IPSWICH STORIES - DEL 4

Som tidigare indikerats här på bloggen kommer det till helgen att företas ytterligare en tripp till stan som kallas Ipswich och ligger i det förenade kungariket. Så pass många som 45 svenskar gör gemensam sak med ca 30 norrmän och ska bevista Ipswich-Hull på Portman Road. 25 av svennekompisarna kommer vara kvar tills onsdag tillsammans med en och annan av nordmännen. Men det är ju inte alltid man är lika många som åker. Eller är borta lika länge. Ibland kanske man bara är en herre och Fru Nygårds och en Lasse som är borta mindre än ett dygn.

Vid den tiden det begav sig, dvs första april 2006, hade flygbolaget från den gröna ön med det tvivelaktiga ryktet dirigerat om UK-trafiken som utgick från Västerås till Luton istället för Stansted. Väldigt praktiskt om man vill åka till Luton och Kenilworth Road för att titta på fotboll. Man åker inte till den stan för att göra särskilt mycket annat. Den är inte med i några brittiska resemagasin om man säger så. Det kan vara en bra idé att hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott så att säga. Men funkar som sagt utmärkt att åka till för att kolla fotboll. Luton mot Ipswich i en betydelselös ligafight på vårkanten till exempel.

På fredagen hade det uppenbarat sig en gravidindikation på en sticka i det Nygårdska huset. Ingen öl för Fru Nygårds således. Vi kunde lika gärna ha använt Lasse som gravidtest.

- Va, ska du inte ha nån öl? Aha, du är gravid!

Märk väl, det var ingen fråga det inte. Glad nyhet. En tråkig nyhet var att Lasse Jr fick en allergireaktion på morgonen för avfärd och fick ställa in. Mycket besviken ung man. Trist nåt så in i bänken. Men vi andra for och med en sån kort resa gör man enklast att sammanfatta i några punkter (obs, tempusbyte!):

* Smidig flygning. Landa på Luton, ta taxi till puben. Flashigt.

* Dricka öl (ej Fru Nygårds) och äta lunch på puben. Kanske den märkligaste lunchkombon någonsin. En fullt fungerande chilli fullknökad med strips. For realz. Det gick ju ner, men för tankarna till gårdagens bacon med choklad. Mycket dålig allians.

* Ny taxi, den här gången till Kenilworth Road. Flashigt.

* Kliva in på full bortaläktare och sjunga halsen trött. Bli lite ledsen i ögat över att hemmalaget visar prov på dålig gästvänlighet och vinner med 1-0.

* Förundras över att det bara finns läktare på tre sidor av planen. Ena långsidan består enbart av loger. Inte flashigt.

Three stands, you've only got three stands

* Post match snabb sorti med hjälp av King Dave. Lasse kvar i Luton med sin polare Ian med son som också är med. Dave + Queen Linda (det är hans fru som vi egentligen inte kallar för Queen men det verkade flashigt och bra att kalla henne för det) styr upp pubbesök och listar ut att någon är gravid.

* Middag på det, trevliga samtal och påföljande få timmar sömn innan skjuts till flygplatsen och avfärd hemåt i arla morgonstund.

Ungefär så. Kortaste UK-resan i min bok. Men väldigt rolig och minnesvärd. Uppenbarligen.

IPSWICH STORIES - DEL 3

Vi bestämde oss för att en påskresa skulle vara grejen, Lasse och jag. Kontakta de där två vi träffade på försäsongsturnén i Sundsvall sommaren 1999 som tyckte att vi skulle höra av oss och komma över till England. Far och son Everson. Verkade som en bra idé.

Ett e-mail gick iväg. Inget svar. Det tog månader innan det plötsligt plingade till i inboxen. Eller plingade till, det här var 2001 med uppringt internet. Tog väl halva kvällen att ta emot det kan man tänka. I korta ordalag stod det att vi givetvis var välkomna att bo hos pappa Everson i norra London. Schysst snubbe tänkte vi och bokade in oss på boskapsflyget från Västerås till Stansted.

Uppe i luften hamnade vi på samma bänkrad som en engelsman, bekant sedan tidigare med Lasse och allmänt skeptisk till upplägget. Han målade upp ett antal tänkbara scenarion:

* Inte fan skulle det komma nån Everson Jr och hämta oss på Stansted. Skrattretande.

