FOLK HAR VERKLIGEN INGEN KOLL

När blev det norm att gå runt med truckerkepa, våldsamt stort skägg och lajva Lasse Kongo? Jag har verkligen ingen koll.

Det är första dagen på återuppståndna Peace & Love och ovanstående fråga är dessvärre högst relevant vid en överblick av klientelet som närvarar festivalen. Inte är väl det en ironisk generation? Jag tillhör Generation X, den med ironi som främsta verbala vapen, så jag borde kanske veta. Eller vet de ens vem Lasse Kongo är? Skit sak samma, nu är det musiken som ska stå i centrum och inte en vildvuxen ansiktsbehåring i kombination med en huvudbonad av tveksam art. Först ut av dagens begivenheter är ett band vars frontman sportar en mycket större elegans än så.

Magnus Carlssons orkester, eller Weeping Willows som de också kallar sig, är ett förnämligt band. Här finns mycket att plocka ur en gedigen låtkatalog och även om tempot på många av låtarna på något vis blir en smula malplacerade på festivalens största scen tidig torsdagkväll i 30 graders värme är det ett utomordentligt livehantverk. Dock ett halvt minus för att den så i versen fint flytande Touch Me i övergången till refrängen tappar flow. Det låter märkligt. Men i övrigt finns som sagt inget att invända. Kort och gott en finfin inledning av kvällen.

Näste man till rakning är Jonatan Johansson, den fina udda fågeln från Malmö. Redan från början är det tydligt att JJ är av den sortens artist som menar VARJE ord som kommer ur hans mun när han sjunger. Ingen endaste stavelse har tillkommit av någon som helst slump när låtarna blivit till och det är en fröjd att hans inlevelse inte tappar i intensitet trots den dåliga uppslutningen framför Peace & Loves näst största scen. Stromboli Brinner är inne på sista minuten när jag anländer spelningen och jag förbannar mig själv för att ha missat största delen av ett av de finare numren från hans senaste platta. Dock får vi oss till livs en räcka andra pärlor med Hand i Himlen som kronan på liveverket. Hans tunna rock som bärs under hela framträdandet ger ytterligare en dimension och en känsla av att Morpheus ska kliva ut på scenen och erbjuda honom att välja mellan det blåa eller röda pillret. Matrix-feelingen störs dock ut av att gitarristen bär byxor av likadan typ som MC Hammer sportar i videon till U Can't Touch This. Om ni tänker bajsbyxor tänker ni ganska rätt. Om ni låter bli att tänka på bajsbyxor så är det en grym festivalspelning som utspelar sig framför våra ögon och öron (samt övriga delar av kroppen för den delen).

När vi rakat klart ovanstående Johansson är det fri drift runt på området i väntan på kvällens huvudnummer. För mig alltså. Jag fruktar att drygt 99% av folk inte har någon koll. Eller, nej. Jag fruktar att drygt 99% av folk VERKLIGEN inte har någon koll. Förvisso är det Ola Salo som spelar samtidigt på den stora Europa-scenen och inget ont om den förträffliga Salo, men honom har vi ju sett och hört förr. På P&L, på sporthallsturné, på radio och inte minst på tv. Viktor Olsson är lite som Fantomen, många (ok, en del) har hört talas om honom men inget har sett honom. Vissa har hört honom (läs jag och andra som läser Sonic) och blivit helt överväldigade över vad man hört när hans första fullängdare rullat i hörlurar, trådlös stereo eller från vinylspelare. Om man undrar hur han låter gör man givetvis bäst i att själv lyssna till hans debut Stenungsund, och har man varken tid eller vett att göra det så kan man väl läsa en alldeles för kort och alldeles för skitnödig recension från Dagens Nyheter. "En Håkan Hellström-älskande 22-åring fångad i en 43-årig pappakropp". Really? Tja, det är kanske därför den här 43-åriga pappakroppen har fallit så pladask för den här ynglingen. Synd att fler inte har gjort det, 43-åringar eller ej. Vi är som mest ca 50 personer som bevistar giget plus några till som sitter i baren i hyggligt nära anslutning till scenen. Självfallet ett underbetyg till folks koll i allmänhet och deras koll på nämnde Viktor i synnerhet.

