIT

Förra året fick den här blogginnehavaren för sig att anta en utmaning som innebar att det skulle bloggas under 100 dagar i rad med minst ett inlägg om dagen. Skapligt korkat, men det gick. Var inte så sugen på att göra om det. Ungefär som en som åkt Vasaloppet för första gången och skidat in strax under ett halvt dygn och svurit aldrig mer. Eller som du eller jag dagen efter en sällan skådad rotblöta. Precis som den snubben/du/jag står den här platsen på datawebben redo för nästa Blogg 100-utmaning. En dag före Vasaloppet. Så passande.

Fördelen med förra årets insats var projektet om skivor som betytt mest för yours truly under årens gång. Det täckte en tredjedel av de hundra dagarna. Läsarsiffrorna dalade visserligen som Jörgen Brink i en VM-stafett, men det är det enda sammanhållna vettiga skrivprojekt som lämnat den här hjärnan och blivit satt på pränt. Således borde en göra något liknande även nu. Så. Låt oss kolla några potentiella alternativ (ju högre siffra desto större potential).

Irrationella beteenden hos en katt i ens omedelbara närhet (0)
Vid närmare eftertanke får vi nog stryka den, det räcker inte med 100 inlägg.

Hallindiebandyhistoriens mest oförglömliga stunder (2)
Man måste ha i åtanke att det här är en ung sport. Om fem år är den här mer än en allvarlig bubblare.

One-liners från Lilla Sektionen, topp-100 (3)
Fatta hästjobbet att välja ut hundra från det närmast oändliga antalet han hasplat ur sig.

Ordspråkens hot hundred (-273,15)
Skulle inte tro det va. Bloggen har tagit ställning i frågan inte mindre än sex gånger. Av de inläggen att döma blir det inga hundra ordspråk på den här webbplatsen de närmaste hundra åren.

Systersektionen och Monopol - en tvärvetenskaplig analys (1)
Har alla förutsättningar att bli en gastkramande följetong. Tarvar dock total dedikation från undertecknad att spela minst en timme varje dag för att uppnå någon som helst vetenskaplig trovärdighet. Faller således på sin egen orimlighet.

Pandan som säkerhetsvakt (4)
Ett ämne som ligger bloggen varmt om hjärtat. Länge sen vi hörde något om eller från dem och det är helt i linje med arbetet som pandasäkerhetsvakt. De verkar i det tysta, ju mindre vi hör av dem, desto bättre sköter de sitt jobb. Trots detta finns en hel del att skriva om, men eftersom 75% är konfidentiell materia blir en artikelserie om pandan som säkerhetsvakt alltför torftig.

Ipswichresor - en odyssé under 17 år som resande Ipswichsupporter (7)
Största problemet med det här ämnet är väl att det är seriöst. Så olikt den här publikationen att framkasta ämnen med seriös ton. Å andra sidan var skivprojektet ytterst allvarligt menat. Mina första 17 år som oresande Ipswichsupporter följt av 17 år som resande Ipswichsupporter kan ha en framtid. Överväger att överväga ämnet ifråga på fullaste allvar.

Uppenbara hinder för att ta #blogg100 i mål (6)
Vid en första anblick ett motsatsförhållande. Men högst plausibelt ämne att utforska med tanke på vårens och sommarens reseschema med Bryssel, Ipswich, Palma och Paris inritat i kalendern. Vissa källor gör gällande att de har internet i övriga Europa också, men törs man chansa på det? Jag är skeptisk.

En hundradagarspepp för att få Min kompis Fredrik att skaka liv i Kavelmora Ink (?)
He's on a break. Men jag har för avsikt att få honom att ta sitt förnuft till fånga. Hela världen behöver hans visdom och humor på en daglig basis. Eventuellt bearbetas han bäst på sociala medier och IRL, därav frågetecken på potentialen att behandla frågan just här.

Ordvitsar i vardagen (8)
Seglar upp som favorit, ingen vits att räkna bort den här.

Finns ju lite att välja på dårå. Men om jag känner den här bloggen rätt blir det nedslag både lite här och där och spretigheten består. Blandade inlägg om husets katt, popsporten hallindiebandy, våra älskade småsektioner, jordens finaste fotbollslag Ipswich Town, torra ordvitsar och pandor i alla dess former. Det är lite så vi jobbar här på Popskolan by Nigge. Den som hänger med får se helt enkelt.

ALLA BORDE HA EN PANDAVÄGG

Tydligen finns det synonymer till pandavägg. Vissa kallar det brandvägg, andra virusskydd. Men allt det egentligen handlar om är alltså ett säkerhetsprogram som sköts av pandor. Borde vara säkerheten själv.

Då blir en ju en liten smula besviken på Panda Global Protection när ens mailkonto blir hackat via spionprogram (pandaspioner är de värsta spionerna by the way) och det blir till att skaffa nytt lösen och hela den biten. Deras VD, tillika säkerhetsansvarige, Mr Panda har lovat att uppgradera och skicka Panda-meddelande när läget är under kontroll igen. Jag har även påtalat att min roll som pandafadder borde , men det verkar ha väldigt liten betydelse i sammanhanget. Kanske är det att återigen peka på det uppenbara, men det måste sägas: Hörrni pandasläktet, jag är i skrivande stund oerhört besviken på er art och er affärsverksamhet. Dags att sätta upp lite fasta ramar och lösa det här nu. Jag väntar vid hörnet av Seveneleven så länge.

IMPERFEKT

Om ni till äventyrs har glömt hur en böjer ett verb på bästa sätt, fråga då gärna ett gäng fyra-femåringar hur det går till. De har skrämmande bra koll på imperfekt.

Några enkla exempel:

- Har du nya byxor?

- Jag fock dom igår.

Fock me alltså. Så borde det ju heta. Få, fock, fått.

- Var är dina nya byxor?

- Vet inte. De lagg här igår.

Lagg. Det är ju briljant. Faktiskt.

- Har du pratat med farmor idag?

- Nej, hon rang igår.

Högsta rang på den. Förberedd på engelsk imperfekt. Perfekt.

Sorry för utpekande av det uppenbara: bra att allt skedde igår. Rimmar bra med imperfekt liksom.

ZOO STATION

Djurpark eller storstad? Vi väljer det förra idag och styr med ystra miner kosan mot zoo station för att kolla in en och annan animalisk uppenbarelse.

Var gång folk far till zoo önskar var och en att de ska mötas av en serviceinriktad panda i entréluckan (det finns det så klart vetenskapliga belägg för). Som bloggen redogjort för tidigare i veckan är dock samtliga pandor för tillfället strängt upptagna med att fira semester varför samtliga får hålla tillgodo med vad man nog får betrakta som ett naturens uppsamlingsheat av sekunda två- och fyrbenta djur. I pandaartens frånvaro är till exempel ett dylikt exemplar en självskriven chef i sammanhanget:

My name is Julian

För att sortera upp en aning i hierarkin kommer härnäst ett par mellanchefer som ständigt blir påpucklade från både över- och underställda, dvs själva definitionen av en mellanchef.

Just de här två lirarna börjar gruffa med varandra offentligt just som vi passerar. En till synes onödig skärmytsling uppstår då den stående kamelen får den omöjliga frågan:

- Ser jag fet ut i de här pucklarna?

Finns inget rätt svar på den frågan, vilket den stående dubbelpuckeln också blir varse tämligen omgående. Sorgligt att se. Om inte lemuren varit så upptagen med att sola sig i glansen av sitt eget chefskap hade hen kanske kunnat bringa lite ordning på sina mellanchefer.

Tyvärr sker också mellanchefstumultet i åsyn av en medlem ur fotfolket (eller fotdjuren om man ska vara korrekt i terminologin). Inte den slätaste pälsen i skinnaffären på den här kompisen:

Knack knack. Är det nån hemma?

