SNÖ

Snö. Long time, no see. Det är ju det jag vill ha, men ändå samlas orosmolnen (de utan snö alltså).

Problem 1: Katten gillar inte snö. Håller sig inne. Klöser på möbler. Funderar allvarligt på att skaffa skidutrustning åt henne så hon har en vettig uteaktivitet att ägna sig åt.

Problem 2: Pandor och snö. Inte bara försvinner halva pandan i snön rent kolorärt, de är livrädda för snögubbar. Ser dem som några slags säkerhetsgubbar i snö. Konkurrens. Gillar de inte.

Problem 3: Barnen kommer springa ut och leka hela tiden. Fast det är ju inget problem nu när jag ser det i skrift. Men det hade blivit bra jävla futtigt med en lista på bara två problem.

Konklusion: Jag har inga problem med snö för jag älskar snö. Däremot är jag orolig för vårt husdjur och våra säkerhetspandor. De virtuella djuren klarar sig nog helskinnade vad jag kan förstå. Annars hade det varit lite lattjo med ett gäng grisar med tomteluvor i hagen. Med det skrivet inser jag att det hade varit problem 4.

Konklusion av konklusionen: förmodligen jordens sämsta konklusion alla kategorier. Med det skrivet tar vi och avslutar här.

ATT LEKA HANTVERKARE

Vad är den optimala bilden för att få mesta möjliga antal likes på Fejjan? Barn, mat, båtar, fötter eller bröllopsbilder? Kanske det, men jag går all in på att en altan kan vara det som krävs för att slå nytt pers i grenen. Alltså måste det byggas en altan.

Några grundläggande förberedelser när man ska leka hantverkare:

* Anlita kompetent folk, a.k.a Farfadern.

Det räcker för det mesta så. Sen följer instruktioner om vad som ska göras, som grävning, inköp, fastskruvning av balkskor, sågning av reglar, skruvande av desamma samt strategi vid läggning av trall. Sen tar det en dryg helg så är man färdig. Det är då det börjar.

Om man i vanliga fall har två likes per inlägg borde det inte vara så svårt att persa. Döm själv:

Gillar du det du ser?

För att inte hålla er på halster kan härmed meddelas att det efter fyra timmar kommit upp i 28 likes. Ganska bra facit för att vara mig. I förlängningen kommer den här altanen förstås få andra effekter, såsom:

* Spekulationer i om det ska byggas tak, glasas in och såna där grejer. Kommer icke att ske. Rum har man inomhus, altan har man utomhus.

* Det är alltid nån jävel som bygger större altan. Får säkert tvåhundra likes.

* För hugade spekulanter som har vägarna förbi bjuds det på fika på altanen. Om det regnar sitter vi i köket och beundrar altanbygget inifrån huset.

* Som alla stora byggen blir det följdbyggen (ej tak, glas etc, se ovan). Således kommer grillplats anläggas samt ombyggnation av sandlådeområde att genomföras. Det här nya grillområdet kan mycket väl bli en formidabel succé på Facebook. Både nybygge, mat plus att man kan slänga in småsektionerna i förgrunden. Tänker 50 likes minimum.

Så, det var ju en ganska bra helg om jag får säga det själv. Nu är det bara att invänta att grannparet på 90+ knackar på dörren och förstör den genom att meddela att de slängt ihop en veranda på 100 kvadrat. Det verkar ju vara så de jobbar nu för tiden, pensionärerna.

MAN BAGS

På 80-talet skulle alla hårdrockarna sy fast femton miljoner märken på sina jeansjackor/västar. Många av oss hade ingen aning vad vi skulle sy fast, men hade i regel ett överflöd av klistermärken att sätta på diverse attiraljer såsom cykeln, pappas bil eller hockeyspelet. Som ständig tvåa på bollen var det sånt en annan fick hålla tillgodo med. Pudelgänget har högst sannolikt övergett sykonsterna på jeanstyg och övergått till att fylla kroppen med bläckkreationer istället. Själv fortsätter jag på den inslagna linjen.

Axelremsväskor är bra grejer för vilket popsnöre som helst. Man bör ha en del att plocka av för att kunna ha till olika sorters evenemang. Själv har jag till exempel en helsvart i tyg, en gammal svart med nåt - när det begav sig - coolt märke på, en grön med schysst motiv av folkabilar samt det senaste nytillskottet; en blå och vit läderimitation direktimporterad från Ipswichs hottaste butik, Planet Blue. I enlighet med klistermärkeskonventionens tredje kapitel, fjärde stycket, har Mr 40+ toppat upp föremålet med ett par stilrena klistermärken.

Nån kanske invänder att den här var ju snygg redan från början. Svar ja, men med ett klistermärke i nedre vänstra hörnet är den inte bara snyggare, den är också unik. Står omnämnt i ovan nämnda kapitels femte stycke: "Klistermärke i nedre vänstra hörnet ger alltid pluspoäng". Det fiffiga med den här väskan är att den har en baksida. Förvisso har i regel alla dylika väskor en baksida (har de inte det har upphottningen gått fruktansvärt fel), men inte alla har en sådan som man kan klistermärkesförse. Om man har en fotbollssida bör man också ha en popsida. Som en klistermärkeschef förser därför rätlinjeutbildad människa bärdonet med följande:

Jag misstänker vad ni tänker. "Vilket jävla geni!" Och ja, det kanske man kan säga. Själv föredrar jag klistermärkeschef.

