THE RULES - EN ÖVERSIKT

Översiktstillägget är ett måste, det går ju helt enkelt inte att redogöra för samtliga 95 med tillhörande kommentarer utan att hålla på i tre månader*. Plus att jag bara blivit delgiven ett dussin eller så.

Vid ett event under den gångna helgen har jag och ett antal kollegor fått oss en duvning i inte bara en vända cykling utan även en rejäl dos cykelvett. Sån vett och etikett som människor med proffsgrejer håller på med. Livsviktiga regler. Vår ciceron Kalle, tillika vår egen MAMIL**, går igenom grunderna:

1. Man får under inga omständigheter ha på sig cykelhjälmen när man är utanför en radie om 70 cm från cykeln. Självklart bryter vissa delar av gruppen mot proffscyklingens kanske viktigaste regel vid första bästa stopp. Det går inte ouppmärksammat förbi kan jag säga. Inom 70 cm, hjälm på, utom 70 cm, hjälm av. Så svårt är det faktiskt inte. Eller har du kanske sett Mats Sundin eller Foppa gå på ICA och handla iförda CCM-krukor? Nej, just det.

2. Skäggcyklister göre sig icke något besvär. Har du sett en tourvinnare i helskägg kanske? Nej. Men tydligen har skägget inte så stor betydelse för vindmotståndet som man kan tro, vilket syns i det här klippet. I övrigt är det inte helt klarlagt vilka övriga fördelar/nackdelar ett skägg i samband med proffscykling har.

3. Tajt cykeltröja anbefalles. Med mycket reklam, ju mer desto bättre. Övriga är att betrakta som amatörer i sammanhanget (vilket ju rimmar väldigt bra med hela konceptet med proffs kontra amatörer).

4. Den cykel varpå professionell (med professionell menas i detta fall även utövare som drömt om att vara cykelproffs, sett Tour de France på tv eller kan namnge minst fem vinnare av girot i Italien) cykelsport utövas ska vara dyrare än den bil man dagligdags far fram i. Eller åtminstone den bil som används vid transport av cykeln ifråga. En cykel som är billigare än bilen är ingen cykel helt enkelt.

5. Att avbilda en cykel, oavsett syfte, är inget skoj på lattjo. Ställer du pedalerna i fel vinkel avslöjas omgående att här har en riktig pajas stått bakom kameran. Putsa upp, ställ in pedaler och välj omgivning med omsorg. Knäpp kort.

6. Raka benen. Tydligen ska det ha någon slags inverkan på vindmotståndet. Själv tror jag det mer har med risken att fastna med benbehåringen i tredje kugghjulet.

7. Skalmarna på solbrillorna (som också ska vara av ett visst snitt, håll inte på och experimentera) ska sitta utanpå hjälmremmarna. Helt obegripligt egentligen eftersom man måste ta av glajorna innan hjälmen åker av. Ponera att det är ljust ute och man vill ha solglasögonen på sig men måste gå mer än 70 cm från cykeln. Hur går det ihop? Eventuellt finns det någon 30-centimetersregel för brillor som inte kommit till min kännedom.

8. Man kan inte göra vad som helst i kombination med en cykelrunda men det är fullkomligt accepterat, ja närmast obligatoriskt, att stanna för en kopp kaffe. Med kaffe menas i det här specifika fallet espresso eller macchiato. Aber natürlich. Vem skulle få för sig att sippa på en cappucino efter att ha trampat tio mil liksom? En idiot möjligen.

9. Nummerlapp har man bara när det är tävling. Vad är det för jävla regler som måste stipulera något dylikt? De som använder nummerlapp utanför tävling oavsett sport är förmodligen samma personer som först cyklar och sedan dricker capuccino i direkt anslutning till träningen. Eller har du sett Mats Sundin gå på ICA med nummerlapp kanske?