När djurparken stänger kl 18 är det den här göken som sköter insamling av flaskor och burkar för att finansiera sitt höberoende som gör att den mestadels är packad som en åsna.

På tal om åsna så springer vi i direkt anslutning till alpackan och kameljönsarna på den här lilla jubelåsnan:

När man känner den här på pälsen så är det tydligt att åsnor är hästar med mjukare päls, ungefär som får i förhållande till getter. Ovanstående lever på att vara 100% söt och drar på så vis in pluring till övriga åsnor som är för envisa för att förvärvsarbeta.

Småsektionerna är måttligt imponerade av djurlivet och vill helst bada i poolen (människopoolen som finns i djurparken alltså) och leka i klätterställningarna. Viss förundran visar de dock för denna färggranna varelse:

Själv är jag mer skeptiskt. En fågel som är mer på än den här får man nämligen leta efter. Sjukt brett spektra av irritation.

Nä, då är det tur en kan luta sig mot något så tryggt som en zebra (eller sebra som det oförklarligt nog tydligen heter på svenska). De står och drar samma gamla skämt med varandra dagarna i ända de här vit-svartdraperade åsnorna.

- Sooo, how did you get here then mate?

- Just like everybody else, crossed the road at the zebra crossing.

Sen står de och skrattar i en kvart innan de drar samma historia igen. Sjukt dålig variation i sina humornummer (långrandiga) plus att de bara pratar engelska gör att våra randiga vänner har svårt att passa in i djurparkens organisationsschema. De är något av zooets (frågetecken för den böjningen, jorå) outlaws. Fast de åker inte hoj.

Som nämndes ovan görs inga yviga gester eller utstötes några glada tillrop från de yngre i släktledet utan de gör sin egen topplista där inga djur får plats.

3. Fika.
2. Bada.
1. Nedan på bild illustrerade toaletter i miniatyr.

Den som kläckte idén till att tillverka en toalettstol i miniatyr, fästa en klubba på bakstycket och fylla stolen med surt pulver borde spola ner sig själv i en offentlig toalett.

Slutet gott, allting gott dock. Vi tar med oss bilden av djuren, badet, fikat och de små minigrisarna som är på rymmen mot slutet av vårt besök men som sedermera kryper tillbaka in till sitt hägn där pappa storsvin och mamma morsgris väntar med bullar och varm choklad. Väl hemma igen välkomnas vi så av dagens semesterdjur alla kategorier:

En kille som vet hur man firar semester.

ÄR DET VÅR SÅ ÄR DET

Det finns olika aktiviteter när solen kikar fram och kvicksilvret stiger. Någon kanske byter däck och tvättar bilen, monterar en studsmatta, sätter i ett nät i ett fotbollsmål och bär upp vinterattiraljerna på vinden. En annan kanske fiskar fram ett sponsrat lektält och leker att det är vår. Så pass mycket att enda plagg plötsligt utgör en lätt sommarklänning.

- Ta på dig nåt mer är du snäll. Det är inte så varmt som det kanske verkar (säger fadern som är iklädd de trasiga jobbarjeansen med långkalsingar under, tjock tröja och mössa).

- Du förstår inte hur varmt det är här inne i tältet (lika lite som jag får plats i tältet har jag varit inne i det så det ligger ju nåt i det som Systersektionen säger).

- Jag förstår att jag inte förstår hur varmt det är (jag får ju inte ens plats i tältet som sagt var).

- Förstår du? (nej, jag får ju inte plats i tältet)

- Ja. (nej, se ovanstående paranteser)

Släpp sexåringarna loss, det är vår.

KONSTEN ATT ÅKA HISS

Man kan inte bara kliva in i en hiss och tro att det bara är att åka som om den vore en rulltrappa eller halvtaskig skidlift. Det gäller att hålla huvudet högt och komma ut ur hissen med någon slags värdighet.

Ponera att du kliver in i valfri hiss på nedersta våningen. Det kan vara garageplanet i en hotellhiss, garageplanet i ett parkeringshus eller garageplanet i ett hyreshus. För enkelhetens skull säger vi att du kliver in i en hotellhiss. Så gör vi. Du står i hotellhissen och behöver åka upp till tredje våningen, top floor. Tänker lite grann att det vore skönt att få 15 sekunder för dig själv att bara stirra på ditt anlete i spegeln. Men du förbereder dig ändå mentalt på att den förbannade hissen förmodligen kommer göra ett stopp på entréplanet. Det var kanske bra att du gjorde det för det är precis vad den gör. Dörrarna öppnas och där står det en handfull kvinnor i olika åldrar med deltagarbrickor hängandes i gula snören.

- Välkomna (här skördar du frukterna av den mentala förberedelsen några sekunder tidigare. Utan välkomstfrasen skulle det ha kunnat bli en smula tryckt stämning).

Det är ingen rungande respons, men vad kan man begära? När man färdas gruppvis i hiss finns inte samma behov av att göra mentala anteckningar. Men tystnaden bryts av en spontant tänkande enhet som hisnande nyktert konstaterar:

- Ja, vissa har ju mer kläder på sig än andra (vid närmare eftertanke kan det mycket väl förhålla sig att personen ifråga har en bank av mentalt förberedda hisskommentarer. Till yttermera visso så stämmer det ju till 100%, helt oberoende av hiss och årstid, att vissa har klätt på sig lite fler plagg än andra. Enda undantaget torde vara att folk slentrianmässigt nudisthissar i grupp på fritiden).

- Tänker du på nån särskild? (det är alltid bra att intressera sig för ämnet som råkar dyka upp under de få sekunder som passerar innan tredje våningen är ett faktum).

Här hoppas du sannolikt på att få en aning mer gensvar än några spridda fnissningar. För att ta tillbaka taktpinnen kan du med de givna förutsättningarna förslagsvis ställa en fråga i väntan på ankomst till toppvåningen:

- Och vad är ni ute på för äventyr då? (peka/nicka gärna på de gula banden).

Precis som du får svar anländer hissen till destinationen och du tackar för informationen du just blivit delgiven, önskar sällskapet en trevlig kväll och viker av mot rum 372. Samtidigt som du gör det skissar du upp en framtida plan för hissåkande på hotell:

* Om du ska bada, ta gärna med dig något mer än den där alldeles för trånga och ärmkorta badrocken. Du ser fan inte klok ut.

* Gör en bakgrundscheck på vilka grupperingar som kan tänkas ha konferens på just ditt hotell och som med tämligen hög sannolikhet tänker använda hissen samtidigt som du befinner dig i den.

* Om bakgrundschecken ger för handen att Svenska Kyrkan har sammankomst för att diskutera internationella frågor bör du fundera mer än en gång över din klädkod i hissen.

* Av de klädkoder du kan välja mellan ska du inte välja den där du ser ut som en övervintrad vit sparris inlindad i en för liten frottéhandduk. Det är inte den du ska välja.

* Se för helvete till att du har på dig underkläder under badrocken. Speaking from personal experience här dårå va.

Det var bara några tips i all välmening. För min del får du gärna åka hiss i mässingen, men se då till att vara mentalt förberedd. Kommer du fel in i konversationen kanske nån märker att du är näck.

BILDBONANZA

Det bara smattrade i Fru Nygårds kamera. Som ett jädrans smatterband. Ändå ligger de där bilderna och gottar sig i datorn utan att nån får se dem. Det får vi ju göra nåt åt. Kolla de här roliga djuren.

Hästar finns. I floden. Fast då kallas de flodhästar. Djurlogik av bästa sorten. Men de är bra mycket tjockare än en normalbyggd häst och har gap som mer påminner om en krokodil än en en slö gammal kuse. Kamouflerar sig från tid till annan som sten. Ej Broman, men vanlig gråsten. Effektivt som tusan tydligen.

