Systersektionen är säker på att Fru Nygårds kommer ha det bra på sin hemliga resa.
- Mamma, du kommer få jätteroligt.
När jag säger adjö till henne och Lilla Sektionen försöker hon rekapitulera vad det hemliga består i. Hon kommer ihåg att hennes far och mor ska äta middag tillsammans. Gott så.
Efter att ha droppat av Fröken Sally hos farfadern, farmodern och småsektionerna styrs kosan mot Borlänge för upphämtning av Fru Nygårds för vidare befordran mot Bjurfors Hotell & Konferens.
Det är dags att ställa förra fredagens debacle till rätta. Det är en ny chans att avnjuta Johan Örjansson, Joe Nolan och Chet O’Keefe. Fru Nygårds vet inte vart vi ska och chillar i passagerarsätet med en kyld bärsa. Ser soft ut. När vi anländer Bjurfors och går upp mot receptionsbyggnaden hör vi en bekant röst och sång från puben som ligger 50 meter till vänster om oss. Polletten trillar ner hos Fru Nygårds och vi är vid det här laget två förväntansfulla Nygårds. Resten av kvällen blir som en dröm:
Middag på tu man hand med carpaccio på polkabets till förrätt, en filé av oxe till varmrätt och därpå apple crumble med glass till Fru Nygårds samt en ostbricka till den gänglige äkta mannen. En passande flaska rödvin fulländar middagen. Vi tar det piano. Fru Nygårds har fått försäkran från Örjansson att de inte går på innan kl 22. Känns ju bra att få en sån uppgift direkt från källan (jmfr lex Bolanche).
Inne i den lilla mysiga puben finns ett imponerande urval ale, lokala öl och lite av varje att dricka. En Belhaven St Andrews ser ut som ett bra val och vi intar våra platser vid ett litet bord med barstolar varpå magi vidtar.
JOHAN ÖRJANSSON: Det har sagts 40 000 miljarder gånger på olika sociala medier som jag bevistar, men det tåls att tjatas vidare om: Han är löjligt begåvad. Hans gitarrplock, låtskrivande och röst är lysande som individuella element och en monumental kioskvältare i kombination med varandra. Han får Fru Nygårds att gråta så fint han sjunger. Det är banne mig magiskt. Inte blir det sämre av att de tre har blivit samspelta under den vecka som gått sedan vi såg ett kvarts set av dem förra fredagen. Vi är 25 st inne på den lilla puben och samtliga jublar så taket håller på att lyfta när JÖ avslutat en sång. You had to be there, I guess.
JOE NOLAN: Charmar brallorna av hela den massiva publikuppslutningen. Hans uttryck är minst sagt unikt. Den 22-årige kanadensaren är på sin första turné i Europa, tjänar nada på det men är ändå överlycklig för att han får göra det han älskar allra mest. Ikväll låter vi Örjansson löpa (han har sin tjej med sig för övrigt) och konverserar lite med Nolan och O’Keefe istället. Joe (eller Yo som han presenteras som på svenska) gillar inte Norge för där regnar det jämt, men Sverige är bättre (knappast vädermässigt, reds anm).
CHET O’KEEFE: Eller Sheet Ou Kiif som det blir på svengelska. Långt skägg, klassisk americana-man med gitarrplock och underfundiga texter (bl a en med titeln Swedish Men). Han övertygar också, även om hans uttryck inte är så särskiljande som de övriga två.
Allra bäst är när de alla tre stämmer upp i samma låt. Efter närmare två timmar med en paus i mitten så ger de sig för kvällen och efter att vi fått oss en pratstund med amerikanen och kanadensaren samt köpt skivor av dem så går vi lyckliga till kojs. De två americana-älskande bröderna som driver plejset borde få nåt kulturpris tilldelade sig. Som vanligt är det synd att inte fler får upp ögonen för vad de gör, men förhoppningsvis kommer det en tid för det också. Vi kommer med all säkerhet komma tillbaka till Bjurfors för fler konserter. Systersektionen hade rätt i att Fru Nygårds skulle få jätteroligt. Hon har koll den där lilla smarta tjejen vi har.
