MUSIKÅRET 2014

Eftersom det senaste inlägget på den här bloggen skedde ungefär i skiftet mellan 1983 och 1984 kanske ni har glömt bort att den över huvud taget existerar. Jag är inte på något vis den som anklagar någon om så är fallet. Men kul ändå om du har hittat hit igen och vill ta del av blogginnehavarens summering av musikåret 2014.

KONSERTÅRET
En behöver kanske inte vara född Einstein för att lista ut att top-of-the list innehåller ett par spelningar med Indochine. Bryssel och Paris. Episkt i ordets rätta bemärkelse. I övrigt var det dåligt med liveupplevelser, men Johan Örjansson som Basko Believes i den lilla puben i Bjurfors och Lindi Ortegas framträdande på Debaser Strand var förstås två andra höjdare.

Traffic Girl - Indochine i Bryssel

Johan Örjansson i Bjurfors

Indochine på Stade de France

Lindi Ortega - dock från Södra Teatern

ALBUMÅRET
Den här nya ordningen med all musik ett par knapptryck bort borde förstås leda till att en har lyssnat till ca två miljoner album, men det blir tvärtom i mitt fall. Lyssnar till miljarders låtar istället, vilket i och för sig är bra, men det blir inte många plattor som plöjs. Ni vet, som förr i tin. Nåja, några tips är i alla fall följande alster:


The Pirouettes – L'importance des autres Fransk electropop när den är som svängigast.

Basko Believes - Idiot's Hill Svensk americana när den är som mest nedplöjd i myllan.

Emmanuelle Seigner – Distant Lover Fransk power-pop när den är som Fountains of Wayne-igast. Solklart.

Lykke Li – I Never Learn Svensk pop när den är som mest Lykke Li.

Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide Annika Norlin i storform. Hon blir bara vassare och vassare.


LÅTÅRET
Hos det här kollektivet som vi kallar #listmakarna postade jag en blogg i natt med en slags summering av 2014 samt en bonuslista med franska poplåtar. Listan över favoritlåtar från året stannade dock vid 31 i antal, men på hemmabloggen får en ju bjuda till lite extra. Således, Popskolan by Nigge presenterar:

Sketamånga sånger från 2014 eller 31 sånger från 2014 - the extended version

Ibland är alltså 31 sånger så många som 53. Så det kan gå ibland. Sköt om er och ha en finfin avslutning på 2014 och ett utomordentligt 2015 när det väl sparkar igång!

OM ATT GLÖMMA BORT ATT KOMMA IHÅG

Eventuellt finns det någon i (den forna) läsekretsen som undrar om blogginnehavaren har glömt bort att den häringa publikationen faktiskt inte försvunnit från internet. Förträngt att den ligger här och bara väntar att bli skriven på. Ungefär som en redigt gammeldags skrivmaskin av typen som man måste knäcka minst 100 kg i bänkpress för att orka trycka ner bokstäverna på tastaturen. Den har han ju inte glömt. Klart han inte har. Ähum.

Ni vet hur det är, så många grejer man ska hinna med. Jobba, kolla på fotboll, dricka te, skjutsa till indiebandy och fira Fru Nygårds födelsedag för att bara nämna några favoritaktiviteter. Och då har vi inte ens avhandlat det här med att spela in en podcast och lägga ut på datawebben. Jävlar i min låda vad det är roligt. Inte nödvändigtvis för lyssnaren kanske, men för mig och Min kompis Fredrik är det veckans avkoppling (jag har inte frågat Min kompis Fredrik om just den här biten, men jag tar mig friheten att tala även å hans vägnar i ämnet) med en kopp te, lite löst manusskrivande och påföljande snackande rakt in i datorn i vår mysiga studio. Fast vi använder ju mikrofoner, det blir bättre ljud då liksom. Ni vet väl var vi håller till förresten? Det är ju här för tusan.  Och lite så här kan det se ut när Min kompis Fredrik kör en telefonare:

Mr Pink

Tro nu inte att den här bloggen kommer leverera på daglig basis bara för att dess innehavare råkade komma ihåg att komma ihåg den just idag. Han håller ju även på att podda hos #listmakarna samt finns det risk/chans att han även kommer att göra ett eller annat blogginlägg hos #listmakarnas nya blogg. Sen var det ju den här sidan med ITFC Sweden. Herregud vad han ska hålla på hela tiden. Och då kanske han glömmer bort att komma ihåg Popskolan by Nigge. Så kanske det blir. Men ibland kanske han kommer ihåg att komma ihåg den. Den som hänger på datawebben får se. Hey ho.

ATT UTÖKA SIN VOKABULÄR

Vad är det bästa sättet att boosta sitt ordförråd? Läsa ordboken, hänga på internet eller plöja litteratur? Kanske det, men själv föredrar jag att umgås med en närstående 5-åring.

- Tänk om man hade ett omlok.

- Ja, fast det heter ju ÅNGlok.

- Nej, jag menar omlok. Ett sånt lok som bara kör om alla andra.

Jag gillar hur han tänker.

- Det heter ju banilj. Fast det stavas vanilj.

Inga kommentarer på den. Fullständigt logiskt.

Han är som en liten ordjesus, vår älskade Lilla Sektionen. Sen toppar han det hela vid middagen med ett ordstäv som det vore bra om ni kunde hjälpa till att sprida:

- Det finns ju inga pizzerior som inte säljer pizzor.