Den här göken var tyvärr sen till ett möte, annars hade vi kanske hunnit snacka lite med honom. Det är inte som det var förr i tiden att vara elefant hann han i alla fall informera oss om. Mycket stressigare nu. Väldigt många uppvisningsgig för vilsna amerikaner. Om det betyder nåt tyckte jag han verkade väldigt avslappnad för att vara så upptagen.

Det har kommit till min kännedom att det inte kommit till allmän kännedom att djuret på bilden är en något utdragen leopard. Den utvecklade en extra lång hals enbart i syfte att impa på en leopardhona. Och blev en giraff (även kallad utdragen leopard). Snacka om massive fail. Uppsidan är att arten ifråga kan äta ifred på jättehöga träd. Den uppenbara nersidan är givetvis att den aldrig kommer få idka intimt umgänge med en riktig leopard utan får nöja sig med giraffkopulering, men vi kan väl lämna den tråden innan vi ens drar fram den något ytterligare.

Världens roligaste djur. Finns inget mer att tillägga i den saken.

En helt vanlig svensk människoapa med Kapstaden i bakgrunden. Jävla posör.

Giraffen innan metamorfosen. Man får ju hålla med om att det var en smula mer skräckinjagande innan de började sträcka ut halsen till oigenkännlighet, fimpade den krullade svansen och blekte prickarna. Den hade tur den här snubben som klarade sig undan leparddomedagen.

Upphovszebran till den roligaste sydafrikanska ordvitsen genom tiderna. Vår guide Vogel (försök inte uttala det, finns inte på kartan att någon svennebanan lyckas på första försöket. Eller femtusende) drog den varje gång en zebra gick över vägen. "Zebra crossing!", följt av ett hejdundrande skratt. Givetvis asflabbade jag varje gång han sa det.

Men då är vi väl ikapp lite kan jag känna. Återkommer när det är dags för nya putslustigheter. Med eller utan djur.

SYSTERSEKTIONEN SPECIAL

I rättvisans namn får vi ju ha en uppdatering på Systersektionen för att hålla balansen på bloggen. Några signifikanta företeelser för den äldre sektionen just nu:

Klippa papper. Hon har talang för det här, inget snack om saken. Halsband i papper till Fröken Sally (katten borde i ärlighetens namn visa mer uppskattning för såna fina presenter), medaljer (övriga familjen kanske skulle uppbåda ett större erkännande för finliret med saxen) och inte minst en båt som man kan sitta i om man är under 1.50 lång. Hade det inte varit så kreativitetsfrämjande hade jag yrkat på ett prompt saxförbud i hushållet. I alla fall om man är under 1.50 lång.

Tejpa tejp. Hade det inte varit så kreativitetsfrämjande hade jag infört tejpförbud för småsektionerna redan igår.

Fundera i största allmänhet. Det finns mycket att fundera på när man är inne på sitt sjätte levnadsår. Till exempel om arternas uppkomst och då människans i synnerhet. Borde de inte vara äldre när man ska svara på sånt? Hon verkade i alla fall köpa förklaringen innehållandes både ägg och sekunda frukt.

Spela kort. Vändtia och Uno. Pappan och farfadern klappar händerna som sälar på cirkus.

Ofta förekommer de fyra i olika kombinationer med varandra. Som målande exempel kan nämnas att klippa en båt i kartong, tejpa ihop kabyssen, fundera lite på livet i en båt och sen bjuda in fadern på en vändtia. Fadern har sen att välja på att bli akterseglad eller kölhalad. Med eller utan tejp.

SKRIVKLÅDA

En lördag med övertrevligt sexårskalas i grannbyn med kepsförsedd grillmaestro (eller min kompis Fredrik som jag brukar kalla honom här) och en skattjakt från framtiden. Dessvärre kunde vi inte ha med den ögoninflammationsförsedde Lilla Sektionen vilket fick dålig inverkan på födelsedagsbarnets lillebror. Samt nämnda Lilla Sektion. Det avlöpte dock utan större incidenter. Lilla Sektionens sjukdomstillstånd fick dessvärre även till följd att förmodat mycket trevlig middag på annan plats fick ställas in.

Söndag är vilodag och då räknas inte vedstapling, garagestädning och biltvätt. Eftersom det är så pass lite att rapportera klämmer Popskolan helt omotiverat in tre aktuella skivtips, trots författarens närmast obefintliga koll på dagens populärkultur. Ostrukturerat, spretigt och osammanhängande kan bli nya ledord här på bloggen. Hur som helst:

Of Monsters And Men - My Head Is An Animal

Isländsk pop med folkinslag. Förbannat trevligt. Björk är det inte, knappast heller alm eller tall. Lyssna och bli hänförd.

Redd Kross - Researching The Blues

Bandet med albumklassikerna Phaseshifter och Show World på sin meritlista har gjort comeback. Utan att tala om det för mig. Så pass bra koll har jag alltså på aktuella skivsläpp. Alla plattor recenseras inte i Sonic om man säger så. Om Of Monsters And Men är pop med folkinslag är det här folk som lirar powerpop av finaste märke.

Dum Dum Girls - Only In Dreams

Det här är inte så dumt som det kanske låter. Jag var nära att sätta en månadslön att de tagit bandnamnet från Talk Talks gamla slagdänga med samma namn. Generalfel visar det sig. De har plockat det från Vaselines album Dum Dum och Iggys låt Dum Dum Boys (för det har jag läst på Spotify). Observera dock att albumet är från 2011 och att jag egentligen bara lyssnat ihjäl mig på en låt, men eftersom det dröjt innan det poppat upp på Spotify har även jag dröjt med att lyssna på det. Men med en låt som Bedroom Eyes kan ju inte plattan vara kass. Det går ju bara inte.

Slut på konstigt blogginlägg.

VEM UPPFANN KATTEN? VA?

Du kan ta ner handen nu tack. Sen kan du masa dig över hit för vi har en hel del att prata om alltså.

Det är ju ett fint djur och så va, mjuk päls, roliga öron, lång svans och hela den biten. Men det är ju ingen tiger eller puma om man säger så. Attackera strumpor och baksidor av soffor föder inget rovdjur och hela grejen med att ligga på täcken med människor under, det är bara konstigt. Själva intellektet lämnar också en del övrigt att önska, men kan man inte ha schimpanser eller delfiner som husdjur får man kanske skruva ner förväntningarna vad gäller just den avdelningen. Även något oväntat att djuret ifråga äter som en häst, bajsar som en elefant och spinner som en symaskinsmotor. Hade hoppats på mer modest intag av föda, något blygsammare kvantitet av exkrementer (som helst skulle lukta hallon) och lite mer stillsamt spinnande. Men annars är det ju ett fint djur.

Sammanfattningsvis har vi alltså ett fyrfota pälsdjur med ett begränsat intellekt (mitt högst personliga omdöme, no offence kattsläktet), en fäbless för att hoppa på soffor, ligga på människor och som - när den inte spinner så högt att man kunde ta den för en centrifugerande tvättmaskin - avger stora mängder bajs. Kort och gott en väldigt komplext sammansatt hårboll. Förmodligen inte helt olik en hollywoodfru. De ska ju föreställa coola katter som svansar runt och gillar spinning, har mycket hår, snackar mycket skit, bär päls och attackerar soffor med sin clou. Väldigt komplexa varelser och antagligen upphovskvinnor till den moderna katten. Hoppas de kan masa sig hit för vi har en hel del att prata om alltså.

THE ARTIST WITHIN

Jag har tagit upp mitt målande igen. Känns kreativt, artistiskt och faktiskt väldigt nyttigt. Mest nyttigt. Det kreativa och artistiska får stå tillbaka en aning för det nyttiga om man uttrycker sig på ett mer sanningsenligt sätt. Herregud, en apa kan ju måla ett staket.