WALL OF POP

Projektet älskade skivor är över. Tillbaka till normaltillstånd således. I väntan på uppdatering av status för Lilla Sektionen, Systersektionen, Fru Nygårds och Fröken Sally går bloggen inredningspublikation idag. Via datawebben har två posters med Indochine och en med Fountains of Wayne införskaffats. 

Popväggen är påbörjad. Eventuellt också avslutad. Gott så i såna fall.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 51

10. FOUNTAINS OF WAYNE - FOUNTAINS OF WAYNE

Året var 1997 och det sköljde in nya band med extrem känsla för utsökt power-pop och ett av dem var Fountains of Wayne. Ständigt denne Måns Ivarsson. Han skrev febrigt om de fantastiska melodierna inslutna i underfundigt presenterade humoristiska texter. Särskilt förtjust var han i Leave the Biker, vilket är förståeligt med tanke på den väldigt underhållande texten. För mig var - och är - mer eller mindre samtliga låtar på skivan potentiella radiohits. Nu blev den ingen större topplistesuccé i Sverige för något av de många singelsläppen från plattan, men lyssna gärna på Leave the Biker, Please Don’t Rock Me Tonight, I’ve Got a Flair eller Survival Car så är det lätt att förstå vad som menas. Eller nån av de andra låtarna för den delen.

Krutpaket.

Recensionen hade i vanlig ordning lästs i Expressens fredagsbilaga (hur stor den var på sin tid är väldigt roligt dokumenterat i Percy Tårar från 1996 där skitnödigheten på redaktionen förmodligen var i närheten av den som Gustafsson, Schyffert och Rheborg gestaltar) varpå en kort promenad till skivbutiken på stan vidtogs. Väl på plats frågades expediten för dagen om skivan ifråga och om det kunde gå att få lyssna på den. Det kunde förstås alltid gå för sig och bäst var de gångerna när jag blev ståendes i samma ställning med en förmodad till synes vansinnigt stirrande blick och fånigt leende allt eftersom den ena låten efter den andra på plattan som snurrade i CD-spelaren avslöjade sig för första gången i ens öron. Det fanns ett antal sådana tillfällen och det här var ett av dem. Det var bara att hala fram stålarna, artigt ta emot skivpåsen, tacka för sig och gå raka vägen hem igen och lyssna igenom albumet gång på gång tills klockan var fyra och eftermiddagens fotboll skulle börja. Var det riktig jackpot visades Ipswich på tv och dagen var fullbordad redan innan det var dags för den obligatoriska utgången på Grand i stan (eller vad det nu hette vid just den tidpunkten den här skivan släpptes).

FoW har fortsatt leverera sedan sitt första album, bland annat med Welcome Interstate Managers där hälften av sångerna är sensationella i sin hittighet och resterande mer av utfyllnadskaraktär, och fortsätter att överraska till dags dato. Adam Schlesinger och Chris Collingwood har för övrigt försett Fru Nygårds med en favvolåt från Welcome… i form av Hey Julie samt även en favoritförfattare vid namn Nick Hornby som satt svart på vitt att Hackensack är en personlig favorit. Fina referenser om ni frågar mig. De allra finaste faktiskt.

NÄR VINTER ÄR DÅLIGT

Finge jag bara inflika några ytterst genomruttna vinteraktiviteter så skulle det mycket väl kunna råka bli till exempel följande:

* Pump i pumpbrunn slutar pumpa. Det blir verkligen skitjobbigt, luktar skit och är ett jävla skit. Man kan inte skita heller för då blir det skitfullt av skit i pumpbrunnen. Analys av läget kommer förmodligen imorgon förmiddag. Shit happens som de säger.

* Läsa resultat på text-tv från nåt som de kallar VM i indiebandy. Oerhört provocerande. 33-0. Det är väl inget resultat i ett VM? Lilla Sektionen är inte informerad. Lite rädd att han ska skratta ihjäl sig om han hör målfördelningen.

* Prata i telefon från ankomst jobbet tills det är dags för eftermiddagsfika. Skavsår i örat. Hur orkar man med att vara telefonförsäljare? Låter både fysiskt och mentalt allt för utmanande. Tacka vet jag tiden efter halv fem när växeln stänger och man kan få jobba lite på riktigt.

* Åka bil i 30-45 km/h på landsväg 293. Vad är det frågan om? Stockholmare och skåningar på besök? Förmodligen. Inget att jaga upp sig för men 30 km/h på rak 80-sträcka är ett hån mot hela infrastrukturen.

* När det blir så kallt ute att luftluftvärmepumpen (ej att förväxla med pumpbrunn, helt annan grej) slår av sig själv av respekt för elementen i huset. Det blir fruktansvärt kallt inomhus om nämnda element inte är påslagna. Man skulle kunna tänka sig att man sätter igång dem för att höja värmen. Eller så eldar man i kaminen och slår endast på elementen i väl valda delar av huset. Leker lite snål engelsman liksom och får skylla sig själv när det plötsligt ligger en isbjörn bredvid en i sängen och söker värme.

Annars går det bra tycker jag.