Tack på förhand för hjälpen.

TILLTALA MIG HELST INTE MED UTROPSTECKEN

Alla har vi våra olika tilltalsmetoder. En inte allt för liten andel av befolkningen vill gärna adressera en motpart på ett någorlunda belevat sätt. Vissa andra verkar inte ha nån koll på vad de - eller kontrahenten för den delen - vill när det kommer till att vända sig till någon på ett hövligt manér.

Vi förfar väl som vi brukar göra på den här bloggen. Här kommer det några bra och verkligen mindre bra autentiska exempel.

"Hej Niklas!" (e-mail)
Helt ok approach. Lagom glatt och så, men inte för aggressivt.

"Hej Niklas!!!" (e-mail)
Tre utropstecken är två för mycket.

"Bäste Herr Nygårds" (brev)
1800-talet är över, vänligen cirkulera.

"Tjena Fetto!" (to my face)
Inte nämnvärt störande. Dåligt internt skämt sedan 1987.

"Niklas Nygårds!" (e-mail)
Vem öppnar ett e-mail på liknande vis? Någon som skriver till Niklas Nygårds får man hoppas, men i övrigt alltså. Vad är de rädda för? Att jag inte ska höra vad de har skrivit? Helt obegripligt, obelevat och inte hövligt för fem öre.

FYI så gillar jag bäst när någon tilltalar mig i e-mail enligt följande:

"Hej Niklas,"
Kanske en obetydlig skillnad att ersätta utropstecken med komma, men ibland är det allt som behövs för att göra ens dag.

Om ni möter mig IRL (OBS! Betyder ej att vi möts på Irland även om man kan tro det) uppskattar jag ett vanligt "Tjena". 

Tack för idag då. Tjena.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 53

FÖRLÅT, JAG GLÖMDE

Den här grejen när man glömmer saker fast man egentligen har tänkt på dem hela tiden. Every hour, every day liksom. Så precis när det är dags att komma ihåg blir det på det viset att man glömmer bort att komma ihåg. Varför är inte den här trion album med på listan? Kanske för att jag glömde. Förlåt alla tre skivorna. Förlåt.

Forgotten but not gone. 

HELLO SAFERIDE - INTRODUCING…HELLO SAFERIDE

Barkaby handelsplats. Sexigt ställe att köpa skivor på, verkligen. Vi var på väg hem från Stockholm, jag och Fru Nygårds. Några barn (egentillverkade alltså) hade inte berikat våra liv vid tidpunkten varför vi for på tu man hand.

På radion hade jag hört ett par svängiga låtar med nåt som tydligen hette Hello Saferide. My Best Friend lät nästan för bra för att vara sann. Vilket galet sväng! Och texten. Briljant. Varken mer eller mindre. Vansinnigt begåvad människa den här Annika Norlin. Och banne mig om vi inte såg henne när sommaren kom.

Peace & Love innan den blev en monsterfestival. Det spelades klubbspelningar inomhus på Bolanche och S2 samtidigt som de stora elefanterna dammade på där ute på de stora scenerna. Annika Norlin med band spelade en eftermiddag inne på Bolanche. Vi stod där inne och blev hänförda. My Best Friend, San Francisco, Long Lost Penpal och Highschool Stalker. Herrejösses vad fint det var.

Förlåt Annika, det var inte meningen att glömma dig.

INXS - WELCOME TO WHEREVER YOU ARE

INXS? Ja, INXS. De skrev många fina poplåtar de här grabbsen. Mest kända förstås för plattorna från sent 80- och tidigt 90-tal, men för mig var det Welcome to Wherever You Are som betydde mest.

De hade rockat till sig lite och lät lite skitigare. Inte så svårt att ta det steget från det slicka soundet från tidigare alster förstås, men det var inte bara att det var lite mer wild & crazy. Låtarna fastnade som klister. Heaven Sent, Communication och Taste It var sjuka rökare som kompletterades av fina nummer som Baby Don’t Cry och Beautiful Girl. Mainstreambandet tappade nog en del fans på kuppen samtidigt som de vann ett gäng nya. Och blev lite mer accepterade av kritikerna. Bra jobbat att vara älskad av både vanligt folk och kritiker, det är inte alla förunnat.

Hela sagan fick ett abrupt slut i och med Michael Hutchences mystiska död, rockstjärnestyle. Urbota tråkigt när folk går bort och det var trist att världen gick miste om en briljant entertainer. Själv kan jag bara be om ursäkt för att ha missat INXS på listan.

Förlåt Michael & Co, det var inte meningen att glömma er.

TALK TALK - THE VERY BEST OF TALK TALK, NATURAL HISTORY

Min storasyster har inte bara introducerat mig för Indochine. På äldre dar fann hon Talk Talk och försåg mig med det bästa av deras produktion genom åren. Det var bra gjort.

En hel platta med monsterhits. Svårt att värja sig mot. Today, Talk Talk, Dum Dum Girl och förstås It’s My Life (som No Doubt för övrigt våldförde sig på häromåret). Hur kunde de här rackarna ha gått mig förbi? Fullständigt lysande material för bövelen! Syntigt, poppigt och så starka låtar att de skulle göra sig i vilken skrud som helst. Rekommenderas varmt. Och så var det förstås det där med ursäkten.

Förlåt Talk Talk, det var verkligen inte meningen att glömma er.