Utöver ovan nämnda staket bättringsmålas även det från förra året nymålade huset på väl valda ställen. Solen har ställt till det lite, likaså bajsnödiga fåglar samt inte minst ett större djur med kloförsedda tassar (vi gissar på grannens hund, men har inte kunnat säkra DNA så det får anstå till senare att eventuellt lämna över ärendet till åklagare). För att nära den konstnärliga ådran åtminstone en gnutta ger jag mig även på att stryka på ytterligare ett lager vitt på dörren till garaget. Oj, vad fin den blir tänker jag för mig själv och föreställer mig vilken nytta det kommer föra med sig i vinter när vi i 20 graders kyla och kompakt mörker ska gå in i garaget via just den här dörren. Som man ser typ noll procent av i mörkret. Nyttigt.

För att få lite perspektiv på dagens målarinsats kan man lugnt säga att den var en färgdroppe i havet vad gäller undertecknads målarinsats på det här huset vi bor i. För sakens skull en liten sammanställning av målning so far (Fru Nygårds insatser också inräknade givetvis):

Innertak: Målade två gånger med roller. Plus efterstryk med pensel två ggr. Inkl lillstugan uppskattningsvis 175 kvm. Gånger fyra.

Väggar: Mest vitt. Jag tror butiken som sålde oss färgen fortfarande lever gott på pengarna. Varenda rum i hela huset + lillstugan. Lägg därtill rosa och lila i Systersektionens rum.

Hus, utvändigt: 100 liter rödfärg till hus, lillstuga, garage och vedbod/förråd. Om hus kan dö av rödfärgschock ligger vårt hus definitivt i riskzonen. För upplysnings skull har vi även smetat vit färg på fönster- och dörrfoder. Det var inte många liter dock, så det räknas knappt.

Snickerier: Jo, men visst.

Nu kanske man kan tro att vi har målning som profession, men ovan utförda måleriarbeten är alltså verkställda på pur hobbybasis. Det är också möjligt att man får intrycket att jag är ganska trött på att måla tak, väggar (in- och utvändigt), snickerier och diverse foder. Det är mycket möjligt att det förhåller sig på det viset, men jag har inte på något vis för avsikt att upphöra med dylika aktiviteter. Det skulle betyda en sak mindre att klaga på samt att jag skulle bli ett bloggämne kort. Hur skulle det se ut? Självfallet väldigt färglöst.

SÅ VAR DET DEN HÄR GREJEN MED DE ENERVERANDE ORDSPRÅKEN

Det var längesen jag plockade några blommor, sjöng Östen Warnebring. Det var längesen jag dissekerade några ordspråk, säger jag. Pass på, kategorier och kommentarer följa som ett brev på posten nedan:

Kategori: SMÅDJUR MED KLOR

"Tid spenderad med katter är aldrig bortkastad."

Kommentar: Det här känns ju mer som ett felaktigt påstående än ett ordspråk. Jag kan i alla fall inte vara mer oense med det här uttrycket. Finge jag bestämma skulle det förbjudas i offentliga lokaler.

Kategori: TEMPUSSTYRD

"Man är väl inte född igår."

Kommentar: Nej, det verkar väl rimligt att du inte är född igår med tanke på att du har en så pass välutvecklad kommunikativ förmåga att du i tal kan förmedla en sådan ostigt ordspråksliknande fras.

Kategori: KLASSIKER

"Hellre en fågel i handen än tio i skogen."

Kommentar: Vad är det för fågel vi pratar om här? En främmande fågel? Det är för mig helt omöjligt att föreställa hur det skulle kunna vara bättre att stå med en fågel i handen än att ha tio på behagligt avstånd i skogen. Med tanke på inflationen borde den här kanske revideras till "Hellre en famn full med fåglar än tjugosju i regnskogen." Fast kanske inte.

Kategori: SPORT

"Du missar 100% av skotten du inte skjuter."

Kommentar: Fullständigt avhängigt av vilken skotte det refereras till. Plus att man undrar lite hur man ska kunna träffa skotten ifråga om man skjuter den. Alltså träffa som i träffa och inte träffa som i skjuta. Bara för att man träffar John Hannah på romantisk filmpromenad med Gwyneth Paltrow betyder det ju inte att man vill skjuta honom. Då missar jag hellre 100% av skotten och tar amerikanskan för hon verkar ju inte omfattas av ordspråket över huvud taget.

Kategori: PARAFRASERAD KLASSIKER

"Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig stämma en gitarr."

Kommentar: Eller så kan man tänka sig att det får bära eller brista när man i sträng ton stämmer gitarren på flera miljoner. Vadå? Det var faktiskt ordspråket som började.

Kategori: MEN DEN ÄR JU LITE FYNDIG I ALLA FALL OCH BEHÖVER INTE BLI FÖREMÅL FÖR TILLINTETGÖRANDE DISSEKTION

"Man lär så länge man har elever."

Kommentar: Den enda omedelbara invändningen torde väl vara att den här verkar vara förbehållen lärarskrået. Fast å andra sidan kan kreti och pleti och många av deras kusiner kalla sig lärare nu för tiden. Man lär ha elever för att lära sig som lärare fast man mest ska lära ut. Så att säga.

Herrejösses vad utmattande. Jag får be att urskulda mig för de ordvitsande friheterna ovan. Kan liksom inte låta bli när andan faller på. Imorgon kanske det blir nåt lika oviktigt, fast utan lek med ord. Räkna dock med att det blir en hel del ord. Word på den. Över och ut.

OS I VAD SOM HELST - DEL 2

OS är över sägs det. OS är över oss sägs det också. Fast nu är det Paralympics det handlar om, med insatser som till och med smäller högre än de vi fick se i OS. Det är verkligen inte OS i vad som helst. Varför jiddrar då den här texten om OS i vad som helst? Jo, därför att: det pågår ett parallellt OS som inte riktigt har nått ut till massorna, nämligen (leta gärna upp lite trumvirvelljud för bästa effekt här): CATOLYMPICS! Här kan man snacka om OS i vad som helst. Fatta följande.

Det är väldigt likt riktiga OS i så måtto att det är en alldeles orimligt massa olika grenar inblandade. Tillika grenar man väldigt sällan hör talas om i vardagliga konversationer, läser om i dagstidningar eller ens kan finna på datawebben. Catolympics är lika stora delar glädjefull spontanidrott (för utövaren ifråga) som irritation (vad iakttagaren anbelangar). Det tycks inte finnas något på förhand bestämt program vilket gör de kattolympiska spelen något otillgängliga för publiken och inte minst är det oerhört svårt att försöka planera in spelens höjdpunkter. De verkar liksom bara inträffa när man minst anar det. Som igår kväll till exempel när det ur tomma intet helt oförhappandes blåstes startsignal för 200 meter välta-CD-skivor-ur-husses-skivhylla. Fröken Sally ägde loppet från start till mål och tog inga fångar på vägen. Det var över på på ett par sekunder och med en diger samling av Lightning Seeds svängigaste CD-singlar nerpetade från hyllan hade hon så att säga golvat allt motstånd. Eller motstånd och motstånd. Det är en annan egenhet hos det häringa kattolympiska spelen, det finns bara en deltagare än så länge. Inte för att det på något vis hindrar ett digert utbud av tävlingsmoment utförda med varierande grad av grace (även om jag måste erkänna att en del känns kolossalt krystade, något av Catolympics svar på gång och fjärilssim. Jag menar, 14-meter-krumsprång-med-utfällda-klor. Vad är det för jävla gren?). Ett axplock av övriga höjdpunkter så här endast två dagar in på spelen:

* Stående höjdhopp. No ribba required. Hopp mot hängande handduk, tältduk eller vilken duk som helst egentligen. Jämfota hopp tillåtet. Floppstil rysligt sällsynt förekommande.

