DANSAREN, VI MÅSTE SLUTA TRÄFFAS SÅ HÄR

Har man haft oturen att segla in på den här bloggen med någorlunda frekvens är man med största sannolikhet bekant med Johan Örjansson, a.k.a Basko Believes. Lördagen kickar igång med BB.

Återigen är platsen Callisto, men dessvärre är tiden 13.15 mitt på dagen. Otacksam uppgift att kliva på just då, men det bekymrar inte Johan med band. Eller Dansaren. Som en jävla chefstalker dyker han upp med sina opatenterade danssteg. Men jag älskar honom fortfarande. Han har ju kul. Och vi med. Som om det vore Lasse Holm på besök har vi dukat upp med fika, chips och nötter på vår medhavda filt en bit från scenen. Innan killarna kliver upp på scenen har vi träffat Johans käresta Anna som bland annat berättar att de varit i Kristinehamn kvällen innan och kört tidigt imorse. Logistiken. De ska också lämna tillbaka turnébussen på lördag eftermiddag så de slipper pyssla med det under söndagen då minitouren avslutas med framträdande på Akkurat i huvudstaden.

Samtidigt som Systersektionen kollar in graffitimålaren i parkens hörn och Lilla Sektionen sparkar iväg på sin kick-bike smyger de fem på scenen igång spelningen. Det blir en blandning av lugnt och fint och rediga rökare. Ett par nya alster klämmer de också in, det samspelta bandet. Just den biten att det är hel sättning, även keyboard, ger giget en mustig dimension. Så här ska hans låtar framföras. Chefen på klaviatur höjer upplevelsen ytterligare, vilket är en bedrift i sig. Synd bara att spelningen är så tidig, att uppslutningen är tämligen klen (Viktor Olssonskt klen faktiskt) och bara 45 minuter.

Näste man (väldigt mansdominerat program för mig denna lördag) på schemat är Joel Alme och Lilla Sektionen gör mig sällskap under några låtar innan han retirerar till Systersektionen och Fru Nygårds för att äta glass, spela pingis och softa. Precis när jag gör honom sällskap till övriga familjen dundrar Backa tiden igång från Titan-scenen och det är bara att rusa in och fram mot scenen. Riffet i all sin enkelhet rivs av många, många gånger och det är en formidabel livelåt. Lika formidabel som spelningen i övrigt faktiskt. Smolken även i denna glädjebägare stavas klen uppslutning, men de laddar väl för att se D.A.D. senare på kvällen kan en tänka.

Vi lirar lite utomhuspingis och börjar sedan dra oss hemåt. Inget av värde på programmet förrän Ryan O'Reilly ska spela vid halvniosnåret. Halvannan timmes sömn och sedan på det igen medan övriga håller sig hemmavid, nöjda med musikupplevelserna tidigare under dagen. Jag kör just-in-time och kliver åter in på Titans publikplats just som ovan nämnde Ryan kört igång sitt set. Har förlyssnat lite på Spotify, men det finns bara en handfull låtar där och det visar sig att han faktiskt har en imponerande katalog att luta sig mot. En tidigare gatumusikant främst på Londons gator som jobbat till sig ett skivkontrakt. Sånt är alltid sympatiskt på något vis. Han berättar bland annat att det finns två sidor av Ryan, en asshole side och en singer-songwritersida med lite seriösare ton. Grundsnygg, charmig och en stadig låtskrivare gör honom till en liten stjärna i lördagsvärmen. Dåligt att ha missat honom tidigare då det visar sig att han spelat i Borlänge vid flera tillfällen, men det är bara att hoppa på tåget och närvara nästa gång han dyker upp. Om ni nu skulle få för er att googla honom, så spelar han inte ishockey i Buffalo Sabres och har en årslön på 6,2 miljoner USD. Nej, det är han som knackar sig fram med halvrisiga spelningar i Skandinavien, Kanada och andra ställen som pröjsar dåligt. 

Något som slår en på festivalområdet och som kommer att pratas om i efterhand är den höga snittåldern på besökarna, främst manifesterat genom den höga graden av trekvartsbyxor i omlopp. Min gissning är att de flesta vill se D.A.D. trots att de herrarna inte sportar trekvartsbyxor utan istället en aning för åtsmitande skjortor för sin ålder och form samt hög hatt för att bara nämna ett par plagg som stör ögat. Dock är de störningsmomenten inte i närheten av samma dignitet som frontmannen Jesper Binzers försök att prata svenska och påminna samtliga närvarande om att vi är i Borlänge. Jag håller förvånande nog ut i en handfull låtar innan hans "Förstår ni vad jag säger?" och "Borlänge!!" drar mig tillbaka till Titan-scenen och Alice in Videoland. Hur många gånger måste man fråga en publik om den förstår vad man säger? Det kanske är en dansk tradition, vad vet jag, men en högst irriterande sådan i så fall.

Malmöbandet med det briljanta bandnamnet Alice in Videoland (ej parafras på Alice i underlandet utan taget från ett C64-spel från 1984. Och ja, källhänvisningen till den infon stavas Wikipedia, så tro't om ni vill) ångvältar över scenen med sin blandning av tunga syntmattor, larmig gitarr och ja, det vetifan vad man ska kalla hopkoket. Bra jävla ös kanske? Sångerskan Toril kan dessutom sina karatekickar som sitter som en smäck varje gång hon känner för att sparka till med ena benet. Så barnslig är jag att det ser jättecoolt ut. Thumbs up för den nya bekantskapen.

Något annat som också ser jättecoolt ut är The Vanjas med tre välkammade gossar i röda kostymer, vita skjortor och smala svarta slipsar med lustiga alias samt sångerskan Vanja Lo i lyxförpackning. 60-talsreferenserna är tämligen uppenbara och det coola störs bara av att låtarna inte riktigt håller måttet. Eller så är jag bara trött av att nyss ha klivit in bland mattälten, beställa en fish & chips och råkat höra D.A.D-Jesper vråla "Förstår ni vad jag säger Borlänge??!!". Karln måste ju ha en skruv lös. 

Efter en halvtimmes 60-talsriffande får jag för mig att det är dags att vika in festivalkepan för den här gången. Passande nog får jag precis innan min sorti sällskap av min älskade festivalpolare Dansaren. Han vet bara inte om att vi är buddies. Den dan jag börjar dansa okontrollerat framför varje festivalscen kommer han kanske lägga märke till mig. Om han inte dansat ihjäl sig innan dess vill säga.

MAGGAN, DANSAREN, KAFTANCHEFEN OCH BATTERISTEN

En festival tar hårt på en 43-åring. Så pass att bloggandet får anstå ett par dagar, men även en gubbe kommer ikapp sig själv och sina göromål till slut. Således är det dags att ta igen de bitar som inte hunnits med ännu och vi är framme vid fredagens aktiviteter.

Efter att ha vaskat hela torsdagen är Fru Nygårds med i festivalandet på allvar och vi siktar på att äta gemensam middag efter att hon slutat förvärvsarbetet vid 18.30. Innan dess har jag hunnit se en välkänd figur i kaftan och vattenkanna som sportdrycksflasksubstitut plus en från statstelevisionen numera bland allmänheten känd artist. 

Klockan är visserligen bara sex på kvällen, men det känns lite tufft för Gävlesonen att bära upp största scenen helt på egen hand utrustad endast med en akustisk gitarr i instrumentarsenalen. Dessutom envisas han med att låta publiken sjunga hälften av låtarna, företrädesvis refrängerna. Får man ens fullt gage när man håller på så? Han har dock en hyggligt stor publik och de kan förstås refrängerna i Vem ska jag tro på? och Vi har bara varandra för att bara nämna ett par.

Kronologin i inlägget så långt lämnar en del att önska då den första artisten för kvällen som får min uppmärksamhet en stund drar igång redan vid 17.30. Kajsa Grytt är nu för den större delen av allmänheten mer känd som hon som var med i Så mycket bättre och till exempel inte för sin tid i Tant Strul. Jag ger henne lite mer tid än Di Leva och Allwin som lirar samtidigt på den minsta scenen Callisto. Ingen av de tre akterna är mig särskilt varma om hjärtat sedan tidigare och sanningen att säga släntrar jag mest runt för att få tiden att gå innan Fru Nygårds ansluter.

Den största begivenheten från Kajsa och Di Leva är ändå att Dansaren dyker upp i publiken. En äldre man som för det mesta är klädd i band-tischa, exempelvis Ramones, jeans och löparskor. Jag älskar Dansaren. Han bryr sig inte särskilt mycket om rådande dansmode om en säger som så. Det enda han bryr sig om är svänget på scenen och oavsett om det är obefintligt så rör han ryckigt på höfterna och avslöjar att han med allra största säkerhet är född innan 60-talet tog sin början. Han är mig bekant sedan tidigare festivaler och något säger mig att han kommer korsa min väg igen.

Vi handlar vårt käk när Fru Nygårds fått sitt festivalband och knallar till Titan (den fasta scenen på området) för att kolla in Ellen Sundberg, en av alla artister som americana-vurmarna Rootsy har plockat upp på sina arrangemang. Dessvärre lite för larmigt för Fru Nygårds och jag blir en smula besviken på inledningen av spelningen och vi beslutar oss för att hänga en stund vid de större scenerna och undersöka dryckesutbudet. För framtida referenser vill jag premiera bartendern som höftade en fyra av kapten Morgans guld och förmodligen hamnade närmare åtta än fyra som ackompanjemang till colan. Hon får gärna blanda mina drinkar nästa år också. I musikväg lirar Black Star Riders sina egna alster plus förstås Thin Lizzy-covers. Vi får väl ändå kalla TL-inslagen för covers även om en originalmedlem plus några ytterligare musiker som varit medlemmar i det gamla irländska klassikerbandet huserar i BSR. Jag lyssnar inte jättenoga, har man en bartender med dålig centiliteruppfattning är det bättre att fokusera på drickat, så att säga.

