EN MÅNDAGKVÄLL I JANUARI

Ni vet hur det är. Föräldrar till idrottande barn är i vissa fall helt blåsta i skallen. Inte nödvändigtvis hela tiden. Vissa hela tiden, javisst. Andra bara sporadiskt eller vid extrem anspänning. Värst är ju de som ska göra idrottskarriär genom sina kids enbart pga att de var så fruktansvärt usla idrottare själva. Usel idrottare stämmer tämligen väl in på undertecknad, men jag gillar inte att pusha mina avkommor bara för att jag aldrig blev något. Den gamla klyschan om att man ska ha roligt, den är viktigast i mitt tycke. Och idag var Lilla Sektionen så lycklig när han hade gjort ett assnyggt mål på indiebandyträningen. Och jag blev så glad att han blev så sprudlande över månen över sitt mål. Så då bestämde jag mig för att göra en high five med honom. Jag måste skärpa mig, jag vet. Men han var ju så glad. Och hans pappa också.

Där kan en måndagkväll i januari mycket väl vara över, men nu råkar det ju vara som så att när det snöar så måste någon skotta. Om då en fru kanske är resande i tjänsten just denna måndag så får en ju ta på sig uppgiften att göra cleant på uppfarten. Ponera att skottningen ifråga tar cirkus 25 minuter och leder till oförskämt kletiga medelålderssvettningar så det blir problematiskt att få av sig tröjan pga ofrivillig kroppsstrumpa. Så ska det väl inte vara? Det borde gå att råda bot på. Några spontana tankar i potentiell åtgärdsbank:

1. Skotta i t-shirt. Jag har jättemånga t-shirts så det gör inget om en blir svettig.

2. Bygga ett tak över uppfarten. Eventuellt kan det skymma utsikten mot fårhagen, annars ser jag inga uppenbara hinder för en dylik lösning.

3. Värmeslingor i marken. Gammalt och välbeprövat knep. Gräver lite och drar lite kabel. Hur svårt kan det vara?

4. Införskaffa snöslunga. Skoja bara. Jag är bara medelålders, inte pensionär.

5. Köpa en traktor. Vi har faktiskt en jordbruksfastighet så det känns minst sagt legitimt med en traktoranskaffning. Finns ju outtömliga användningsområden. Lite dyrare än att skotta i t-shirt, men annars en högst plausibel lösning på problemet.

6. Locka småsektionerna med upprepade high fives om de rakar av åtminstone halva uppfarten. Fast det löser ju bara 50% av predikamentet och det lär dessutom involvera en hel del tjat.

7. Ta en dusch efter uträttad snöskottning. Att jag inte tänkte på det. Men det vore roligare med en traktor eller ett tak.

Så rolig kan en måndagkväll i Aspeboda med omnejd te sig. Och imorgon är det tisdag. Jävlar i min låda, det kan ju bli hur roligt som helst.

SNÖ

Snö. Long time, no see. Det är ju det jag vill ha, men ändå samlas orosmolnen (de utan snö alltså).

Problem 1: Katten gillar inte snö. Håller sig inne. Klöser på möbler. Funderar allvarligt på att skaffa skidutrustning åt henne så hon har en vettig uteaktivitet att ägna sig åt.

Problem 2: Pandor och snö. Inte bara försvinner halva pandan i snön rent kolorärt, de är livrädda för snögubbar. Ser dem som några slags säkerhetsgubbar i snö. Konkurrens. Gillar de inte.

Problem 3: Barnen kommer springa ut och leka hela tiden. Fast det är ju inget problem nu när jag ser det i skrift. Men det hade blivit bra jävla futtigt med en lista på bara två problem.

Konklusion: Jag har inga problem med snö för jag älskar snö. Däremot är jag orolig för vårt husdjur och våra säkerhetspandor. De virtuella djuren klarar sig nog helskinnade vad jag kan förstå. Annars hade det varit lite lattjo med ett gäng grisar med tomteluvor i hagen. Med det skrivet inser jag att det hade varit problem 4.

Konklusion av konklusionen: förmodligen jordens sämsta konklusion alla kategorier. Med det skrivet tar vi och avslutar här.

ATT GÖRA SAKER TILLSAMMANS

Den här grejen att komma hem från skidbacken och vänta besök om två timmar. Mycket som ska fixas, bland annat skotta uppfarten fri från snö. Då kan det eventuellt följa ett replikskifte enligt följande:

 

- Nu måste pappa skotta (lite könscementering så här på söndagseftermiddan).

 

- Jag vill också skotta! (bra support från Lilla Sektionen. Uppskattas).

 

- Det är klart du får. Kom så går vi ut (vi har inte fått av oss ytterkläderna helt och hållet).

 

- Nä, jag kommer när du är klar (oväntat svar faktiskt).

 

- Du kommer när jag är klar?

 

- Ja. (gubbe).

 

Här kan man tänka sig att det vore på sin plats med en tillrättavisning i stil med att man håller vad man lovar och så vidare. Men innan någon sådan åthutning hinns med kommer en annan människa och stämmer in i kören:

 

- Jag kan också komma ut och hjälpa till att skotta när du har skottat klart (ackompanjerat av jätteglatt ansikte).

 

Ett kort tag trodde jag att det eventuellt skulle kunna gå att klandra en dagbarnvårdare eller två för de här fasonerna, men influensen ligger närmare än så. Fru Nygårds ska få skotta så hon tiger när det väl fallit lite mer snö.

 

Men det som är mest irriterande med hela grejen är att jag inte själv kom på den fantastiska idén att hjälpa till lite överallt. När någon annan är klar med jobbet. Genialiskt tammefan.

SURT SA RÄVEN OM SNÖN

Det är i skrivande stund en smula oklart vem som är ansvarig för att det låg en dryg decimeter snö på vår uppfart vid hemkomst i afton. Kanske kan man skylla på vädret?

 

Vad som också inte är helt bringat upp i dagen är varför samtliga snöskyfflar befinner sig på vinden. Kanske kan man skylla på mig för att jag skickade upp dem där i våras när snön försvunnit. Det kanske man kan.

 

Vem man ska skuldbelägga för att snön väger ett par miljoner ton per skoptag borde också falla på vädrets lott. Det kan man otvivelaktigt.

 

Att ta med sig en snart sexåring ut i snögloppet utgör trevligt sällskap. Däremot är barn helt värdelösa på att skotta blötsnö. De har ingen som helst förståelse för hur man bär sig åt. Bygga grejer i kramsnö är de bra på å andra sidan. Det kan vi inte under några omständigheter skylla på vädret. Inte på barnen heller. Vi får väl skylla på evolutionen kanske.

 

Att jag flämtar som en lungsjuk tapir efter en halvtimmes skottande kan man tycka att jag faktiskt får ta på mig. Men jag skyller på vädret. Det får fan avgå nu.