Bandet inleder med öppningsspåret från plattan - 27 kvm - och en briljant basgång puttrar igång och sätter tonen för spelningen på festivalens allra minsta pyttescen. Att håren på mina spinkiga armar reser sig redan när introt går igång talar om för mig att den här konserten kommer följa mig länge, länge. Och detta pga fem pojkar som är ungefär hälften så gamla som mig. Eftersom han som sjunger finns på Twitter och ibland delar med sig av vad han lyssnar på är det lite lättare att förstå varför DN-recensenten skrev åldersreferensen, men 43 år är ju ändå löjligt högt siktat. Lite lillgammal, javisst. Men för mig är det mer fascinerande att en 22-åring skriver och sjunger som om han hade livserfarenhet som om han levt ca ett decennium längre än han verkligen gjort (DN är således cirkus ett decennium fel ute). Bandet får det att svänga fullständigt briljant och Viktor Olssons fantastiska soul- och popstämma gör ensemblen förvånande samspelt. De enda invändningarna är att ett par låtar innehåller stråkliknande partier som faller lite på att nord stage 2:an inte riktigt kan leverera, men det är verkligen anteckningar i marginalen i ett i övrigt fenomenalt gig. Gåshud och närapå tårar i ögonvrån ett par gånger är det högsta betyg man får i den häringa bloggen.

Chef från Stenungsund

Här kunde allt ha varit frid och fröjd, men ingen festivaldag utan överraskningar. Oväntade händelser på musikevent är allt som oftast av rolig karaktär, men ibland svårare att artbestämma. Som när ens sista akt att pricka av för aftonen visar sig ha kvällens mustigaste Lasse Kongo-replika. PÅ BANJO. Skägget och truckerkepan är där. Och banjon om nu någon missade det. Tack och lov fortsätter Judah and the Lion överraskningsfesten och flyttar fokus när mandolinkillen spinner lös i en Eminem-cover. Vi snackar alltså ett slags americana-band från Nashville och en kille på mandolin som plötsligt och mindre lustigt lajvar Eminem. De verkar ha en fot i Nashville, en i Detroit, en i klassisk americana, en i Mumford & Sons-land, en i Berlin samt möjligen även ett blad i allsköns pop- och rockmusik. Många fötter blir det. Och en banjo. Vi ger oss efter drygt halva akten och bestämmer oss för att vika ihop spelschemat för inledningsdagen.

På väg till bilen i höjd med Ovanbron springer vi så rakt in i Viktor Olsson och två av hans bandmedlemmar. Som den påflugne 43-åring jag ibland kan förvandla mig till stoppar jag trion och skakar den unge - och nästan onödigt snygge - sångarens hand och tackar för en magisk upplevelse. Givetvis beklagar jag att inte fler hade masat sig till Callisto-scenen för deras framträdande och jag låter det bero där. Egentligen vill jag förstås be om ursäkt å de övriga dryga 99 procentens vägnar och deras fullständiga brist på koll, men det är ju som det är med den saken. Folk har helt sonika verkligen ingen koll. Men som 22-åringen i den 43-årige pappakroppen (läs gärna den meningen ur Generation X-perspektiv) påpekar så kommer det fler spelningar. Klokt. Hoppas det kommer mer folk då, även om folket verkligen inte har någon koll.

BLOGG #70 - OLÄMPLIGHETEN I ATT HA MED ETT BARN PÅ KVÄLLSBORTAMATCH

Ibland undrar man hur fan folk tänker. Med folk menas i detta fall jag själv (och förmodligen till viss del Fru Nygårds på ett hörn) och min vid vissa tillfällen tillkortakomna hjärna. Frågan en ställer sig så här sju år senare: Vem tar med sig en 14-månaders människa på bortasektionen på Selhurst Park? Jag tror ni vet svaret på den frågan.

Vi har lämnat Ipswich och tagit oss till London för att följa vårt lag i den fortsatta kompen om att ta sig uppåt i tabellen. I vanlig ordning har vi vår bas i Barnet och det ska visa sig bli en utmaning senare på tisdagkvällen när vi ska ta oss hem från matchen. Mot eftermiddagen till har vi stämt träff på den utomordentligt tjusiga puben Barrowboy & Banker och pubuppstyrare är som vanligt King Dave. Den braiga grejen med att hänga vid just detta etablissemang är närheten till London Bridge tågstation som servar de närmaste stationerna för att medelst en rask promenad ta sig till Crystal Palace hemmaarena.