Jace Everett som tar vid på näst största scenen efter att Black Star Riders klivit av den stora diton faller oss inte helt i smaken han heller och det blir endast en några låtar kort bekantskap innan vi tar oss bort till favoritscenen Callisto för påfyllning av vätska och väntan på de lokala berömdheterna Marigold med gamle bekantingen Viktor på trummor. De har med sig Gustafskören på scen dagen till ära. Coolt inslag och väldigt effektfullt i de låtar de är med i. Skam vore annars då kören i sig överbefolkar scenen så pass att några håller på att ramla av densamma. Så kan det gå när man tar med sig halva Gustafs in på festivalens minsta scen. Själva musiken går fortfarande i mångt och mycket i elektronisk riktning. Om någon av de här gossarna inte har spisat stora mängder Alphaville vet i fåglarna var de hämtat inspirationen från. Dansaren kanske vet? Han gör i alla fall allt för att hitta rytmen när de lokala hitsen bränns av.

Svårt att stå still när de här gossarna lirar

Innan festivalens huvudakt ska gå på en halvtimme efter midnatt hinner jag få ta del av en medelålders man och hans taste in t-shirts. Att vi inte bara är olika i vikt utan även i smak är min korta analys av mannen med trycket "Bättre överviktig än skitviktig" på bröstet. Vi träffar även på en del bekanta på vägen till Veronica Maggios framträdande på den stora Europa-scenen. De har (i vanlig ordning kan kanske tilläggas) bättre fokus på vätskepåfyllningen än spelningarna medan vi brukar foka i den motsatta riktningen. I sedvanlig stil lämnar vi därför öltältet lagom till Maggan ska sparka igång.

I december spelade nämnda artist på Magasinet i Falun och även då befann sig jag och Fru Nygårds framför scenen. Av någon anledning lossnade det inte riktigt den gången trots att varje låt hon har på repertoaren är en popsingel värdig de högre regionerna på varje topplista. Eller så var det jag som inte var på humör. Denna fredagkväll i juli i Borlänge är både hon och jag på humör och det är en fantastisk upplevelse att se henne axla huvudaktsansvaret på ett briljant sätt.

Det sparkar igång med en yxig version av Hädanefter. Yxig i betydelsen att de använder en bra jävla yxa för att hugga fram låten. Har hon bytt musiker eller går de på anabola? Gitarristen verkar bekant så det är nog ett upptjackat gäng som levererar aftonen till ära. Kanske beror det också på att de har spelat på Roskilde eftermiddagen före och har med sig ett knippe danskt festivalrus i skallarna. Ljussättningen i Borlänge-natten är briljant och inte blir det sämre av att hon har en gul/orange (sorry, men jag är inte Bengt Grive så jag kan inte precisera färgen bättre än så) klänning som lyser i mörkret. Ett självlysande blont yrväder som hoppar upp och ner på scenen ca dubbelt så mycket som krävs i ett genomsnittligt Friskispass gör sitt till för känslan hos oss åhörare. Så fortsätter hon med Välkommen in i en fett svängande version som kickar konserten vidare i riktning succé och jag tänker att det månne beror på att det tillsammans med ovan angivna orsaker inte är någon av musikerna som sportar Lasse Kongo-looken. Varsågod för chefig analys. När hon sedan fyller på med Finns det en så finns det flera i fet elektronisk kostym, Jag lovar med assnygga körer och en rasande Va kvar, ja då är det bara att kapitulera och lämna golfapplåderna i byxorna och ta fram stora klappvantarna. Hela huset, Jag kommer, Sergels torg, Dallas (nästa gång har hon med sig en tjock blåssektion som levlar upp den till högsta nivån) och allsång till Snälla bli min. Hatten av Veronica.

Höga på festival åker vi hemåt och knoppar vid ca tretiden. Ingen av oss är direkt jublande glada över att Fru Nygårds ska jobba med start kl åtta och att jag sätter uret på niosnåret (jag är ju 43 för fan), men det är en dag idag också (det är redan lördag gubevars). Först barnens Peace & Love i Liljekvistska parken varefter Basko Believes kickar igång festivaldagen kl 13.15. Även om man är 43 är det bara att infinna sig.

FOLK HAR VERKLIGEN INGEN KOLL

När blev det norm att gå runt med truckerkepa, våldsamt stort skägg och lajva Lasse Kongo? Jag har verkligen ingen koll.

Det är första dagen på återuppståndna Peace & Love och ovanstående fråga är dessvärre högst relevant vid en överblick av klientelet som närvarar festivalen. Inte är väl det en ironisk generation? Jag tillhör Generation X, den med ironi som främsta verbala vapen, så jag borde kanske veta. Eller vet de ens vem Lasse Kongo är? Skit sak samma, nu är det musiken som ska stå i centrum och inte en vildvuxen ansiktsbehåring i kombination med en huvudbonad av tveksam art. Först ut av dagens begivenheter är ett band vars frontman sportar en mycket större elegans än så.

Magnus Carlssons orkester, eller Weeping Willows som de också kallar sig, är ett förnämligt band. Här finns mycket att plocka ur en gedigen låtkatalog och även om tempot på många av låtarna på något vis blir en smula malplacerade på festivalens största scen tidig torsdagkväll i 30 graders värme är det ett utomordentligt livehantverk. Dock ett halvt minus för att den så i versen fint flytande Touch Me i övergången till refrängen tappar flow. Det låter märkligt. Men i övrigt finns som sagt inget att invända. Kort och gott en finfin inledning av kvällen.

Näste man till rakning är Jonatan Johansson, den fina udda fågeln från Malmö. Redan från början är det tydligt att JJ är av den sortens artist som menar VARJE ord som kommer ur hans mun när han sjunger. Ingen endaste stavelse har tillkommit av någon som helst slump när låtarna blivit till och det är en fröjd att hans inlevelse inte tappar i intensitet trots den dåliga uppslutningen framför Peace & Loves näst största scen. Stromboli Brinner är inne på sista minuten när jag anländer spelningen och jag förbannar mig själv för att ha missat största delen av ett av de finare numren från hans senaste platta. Dock får vi oss till livs en räcka andra pärlor med Hand i Himlen som kronan på liveverket. Hans tunna rock som bärs under hela framträdandet ger ytterligare en dimension och en känsla av att Morpheus ska kliva ut på scenen och erbjuda honom att välja mellan det blåa eller röda pillret. Matrix-feelingen störs dock ut av att gitarristen bär byxor av likadan typ som MC Hammer sportar i videon till U Can't Touch This. Om ni tänker bajsbyxor tänker ni ganska rätt. Om ni låter bli att tänka på bajsbyxor så är det en grym festivalspelning som utspelar sig framför våra ögon och öron (samt övriga delar av kroppen för den delen).

När vi rakat klart ovanstående Johansson är det fri drift runt på området i väntan på kvällens huvudnummer. För mig alltså. Jag fruktar att drygt 99% av folk inte har någon koll. Eller, nej. Jag fruktar att drygt 99% av folk VERKLIGEN inte har någon koll. Förvisso är det Ola Salo som spelar samtidigt på den stora Europa-scenen och inget ont om den förträffliga Salo, men honom har vi ju sett och hört förr. På P&L, på sporthallsturné, på radio och inte minst på tv. Viktor Olsson är lite som Fantomen, många (ok, en del) har hört talas om honom men inget har sett honom. Vissa har hört honom (läs jag och andra som läser Sonic) och blivit helt överväldigade över vad man hört när hans första fullängdare rullat i hörlurar, trådlös stereo eller från vinylspelare. Om man undrar hur han låter gör man givetvis bäst i att själv lyssna till hans debut Stenungsund, och har man varken tid eller vett att göra det så kan man väl läsa en alldeles för kort och alldeles för skitnödig recension från Dagens Nyheter. "En Håkan Hellström-älskande 22-åring fångad i en 43-årig pappakropp". Really? Tja, det är kanske därför den här 43-åriga pappakroppen har fallit så pladask för den här ynglingen. Synd att fler inte har gjort det, 43-åringar eller ej. Vi är som mest ca 50 personer som bevistar giget plus några till som sitter i baren i hyggligt nära anslutning till scenen. Självfallet ett underbetyg till folks koll i allmänhet och deras koll på nämnde Viktor i synnerhet.

Bandet inleder med öppningsspåret från plattan - 27 kvm - och en briljant basgång puttrar igång och sätter tonen för spelningen på festivalens allra minsta pyttescen. Att håren på mina spinkiga armar reser sig redan när introt går igång talar om för mig att den här konserten kommer följa mig länge, länge. Och detta pga fem pojkar som är ungefär hälften så gamla som mig. Eftersom han som sjunger finns på Twitter och ibland delar med sig av vad han lyssnar på är det lite lättare att förstå varför DN-recensenten skrev åldersreferensen, men 43 år är ju ändå löjligt högt siktat. Lite lillgammal, javisst. Men för mig är det mer fascinerande att en 22-åring skriver och sjunger som om han hade livserfarenhet som om han levt ca ett decennium längre än han verkligen gjort (DN är således cirkus ett decennium fel ute). Bandet får det att svänga fullständigt briljant och Viktor Olssons fantastiska soul- och popstämma gör ensemblen förvånande samspelt. De enda invändningarna är att ett par låtar innehåller stråkliknande partier som faller lite på att nord stage 2:an inte riktigt kan leverera, men det är verkligen anteckningar i marginalen i ett i övrigt fenomenalt gig. Gåshud och närapå tårar i ögonvrån ett par gånger är det högsta betyg man får i den häringa bloggen.