* Skulle han mot förmodan dyka upp vid flygplatsen och erbjuda skjuts skulle vi bli dumpade i källaren och få sova på liggunderlag i malätna sovsäckar.

* Vid den eventualiteten att källaren skulle bli vår sovplats var sannolikheten mycket stor att den var utrustad med diverse sexleksaker av läder.

* Om vi hade nått så långt som att vi var i den prekära situationen som beskrivs i den senaste punkten kunde vi använda returbiljetten att torka oss med där bak. Vi skulle med andra ord aldrig få se dagens ljus igen.

Både då och i efterhand kan jag tycka att den här tillfälliga reskamraten hade en lite väl negativ inställning till livet i allmänhet och naiva svennar i synnerhet. Så här med facit i hand kan konstateras:

Visst fan kom Junior och hämtade oss, vi blev inte dumpade i källaren, inga synliga sexleksaker och vi fick minsann var sitt rum med en rymlig och skön säng. Fantastiska värdar. Vi anlände på långfredagen och på påskaftonen var det dags för helgens första match. Ipswich-Newcastle.

Så klart excellent transport i bil till Ipswich och snabb förflyttning till Lord Nelson. Där mötte några av deras polare upp och bjöd på öl. Vi tackade inte nej. Vi köpte mer istället. Till samtliga i sällskapet medan de skakade en smula på huvudet. De var inte riktigt lika törstiga vad vi kunde förstå. Hur som helst så hade vi en trevlig stund på puben, gjorde ett kort stopp på välkänd hamburgerkedja på väg till stadion och bevittnade sedan en 1-0-seger från den helt ny- och ombyggda Churchman's Stand. Min första Ipswichvinst. Sweet.

Nybyggd ja, färdigbyggd nej.

Söndag, mellandag. Inget viktigt att rapportera. Moving on till måndag. Till Middlesbrough av alla ställen.

Vi fick lift med den här snubben som kallades Dave och som allt sedan dess refereras till som Kungen. Om man åker BMW med en snitthastighet som inte håller sig riktigt inom lagens råmärken hinner man fram till Boro på dryga fyra timmar inkluderande ett stopp utanför Sheffield för lite mellanmål. En parkerad bil senare hamnade vi - till vårt förtret - på en städad pub. Inga sånger där inte, men väl ett väldigt trevligt sällskap och mycket god öl. Matchen präglades dock av mycket sång och dans efter en lysande insats av vårt lag. Ramsor som "Thank you very much for Alun Armstrong, thank you very very much" ekade från bortasektionens tvåtusen tillresta som tack för vänligheten att Boro avhänt sig anfallaren till vår förmån och hans två matchvinnande mål på 2001 års annandag påsk.

Så här kan ett trevligt sällskap också se ut

Ett av de mest bestående minnena från resan är den där goda ölen vi drack i halvtid i Middlesbrough. Den var så god att vi missade att andra halvlek dragit igång (man kan ju tycka att det faktum att vi var ensamma kvar vid kioskerna skulle ha varit en hint nog att får oss tillbaka in på läktaren, men man har ju inte alltid alla tangenterna i pianot med sig) och för första och sista gången missade vi ett Ipswichmål. Vi kunde leva med det. Om man slipper sova på ett hårt källargolv kan man leva med mesta. Lägg därtill att det var min 29:e födelsedag. Fint som snus.

IPSWICH STORIES - DEL 2

Ipswich - Norwich, oktober 1998

De snackar om Liverpool-Manchester United, Roma-Lazio och Inter-Milan. Tsss. De har uppenbarligen aldrig varit på ett East Anglia-derby.

Ola, Mattias och jag med olika agendor för resan som företogs måndag-torsdag. Fotboll ja, men på olika håll. Själv skulle jag bevista mitt första derby i East Anglia medan de andra två grabbsen hade satt upp Bristol Rovers-Stoke på schemat. Their loss. Boplats på underbart hak i Paddington som drevs av några greker som inte gillade att man satte sig på sängen för hastigt, då ringde de pronto från receptionen med uppmaningen “In your room, please don’t jump!”. Man får vad man betalar för. Till exempel dusch i trappan, liksom i hörnet där den vänder. Med skjutdörrar i nåt mörkt träslag. Classy.

Tisdagen kom och jag drog österut, de andra killarna västerut. Min första heldag i Ipswich på egen hand. Strosandes på stadens gator under dagen, lite lunch och pubbesök på det. Fint som snus. Då plötsligt uppenbarade sig ett av livets små mysterier som i det här fallet hette Lasse.