Eftersom Fru Nygårds skötte markservicen med Systersektionen under lördagsmatchen är det min tur att hålla i den biten under dagens fight, vilket bland annat innebär att när vi kommer ut från tågstationen en 10-15 minuters promenad från stadion så kilar Fru Nygårds in på en pub där vi ser ett antal bekanta ansikten medan jag och den yngre upplagan fortsätter mot Selhurst Park. Som en direkt följd av att en människa av yngre modell inte självmant går kvartsvuxenpromenader finner jag för gott att fixa in oss två samt barnvagnen som hon färdas i på arenan. Men se, det går inte lika lätt som hemma på Portman Road. Det walkie-talkas och konfereras. Aldrig har de väl träffat på nån galen farsa som släpat med sin lilla telning för att kolla på en fotbollsmatch som startar 19.45. Och dessutom på en bortasektion. Det är ganska lätt att i efterhand se hur jävla korkat det måste ha uppfattats. Men de är inte så lite korkade själva heller.

Förvaringsutrymmet för skrymmande attiraljer finns nämligen bakom läktaren på motsatt sida. Till vår assistans kommer en kortväxt medelålders man för att eskortera oss runt hela bygget och knacka på en liten bod och meddela att här behöver det magasineras ett stycke barnvagn. Bra kundvård indeed, men helt sjukt opraktiskt. För vi ska ju tillbaka runt för att komma in på arenan och efter matchen ska fordonet hämtas ut så vi kan ta oss hem utan att se ut som om vi slumpmässigt stulit ett barn för att smuggla hem på tunnelbanan.

12/2 2008, Crystal Palace - Ipswich Town 0-1, Selhurst Park (16 090)

Som läsare av ovanstående kan man rimligtvis tämligen enkelt komma till slutsatsen att vi inte vann priset för jordens vassaste föräldrar år 2008, men hyggligt vass story att dra varje gång Systersektionen inte vill lyssna på hur det gick till när vi var på bortamatch med Ipswich Town när hon bara var 14 månader. Den kan man ju till och med redogöra för några tusen gånger innan den blir gammal.

Hörselskydden är med i alla fall

Vi turas om att hålla flickebarnet under matchens gång och hon håller sig minsann vaken hela tiden. Vill väl inte missa ett mål eller farlig målchans förstås. Pga bortamatch står samtliga upp hela tiden och kanske var det naivt att tro att vi skulle få sitta och avnjuta spelet men det är bara att gilla läget. Mycket sång och bra tryck är det också så det är tur att hörselkåporna är med och sitter där de ska. Extra bra ös blir det givetvis när Danny Haynes oförhappandes styr in ett skott med ryggen och hela bortaföljet briserar. Briljant night out då resultatet står sig hela de 90 minuterna. 

Snart kommer Björn Skifs knatande i taket för inspelningen av Strul 2

Det är nu utmaningen kommer med att hämta ut barnvagn och ta sig hem. Men vi har en deal med den kortväxte medelålders steward som hjälpte oss att stuva undan vagnen.

Vi har fått instruktioner om att ta oss ner till pitchside för att möta upp vår nye buddy som sedan ska lotsa oss runt planen och ut på andra sidan för snabbast möjliga upphämtning av Systersektionens släde. Han är grymt service minded den här göken, guldstjärna till honom.

Där borta i hörnet stod vi alldeles nyss.

Själva lär vi inte erhålla någon stjärna ens av silver eller brons denna kväll då vi följer upp hela barnvagnsincidenten med att knata iväg till fel tågstation och hoppa på ett tåg i fel riktning. Shit happens hela tiden, men då får man lösa det så man inte hamnar i typ Stenungsund. Exempelvis byta på en annan station och hoppa på tuben mot Barnet. Funkar ju det också. Hemma vid pass midnatt, en timme eller så efter King Dave. Tänk ändå att det är när man är som mest dum i huvudet som det etsar sig fast i minnet som mest. Briljant. I efterhand alltså. Men till syvende och sist undrar man ju ändå hur fan folk tänker.