Chef från Stenungsund

Här kunde allt ha varit frid och fröjd, men ingen festivaldag utan överraskningar. Oväntade händelser på musikevent är allt som oftast av rolig karaktär, men ibland svårare att artbestämma. Som när ens sista akt att pricka av för aftonen visar sig ha kvällens mustigaste Lasse Kongo-replika. PÅ BANJO. Skägget och truckerkepan är där. Och banjon om nu någon missade det. Tack och lov fortsätter Judah and the Lion överraskningsfesten och flyttar fokus när mandolinkillen spinner lös i en Eminem-cover. Vi snackar alltså ett slags americana-band från Nashville och en kille på mandolin som plötsligt och mindre lustigt lajvar Eminem. De verkar ha en fot i Nashville, en i Detroit, en i klassisk americana, en i Mumford & Sons-land, en i Berlin samt möjligen även ett blad i allsköns pop- och rockmusik. Många fötter blir det. Och en banjo. Vi ger oss efter drygt halva akten och bestämmer oss för att vika ihop spelschemat för inledningsdagen.

På väg till bilen i höjd med Ovanbron springer vi så rakt in i Viktor Olsson och två av hans bandmedlemmar. Som den påflugne 43-åring jag ibland kan förvandla mig till stoppar jag trion och skakar den unge - och nästan onödigt snygge - sångarens hand och tackar för en magisk upplevelse. Givetvis beklagar jag att inte fler hade masat sig till Callisto-scenen för deras framträdande och jag låter det bero där. Egentligen vill jag förstås be om ursäkt å de övriga dryga 99 procentens vägnar och deras fullständiga brist på koll, men det är ju som det är med den saken. Folk har helt sonika verkligen ingen koll. Men som 22-åringen i den 43-årige pappakroppen (läs gärna den meningen ur Generation X-perspektiv) påpekar så kommer det fler spelningar. Klokt. Hoppas det kommer mer folk då, även om folket verkligen inte har någon koll.

EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL ÄR EN FESTIVAL

Folk fattar inte hur bra de har det. Till exempel verkar det svårt för folk i en ganska liten, halvtrist grå stad i Mellansverige att begripa att den där musikfestivalen som huserade i stan under fjorton somrar faktiskt innebar något bra. Således är vi nog bara 1000 pers på nystarten av Peace and Love fredagen den fjärde juli 2014.

Men som en ytligt bekant säger efter Imperial State Electrics spelning på huvudscenen; "Det spelar ingen roll om det är 1 000 personer här eller 50 000. Det här är min konsertupplevelse och då spelar antalet i publiken ingen roll". Bra beskrivet. Men varken ett- eller femtiotusen är någon optimal publiksiffra för det här området, det var nog bäst anpassat när det var någonstans mellan 25-35 000 som uppehöll sig i Borlänge centrum och det är en märklig känsla att gå runt där en kväll som denna.

På många ställen har det stått scener och rivits av spelningar som etsat sig kvar i minnet, men det är så kallad historia nu. Det rycker tag i hjärtat, men det är bara att lägga det bakom sig, även om det känns en smula sorgligt. Inne på det lilla festivalområdet är det första bekanta ansiktet en av Systersektionens klasskompisars pappa som under flera festivaler jobbat som själavårdare. Ikväll har de svårt att dela upp arbetet för de vet inte hur fyra personer ska röra sig på ett så litet område. Tidigare festivaler har de haft det motsatta problemet med att försöka täcka så stora områden som möjligt.

Efter att ha cyklat in till stan på morgonen tar jag bussen från Falun till Borlänge (man ska egentligen åka åt andra hållet för att få användning av skämtet om att det bästa med Borlänge är bussen till Falun) efter jobbet och får mitt festivalband vid pass 17.30. Festivalområdet är väldigt glest befolkat. Fru Nygårds ansluter strax efter kl 18 och vi letar efter lite käk, men de enda ambulerande matnasarna är en langosvagn och en korvgubbe. Vi går in på Hotell Galaxen (som står för alla inomhusscener) och jag får mig en glad lax på tallriken. Sen börjar musiken.

Melissa Horn framstår inte precis som någon utåtagerande attention seeking människa. Men hon skriver små fina sånger. Bandet som kompar henne är otroligt tajta och tillsammans genomför de en finfin spelning på det som tidigare var en av festivalens mellanstora scener. Nu är den huvudscen och tack och lov har det samlats mer folk än för en timme sedan. En halvtimmes paus på stora scenen innan Nicke Andersson med anhang ska spela. Alla styr kosan in på inomhusområdet för att svalka sig med dryck. Största failen på nya lilla P&L. Massiv kö för att komma in. Nåja, man kan gå runt byggnaden för att komma in till övriga scener i alla fall. Vi tar det piano och sitter utanför i gräset och lyssnar på Good Harvest, två tjejer som man kan gissa har First Aid Kit som förebilder. Låter väldigt lovande och kan säkerligen komma att höras mer av framöver. Hoppas på det.

Så rockas det röv med Imperial State Electric. Rak rock and roll utan krusiduller. Jag gillar sånt. Också. Det svänger liksom så hårt att det är fullkomligt oemotståndligt. Liksom Melissa Horn har de spelat på festivalen tidigare och det som mest utmärker dem är deras totala spelglädje. Alla som visar sådan glädje för det de gör har min fulla och oreserverade respekt.

Ny paus på stora scenen och vi går runt och kollar av övriga scener. Inget särskilt att rapportera och ingen av oss känner något sug efter att kolla Kartellen. Vi kollar av några andra akter på små scener istället plus tar vi igen oss i hotellobbyn och ser lite kvartsfinalfotboll. Nästa grej blir det lokala bandet Marigold med min före detta arbetskamrat Viktor på trummor. De är lite i landet mellan lokal berömmelse och genombrott. Väldigt fartfylld spelning med rackarns snyggt arrangerade elektroniska bitar plus karismatisk sångare. Deras budskap, tillika namnet på en av deras catchy singlar, Allt Kommer Bli Bra, kan mycket väl stämma. Hoppas för deras skull på ett litet mini-break.

Vi får lämna Marigold tio minuter tidigt för att njuta av virrpannan från Götet, Ebbot i kaftanen. Omöjligt att inte smälta inför hans mellansnack som är så förvirrat att det bara är underbart. Lite oklart vad han vill och vart han ska med nuvarande projekt men det ger sig säkert. Med ett stort leende på läpparna följer jag i Fru Nygårds fotspår för att säkra en plats framför den andra utescenen när vår gamla favorit Elias Åkesson ska spela gitarr, trummor och munspel. Samtidigt. Eventuellt är det därför han framträder under namnet Elias One Man Band nuförtiden. Eventuellt. Han är lika skojig som förr kan vi genast konstatera. Hans mellansnack slår allt. Om Ebbot låter förvirrad tar Herr Åkesson förvirrad till en helt annan nivå. Den lilla publiken är väldigt entusiastisk och efteråt får Fru Nygårds sig en kram när vi framför vår förtjusning över att han är ute och spelar igen efter ett långt uppehåll (på den tiden vi inte hade upptäckt Johan Örjansson brukade vi stalka den här killen istället på diverse spelställen).

Precis när enmansbandet tagit sin sista ton börjar fredagens avslutningsakt på stora scenen sitt framträdande. Johnossi har spelat förr i Borlänge och de är likt tidigare rockare på scenen fulla av spelglädje. De gick, tidigare år, från att vara en undanskymd akt på indiescenen i stan till att vara en huvudakt på en av de stora scenerna. Den här storleken på scen är mer lagom. Låtar som Everywhere (with you man) och Gone Forever från senaste albumet tillsammans med äldre örhängen som Execution Song, What's the Point och Man Must Dance ger en perfekt avslutning festivalens inledningskväll. Det enda en önskar sig nu är att vi slipper folk som tycker det skulle vara roligt om även det här skiter sig. Förhoppningsvis vet folk bättre och uppskattar det de har. Må fred och kärlek spira i fjorton nya år.

VAD VAR DET NU JAG SKULLE GÖRA DEN HÄR VECKAN?

Ni vet den här känslan av att det är nåt man skulle göra, men man kommer inte på vad? Den känslan. Det är lätt att bli lite smått knasig. Men den här gången kom jag på vad det var. Till ingen nytta, men ändå.

Imorgon och på fredag är jag ledig pga inplanerat festivalande. Inte skulle en annan sitta här i soffan och skriva blogginlägg om en festival som inte blev någon festival. En skulle ju vara på festival. Nu bidde det inte så och då får man kolla på film, betala räkningar och plugga in Delta Machine. Jo, men visst. Det blir ju lite musik i alla fall, ety Depeche Mode väntar i Globen imorgon. Och fint förband i Shout Out Louds till på köpet. Hela kalaset till halva priset. Plus tågbiljett förstås. Men ändå. Dessutom får jag med mig en annan av mina kompisar som heter Fredrik och hans Stina. Risk för övertrevlig kväll således. Utan festivalkäk, regnigt väder och horder av överförfriskade tonåringar.