* Synkroniserad soffklösning, grekisk-egyptisk stil. Det är i sanning ovanligt att få skåda den grekisk-egyptiska stilen igen efter åratal av medial dominans i den fria stilen. Fantastisk sidledsförflyttning på baksidan av en av finsofforna där klorna effektivt för katten på nolltid från den ena sidan till den andra varpå snabb transport till tv-soffan och ett briljant nummer där samtliga kuddar får sig en släng av klössleven. Nytt mästerskapsrekord också minsann, tolv trettifem blankt och inga avdrag för varken dålig hållning eller fuskpäls.

* 4 x 20 meter tokrännande. Egentligen en stafettgren men i brist på lagkamrater kör hon samtliga sträckor själv. En fröjd att se hanteringen av stafettpinnen.

Kommande program är svårt att sia om, men får jag gissa lite fritt så fruktar jag en nattsträcka i kortdistansen av smyga-hoppa-kväka-som-en-katt-med-för-mycket-fritid. Om det vill sig väl kan det mycket väl bli en femte guldmedalj. Sensationellt bra utdelning i så fall.

SUMMA SUMMARUM

Jag vet inte om ni har räknat på en semesteraktivitet nån gång (rent ekonomiskt alltså), men nu hade jag tänkt som så att det borde man ju göra lite till mans. Som aktuellt exempel presenteras härmed Popskolan by Nigges semesterresa (eller föräldraledighetsresa om man ska klyva hår) till Stockholm tillsammans med Lilla Sektionen och Systersektionen. För bättre överskådlighet bryter jag ner utgifterna i poster enligt följande:

Resor: Tåg 334 kr. Kollektivistisk samfärdsel (pendeltåg, buss, tunnelbana, båt och spårvagn) 250 kr. 

Inträde: 95 kr för att komma in på Grönan. Småsektionerna nada komma noll.

Åkband: 299 kr x 2 = 598 kr. Lilla Sektionen åker gratis. Vilken jävla win. Dock i de flesta fall med nödvändigt sällskap av vuxen, dvs mig. 

Mat: 167 spänn för ett mindre fat med pommes frites, sån där friterad kyckling och burgare. Cuisine ordinaire på karusellutflykt. Lägg till 61 pistoler för glass och 45 krutonger för läskande Mer (apelsin för den som undrar).

Förströelse: 150 pengar. 50 på lotter för att försöka vinna en Super Mario, Luigi eller annan Super Mario-figur. Resterande 100 på ett ytterst raffinerat upplägg (jag har inga höga krav märker jag nu. Ytterst raffinerat borde vara förbehållet James Bond-upplägg, men vi snackar nöjesparksupplägg här) som jag finner helt oemotståndligt. Om man pröjsar 40 spänn får man en boll att kasta på en roterande tavla. EN boll alltså. Missar man högsta vinsten blir det tröstpris i form av ett mindre gosedjur. Höjer man insatsen till 100 bagare blir det tre bonusbollar, dvs 4 in total, och är garanterad ett gosedjur modell mellanstort. Man så att säga köper en helgardering, inte bara i form av ett gosedjur utan även en garanterat nöjd Systersektion. Här är det förstås fritt fram att antasta mitt föräldraskap och framföra anklagelser om curling och dylika företeelser, men jag vet ju att ni hade gjort likadant själva. En helgardering för sexti spänn, kom igen?

Gosedjur till Lilla Sektionen: 0 kr. En tonårig tjej råkar gå in i Lilla Sektionen och ber om ursäkt. Ingen fara, försäkrar jag. En olycka helt enkelt. På väg till Spöktåget möter vi samma tjej bärande på ett gosedjur som hon ger till olycksoffret varpå denne blir så lycklig som bara en treåring kan bli. Fadern får ur sig att det hade du inte behövt, gud vad snällt av dig. Ett blygt leende tillbaka och sen ser vi inte henne mer. Det finns hopp för den yngre generationen! (ja, jag vet vad ni tänker. Har du kollat om den är fullproppad med knark? Nej, men visste ni att det är en leopard? Kanske inte ett fläckfritt djur, men leopardfamiljen som art har jobbat väldigt hårt för att bli den första bland kattdjuren att bli drogfria. Jag har med andra ord fullt förtroende för leoparden).

Framtida psykologkostnader: Kan bli hur mycket som helst. Det är inte för mig, men jag kanske också borde ha lite hjälp. Vi var ju på väg till Spöktåget när den positiva leopardincidenten inträffade. Själva Spöktåget visar sig vara en negativ upplevelse för småsektionerna. Det är inte lite läskigt, det är väldigt väldigt läskigt. Lite som att skicka in små personer rakt in i en skräckfilm. Föräldraskapet är återigen öppet för attack. Lite oklart hur jag tänkte, ibland är jag som bekant lite dum i huvudet. Ingen erfarenhet av spöktåg de senaste 25 åren kanske kan vara en förklaring, vad vet jag. Det blir en traumatisk upplevelse för den minsta och en fader som håller i, håller för och får trösta när vi gått i mål. Systersektionen är också något skrämd men skakar av sig det tämligen omedelbart. Vi försöker läka det hela med en runda i cirkuskarusellen och en vända hemma hos Pettson och Findus. Det funkar förvånansvärt bra. Han mår efter omständigheterna bra.

Summa summarum kan räknas ihop allt från 1700 spänn upp till astronomiska belopp till följd av spöktågstraumat. Jag börjar spara direkt.

PÅ VÅRDCENTRALEN KAN INGEN HÖRA DIG SKRIKA

Om man tänker sig att en åttonde passagerare har krypit in i vänster fots trampdyna. Då blir man ju lite rädd liksom. Personligen har jag varit så rädd att ett besök på vårdcentralen har fått anstå ett par månader eller så.

Vad vi pratar om här är alltså en utväxt under min vänstra fot. Den här lilla flärpen har hållits stången medelst en filtring som gjort det möjligt att spatsera runt i det dagliga livet. Trots idogt odlande i ett par-tre månader har ingen alien tittat ut, men idag har jag en tid bokad för att kolla upp att den lille gynnaren inte är av intergalaktiskt ursprung.

Det blir en slags happening på vårdcentralen. Lite av den här grejen att sköterska och läkare bara: -Wow, hörrni! Kolla in den här flärpen under foten! En sån här har jag aldrig sett asså! Björne, kom du också. Så plötsligt har samtliga patienter på vårdinrättningen tappat sina vårdare som ursäktat sig för att kolla in freaket i akutrummet. Han med den alienliknande utväxten under foten (that would be me i den här beskrivningen). For the record: det är egentligen bara tre stycken som ser den utomjordiska utväxten, men ni fattar. De spelar förmodligen in hela händelsförloppet och visar på julfesten. Kul att vara huvudattraktion på julfestpostern tänker jag.

Hur som helst föreslår läkare Vanky att det ska sättas i en spruta med bedövning i foten varpå han ska klippa loss bihanget. Notera gärna att han delar efternamn med den gamle OS-fäktaren Peter Vanky (tillika läkare!) och ett helt ogrundat antagande från min sida utgår från att de är nära släkt. Det har naturligtvis ingen betydelse som helst för avyttrandet av grejen under min fot eller den här futtiga storyn, men det kan ändå inte hjälpas att göra kopplingen mellan en trubbig värja och en vass sax. I stort sett samma verktyg. Mer eller mindre. Lokalbedövningen slår in. Vanky frågar om jag känner nåt av flärpen. Svar nej. Då klipper han till. Alien desarmerad. Ingen hör någon skrika. Hade killen på pisten kunnat fäkta bort utväxten lika elegant? Sannolikt inte, men det är onekligen svårt att värja sig från tanken.

POPSKOLAN GOES MODEBLOGG

Idag har jag kört med både hängslen och livrem. Det här med hängslen tror jag kan bli min nästa stora grej. Inte bara för att det ger ytterligare anledning att arbeta bort den där putande mjukdelen mitt på kroppen, de är ju till yttermera visso även ascoola.

