BLOGG #60 - EN HÄNDELSERIK 24-TIMMARS

Vad gör man för att toppa en 30-timmars till Ipswich tur och retur? Klockar in på strax under 24 timmar Luton tur och retur givetvis.

Min kompis Lasse och hans junior ska också med samt hans kompis Ian med avkomma så vi tar ett pit stop i Västerås på fredagkvällen för att göra sällskap till och på flyget. Från och med nu händer det grejer. Såna prylar som gör sig så bra i punktform.

* Min kompis Lasse erbjuder alkoholhaltiga drycker och tilltugg som fredagsmys. Fru Nygårds tackar nej och Min kompis Lasse anar på stört att här är det nån som är gravid. Det är inte jag.

* När vi går upp och ska äta frukost har Lasse Jr fått allergibesvär och måste ställa in resan. BESVIKELSEN. Hos samtliga, men förstås allra mest hos Jr.

* Vi kommer fram till Luton Airport och knallar igenom passkontrollen, går ut och tar en taxi till puben. Varken förr eller senare i livet ska jag känna mig så chefig.

* Ankomst till puben på Leaside Hotel en kvart senare. För första och enda gången i mitt liv äter jag en chili con carne med inbakade strips (jmfr pizza med strips). De har knölat ner stripsen i chilin. Helt jävla omöjlig maträtt.

1/4 Luton Town - Ipswich Town 1-0, Kenilworth Road (9 820)

* Entrén till bortaläktaren på Kenilworth Road är en smula eljest, vilket ovanstående bild är tänkt att illustrera. Vi har här gått in igenom vändkorsen och är på väg att gå in på läktaren. Lyxigt att ha tvätten till allmän beskådan av den samlade gästande fotbollspöbeln.

* Eftersom våra vänner i vanlig ordning kör just-in-time-leverans till arenan kliver vi in på läktaren ca 14.59 och unreserved seating visar sig från sin sämsta sida. Vi får ställa oss där vi får plats helt enkelt. Längs ner i ena hörnet med hörnflaggan som matchdate. Lyxigt.

* I Luton har de tre läktare och en långsida som enbart består av loger. Lyxigt.

Three stands, you've only got three stands!

* Matchen är förstås helt värdelös som fotbollsmatch betraktat. Men vi fick i alla fall vara på bortastå. Ian, hans son och King Dave hamnar på sittplats och efteråt får kingen en chock när han inser att han suttit bredvid Ians son. Detta av den enkla anledningen att han hela tiden trott att det var hans dotter. Så kan det gå när man har långt hår.

* Pubkungen (gissa vem) tar med oss till en fantastisk Fullerspub nära Victoria för att möta upp med fru Fenton och där firar vi att någon är gravid (fortfarande inte jag). Ale och cola all around.

* Nästa morgon åker vi hem igen, fast den här gången utan några explosionsincidenter över huvud taget. Bra avslutning ändå.

42

Fatta bra grej att vara svaret på frågan om vad som är meningen med livet, universum och ja, mer eller mindre allting. Sån är jag från och med idag.

Om du också undrar hur du kan bli som jag så är det bara att hålla ut tills jorden har snurrat runt 42 varv med dig som passagerare och sedan helt sonika idka world domination. Svårare än så behöver det inte vara. För att bli mer insatt i ämnet och få hela historiken rekommenderas givetvis att klämma trilogin (som logsikt nog består av fem böcker mellan 79 och 84) av Douglas Adams eller varför inte filmen från 2005 med bl a Martin Freeman och Zoey Deschanel i mer komprimerad form. Ambitiösa människor anbefalles härmed att göra både och vilket självklart kommer resultera i ett långt och förmöget liv (om inte jorden sprängs i bitar, då bör man sannolikt heta Arthur Dent om man ska ha en fraktion av en chans att överleva).

Om ni nu ursäktar ska jag gå ut i världen och fortsätta samregera planeten med alla andra 42-åringar under de närmaste 365 dagarna. Hör gärna av er om ni har några specifika spörsmål om meningen med livet.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 37

23. RYAN ADAMS - HEARTBREAKER

Har ni sett en kille vara helt stenad och försöka framföra en konsert på något slags vettigt sätt? Har man gjort det är det lätt att när det förs på tal förmedla upplevelsen i negativa ordalag. Inte till artistens fromma för att tala någorlunda klarspråk.

Min kompis Fredrik från Stockholm - han som man inte ska förväxla med Min kompis Fredrik från grannbyn - hans kompis Hans och jag hade shoppat upp oss på plåtar till Ryan Adams - han som man inte ska förväxla med Bryan Adams - och hans gig på Annexet i Stockholm. Det skulle visa sig bli en minnesvärd upplevelse.

Hoppas du bara har tobak i den där mister!

Skivan hade han släppt redan 2000 och duetten med Emmylou Harris, Oh My Sweet Carolina, får räknas som en av 00-talets allra finaste. Att han spelat och sjungit med sitt Whiskytown hade gått mig alldeles förbi, trots min fäbless för närbesläktad Americana. När den här skivan landade i spelaren fick jag bättre koll på den här spjuvern. För en spjuver var precis vad han var när han slog igenom som soloartist där i början av det nya milleniumet. En grym talang, fantastiska låtar och ett alldeles för stort ego. Fyllt med allehanda otillåtna substanser och förvisso tillåtna substanser men i olämpliga mängder. Superbrejket kom året efter med Gold, men för mig är det Heartbreaker som har störst vikt och värde. Vad var det här för virrpanna med stunder av briljans?

Vi började eftermiddagen med ett besök på en välkänd sportbar som på den tiden mest fanns i lite större städer. Ipswich skulle möta Liverpool och vad vore väl bättre än att först kolla den och sen bege sig mot Globen? Ingenting förstås. Famous last words. Som ensam Ipswichanhängare därinne på etablissemanget mot tresiffrigt antal Liverpoolentusiaster vore det kanske inte helt lämpligt att Ipswich gjorde mål, jag jublade skiten ur hundra motståndarfans varpå jag fick åka ambulans till SÖS. Ipswich skötte den biten åt mig och var så vänliga att släppa in sex baljor och låta bli att göra nåt framåt. Fruktansvärt dålig start på dagens events. Tur det fanns öl. Synd att Hans var med för han blev väldigt glad över de där sex målen. Men hans lycka skulle vända.

Vi hade knappt kommit in på Annexet förrän Hans började må tjyvtjockt och tämligen omgående fick vända hemåt. Ytterligare sordin på stämningen, men vi fick ta en öl till och hoppas på att underhållningen skulle vara av bästa märke. Nu kunde ju inte vi veta att Herr Adams var på partyhumör = hög som ett 29-våningshus, vilket skulle få lite effekt på själva framförandet av musiken. Några bisarra händelser:

* Mannen får snedtändning när något ropar Summer of ‘69. Han kanske hade hört den förut? Högst sannolikt. Men det här beteendet att beordra ljuskillen att vända lamporna mot publiken för att be om utpekning av lustigkurre för att få vederbörande utslängd. Det beteendet. Inte trevligt.

* Kliva av scenen och inte göra några extranummer trots enorm respons. För att sedan ändå komma tillbaka efter en halvtimme, mer stenad än någonsin.

* Riva av en cover av Brown Sugar som var helt makalös. Trots det överstenade tillståndet. Det var inte bara bisarrt och imponerande på samma gång, det var lite utomjordiskt.

Utan Heartbreaker hade vi inte varit där, det är ju ett som är säkert. Och utan hans rock ‘n roll-leverne hade han inte varit där han är idag. Lika bra som nånsin och framför allt: drogfri och nykter. Heartwarming.