Vi får samtidigt skänka en tanke till horderna av överförfriskade tonåringar som äter festivalkäk i kollektivtrafikstrejkande Norrköping. Må de slippa skavsår, magsjuka och kroppsvätskerelaterade sjukdomar. Må de ha roligt. Bara för att jag inte ska gå på festival behöver inte de liven ha tråkigt. Men blir de bakis får de fan skylla sig själva.

TACK OCH HEJ

Det här var ju inte vad en hade i åtanke när 70 kg Nygårds klev ur sängen vid sexsnåret i morse. Peace & Love i konkurs. Hela eftermiddagen på jobbet framfördes i märkligt ofokuserat skick. Tacka fan för det.

En festival som inte bara hade artister utan även en idé, en världsförbättraranda och så många kringaktiviteter runt själva festivalen att det inte bara var en festival. Så många tankar har passerat min lilla hjärna under dagen och det har varit så mycket som vill ut, men nu finns inget annat än tomhet, ledsamhet och saknad. Vad gick fel? Många faktorer säkerligen men jag orkar inte.

Och ja, klart det finns bitterhet för att en penningstinn aktör går in på marknaden och lägger sin nystartade festival samma helg. Sjukt onödigt, men tyvärr den bistra verkligheten. Tråkigt för Borlänge, hela Dalarna och hela musik-Sverige. Tråkigt för oss som älskat festivalen och hade sett fram emot First Aid Kit, Depeche Mode, Jake Bugg med flera. Tråkigt för de som jobbat dag och natt under alla år för att få festivalen att funka. Tråkigt för alla kids som lagt ut närmare två flak för biljett. Oss gamlingar går det förhoppningsvis ingen större nöd på. Vila i frid Peace & Love. Du saknas oss.

EN ÖNSKELISTA MITT I MAJ

Det är inte precis julafton, men enligt uppgift är det helt ok att sammanställa en önskelista ändå om man är på det humöret. Något som det inte heller är särskilt jättenära i tid men dock bra mycket närmare än jul är den häringa festivalen 10 minuters bilfärd från den här byn där vi bor. Tänk vad jag hade blivit glad om de hade överraskningsbokat en eller två av de här önskeakterna.

Kacey Musgrave. Countryjänta som lutar mer åt pophållet med - för countryvärlden - kontroversiellt ickekonservativa texter. Trolighetsgrad: 1 av 10.

Lindi Ortega. En annan countrystänkande donna med en fantastisk röst. Briljant senaste album att glänsa med. Trolighetsgrad: 1 av 10.

The Leisure Society. Pop av finaste märke där en av årets hittills snyggaste popmackor utgjorde förstasläpp från senaste urstarka plattan. Fight for Everyone rullar lite grann på P3 faktiskt. Lyssna och önska att få se dem live. Trolighetsgrad: 2 av 10.

Lloyd Cole. Den gamle räven släpper nytt i sommar. Själv har jag pyntat $100 som en delfinansiering av det nya albumet. Minns inte om det ingår något mer, men jag ser det som en investering i mitt eget välbefinnande. Från vad han skrivit om tillkomsten av skivan på sin studioblogg verkar det bli nåt väldigt fint. Matthew Sweet och ett par till gamla gamänger från förr är med och det är väl en kvalitetsgaranti om något. Om han varit europabaserad hade trolighetsgraden varit högre, men nu: 4 av 10.

Johan Örjansson (med band). Länge sen jag tjatade om den här killen. Således dags att lägga in ett tjat igen. Garanterat value for money! Skicka in gänget att spela vid niosnåret på Athena. Succé! Trolighetsgrad: 6 av 10.

A Lanky Swede. Han gjorde en av 2012 års finaste album och borde vara en fullträff på en mindre scen. Knappast troligt dock att han kvistar hem från Kanada, men en får ju hoppas. Trolighetsgrad: 2 av 10.

Ok poptomten, do your magic. Jag väntar vid hörnet av Domnarsvallen och trafikljusen så länge.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 5

Nu har jag planerat förjävla dåligt. Besök på eftermiddagen för lite grillning och förtoppning innan festivalens sista dag och det ligger grejer mest överallt och inte har jag införskaffat alla grilltillbehör heller. Sen var det ju det här med att farsan fyller 70 imorgon och vi ska käka brunch vid halvett. I Bjurs. Tur att jag ställt klockan.

Brunchen avklarad och magen fylld som om jag hade varit på festival och käkat thailåda. Tackar för mig och hämtar upp en del av grillsällskapet i stan på vägen hem. De har tack och lov fyllt luckorna vad gäller grilltillbehör och vi är därmed fullgott utrustade för en grillning med tillhörande läskande dryck. E&E samt det ena e:ets man Martin och hans två kompisar Olle och Magnus samt förstås Per & Linda utgör grillgruppen. De fem förstnämnda kommer från en gårdag där gruppen splittrades och tre tog bussen vid tvåsnåret, en vid halvtre och en tredje som fick en taxi bokad till sig för hemkomst till Falun vid halvfyra. Nu siktar de på att försöka hålla gruppen intakt och åka hemåt i samlad tropp. Två av dem har jag bara känt i några minuter, men jag får känslan av att det kan bli dem en övermäktig uppgift.

Mindre än tre timmar efter att ha intagit en brunch (innefattande köttbullar, korv, pannkaka, kyckling, kött, omelett, sallad, bröd, ostar samt fan och hans mostrar) av yppersta kvalité ska det intas grillad kryddad korv med pimpad potatissallad. Det går bra, inga casualties. Himla trevligt sällskap också. Intressant info om taxifararen från gårdagen kommer upp i dagen då det visar sig att han gillar att självtorka efter att ha duschat. Tar uppskattningsvis allt från en halvtimme till en och en halv timme beroende på rådande årstid och klimatzon. Att torka med handduk känns för forcerat meddelas övriga gruppen. Det är en grymt avslappnad inställning till tvagning. Respekt.

Dags för avfärd och hela den här splittringsfrågan blir aktuell igen då vi ska åka i två bilar vid två olika tidpunkter. Det i sig är ju ingen match att tackla, men det är hela den här prylen när en av medlemmarna i den manliga subgruppen från gårdagen styr upp en fortsatt förtoppning hos någon i Borlänge med pool. Det faller inte i helt bördig jord hos E&E som konstaterar att gruppsammanhållningen lämnar en hel del övrigt att önska. Jag lämnar gänget till sitt öde och hoppar av vid Ringen varpå syrran kör övriga grabbar till huset med poolen. Nu ska jag festivala järnet ända in i kaklet!

På dagens önskelista står The Shins, John Hiatt, Basia Bulat, The Maccabees, Anna Ternheim, Israel Nash Gripka, Deadman och The Soundtrack of Our Lives. Det är mycket att hinna med och eftersom flera spelar samtidigt kommer det att bli sena strykningar. Fem minuter tillgodo för att lyssna på The Shins, men Riko med sällskap sitter och förlustar sig med underhållning och dryck ett par hundra meter från ingången och det kan jag ju inte missa att umgås en liten stund med detta fryntliga gäng. De har fått tillökning i gänget. Gula Gubben har nämligen anslutit. 

Gula gubben är han med gitarren

Med en stjärtskåra högre upp på ryggen än någon annan jag sett (förvisso inte så ofta jag ser stjärtskåror på folk, men ändå), en gitarr med färre strängar än jag har visdomständer och en träningsoverall så gul att den ger uppkastningsreflexen en kittling. Han lirar lite skojlåtar och drar dåliga skämt så dåliga att det inte går att låta bli att skratta. Avslutningsvis tar han upp kollekt och säljer dessutom en cd med sin tvillingbror Fula Gubben (misstänkt lik Gula Gubben fast utan gul overall) för att finansiera sin verksamhet. Det visar sig att han inte är den enda festivalcelebriteten som besökt grabbarnas festplats. Dagen innan uppenbarade sig självaste Thorsten Flinck och bjöd på bisarra uttalanden och stirrande blick. Tydligen var nyckelordet för dagen - enligt den gode TF - rövsmör. Lite oklart i vilket sammanhang det ska användas och det är kanske lika bra att det är höljt i dunkel.

Lazlo, Thorsten & Riko

Medan jag står där så drar The Shins igång och jag får höra Simple Song på avstånd, men eftersom vi ser scenen och har utmärkt ljud från där vi står så bekommer det mig inte nämnvärt att jag inte är närmare. Riko ska dock in för att träffa sin sambo och vi slår följe in. De fortsätter sin vandring på området och jag går in i öltältet (vafalls? Jo, men jag är törstig va) och beställer inte in en Norrlands Guld. Förbannade styggelse till dryck som de kallar öl. Dessutom i plastflaska. Tack, men nej tack. Jag dricker cider. JA, JAG DRICKER CIDER! Helt sjukt om ni frågar mig. Men eftersom söta melodier står på programmet så är det väl ett värdigt ackompanjemang. Får höra Phantom Limb och Australia och det är två sensationellt bra poplåtar. Lyssnar 50 minuter och är nöjd med det innan jag tar mig ner på stan för att klämma in en halvtimmes John Hiatt. Lyckas pricka in Cry Love som första låt och det är ju återigen förstklassig tajming. Ser countrylegenden från nästa öltält (med en CIDER i handen) och är nöjd med min halvtimme.