Jag tyckte mig ha hört lite svenska på stan av ett par som passerade mig, men tänkte att det var väl ändå en felhörning. Min pubrunda innan matchen hade tagit sin början på The Swan där två snubbar förbarmade sig över den vilsna svensken, tog honom vidare till ytterligare ett vattenhål innan sista anhalt på pubrundan angjordes på Black Horse. Vid bordet bredvid satt det där paret som synats på stan innan på dan. Visst pratade de svenska? Efter att nogsamt lyssnat kunde konstateras att så var fallet och några ord byttes med Lasse och Helena från Västerås innan våra vägar skildes åt inför matchen. Mina nyfunna guider för kvällen lotsade mig till arenan och väl inne på läktaren kändes tydligt av dryckesintaget under eftermiddag/kväll. Lite småsvajigt om man säger.

Nu var det inte bara jag som svajade, Ipswich mäktade med som bästa chans att pricka stolpen medan Norwich avgjorde hela bataljen genom att en yngling vid namn Craig Bellamy stänkte in en balja. Jävla glädjedödare. Efter matchen var det snabb sorti och förflyttning till tågstationen för retur till London och återsamling med Ola och Mattias. Satte mig ner på sätet i vagnen och minsann om motsatta säten inte var upptagna av Lasse och Helena. Munterheten från före matchen var som bortblåst, men vi bytte i alla fall nummer och lovade höras hemma i Sverige. Inte för att vi verkade ha så mycket mer gemensamt än kärleken till Ipswich, men vad gör man inte när ett sådant sällsynt exemplar dyker upp? 15 år senare är vi de bästa vänner och vi är nog överens om att det aldrig hade inträffat om det inte vore kärleken för detta fotbollslag som vi kallar Ipswich.

Fotbollsresan avslutades med en parantes på onsdagen som stavades Arsenal-Dynamo Kiev i Champions League på Wembley, men det är en helt annan historia innehållande jordens mest nervöse ticket tout, Dennis Bergkamp och en sen kvittering av Sergei Rebrov. Står sig slätt mot ett East Anglia-derby och att finna en fin ny vän.

IPSWICH STORIES - DEL 1

Jag när ett tämligen ohälsosamt intresse för en fotbollsklubb som lystrar till namnet Ipswich Town Football Club, även kallad ITFC för enkelhetens skull. Eftersom kärleksförhållandet varit i mer än 30 år och vårt första möte i verkliga livet (eller IRL som ungdomarna på datawebben brukar säga) skedde för drygt 15 år sen finns ett och annat minne att tänka tillbaka på. Så kallad nostalgi. Med årets medlemsresa runt hörnet är det tänkt att det ska bli några inlägg de närmaste veckorna som behandlar minnesvärda episoder ur katalogen med Ipswichrelaterade händelser. Först ut blir passande nog första besöket i stan.

Den där lökiga reklamen för deodorant. Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Det hade nog inte spelat någon större roll när Portman Road skulle få sin första chans att göra sitt intryck på mig, det hade säkerligen blivit lika stort oavsett. Nu råkade det bli en match i sena november 1997 mot Nottingham Forest - som hade fräckheten att vinna med 1-0 för övrigt - och det var givetvis magiskt, trots resultatet. Att bara få se stadion på håll när vi klev ut från tågstationen jag, pappa och lillsyrran. Den första gången, innan den blev utbyggd fem år senare och tronade än större. Att gå in genom vändkorsen, att gå in på läktaren, att se den inifrån, gräset, lukten, det fåniga smilet i hela ansiktet. Dryga 17 000 andra fotbollsnötter och jag i min gamla 90-talskrabbfrilla. Stort. Innan fotbollen tog en annan väg och blev så mycket pengar att klubben höll på att trilla över bankruttstupet, men det är en annan historia.

 Det var med den här resan det tog fart. Den första och enda resan med båt. Jag och farsgubben på färja till Harwich för att hälsa på lillsyrran i London med den illa dolda sidoagendan att få komma till Ipswich. Mer än 15 år sen. Snart är vi där i stan igen, men innan dess ska det behandlas en resa eller fem, möten, pinsamheter, anekdoter och pubbesök i några ytterligare Ipswich stories. Vi har tre veckor på oss så ett dussin berättelser eller så ska det väl hinnas med. På återhörande.