10. Innan vi åker iväg får vi lära oss ett helt gäng med signaler som bland annat betyder fara på vägen, stanna, högersväng på g samt chicken wings-tecknet när man är trött och vill att nån bakom vill gå upp och leka vindbrytare. Givetvis helt omöjligt att hålla reda på alla tecken och efter ett tag ger jag upp de mer avancerade tecknen då det troligen är mildare att vara med i en masskrock än att försöka teckna något av ovanstående och som en direkt effekt därav köra rakt in i en lyktstolpe och få ljuset släckt för evigt.

Bästa möjliga grundförutsättning för att lyckas med ovanstående punkter är förstås att ha en riktigt rackig kärra så man slipper köpa en hoj för sexsiffrigt belopp. I övrigt är en viss koordinationsförmåga, en förkärlek för espresso, en osund fäbless för att raka bort kroppsbehåring, naturlig fallenhet för hjälmkultur samt med en kropp byggd för tajt cykeltröja i lycra att föredra för att underlätta utövandet samt bli tagen för det sköna cykelproffs man är (definition cykelproffs, se punkt 4). Plus är det ett plus om man inte är en idiot. Obviously. Lycka till med att bli en cykelfantom, men håll för bövelen koll på reglerna.

* Vill du ändå ta del av samtliga 95 av The Rules, kolla här.
** Middle Aged Men In Lycra

MEN DET KANSKE VAR SOM SÅ ATT DJUREN HADE KOMMIT ÖVERENS OM EN GEMENSAM AKTION. FAKTISKT.

Hela den här grejen med att förflytta sig genom att använda sina egna krafter. Jag är skeptisk.

Alltså, första kilometern är förstås under all kritik. Om det inte vore för att jag slog igång den där appen med kvinnan som pratar så distinkt lite för tidigt. Glömde förstås att 1) fylla på flaskan och 2) ta med cykelnyckeln ut. Klart kilometertiden blir hårt drabbad av dylika tabbar.

Km 2: Sjukt många höjdmeter, säkert tvåsiffrigt!

Km 3: Bättre geografi, men hamnade mitt i en koövergång. Ledarkossan ba: 
"Oj, jag glömde koskällan på andra sidan." Backar tillbaka (långsamt) och tar en evighet på sig att rätta till bandet som skällan hänger i. Ändå nöjd med tiden.

Km 4: Lite bättre flyt, inga kossor i vägen men väl en flock med får som medelst sidledsförflyttning och okvädningsord saktar ner min framfart på ett icke önskvärt sätt.

Km 5: Transportsträcka, inget att rapportera.

Km 6: Höjdmeter igen. Klarar inte av uppförskörning, särskilt inte när det springer katter över vägen hela tiden. En sällan skådad bromsfest.

Km 7-10: Söndagsgubbåkning på en lördag, det är ungefär så det ser ut. Plus att den där laman som blockerar vägen på sjunde kilometern sabbar snittet.

Km 11: Grusväg. Hade helt glömt bort det. Hjortarna som har någon slags konferens vid den asfalterade bron hjälper inte heller till utan kör någon slags brokontroll i krigstid.

Så ser första halvan av resan ut. Och inte blir det bättre under del 2 när resten av den lokala djurpaletten ger sig in i leken.

Km 12: Hjortarna kör walkie-talkie med tvättbjörnsstammen lite längre uppför vägen och det blir ju ett jävla kackalorum alltså. Sätter sig i huvudet såna där tvättbjörnsattacker och hela trettonde kilometern blir också lidande av den.

Km 14: Punktering. Typiskt. Får inte hjälp av en flock vargar som bara står och hänger och typ "Nä, vi är vargar. Vi kan ingenting om cyklar." Det är väl därför hälften av dem har foliehatt.

Km 15: Får upp farten lite och för att vara baklängescykling är jag rätt nöjd att klocka in på 30 km/h.

Km 16-19: Passerar golfbanan och får dodga inte mindre än 37 felriktade bollar som kommer vinande över vägen. Folk är så sjukt dåliga på att spela golf.

Km 20: Vad är oddsen att man blir nedtacklad i diket av en älg? De kan ju inte ens cykla mig veterligen.