Detta eviga promenerande. När Hiatt avslutat sitt förvärv traskar jag tillbaka mot storscenområdet för att möta upp med Per & Linda för att ta en öl, förlåt CIDER, i nästa öltält. Vi lyckas få kontakt via telefon (helt omöjligt egentligen, men ibland vinnar man på mobillotteriet), stämmer träff, dricker ur och delar oss på olika håll. Jag träffar återigen på Johan (och Susanna bör tilläggas) och vi ska se The Maccabees medan övriga drar åt annat håll (Hoffmaestro tror jag). Det är samma besvikelse som Bloc Party. Ingenting i min anglofila ådra gör att jag finner någon njutning där på Athena-scenen. 

Bästa scenen - trots Maccabees

Synd, men bara att vandra vidare och hoppas på bättre lycka på nästa ställe. För långt att gå och se sista kvarten av Anna Ternheim så tar chansen att lyssna på Amanda Mair inne på Cozmoz. Begåvad jänta det här, ytterst begåvad. Hon har redan några riktiga poppärlor i repertoaren och några skivor till så har hon alla möjligheter att bli nåt riktigt stort. När hon kör Sense så svänger det fett nice (Dogge-språket har satt sina spår) där inne. Bra val.

Så dags för dagens stora begivenhet (för mig alltså, inte för 35 000 andra som ska se Rihanna senare ikväll), nämligen Israel Nash Gripka. Som en fjortis på Justin Bieber-konsert ställer jag mig längst fram 20 minuter i förväg (en evighet i festivalsammanhang) och inväntar kungen med entourage. Det som levereras av denne man under den närmaste timmen är inget annat än fullständigt briljant. Låtarna, bandet, närvaron, stämsången, attacken...ja, jag kan hålla på hur länge som helst men det blir ju ingen bra tv av det. Ett bra kännetecken på om jag tycker att en spelning är bra är om jag står och fånflinar som en pajas. Jag gör det skrämmande mycket under den här timmen. Och den här gitarristen som han har med sig som ser ut att väga 45 kg spelar verkligen gura som om det inte fanns någon morgondag. Helt sjukt begåvad snubbe. Kvällen till ära är det tämligen gott om publik på plats också, bra smak där festivalbesökarna. 

Står man längst fram ser det ut så här

Mycket glad man träffar Per & Linda direkt efter sista låten. Destination: öltält. Fascination: öltält fulla. Av fulla personer. Det går banne mig inte att komma in nånstans för att läska sig. Efter att ha stått i kön till öltältet där Skrillex spelar undrar jag hur det är ställt med den unga delen av befolkningen (jmfr mina far- och morföräldragenerations förfäran över Elvis juckande höfter) och deras musikaliska förstånd. Blipp-blopp från en DJ som står och eldar igång kidsen. Va? Ska det vara så här? Jag förstår ingenting. Det kan bero på att jag har passerat 40. Alternativt att 20 000 kids som röjer järnet är lobotomerade/stenhöga/offer för grupptryck. Take your pick.

Vi får ge upp öltältsjakten och går till bilen för förfriskningar. Det vankas ale. Herregud vilken bra break. Upp där bak Norrlands! Stärkt av vätskepåfyllningen styr vi sedan kosan in på festivalen igen och jag hinner se sista 25 av Deadmans konsert. Trevligt med ett altcountrygäng med hattar, väst, samt för ändamålet väl anpassade diverse instrument. Några fina nummer avslutar deras session och publiken står kvar och sjunger i kör i fem minuter innan bandet kommer ut och bockar och tackar än en gång för responsen. Elegant.

Mindre elegant för festivalen och de unga fansen är att Rihanna inte gått på när klockan närmar sig halv-ett (en halvtimmes försening så långt) och det dröjer ytterligare en kvart innan det brakar igång. 45 minuter sen ramlar hon in på scen och ser ut som om hon är på hög höjd. Så att säga. Hon sjunger bedrövligt och kraxar "Hello Sweeeden". Konsertstart 00.45, avfärd mot Soundtrack of Our Lives 00.49. Flickebarnet mår inte bra. Bara att hoppas att hon får hjälp att räta upp sitt liv och rädda sin framtida karriär.

På väg till årets sista P&L-konsert ser jag att det tre i pool-gruppen har blivit två. E&E lyser med sin frånvaro. Det gick tydligen inte så bra att hålla ihop gruppen. Kanske var det självtorkningen efter pool-besöket som satte käppar i hjulet?

Om TSOOL finns ingenting annat att säga än att det är ett fantastiskt band och ett HELT VANSINNGT FÖRBANNAT UTMÄRKT liveband. De röjer skiten ur Borlänge under festivalens sista timme. Med Big Time manglar de på så det bara dånar i hela kroppen, med Instant Repeater 99 visar de vilken enorm låt det är och när de avslutar med Sister Surrond har det där fånflinet varit närvarande i mitt ansikte ett bra tag. Cirkel sluten. Love Antell slog an tonen och TSOOL bankade i sista spiken i sin P&L-kista. Trots att det på förhand inte verkade vara artister som skulle framkalla eufori blev det ändå en utomordentlig festival. Organisationen bakom och alla frivilliga funktionärer borde bli nominerade till något Nobel-pris. Vad sägs om fredspriset?

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 4

Knasigt jag vet, men idag anländer jag till festivalområdet först strax efter klockan sju. Fötter, ben och huvud har sagt ifrån och som ytterligare osäkerhetsfaktor är vädret minst sagt ostadigt. Idag agerar jag chaufför åt våra grannar som också festivalrävar hela veckan.

Kvällen börjar med en anspråkslös ung britt som framför sina egenkomponerade alster endast med en gitarr som sällskap. Det är oerhört vackert och Benjamin Francis Leftwich är ärligt förvånad över att så många slutit upp vid festivalens minsta scen. Han förtjänar förstås ännu bättre än så, men det är charmigt att han är så tacksam. Ypperliga 45 minuter.

Efter Bens framträdande passerar jag Athena-scenen och David Druid som kör lite stand-up. Har alltid tyckt att han är lite forcerad, men jag ger honom chansen och han är faktiskt rolig, särskilt mot slutet. Lite humor piggar alltid upp. Därefter kvistar jag ner mot stan för att kolla in Deportees som jag har hyggligt stora förväntningar på. Stark låtkatalog och lysande sångare, men något tveksamt ljud och inte riktigt det låtval jag hade önskat. Tidvis är det dock briljant, så ett medelbetyg kan få smyga sig in.

Fredag betyder mer folk och snålare med utrymme, men det är trevligt när det blir lite extra drag på Borlänges gator. Innan avfärd har jag chockat kroppen med yoghurt, banan och müsli. Den har dock fått utlovat att det blir påfyllning av fettdepåerna under kvällen. Efter Deportees blir det lång vandring med den söndriga vänsterfoten tillbaka till Fantasia-scenen för att kolla om Bloc Party har något att tillföra festivalupplevelsen som sådan. Hur anglofil jag än är kan jag dock inte känna mig berikad på något vis. Inte min pryl så jag lämnar Johan - som jag träffat nere på stan - till sitt öde med partyblocket. På väg mot Israel Nash Gripkas spelning på lilla Shangri-La kikar jag in på Cozmoz för Nomads spelning. Mycket mangel men jag får inget grepp på de två låtar jag hör. Tack o hej, nästa grej.

Israel Nash Gripka är nog den artist jag sett fram emot mest på festivalen och den första av hans två spelningar på lika många dagar blir ett gig tillsammans med Johan Örjansson som ackompanjerar honom på scenen och får låtduellera med ING. Han gör bra reklam för morgondagens spelning som kommer bli med helt band. Han har en fantastisk röst och utmärkta låtar. Trevligt att få återse Örjansson också. De avslutar med att ett gäng blyga bandmedlemmar får komma upp på scenen och utan instrument får utgöra kör på Sunset, Regret. Så, så elegant. Ser verkligen fram emot en mer elektrisk spelning imorgon.

Nu knallar jag runt med min gamla högskolekompis Tomas som jag inte träffat på säkert fem år och det är högoktanigt sällskap. Magens utlovade påfyllning uteblir dessvärre för vi står och tjötar iväg lite tid och köerna till matstånden ringlar alltför långt för att jag ska ha tålamod att stå där. Jag fyller på sockerdepåerna med lite godis istället. Vi gör oss därefter redo för Kents entré. Jag är i grunden skeptisk till deras artisteri efter de två första plattorna. En aning ambivalent kanske man kan säga. Å ena sidan går jag och nynnar på deras alster från tid till annan, å andra sidan ligger det något och irriterar mig. Svårt att pinpointa, men man måste ge dem chansen att bevisa deras storhet. Inledningen är fullkomligt strålande, helt outstanding faktiskt. Under hela första låten är allt man ser ett stort vitt skynke på scenen. När andra låten drar igång blir det ett hål i mitten och ett rum med lysrör i taket som ser ut som en replokal som de fyra medlemmarna svänger loss i. Det är så enormt snyggt att det är löjligt. Till låt nr 3 rasar hela skynket och det blir hela scenen som utgör deras arbetsplats. Ljusshowen är enorm och det blir inte sämre av att det är mörkt och börjar regna under konsertens gång. Visuellt mäktigt och det låter väldigt bra också. Jag är imponerad och motbevisad. Dessvärre börjar det regna så pass mycket att vi drar oss mot bilen med 747 klingande i öronen. De tre extranumren missar vi, men är ändå nöjda med vårt beslut att åka hem. Det är ju en dag imorgon också. Då går vi all in.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 3

Jag har satans ont i foten och limmar därför dit en slags ring runt den onda fulingen på trampdynan och hoppas på det bästa. Jag har fortfarande satans ont i foten. Dag 3 av 5. Kämpa Niklas.