Han snubben i mitten med glajor - det är jag

Nu fattar ju jag att rubriken är kraftigt missvisande. Det är sällan som jag och mode nämns i samma mening om inte även ordet katastrof är inblandat på något ställe. Fast nu för tiden är ju allt tillåtet och eftersom jag av uppenbara skäl inte bryr mig nämnvärt om vad som är top fashion så bestämmer jag här och nu att Popskolan by Nigge sakta men säkert ska bygga upp en samling hängslen av yppersta sort. Tack för idag.

BILDBONANZA

Kanhända är det en och annan som i brist på bildbevis har haft anledning att betvivla de semesteraktiviteter och företeelser som beskrivits i bloggen senaste veckan. Då får vi väl råda bot på det helt enkelt.

Det här är inget bevis på nånting som tidigare framkommit
här på Popskolan. Det är dock ett tydligt belägg för att den
på bild fångade katten är något trångbodd. Ja, det var väl det.

Den första bilden kan kännas en aning opåkallad, men det finns anledning att beskriva djurtätheten i huset som förtätnas mer eller mindre för varje dag. Igår blev det ju t ex tillökning i form av en rosa bjäbbare. Inte helt lätt att acklimatisera en sån liten rackare i djurparken.

Riktig hund Daisy anar oråd när fake-dogge
i rosa skrud försöker smyga in som ett naturligt
inslag i husets fauna.

Dagen på sommarlandet gav inte bara motorrelaterade upplevelser utan ett och annat djur passerade också revy under besöket. Hängbukssvin, kaniner, dinosaurier (de var i samma tillstånd som den rosa hunden kan man säga. Ja, alltså den rosa hunden är ju uppenbarligen inte utdöd som dinosarna. Men de är båda artificiella och kan inte av egen kraft röra på armar och ben), påfåglar och öh, ja, alltså, de här djuren:

Väldigt lama djur de här lamadjuren.

Trots lamheten går de i hage med höga staket medan de här gynnarna spatserar fritt i parken och ger ifrån sig ytterst knepiga läten:

De gör sig inget vidare i svartvitt de här lirarna.

Då var det inte så mycket mer att säga än att akta er för såna här kompilationer av bakverk:

Komaframkallande samling kakor.

Slutligen var det den här grejen med t-shirts på marknader med dubiösa budskap. Om jag hade varit haj på Photoshop hade vi kunnat utgå från att den här bilden är så photoshoppad att klockorna stannar och inte kör igång förrän Marty McFly är återfunnen. Hur som helst sorterar den i nuvarande utformning under avdelningen sämsta hitte-på-slogan-på-en-marknads-t-shirt (och då är det topp tre av sämsta texter vi pratar här).

Ok, jag är 50% skåning, men det här är ju
bara löjligt. Försöka slå i Systersektionen
nåt liknande. Jag är mållös.

Låt mig bara upplysa om att hela den här David Attenborough-approachen vad gäller bilderna är högst slumpmässig. Det skulle lika gärna ha kunnat vara samtliga maträtter som förtärts under senaste veckan, men tydligen finns det inte tillräckligt med utrymme på servern för så många bilder.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR, P&L DAG 2

Skrev jag igår att det skulle bli kortare avrapportering idag, gjorde jag det? Om jag gjorde det så tar jag tillbaka det. Det finns så mycket kul på festival så det är ingen idé att försöka korta ner rapporteringen bara för att nån kille skrev så på en blogg igår.

Folk klär sig - med rätta - hur fan som helst på festival. Det går runt människor i one piece, korta jeansshorts, bar överkropp, kroppsmålningar, nån kommer rullande i en stor boll och sen har vi den här killen som går på styltor delvis gjorda av kryckor utklädd till träd. Kommer ni ihåg den här tiden när hjärnan inte var riktigt färdigutvecklad rörande biten som tar hand om funktionell klädsel? Herregud alltså. Det är lattjo när kidsen försöker överträffa varandra i sina kreationer medan jag själv drar på en av mina musik-tischor med åttitalstryck, jeans och fotriktiga skor. Hallå farfar.

Dagens eskapader tar sin början i en fruktansvärt lång kö som uppstått pga att Soran Ismail ska förmedla lustigheter från scenen inne på Cozmoz. Utsikterna till att jag ska få ta del av lustifikationerna ser skrynkliga ut, men med ca 20-30 personers marginal kommer jag in lagom tills han påbörjar sin svada. Himla rolig kille den här alltså. Det puttrar på i 45 minuter och eskalerar med hans toppstorys som kommer i slutet. Härlig start på dagen. När jag går ut fattar jag av kidsen runt om mig att han kört en greatest hits av flera av sina bästa grejer. Bra att jag inte hade hört dem innan då.

Idag står inga föreläsningar på agendan utan det är fokus på musiken idag. Först ut är ett besök på Timbuktus party på största scenen, Utopia. Rackarns vad det svänger när den där stora lilla mannen och hans orkester svänger igång The Botten Is Nådd och Alla Vill Till Himmelen. Blåset är förstklassigt liksom utstyrseln. Jason säger att han känner sig som en revisor i sin kostym och slänger av sig kavajen. Klart han gör det. Vem vill bli tagen för revisor liksom? Brrr. Avverkar en handfull låtar innan jag rör mig mot Athena för att lyssna på Kurt Vile och hans Violators. Knepig snubbe den här. Det enda han säger under 45 minuter är att de kommer från Philadelphia. Bra info där Kurt. I övrigt ser vi inte hans ansikte eftersom hans frisyr hindrar folk från att se hur hans ansiktsdrag ter sig. Jag tror det är mittbenans fel. Gitarristen till höger på scen har lika långt hår men sportar sidbena dagen till ära och där ser man ansiktet hur klart som helst. Högst average skulle jag säga. Ungefär som spelningen.

Next up Bourbon Boys. Lite oklart vad det här är för gökar och när de kliver ut är jag helt hundra på att de precis klivit ur en amerikansk mega-långtradare med metertjockt timmer på släpet. Sångaren i rutig skjorta, jeans, boots och John Deer-kepa. I första mellansnacket står det dock klart att de kommer från norraste Sverige. Jaha. Där ser man. Det är countryrock med doft av amerikansk söder. Det är jag, något biffigare klientel samt en och annan biker i publiken. Intressant bekantskap både på scen och nedanför.

Ice Road Truckers?

Ser en halvtimme och drar mig sedan mot Athena för att möta upp Pongo & Linda samt även kollegor E & E som av sms-besked dock verkar ha blivit försenade. Det visar sig att de senares lokalkännedom om Borlänge samt en guidning från en "liten kille" gjort att de hamnat i Tjärna Ängar. Det var ju dumt. På nåt vis har de i alla fall fått varsitt festivalband och tagit sig in på området. Medan jag intar dagens kvällsmål sitter vi på trappan till Athena och drar upp kvällens riktlinjer. Mitt i intaget av thaikäket drar jag mig till minnes att jag igår skrev på ett upprop initierat av Djurens Rätt i Samhället om att man inte bör äta kyckling. Ever. Nu råkar ju det vara en ytterst populär ingrediens i Thai-mat och i synnerhet den låda som jag har framför mig. Det höll i mindre än 24 timmar. Fruktansvärt uselt. Total brist på solidaritet med landets kycklingar. Jag gör härmed en kyckling-pudel och ber om ursäkt (om du som läser detta mot förmodan är kyckling vill säga, please accept. Skulle du känna något liknande fjäderfä i din omedelbara omgivning kan du väl hälsa och be om ursäkt å mina vägnar. Det var väldigt ogenomtänkt, jag ska verkligen försöka bättra mig på den här punkten). Under tiden vi sitter där och tjötar så spelar Mattias Alkberg för oss på andra sidan trappan. Låter lite småputtrigt, men lite för dåligt fokus för att sätta betyg på det hela. E & E avger dock betyg på det visuella och konstaterar att man lika gärna kan sitta i trappan och inte titta utan lyssna. Om man säger så.