Km 21: Älgen genar genom skogen och överraskar med att skjuta på cykelekipaget. Tack för hjälpen och hela den biten, men nästa gång får den gärna låta bli att sticka in hornen bland ekrarna. Simultant kronbrott och ekerpaj är inte att rekommendera.

Km 22: Cyklar tack vare älgen (eller snarare på grund av densamme) på bakhjulet sista kilometern. Plus grusväg sista femhundra meterna. Hygglig avslutningstid trots allt.

Om det inte vore för alla störiga djur skulle det ju vara skitkul att cykla. Nästa gång ska jag cykla en annan väg. Och kanske fram mot hösten en aning fortare.

P.S. Ok, jag erkänner. Hjortar kan inte hantera walkie-talkies, men vad gör man inte för att frisera en story? D.S.

ETT OUNDVIKLIGT INLÄGG OM ATT CYKLA

På något vis går det bra till en början. Det rullar på, som Hegerfors skulle ha sagt.

Precis framför trampar en annan som inte heller verkar ha så värst bråttom. Lägger mig på rulle i några hundra meter, får känslan av stalkervarning och piper förbi. Får lite 42-årsmomentum. Trots nollgradigt är det hyggligt varmt, i alla fall i uppförsbackarna. Utför blåser det kallt. Varmast är det på gymmet. Sällan har det varit så skönt att tina upp fingrarna genom att slita i maskinerna.

Men sen ska det cyklas hem också (fast jag jobbar däremellan, jag är ju inte skitdum i huvudet och åker hem och sen in till stan igen).

Den här kvinnan som jobbar på RunKeeper hörs mycket bättre när det går långsamt. På vägen hem är den första biten väldigt, väldigt tidsödande. Inget flyt liksom, flera kilometer uppför. Och var femte minut den här kvinnan som bara måste påminna om att nu har du cyklat fem minuter men du har inte kommit särskilt långt. Väntar bara på att hon ska lägga till "loser" efter varje uppdatering.

Nåja, den platta rakan innan uppförsdrygon tar sin början kan ju ändå avverkas i hygglig fart. Det är nästan så man kan höra Janne Blomqvists stämma från valfritt Formel 1-lopp när bilarna kommer in på målrakan, så mycket fartvind blir det. Dessvärre hörs han röst ännu tydligare när raksträckan tar slut och backen tar vid.

- Ajajaj, han står stilla! Motorn är slut och där var den här dagen förstörd för Nygårds.

Han är så grym på att sätta ord på känslan hos en efter tre kilometer väggad amatörcyklist den där Blomqvist. Kämpa Nygårds. Och precis då kommer Sudden upp på högra axeln:

- Aaaa, så börjar de regna!

Plus motvind. You do the math. 

Men kvinnan från RunKeeper hade i alla fall skickat mail när jag kom hem och berättade att det var nytt rekord. Alltså, hon är bra på att snacka, men hålla reda på rekord är ingen spetskompetens. I augusti var jag nästan två minuter snabbare i båda riktningarna. Men det var i och för sig nytt årsbästa, det har hon ju rätt i. Vi får bygga vidare på det.

DET ÄR DEN TIDEN PÅ ÅRET IGEN

Att en över huvud taget håller på. Tror att en har något slags momentum vid 42 års ålder. I två graders kyla klockan sex på morgonen dessutom.

Kroppen kommer möjligtvis att vara upptinad vid pass lunchtid imorgon. Att den ska ha uppnått någon slags för människor anpassad temperatur dessförinnan bedöms i nuläget vara högst osannolikt. Troligtvis kommer även benmusklerna kräva någon form av rekreation för att åter fungera någorlunda tillfredsställande. Huvudet är uppenbarligen redan utom all räddning.

Det som är sämst med hela det här upplägget är att jag även måste cykla i riktning Stråtenbo från jobbet för att ta mig hem till husdörren. Om jag över huvud tar mig in till kontoret in the first place vill säga. Wish me luck. Jag kommer att behöva det i den FRUKTANSVÄRT bergiga vägsträckningen.