Idag kostar jag på mig att njuta av ett par öl innan avfärd till Borlänge. Som tur är får jag skjuts med grannarna som också vill vara på plats till kl 16 och Regina Spektor på Utopia-scenen. Elegant. Per & Linda står får skjuts hem. Bra uppstyrt. Dagens utflykt kan summeras enligt följande:

Dagens svala böna: Regina Spektor. Vad glad hon är. Hon verkar ha sugit upp hela konceptet med Peace and Love-grejen. Inte bara är hon glad utan begåvad utöver det vanliga. En flygel till henne, en snubbe på ytterligare klaviatur, en batterist och en lirare på cello. Vansinnigt vackert och emellanåt även svängigt. Avslutar på topp med hennes finaste Samson.

Dagens ölmage: Plura, vem annars? Tajta gubbar alltså, men jag tycker att hans gubbkeps ser ut att sitta väldigt illa. Har han månne samma vattenskallesize som jag?

Dagens banjo: Killen i Mumford & Sons (han är sonen med banjon så att säga) som tycker att svenska män är så fasligt attraktiva att han skulle vilja lägga sig ovanpå åtminstone 3/4 av landets manliga population. I övrigt en trevlig spelning där de fyrar av rackarrökarna tidigt i passet. Ovanligt upplägg. Kul att se sån stor publik också. Märkligt hur vissa nischade band lyckas nå ut och andra inte.

Dagens Have-to-give-it-a-miss: Imperial State Electric. Spelar samtidigt som banjomannen & co. Såg dem förra året och fick dessutom en dos Nicke Andersson igår ju, så inget power pop-sväng just idag då.

Dagens festivalotrohet: Kolla EM-semifinal i två timmar. Men gillar man fotboll lika mycket som musik så blir det så. Tack vare E & E lyckas vi få ett bord inne på den fullsatta sportbaren. Den som reserverat dyker heller inte upp under hela matchen. Tack säger vi, våra sponsorer och framför allt den blodiga vårtan under min vänsterfot. Enligt uppgift från landets södra delar lär Fru Nygårds (i vanlig ordning när valfri fotbollsspelare drar av sig tröjan efter att ha gjort mål) ha utbrustit: Men VARFÖR drar han av sig tröjan? när Balotelli gjorde sin andra balja. Respons från Systersektionen: Han kanske var svettig?

Dagens dansparty: Den Svenska Björnstammen. Enligt säkra källor (vi kollade fotboll, hallå) gungade Borlänge under framförandet. Själv är jag mer förundrad över att de lyckats samla hela den svenska björnstammen på ett och samma ställe. Antar att det bara var brunbjörnar och att de ofria isbjörnarna inte fick permis.

Dagens sötaste böna: Laleh. Hon är något slags väsen med fantastiska melodier och arrangemang. Det är hon som är normal, det är vi som är konstiga. Jag tror det är så faktiskt.

Dagens überraschung: Other Lives. Vilken naturkraft! Ren och skär röta att jag kollar i appen och lämnar sötaste bönan sista halvtimmen. Multiinstrumentalister extraordinaire! En har gitarren hängande på mage/rygg hela tiden medan han även trakterar xylophone, trumpet, klaviatur och i stort sett varenda instrument known to man. En skönhet i dunjacka och mössa sjunger stämmor och körar samtidigt som hon lirar cello, fiol och xylophone medan trummisen håller igång med sitt enda instrument (måste vara jobbigt att vara så obegåvad i sammanhanget). Sångaren är inte mycket sämre och sportar förutom längre hårman än Kurt Vile även elgura, klaviaturer och en assnygg kavaj. Längst upp på flyen till höger om batteristen huserar så en gök som lirar bas, gitarr, munspel och någon slags låda som tjänstgör som dragspel/tramporgel. Undras om det är en liveakt som gör sig bäst just live. Inlyssning står på programmet framöver. Sångaren sammanfattar hela giget med det ytterst slående uttrycket: Peace and Love motherfuckers! Precis vad jag tänkte.

Dagens allsång: Välkommen In med Veronica Maggio. Det ekar över hela staden! Kan man säga. Hon skickar dessutom in Petter och Daniel Adams-Ray på scenen lite senare och det blir decibeltävling mellan de olika sidorna i publikhavet. Hon ser också ärligt glad ut över att så många valt att komma till hennes show. Det värmer när artisterna vet att uppskatta sina fans. Bra Veronica.

Dagens larm: My Morning Jacket. Jag lämnar Maggio och hennes anhängare till sitt öde för att ta del av MMJ i 45 minuter. Kommer precis över bron till stan och får lägga benen på ryggen för att få insupa First Light. Briljant låt i ett fantastiskt utförande. Mumma! Därefter larmar de på så det kan inte finnas en människa inom två mils radie som inte blir störda i sin nattsömn. Ett bedårande larm bör tilläggas. Vansinnigt ös mot slutet och jag är glad att jag fick uppleva deras mangel. Väldigt lite folk framför scenen tyvärr, ett tusental kanske. De var värda mer uppmärksamhet.

Dagens krubb: Oxfilérulle med bea. Piteås svar på klassisk kebabrulle. Satt som en smäck.

Dagens anti-dans: Killen som kör lite torrpuckelpist framför mig på MMJ. Total brist på taktkänsla och koordination vägs dock upp av ett totalt engagemang för dansen ifråga och att han går upp så i sin kärlek till musiken. Snygg hatt har han också.

Dagens life-savers: 1. Sittplats i sportbaren. 2. Godis och vatten efter liten värmechock på eftermiddagen. 3. Musiken. Den här festivalen är bra skit. Om du inte är allergisk mot musik så ge den en chans. Inget du kommer att ångra.

Imorgon blir det senare ankomst. Lilla Shangri-La-scenen levererar både Benjamin Francis Leftwich och Israel Nash Gripka. Om du har ett lika knepigt namn finns det nog ett litet fönster att skicka in dig på scenen också. Auf wiederhören.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR, P&L DAG 2

Skrev jag igår att det skulle bli kortare avrapportering idag, gjorde jag det? Om jag gjorde det så tar jag tillbaka det. Det finns så mycket kul på festival så det är ingen idé att försöka korta ner rapporteringen bara för att nån kille skrev så på en blogg igår.

Folk klär sig - med rätta - hur fan som helst på festival. Det går runt människor i one piece, korta jeansshorts, bar överkropp, kroppsmålningar, nån kommer rullande i en stor boll och sen har vi den här killen som går på styltor delvis gjorda av kryckor utklädd till träd. Kommer ni ihåg den här tiden när hjärnan inte var riktigt färdigutvecklad rörande biten som tar hand om funktionell klädsel? Herregud alltså. Det är lattjo när kidsen försöker överträffa varandra i sina kreationer medan jag själv drar på en av mina musik-tischor med åttitalstryck, jeans och fotriktiga skor. Hallå farfar.

Dagens eskapader tar sin början i en fruktansvärt lång kö som uppstått pga att Soran Ismail ska förmedla lustigheter från scenen inne på Cozmoz. Utsikterna till att jag ska få ta del av lustifikationerna ser skrynkliga ut, men med ca 20-30 personers marginal kommer jag in lagom tills han påbörjar sin svada. Himla rolig kille den här alltså. Det puttrar på i 45 minuter och eskalerar med hans toppstorys som kommer i slutet. Härlig start på dagen. När jag går ut fattar jag av kidsen runt om mig att han kört en greatest hits av flera av sina bästa grejer. Bra att jag inte hade hört dem innan då.

Idag står inga föreläsningar på agendan utan det är fokus på musiken idag. Först ut är ett besök på Timbuktus party på största scenen, Utopia. Rackarns vad det svänger när den där stora lilla mannen och hans orkester svänger igång The Botten Is Nådd och Alla Vill Till Himmelen. Blåset är förstklassigt liksom utstyrseln. Jason säger att han känner sig som en revisor i sin kostym och slänger av sig kavajen. Klart han gör det. Vem vill bli tagen för revisor liksom? Brrr. Avverkar en handfull låtar innan jag rör mig mot Athena för att lyssna på Kurt Vile och hans Violators. Knepig snubbe den här. Det enda han säger under 45 minuter är att de kommer från Philadelphia. Bra info där Kurt. I övrigt ser vi inte hans ansikte eftersom hans frisyr hindrar folk från att se hur hans ansiktsdrag ter sig. Jag tror det är mittbenans fel. Gitarristen till höger på scen har lika långt hår men sportar sidbena dagen till ära och där ser man ansiktet hur klart som helst. Högst average skulle jag säga. Ungefär som spelningen.

Next up Bourbon Boys. Lite oklart vad det här är för gökar och när de kliver ut är jag helt hundra på att de precis klivit ur en amerikansk mega-långtradare med metertjockt timmer på släpet. Sångaren i rutig skjorta, jeans, boots och John Deer-kepa. I första mellansnacket står det dock klart att de kommer från norraste Sverige. Jaha. Där ser man. Det är countryrock med doft av amerikansk söder. Det är jag, något biffigare klientel samt en och annan biker i publiken. Intressant bekantskap både på scen och nedanför.

Ice Road Truckers?