Vi splittrar gruppen och bestämmer träff lite senare under kvällen. Jag styr kosan mot Tropico-scenen inne i stan för att få ta del av The Pains of Being Pure at Heart. Puh. The Pains of Coming Up With Such a Long Band Name skulle jag vilja inflika. Men de är bättre än vad namnet möjligen antyder. Riktigt trevliga bitar från ett band vars existens jag inte ens kände till innan P&L-appen upplyste mig om deras förträfflighet. Det är ju sånt här jag vill uppleva på festival! Nu börjar det likna nåt, som de säger när systrarna Kallur tränar tillsammans.

Här gör vi nåt oväntat och kollar in början av Roxettes återkomst till Borlänge (Perra G informerar om att det var över 20 år sen de var här och att det är minst 3 st som han känner igen från den spelningen. Mellansnacket kanske inte är hans starkaste gren). I den här vevan kommer jag på att vi borde hitta en tv och se lite semifinal i EM nu när det inte finns något viktigt i musikväg att närvara vid under första halvleken. Lindas kompis Sofia ansluter och tillsammans med Pongo bildar vi fotbollstörstande trio som får plats inne på sportbaren i Galaxen. Tack och bock, nästa cola till förtäring. Det här förbannade colaintaget kommer göra mig till beroende, mark my words. När det gått ca en kvart av första halvleken kommer mess från E & E (eller tant som det faktiskt står i messet) att de är på väg hem. Hoppas de hittar bilen tänker jag. Innan första halvleken är över glider jag iväg ett par minuter före domarens halvtidsvissling och beger mig åter mot Tropico-scenen. Pass på.

Det är ju det här jag ÄLSKAR med festival!! M. Ward med band stiger upp på scen - förvisso nästan 10 minuter sena - och levererar spelglädje som smittar så in i bänken att ett idiotiskt leende och ett par glädjetårar visar sig. Jag blir så glad när de här guldkornen dyker upp. Liten scen, liten publik men fantastiska låtar, musiker och sen den här glädjen. Ward själv i all ära, men gubben i skägg och hatt som lirar gura, killen i gubbkepa på trummor och inte minst basisten. Eller ja, han som börjar med att spela bas för att sedan byta till gura, till fiol och till slide-guitar. Samt stämmor och kör. Inte blir det sämre av att han ser ut som ett kärleksbarn av John Lennon, Jarvis Cocker och James Broad (ja, han i Silver Sun ni vet?) Nu är jag medveten om att sannolikheten för att dessa tre herrar på något märkligt vis skulle kunna avla fram en avkomma är försvinnande låg, men det är bara för att ni ska kunna förstå hur stiligt poppig den här mannen ser ut i sina svarta brillor och svart hår med sidbena. Elegant jävel kort uttryckt. Lite orättvist bra är han också på att traktera så många olika instrument. Som grädde på moset avslutar de med en mördarversion av Roll Over Beethoven i den betydelsen att den mördar alla tidigare kända och okända versioner av låten ifråga. En liten bit bort från oss står Håkan Steen of Aftonbladet (Low-fi Håkan även kallad i musikkritikerkretsar) samt Ingemar Skivbutiksmannen/hjälten. Hade jag varit Håkan hade jag satt fem plus på den här spelningen. Och eventuellt också rakat mig.

Gubbe i hatt & en elegant jävel till höger

Hög på en fantastisk spelning passerar vi en av Borlänges innekrogar (ok, det är väl inte en av utan snarare den enda kanske man kan säga) och ser att matchen fortfarande pågår. Ja, fotbollsmatchen alltså. Vi kvistar in och konstaterar att här är det förlängning i vardande. Sagt och gjort, skulle jag kunna få en cola min väg här tack? Efter straffdramat och en cola senare tar vi oss upp till storscenen igen och tar del av Lasse Vinterdäcks uppträdande.

Det första som fångar mitt norra öga är att det står en snubbekompis till vänster på scenen som är väldigt lik Nicke Andersson, både till utseende och gitarrspel. Jag misstänker att det beror på att det faktiskt är han som står där. Hur gick det till? Bra initiativ av Lasse hur som helst. Förvånande nog går Winnerbäck fullständigt Thåström på hela Peace and Love där han står och spelar. Dystert är bara förnamnet och kanske skulle han ha plockat in Jocke på sång också? Han ber till och med om ursäkt för att han spelar så dystert idag. Jaja, vi förlåter väl dig då om du ska vara på det viset. Fast först ska vi bara svansa iväg och lyssna på Caligola en stund. Kommer strax Lasse.

Vad är det här nu då? Så mycket folk på scen att publikfolket undrar om det är nåt slags uppsamlingsheat för artister med en fäbless för svart cape. Det är vad de flesta på scen är utstyrda i. Svart mantel. Gustav Norén ser ut som Darth Vader. Fast utan masken förstås och det konstiga fejset därunder. Sen får man så klart ta bort gitarren också om man ska göra en rättvis jämförelse med den gode Darth. Han spelar ju inte gitarr, det vet ju alla att han är batterist. Och lasersvärdsvingare. Ok, han kanske inte alls ser ut som Darth Vader men jag försöker faktiskt visualisera mina iakttagelser och man kan i alla fall säga att han har en likadan mantel som Vader. Inte lika mycket stärkelse, men i övrigt är den nära nog identisk. Då ska vi se, var var vi nånstans? Jo, det är mycket folk på scen. Utöver de här två gökarna från Mando Diao som spelar gura mitt i all dansmusiken så är det två DJs (The Salazar Bros), Daddy Boastin, LaGaylia Frazier (i vit mantel! Darth Whiter!), två filurer i svarta mantlar med tillhörande huvor och mask samt två helt omotiverade dansare. Övrig rekvisita på scenen är några romerska pelare, ett par vita hästar och ett par Mac Pros till diskjockarna. Vilken salig röra, har de koll på vilka som är där uppe över huvud taget? Och vad gör dansarna där? De dansar så klart, men varför då? Man får ändå ge dem att de är förbannat bra synkroniserade. Förmodligen är de konstsimmare på fritiden. Eller så dansar de på heltid. De är ju inte helt omöjligt med tanke på nyss nämnda synkroniseringsförmåga.

Det blir lite för mycket för min hjärna och jag styr kosan mot bilen via en liten sejour hos Lasse som har lättat upp stämningen rejält sedan jag var där. Elden (låten alltså, inte ett av de fyra elementen) dånar över nejderna när jag kommer gåendes och den går sedan över i Kom Ihåg Mig Då och han är redig den karln. Han kan säkert anklagas för mycket, men han har integritet som få och han vet att svänga till det. Helt lysande att han inkorporerar nytt blod i bandet. Nämnde jag att Nicke Andersson står till vänster och spelar med högerfattning? Förmodligen var det väl det som fällde avgörandet. - Jo du Nicke, vi har en plats ledig till höger om mig på scen och du har ju rätta fattningen för det. Vad säger du? Han, Lasse alltså, avslutar med den där sången om nyponbuskar. Fru Nygårds gillar den skarpt. Synd att hon inte är här. Det hade jag gillat. Och hon med tror jag.

Slut för idag, tack för idag. På vägen ut möter jag tre vandrande bananer. Kreativt. Undrar om de halkade in här på ett bananskal? För övrigt slår det mig just då varför folk vandrar runt i one-piece (såväl vanliga som bananformade) i så stor utsträckning och särskilt på nattkvisten. Det är samma princip som när man har pyjamas med till barnen när man är bortbjuden. Sen när de somnar kan man bara bära in dem i bilen och därifrån vidare in i sängen när man kommer hem. När de här kreativa festivalungdomarna kommer till sina tält så drar de bara upp blixtlåset på sovsäcken och kryper ner. Pyjamasfärdiga för sömn. Kreativa jävlar de där bananerna i pyjamas.

