Vissa åker till Bristol för att se Stoke spela bortamatch mot Rovers medan andra (med andra menas i detta fall jag) åker i motsatt riktning från London för att närvara på sitt livs första East Anglia-derby, eller Old Farm som en del lustigkurrar kallar det nuförtiden (med lustigkurrar menas i detta fall även jag). Det kändes som om det var jag som drog vinstlotten medan Ola och Mattias fick tröstpriset med sin resa till Bristol. Så här i efterhand minns jag inte ens hur det gick för Stoke, men dessvärre är det inte särskilt svårt att återkalla hur matchen på Portman Road avlöpte.
20/10 1998, Ipswich Town - Norwich City 0-1, PR (22 079)
Hur gick det där till egentligen? Vad är det för gästvänlighet att förlora när det är storbesök från Sverige på plats? En borde ha skickat in en stämning. Men å andra sidan fanns det uppsidor (there's an upside, there has to be an upside som Posies sjöng en gång i tiden) med hela arrangemanget också. Vi får ta det från början så det blir nån ordning på det.
Ipswich i dagsljus och första chansen att se stan eftersom första besöket var ankomst tågstation, marsch till stadion, tjacka merch, se match och tillbaka till stationen. Trevligt ställe. Lagom stort. Men hur länge kan man bara strosa omkring? Bäst att släntra in på något lämpligt etablissemang för att fukta strupen. The Swan? Funkar väl lika bra som nåt annat. Ingen trängsel mitt på eftermiddagen kan snabbt konstateras. Fast ett par snubbar där i hörnet som kanske vill ha lite svenskt sällskap. Schysst sällskap över en öl varefter jag bestämmer mig för att dra vidare, men kommer inte längre än fram till dörren förrän en av dem frågar om jag vill hänga med dem till nästa plejs. Klart jag vill hänga med dem till nästa plejs. Enter busgrogg.
Väldigt få tillfällen efter att ha hängt med det här gänget har jag druckit så starka grejer innan en match, men det är ju inte så att jag säger nej heller. En vill ju inte vara oartig. Pga dåligt orienterad i stan vid den här tidpunkten i världshistorien har jag lite dålig koll på var vi befinner oss. Herregud, det är mörkt ute för bövelen. Oavsett var vi är hamnar vi sedermera på The Black Horse, som för övrigt fortfarande frekventeras före match nu i mer modern tid. Här händer det märkliga grejer. Folk som sitter till vänster om mig vid bordet intill mig pratar svenska med varandra. För att precisera närmare är det Min kompis Lasse och hans framtida fru som sitter där. Jättekonstigt så här i efterhand att vi skulle sätta oss så exakt bredvid varandra på just den här inrättningen. Vi byter några ord och tycker väl lite till mans och kvinns att det var lite lattjo (minns att det är krabbfrillans tidevarv och då är allt med ens lite roligare mest hela tiden) att inte vara enda svenskar på plats. Sen kliver jag och V&O-grabbsen ut utanför dörren rätt in i ett par polishästar som håller koll på grabbs som har druckit busgrogg. Bra hästar.
 |
| Bra pris |
Post match blir det språngmarsch tillbaka till stationen för att hinna med sista tåget till huvudstaden och efter en nödvändig vända på toa pga nödig hoppar jag ombord och slår mig ner på ett ledigt säte. Mitt emot Min kompis Lasse (fast han är inte riktigt Min kompis Lasse än, han är bara Lasse från Västerås) och hans tillkommande. Det skulle man banne mig lagt en hundring på att vi skulle hamna bredvid varandra på en pub OCH ett tåg. Då hade en inte behövt jobba på ett decennium. På en bit tidningspapper skriver han sitt telefonnummer för det hade ju ändå varit kul att höras av när vi kommer hem till Sverige. Yeah right. Men vi vill ju inte vara oartiga. Och det var väldigt bra det för någon att bli VFL med finner man inte var som helst. VFL? Vänner För Livet förstås. Stay tuned för mer stories där Min kompis Lasse figurerar. Till exempel i nästnästa inlägg. Och inlägget därefter. Und so weiter.