Ser en halvtimme och drar mig sedan mot Athena för att möta upp Pongo & Linda samt även kollegor E & E som av sms-besked dock verkar ha blivit försenade. Det visar sig att de senares lokalkännedom om Borlänge samt en guidning från en "liten kille" gjort att de hamnat i Tjärna Ängar. Det var ju dumt. På nåt vis har de i alla fall fått varsitt festivalband och tagit sig in på området. Medan jag intar dagens kvällsmål sitter vi på trappan till Athena och drar upp kvällens riktlinjer. Mitt i intaget av thaikäket drar jag mig till minnes att jag igår skrev på ett upprop initierat av Djurens Rätt i Samhället om att man inte bör äta kyckling. Ever. Nu råkar ju det vara en ytterst populär ingrediens i Thai-mat och i synnerhet den låda som jag har framför mig. Det höll i mindre än 24 timmar. Fruktansvärt uselt. Total brist på solidaritet med landets kycklingar. Jag gör härmed en kyckling-pudel och ber om ursäkt (om du som läser detta mot förmodan är kyckling vill säga, please accept. Skulle du känna något liknande fjäderfä i din omedelbara omgivning kan du väl hälsa och be om ursäkt å mina vägnar. Det var väldigt ogenomtänkt, jag ska verkligen försöka bättra mig på den här punkten). Under tiden vi sitter där och tjötar så spelar Mattias Alkberg för oss på andra sidan trappan. Låter lite småputtrigt, men lite för dåligt fokus för att sätta betyg på det hela. E & E avger dock betyg på det visuella och konstaterar att man lika gärna kan sitta i trappan och inte titta utan lyssna. Om man säger så.

Vi splittrar gruppen och bestämmer träff lite senare under kvällen. Jag styr kosan mot Tropico-scenen inne i stan för att få ta del av The Pains of Being Pure at Heart. Puh. The Pains of Coming Up With Such a Long Band Name skulle jag vilja inflika. Men de är bättre än vad namnet möjligen antyder. Riktigt trevliga bitar från ett band vars existens jag inte ens kände till innan P&L-appen upplyste mig om deras förträfflighet. Det är ju sånt här jag vill uppleva på festival! Nu börjar det likna nåt, som de säger när systrarna Kallur tränar tillsammans.

Här gör vi nåt oväntat och kollar in början av Roxettes återkomst till Borlänge (Perra G informerar om att det var över 20 år sen de var här och att det är minst 3 st som han känner igen från den spelningen. Mellansnacket kanske inte är hans starkaste gren). I den här vevan kommer jag på att vi borde hitta en tv och se lite semifinal i EM nu när det inte finns något viktigt i musikväg att närvara vid under första halvleken. Lindas kompis Sofia ansluter och tillsammans med Pongo bildar vi fotbollstörstande trio som får plats inne på sportbaren i Galaxen. Tack och bock, nästa cola till förtäring. Det här förbannade colaintaget kommer göra mig till beroende, mark my words. När det gått ca en kvart av första halvleken kommer mess från E & E (eller tant som det faktiskt står i messet) att de är på väg hem. Hoppas de hittar bilen tänker jag. Innan första halvleken är över glider jag iväg ett par minuter före domarens halvtidsvissling och beger mig åter mot Tropico-scenen. Pass på.

Det är ju det här jag ÄLSKAR med festival!! M. Ward med band stiger upp på scen - förvisso nästan 10 minuter sena - och levererar spelglädje som smittar så in i bänken att ett idiotiskt leende och ett par glädjetårar visar sig. Jag blir så glad när de här guldkornen dyker upp. Liten scen, liten publik men fantastiska låtar, musiker och sen den här glädjen. Ward själv i all ära, men gubben i skägg och hatt som lirar gura, killen i gubbkepa på trummor och inte minst basisten. Eller ja, han som börjar med att spela bas för att sedan byta till gura, till fiol och till slide-guitar. Samt stämmor och kör. Inte blir det sämre av att han ser ut som ett kärleksbarn av John Lennon, Jarvis Cocker och James Broad (ja, han i Silver Sun ni vet?) Nu är jag medveten om att sannolikheten för att dessa tre herrar på något märkligt vis skulle kunna avla fram en avkomma är försvinnande låg, men det är bara för att ni ska kunna förstå hur stiligt poppig den här mannen ser ut i sina svarta brillor och svart hår med sidbena. Elegant jävel kort uttryckt. Lite orättvist bra är han också på att traktera så många olika instrument. Som grädde på moset avslutar de med en mördarversion av Roll Over Beethoven i den betydelsen att den mördar alla tidigare kända och okända versioner av låten ifråga. En liten bit bort från oss står Håkan Steen of Aftonbladet (Low-fi Håkan även kallad i musikkritikerkretsar) samt Ingemar Skivbutiksmannen/hjälten. Hade jag varit Håkan hade jag satt fem plus på den här spelningen. Och eventuellt också rakat mig.

Gubbe i hatt & en elegant jävel till höger

Hög på en fantastisk spelning passerar vi en av Borlänges innekrogar (ok, det är väl inte en av utan snarare den enda kanske man kan säga) och ser att matchen fortfarande pågår. Ja, fotbollsmatchen alltså. Vi kvistar in och konstaterar att här är det förlängning i vardande. Sagt och gjort, skulle jag kunna få en cola min väg här tack? Efter straffdramat och en cola senare tar vi oss upp till storscenen igen och tar del av Lasse Vinterdäcks uppträdande.

Det första som fångar mitt norra öga är att det står en snubbekompis till vänster på scenen som är väldigt lik Nicke Andersson, både till utseende och gitarrspel. Jag misstänker att det beror på att det faktiskt är han som står där. Hur gick det till? Bra initiativ av Lasse hur som helst. Förvånande nog går Winnerbäck fullständigt Thåström på hela Peace and Love där han står och spelar. Dystert är bara förnamnet och kanske skulle han ha plockat in Jocke på sång också? Han ber till och med om ursäkt för att han spelar så dystert idag. Jaja, vi förlåter väl dig då om du ska vara på det viset. Fast först ska vi bara svansa iväg och lyssna på Caligola en stund. Kommer strax Lasse.

Vad är det här nu då? Så mycket folk på scen att publikfolket undrar om det är nåt slags uppsamlingsheat för artister med en fäbless för svart cape. Det är vad de flesta på scen är utstyrda i. Svart mantel. Gustav Norén ser ut som Darth Vader. Fast utan masken förstås och det konstiga fejset därunder. Sen får man så klart ta bort gitarren också om man ska göra en rättvis jämförelse med den gode Darth. Han spelar ju inte gitarr, det vet ju alla att han är batterist. Och lasersvärdsvingare. Ok, han kanske inte alls ser ut som Darth Vader men jag försöker faktiskt visualisera mina iakttagelser och man kan i alla fall säga att han har en likadan mantel som Vader. Inte lika mycket stärkelse, men i övrigt är den nära nog identisk. Då ska vi se, var var vi nånstans? Jo, det är mycket folk på scen. Utöver de här två gökarna från Mando Diao som spelar gura mitt i all dansmusiken så är det två DJs (The Salazar Bros), Daddy Boastin, LaGaylia Frazier (i vit mantel! Darth Whiter!), två filurer i svarta mantlar med tillhörande huvor och mask samt två helt omotiverade dansare. Övrig rekvisita på scenen är några romerska pelare, ett par vita hästar och ett par Mac Pros till diskjockarna. Vilken salig röra, har de koll på vilka som är där uppe över huvud taget? Och vad gör dansarna där? De dansar så klart, men varför då? Man får ändå ge dem att de är förbannat bra synkroniserade. Förmodligen är de konstsimmare på fritiden. Eller så dansar de på heltid. De är ju inte helt omöjligt med tanke på nyss nämnda synkroniseringsförmåga.

Det blir lite för mycket för min hjärna och jag styr kosan mot bilen via en liten sejour hos Lasse som har lättat upp stämningen rejält sedan jag var där. Elden (låten alltså, inte ett av de fyra elementen) dånar över nejderna när jag kommer gåendes och den går sedan över i Kom Ihåg Mig Då och han är redig den karln. Han kan säkert anklagas för mycket, men han har integritet som få och han vet att svänga till det. Helt lysande att han inkorporerar nytt blod i bandet. Nämnde jag att Nicke Andersson står till vänster och spelar med högerfattning? Förmodligen var det väl det som fällde avgörandet. - Jo du Nicke, vi har en plats ledig till höger om mig på scen och du har ju rätta fattningen för det. Vad säger du? Han, Lasse alltså, avslutar med den där sången om nyponbuskar. Fru Nygårds gillar den skarpt. Synd att hon inte är här. Det hade jag gillat. Och hon med tror jag.

Slut för idag, tack för idag. På vägen ut möter jag tre vandrande bananer. Kreativt. Undrar om de halkade in här på ett bananskal? För övrigt slår det mig just då varför folk vandrar runt i one-piece (såväl vanliga som bananformade) i så stor utsträckning och särskilt på nattkvisten. Det är samma princip som när man har pyjamas med till barnen när man är bortbjuden. Sen när de somnar kan man bara bära in dem i bilen och därifrån vidare in i sängen när man kommer hem. När de här kreativa festivalungdomarna kommer till sina tält så drar de bara upp blixtlåset på sovsäcken och kryper ner. Pyjamasfärdiga för sömn. Kreativa jävlar de där bananerna i pyjamas.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR, P&L DAG 1

Borlänge ser ut som något annat den här veckan. Lika omtumlande varje gång vad dessa arrangörer med assistenter från Peace & Love Army och Peace & Love Funktionär ställer till med i veckan efter midsommar. Vad som skiljer sig från tidigare år är att det är lerigt. Stövlar på hade kanske varit passande, men som bilburen farsa på stan kan man ju alltid åka hem och byta tänker jag.