BORTGLÖMDA ANVÄNDBARA OCH OANVÄNDBARA UTTRYCK

Något av en käpphäst i Popskolans värld. Ibland dyker de upp i vardagen och det blir en påminnelse om att vissa ord är underbrukade medan andra florerar allt för ofta i lingvistiken. Låt mig presentera några som idag helt oförhappandes dök upp:

* Hedersknyffel (hedersman, jmfr även Gubben Noak)

Vansinnigt förbisett och oerhört användbart uttryck. Förutsatt att man korsar dylika uppenbarelser på frekvent basis vill säga. Alternativt om man har många storys om folk som är hedersknyfflar. Prova själv att tilltala den där helyllemänniskan som du skulle offra ena armen för enbart av den enkla orsaken att hen är så knyfflig av heder.

* Gök (fjäderfä, fä, snaps/sprit)

Här finns ett antal olika användningsområden så håll i hatten när ni svänger er med den här korta och rappa beskrivningen av vad många förknippar med en dubbelhoande pippi och dess Enkla Sång. Själv är jag mer förtrogen med betydelsen som "den där göken", dvs mer eller mindre raka motsatsen till ovan nämnda hedersknyffel. Min far är världsledande på att referera till folk av tvivelaktig art som "den där göken". Han är ju en hedersknyffel så det är helt ok att göra referenser av den sorten. Märk väl att det i vår södra landsända endast talas om gök när det är dags för snaps, varav värsta avarten är sk kaffegök. Obegripligt sätt att förstöra snaps på för övrigt.

* Bruka allvar (skärpa sig, sluta fjompa runt)

När vi ändå är inne på vår södra landsända är det väl lika bra att riva av det här, i Dalarna med omnejd, helt obrukbara uttrycket. Det är inte så många som vet det, men det har sitt ursprung på Allvaret på Öland där det brukades första gången redan på 1840-talet. Där hade det förstås en helt annan innebörd, nämligen att man brukade marken i trakten. När marken sedan blev obrukbar i samband med bygget av Ölandsbron (väldigt komplext händelseförlopp som ledde fram till obrukbarheten, så vi går inte in något närmare än så på det) slutade man tvärt att använda de här orden på Öland. Dock tog den stora mängden gästarbetande skåningar med sig uttrycket hem till den bördiga jorden i Skåne. Orden i kombination med varandra enligt ovan används alltså bara i Skåne år 2012. Användbart där, ja. Oanvändbart i resten av världen. Ni behöver för övrigt inte göra någon källkontroll av ovanstående uppgifter. Det har inte jag gjort i alla fall.

* Emellertid (likväl, dock, icke desto mindre, icke förty)

Det här gentila ordets främste företrädare gick dessvärre ur tiden redan 1998 och det har sedan dess fört en tämligen undanskymd tillvaro. Synd säger jag, för det är ett utomordentligt användbart ord. Bengt Frendelius hette mannen som höll emellertid-fanan högt under många år i sina segelreferat i Sportnytt och Sportspegeln på 80- och 90-talet. En elegant hedersknyffel som alltid brukade allvar när han refererade de snedseglande gökarna i den helt omöjliga tv-sporten segling.

* Skojfrisk (jag som säger detta är inte en tillräknelig person)

Det här ordet är så pass irriterande att det varit med i förebyggande syfte i andra publikationer som magistern givit ut på datawebben. Den som kallar någon annan för skojfrisk är utan tvivel varken skojig eller frisk. Det borde förses med varningstext i ordboken. Emellertid brukar det vara ok att på fullt allvar knyffla till den gök som tilltalar folk som skojfriska. Det är definitivt på sin plats att påpeka att den tilltalade inte har någon skuld i användandet av uttrycket ifråga. Så länge människan inte refererar till sig själv som skojfrisk vill säga. Oklart om det används i Skåne.

[Insert valfri källhänvisning här] (lycka till)

EASY, EN VALFRÅGA

För några veckor sedan ondgjorde sig den här publikationen över hur vissa människor skor sig. Barfotakillen har ju inte bara konstiga skor, han driver också slav med bl a mig tidigt på torsdagar. Första halvtimmen består av något de kallar Easy-Line och den andra halvtimmen ägnas åt core (ja, det betyder kärna. Eller ryggrad som Mats brukar säga). Att det kallas nåt med easy är ohyggligt vilseledande. Det är allt annat än easy.

Vår härförare börjar med att meddela att han har ont i ryggen efter att ha burit sten fel. Det vore ju smartare om han inte burit runt på honom tänker jag. Klart han har ont i ryggen. Eller har han kanske burit fel sten? Det är ju fruktansvärt jobbigt. Bära in en massa sten och sen bära bort den för att sen bära in rätt sten. Sten borde ha sagt ifrån direkt.

Allt som oftast är jag ensam företrädare för det manliga könet (förutom Mr Bare Foot) vad det nu har för betydelse. En Erik brukar vara med ibland också, men i övrigt tämligen damtätt. Idag avverkar vi den första halvtimmen (den lätta som egentligen är asdryg) och i vanlig ordning flåsar jag som en labrador med taskig syreupptagningsförmåga och känner för att både spy och svimma på samma gång. Fördel med att vara så trött är att mag- och ryggövningarna de kommande 30 minuterna tar ännu bättre (det är bra för en kille som ser ut som en sparris som är lite förvälld på mitten men i övrigt helt okokt). Som vanligt sparas de värsta övningarna till sist:

1. Paddling. Vi ligger på mage, håller tår och haka ovanför golvet med några centimeter samtidigt som man paddlar med armarna växelvis framåt. Det ska föreställa att man paddlar ut i vattnet på en surfbräda. En väldigt dålig grej med den häringa paddlingen är att man aldrig får surfa. Aldrig. Vad är meningen med att paddla ut då liksom?

2. Kissande hunden. Fast idag slipper vi faktiskt. Tiden har runnit ut och vi får ett erbjudande om att göra den om vi vill som lite extra extra. Dåligt gensvar på den kan jag säga. De gånger vi väl gör den begriper jag inte varför djuret som kallas hund inte har uppfunnit hundtoalettstolen än. Djuren ifråga måste gå runt med ständig träningsvärk om de ska hålla på och lyfta på benen på det där viset varje gång det ska tömmas urinblåsa. Fast de torrpaddlar väl inte så mycket kan man tänka så det finns väl energi över till den här tortyrprylen istället.

I övrigt kan noteras att en av damerna utan varken tillsägelse eller fniss lägger av en liten brakare mitt i en av magövningarna. Hilarious förstås. Men jag kan ju inte börja skratta åt nåt sånt. Jag har fullt upp med att inte a) spy, b) lägga av en brakare och c) bli vansinnig på kvinnan som andas som om hon skulle föda mitt under sin femte sit-up.

Apropå den här andningsmänniskan så är hon bekant sedan innan. Hon har försökt lära mig och Fru Nygårds hur man ska andas när Fru Nygårds föder barn. Hon sa ingenting om att man skulle andas som en blåval när man tränar cirkelträning (easy) och mage/rygg. Det är tydligt att det inte kommit till allmän kännedom att blåvalen inte gör sit-ups av ren princip. Den är lite mer av ett paddeldjur faktiskt. Till skillnad mot kaskeloten som har djurvärldens största hjärna och således är för smart för att paddla. Det är också därför den i valkretsar också går under namnet primärvalen. Till skillnad då förstås från blåvalen (även känd som rivalen).

Det var nog bara det jag ville säga idag.