EN HELG GÅR JU SÅ FORT

Pga intensiv helg blir det inte mycket till bloggande. Vad ska man göra åt det då? En får väl köra ett kort sammandrag helt enkelt.

En fredagkväll. Vad ska en göra då? I vanliga fall äta chips med Fru Nygårds och småsektionerna. I detta fall åka till lilla bryggeriet Oppigårds och dricka ale. 16 månader efter 40-årspresentens mottagande inhösta gåvan ifråga och avnjuta i goda vänners lag. Vilket ställe. I tur och ordning avsmakas Single Hop, Golden Ale, Amarillo, IPA, Thurbo Stout och Double IPA. Då är det inte läge att köra den här:

Kanske Sveriges coolaste kärra

Om en lördag inträffar efter en fredag (vilket verkar vara legio nuförtiden) kan det vara längre startsträcka än vanligt pga fredagens afton ägnades inte uteslutande åt att moffa pepparchips. När kroppen väl hämtat sig kan man med fördel ta med Systersektionen och Lilla Sektionen till asfalterat område (vi fick elektricitet inkopplat förra veckan också) för att cykla. Det är häftigt att se en 4- och en 6-åring cykla för allt vad tygeln håller. Svänga, bromsa, stajla och trampa som om det inte fanns någon morgondag för cyklar. Sen kliver de upp på prispallen.

Segergestcheferna

Avsluta sedan dagen i eminent sällskap som inte bara lagar god mat utan även bjuder in till innebandyspel på asfalt med två olika mål (sk asfaltsuteindiebandy). Faller Lilla Sektionen extremt väl i smaken. Ena målet är försett med skynke som har hål av olika dimensioner och som mäter skickligheten på skytten. Needless to say kör Lilla Sektionen en hel del repriser på sina skott. Själv är jag som en liten sektion på julafton. Trots avsaknad av ribbstolar.

Garnera så helgens sista dag med att städa garaget och bilen som ska säljas (är du spekulant på en prima Peugeot 307 SW -03 kan du köra en heads up redan nu så slipper vi köra hela racet på Blocket) samt göra lite annat småpyssel. Skriv sen om det hela i ett sammandrag på en blogg nära dig. Klart.

Städat och klart

ALLT ÄR RELATIVT

Något av det dummaste man kan göra är att jämföra sig med andra. Det förmodligen allra mest korkade är att komparera sina egna fartmässiga prestationer per cykel med de här gökarna som springer maraton så fort att asfalten rullar ihop sig. Så då gör vi det för jag vet inte bättre.

Min medelhastighet på Crescenten på väg hem från jobbet idag: 20,50 km/h.

Valfri maratonmästare (till fots snackar vi nu): ca 20 km/h.

Så oerhört dumt att mäta sig med toppidrottsmän. Men fatta tråkigheten i att bli ifrånskubbad av en springande räka när man själv har både pedaler och hjul som hjälpmedel. Till mitt försvar ska dock sägas att vägen hem från mitt arbete innehåller fasligt många uppförsbackar. Sista biten ökade snitthastigheten till över 30 km/h. Nästan som en epa-traktor. Fast utan plyschen. Ca 80 km/h långsammare än världsmästaren i gepardlöpning. Märk väl att geparden är en usel maratonlöpare. Kondition som en kedjerökande 80-åring, men pigg som en sportbil på korta sträckor. Mångfacetterad individ indeed.

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget då? Tja, mest att jag cyklade till jobbet imorse och hem igen när jag hade jobbat färdigt. Tack och lov syntes varken maratonlöpare eller geparder till längs vägen.

JAG ÄR INTE MARCO PANTANI. TYDLIGEN.

Här hantverksjobbar man en hel nationaldag och följer upp det med att cykla in till stan, gymma och kontorsjobba full arbetsdag. Tour de Falun liksom. Sen kommer Kalle, 65+ och får en att känna sig som 200 år gammal.