Festivalband på i utbyte mot biljett och direkt mot föreläsning för att lyssna på ett antal snubbekompisar som verkar intressanta. Börjar med att kolla in på Cozmoz och blir snabbt varse att det är workshop på gång. Jag har ju semester så det verkar ju lite jobbigt. Står i entrén och gluttar in och hälften av de närvarande reser sig upp och lämnar lokalen när det går upp för dem att det är en workshop som börjar med att alla ska resa sig upp, skaka tass med alla andra i lokalen och presentera sig lite kort. Ingen Peace & Love här inte. Run & Hide passar kanske bättre. Själv är jag inget bättre utan kvistar över till föreläsningen om Lycka ett par hundra meter bort.

Erik Fernholm heter mannen som pratar om sig själv som Lyckoaktivist. Redan här är det ju lätt att vända på klacken och göra en till Run & Hide, men han är varken en Jim Jones in disguise, [insert valfri självhjälpsguru] eller Ulf Ekman-kopia. Varför har vi blivit så många gånger rikare de senaste 50 åren utan att bli ett dugg lyckligare? Befogad fråga. För att vi är dumma i huvudet kanske? Det är jag som tänker det, inte han. Han använder sina 45 minuter väl och sår frön i de hundratalet åhörarna och det är en smula befriande att lyssna på utan att han tar till pekpinnar och hallelujakörer. Blixten slog inte bara ner vid campingen rent fysiskt för någon timme sen. Vi fick en liten abstrakt blixt för att lysa upp våra sinnen. Bra Erik.

På samma ställe ska Dogge Doggelito prata 45 minuter senare varpå jag passar på att gå ut för ett mål mat. Matintag är en vital del av varje festivalbesökares vardag, vare sig man är bofast på festivalområdet under veckan eller åker hem vid festivaldagens slut. Efter grundliga efterforskningar i utbudet bestämmer jag mig för att en indisk start på matveckan är på sin plats. Den gamla favoriten Chicken Tikka Masala får tjänstgöra som föda idag. Lite stinglös, men god smak. Den får tre Popskolan av fem möjliga. Sköljs ner med läskeblask. Det är viktigt med socker och salt när man är på festival. I och för sig är det regntunga skyar och jag håller mig inomhus så långt, men det är alltid bra att förebygga eventuellt solsting och liknande festivalbetingade åkommor.

Dogge kommer in på scenen och börjar babbla. Sen fortsätter han babbla i 45 minuter. Från sin uppväxt (som är fett längesen) fram till 1992 och tredjeplatsen i rap-SM. Sen är det slut på tid och han kom alltså inte längre på trekvart. Han är fett besviken och likaledes är åhörarna i den fullsmetade lokalen som gärna blivit underhållna ett tag till. Föga överraskande får vi ingen cykel på köpet men är inte fett snea på honom för det.

Nu har jag fått in stajlen på det här med föreläsningar. Lika bra att fortsätta på det inslagna spåret. Eftersom det är så fasligt varmt inne på Galaxen - eller Graceland som den heter på festivalspråk - går jag ut för att ta lite luft och röra på påkarna. Verkar ju lite koko när jag ser kön in till nästa föreläsning med kvinnan som suttit 28 år i fängelse i USA för medhjälp till mord. Hamnar långt bak i kön men kommer in ändå utan problem och får till och med en sittplats bland de 900 åhörarna. Förstår att det inte lär vara helt okontroversiellt att ta in en människa som avtjänat ett långt fängelsestraff för hemska dåd, det är två mord varav ett på en polisman. Förövaren vid tidpunkten för brotten var hennes dåvarande partner som sedermera kom att ta sitt eget liv i fängelset.

Vi får nu Annika Östbergs historia på 45 minuter och det är minst sagt gripande. Som alltid får man komma ihåg att det bara är en sida av storyn, men under hela framförandet urskuldar hon sig inte genom att skylla på någon annan. Det enda hon undrar är hur hennes liv skulle sett ut om hennes mamma inte hade hoppat in för sin kollega den där dan på SAS resebutik på Grand Hotel i Stockholm och träffat den välbärgade amerikanen som sedan ledde till att de flyttade till ett välbärgat villaområde i USA. Kan man förstås undra, men hon gräver inte ner sig mer i det utan redogör för sitt liv i det stora landet i väster som innehåller rymning hemifrån till Kalifornien, första silen med heroin och hur det fick sitt grepp om henne från första stund och den påföljande utförsäljningen av henne själv i form av strippande som snabbt övergick i prostitution. Hur hon blev med barn och födde sonen hemma vid 16 års ålder. Byte av flera män med tvivelaktig moralisk kompass för att till sist hamna i situationen som förde henne till fängelslivet.

Oavsett vad man tycker om att hon är där och föreläser är det många som vill höra vad hon har att säga och som har tårarna i ögonen när de går därifrån (+ 1 på mig där). Nyttig kontrast till festivalandet i övrigt.

Springer på Per-Erik som varit med mig och Foto-Mathias på Lloyd Cole ett par gånger och vi slår följe i jakt på Dave Gerard och hans Watchmen. Visar sig vara lättare sagt än gjort. Ingen av funktionärerna verkar ha koll på var de uppträder. I programmet står det Mingel Park. Jaha. Det visar sig att de med största sannolikhet minglar medelst gautmusicerande och att det är upp till publiken att leta reda på objektet ifråga. Kul på papper, mindre bra IRL.

Vi avverkar istället första konserten med ett gäng från Fagersta vid namn Factory Brains. Bra namn. I övrigt har de en del att lära, men det finns hopp. Med lite vassare låtmaterial finns energin och showandet där hos frontmannen i alla fall. Han kan bli nåt.

Avslutningsvis kollar jag in konserten som jag sett fram emot denna första dag, nämligen den med Love Antell. Frontmannen från Florence Valentin som kör solo med färsk, fin platta i bagaget. Eftersom han blev uppringd i förrgår och tillfrågad om han kunde hoppa in med kort varsel är det bara han och en elgura som utgör sättningen. Visar sig vara briljant. En hyggligt stor skara människor framför Athena-scenen njuter att Gatorna Tillhör Oss, Upp På Sociala och Pokerkväll i Vårby Gård. Bra så. Fin inledning av festivalen. Jag åker hem och sover på det här. Imorgon blir det mer musik. Kortare och mindre omvälvande avrapportering än dagens föreläsningar följer imorgon.

FESTIVAL-ÅKE OCH EN VECKAS FRED & KÄRLEK

Hej alla barn, nu blir det konsumentinformation. Alla stora akter till trots så vet både du och jag att lite bildning inför stundande P&L aldrig sitter i vägen. Således gör vi varandra en tjänst och först ser du till att lyssna in dig på de här artisterna:

* M. Ward, onsdag. Hyperbegåvad indiesnubbe. Synd att han inte har med sig undersköna Zooey Deschanel som han bildar She & Him med. Men bör bli knäckande bra ändå.

* Caligola, onsdag. De ville dansa med nån och plockade bröderna Salazar från Latin Kings. Det svänger katten!

* Israel Nash Gripka, fredag och lördag. Lyssna in dig på hans senaste album Barn Doors and Concrete Floors så vet du att du vill se honom på fredag. Gå och se honom på fredag så vet du att du vill se honom på lördag också.

* The Shins, lördag. Pop galore. Om du inte gillar Phantom Limb, Australia eller Simple Song så får du sikta in dig på nåt annat. Gillar du de snärtiga bitarna vet du vad du gör mellan sex och halv åtta på lördag.

* John Hiatt, lördag. Gammal countryrockräv som dessvärre spelar samtidigt som The Shins, men om du tröttnat efter en halvtimme på popnördarna kan du byta till altmeister Hiatt.

Nu behöver ju också jag lyssna in mig på några akter och jag rekommenderar starkt att jag tar mig tid att förkovra mig i följande artisters alster för en bättre upplevelse:

* Kurt Vile & The Violators, onsdag. Kvart i fem på onsdag förväntar jag mig stordåd från den här långhåriga snubben. Jag tippar på att jag lämnar spelningen med en mysig känsla och kanske en aning längre hår.

* Daniel Norgren, torsdag. I presentationen står det att den här liraren kompar sig själv med elgitarr, baskagge, virveltrumma, blåshorn och sång. Hur man kompar sig själv med sång ska vi kanske lämna därhän men i övrigt ser det ju väldigt spännande ut på papperet. Han kör 45 minuter. Tur för honom, annars hade han nog fått köra med avbytare.

* My Morning Jacket, torsdag. Har liksom aldrig gett dem chansen riktigt. Mest för att jag inte begripit storheten. Bara de spelar First Light så blir jag glad. I övrigt tar jag på mig kvällsjackan för det lär bli lite svalt vid pass kvart i ett på natten.

* Benjamin Francis Leftwich, fredag. Både Elliot Smith och Ryan Adams nämns i samma andetag som den här 22-årige killen. Missar man att kolla upp honom får man ju liksom skylla sig själv. Jag är lite orolig att jag inte ska komma ihåg vad han heter. Kunde inte nån ha visat honom avdelningen för artistnamn i musikerbutiken?

* Basia Bulat, lördag. Bara den grejen att man är kanadensisk singer/songwriter borgar för hög kvalitet. Taskigt schemalagd dock då hon uppträder samtidigt som både The Shins och John Hiatt.

Bra. Då finns det lite fasta ramar att jobba efter. Popskolan har för övrigt rutat in 31 andra prylar i den officiella appen att se under veckan som kommer. Det blir en svettig festival.