12 km cykel enkel väg trampar ju vem som helst. Men jag är ju lite stolt över att ha dragit igång en konditions- och miljöaktivitet av smått episka mått. Att cykla ca 2,5 mil på en dag och dessutom gymma borde ju kvalificera en för nåt slags alternativt Nobelpris i specialidrott, Lilla Jerringpriset eller Bragdguldet i Lego. Men fan heller. Det är då Kalle kliver in på kontoret.

- Är du ute och cyklar? (inte på det viset, utan ute och cyklar med cykelbrallor, cykeltröja och cykelskor)

- Ja, du då? Här ligger det cykelbyxor ser jag.

- Jo, jag har cyklat idag (tänk illa dold oförtjänt stolt ansiktsuttryck). Måste ju ha riktiga grejer. (snackar mumbo jumbo, har ingen aning om cykel som sport. Otur. En ram, två pedaler, två hjul typ).

- Det är bra. Kom ihåg att hjälmen ska av utanför en radie av en meter från cykel. (sånt här är viktigt i cykelsporten, det har jag snappat upp).

- Aj då. Sket sig imorse. Klev in på gymmet med hjälmen på. (lite oklart varför faktiskt, för det såg för jävla korkat ut).

Så här håller vi på ett tag tills han kommer till pudelns så kallade kärna (var kommer det ifrån? Pudel och kärnor? Pumpakärnor eller?).

- Var har du varit då? (så puckat att fråga en rutinerad cyklist, 65+ eller ej).

- Stråtenbo, (det var egentligen så konversationen öppnades upp men det fick inte plats i ingressen) sen cyklade jag till Kvarnsveden, Bäsna, Djurås, Insjön och tillbaka.

Jag var med honom till Stråtenbo, sen tappade jag fokus totalt. Vad håller han på med?

- Hur långt var det då? (korkad kille, veckans understatement).

- Pja, 11 mil ungefär.

VM i löjlig cyklist = jag. Faluns Marco Pantani = Kalle. Vilken pedalkung. Själv kan jag ju fortsätta cykla hela sommaren och återkomma med mina patetiska trampförsök.

Kalle är för övrigt dagens vinnare som österrikare. Det känns som det är honom väl unt.

Vi följer upp det här i september när jag också har cyklat 11 mil. Sammanlagt på hela sommaren alltså.

UTE OCH CYKLAR

Det är säkert olika vad man behöver för incitament för att börja cykla en dryg mil till jobbet och hem igen ett par dagar i veckan eller så. Några politiskt korrekta:

* Miljön slipper belastning av en bil. Inte mycket att invända där.

* Man får motion på köpet. Det är ju bra tänker jag.

* De som har räknat på det här påstår att det är billigare att cykla.

* Frisk luft sägs vara bra för människan. Veva ner rutan i bilen räknas tydligen inte.

Nu kommer jag inte på fler. Några som jag gissar är lite icke-pk:

* Att slippa brottas med Lilla Sektionen och Systersektionen för att få med dem i bilen till dags/skola (fast det är kul samtidigt som det är ganska skitdrygt).

* Här borde den andra av icke-pk kommit, men det finns inga spår i min hjärna efter någon andra punkt över huvud taget.

Vi kör några motargument istället:

* Det tar minst dubbelt så lång tid som att åka bil.

* På vintern finns överhängande risk för frost- och halkskador (glatt är inte alltid glatt om man säger så).

* I jämförelse med att åka bil är det tämligen asdrygt.

* Jag läste nånstans att en cykel inte alls är lika krocksäker som en bil. Borde ju vara avhängigt av vad man krockar med?

* Man måste ha hjälm. Eller måste och måste, men om vi tar en titt på föregående punkt är det hyggligt enkelt att dra slutsatsen att det åtminstone är lämpligt.

Om vi väger samtliga ovanstående för och emot så tycks det vara som så att det finns goda grunder att fortsätta åka bil till jobbet. Därför har jag idag köpt en ny cykel.

Vi kör en uppföljning på det här om en månad. En så kallad utvärdering. Wish me luck.