BLOGG #33 - TOMHETEN

Att vara supporter är i mångt och mycket att gå runt och hoppas på att det på nåt vis ändå ska gå. Visst kan vi vinna? Eller åtminstone inte förlora? Klarar vi oss kvar? Kommer vi nånsin gå upp igen? Men allt under 0-4 är ju ändå ett rätt bra resultat osv. Spelar ingen roll vilken sport vi pratar här för de lag som har tagit ett plats i mitt blåvita hjärta agerar för det mesta på likartat sätt och bygger upp en förhoppning för att i nästa genialiska drag sopa undan benen på en och lite subtilt ställa frågan om man verkligen trodde det skulle bli annorlunda denna gången?

16/10 2004, Ipswich Town - Burnley 1-1, PR (23 183)

Bra chans att hänga med i toppen av tabellen. Hemmafight mot mittenlaget Burnley och hyggligt med folk på läktarna. Total dominans av Ipswich genom hela matchen men en nästintill total oförmåga att få in bollen i nätet. Burnley däremot behöver inte ens en chans för att göra mål och länge ser det ut som om det ska bli en tvåa på Oddset. I sista minuten lyckas dock Matt Richards trycka in lädret bakom bortalagets keeper och en gigantisk press under övertidsminuterna följer. Tommy Miller lyckas då med konststycket att med ett och samma skott först träffa ribban och sedan stolpen. Bra puls efter den finishen. Tyvärr inga tre poäng och plötsligt har vi lämnat direktuppflyttningsplats och rasat till fjärde. Så typiskt. Chansen fanns där, men den togs inte och det ska sedermera visa sig bli säsongens melodi.

Jag känner tomhet när vi lämnar Portman Road den där lördagen i oktober. En liknande tomhet som härjar i mitt inre ikväll efter att det där andra blåvita laget i en helt annan sport har svikit våra förväntningar. Ibland är människan inte särskilt intelligent och hela den här supportergrejen saknar för det mesta aktivitet från stora delar av hjärnan, men har hela tiden hjärtat med i ekvationen. Den ekvationen är många gånger inte bra för hjärtat men de där lyckliga stunderna av aledränkt gemenskap, en vinst var femte omgång och lite snygg merchandise, de väger på något märkligt vis upp alla de där hjärtebrytande tillfällena. Enbart för att en är så jävla dum i huvudet att en lyssnar till sitt hjärta.

Men imorgon kommer en ny match och till hösten en ny säsong. Och ointelligensen kommer hålla exakt samma nivå. Vi slutar ju liksom aldrig hoppas.

SE UPP NORRKÖPING!

Först av allt skulle jag vilja understryka att jag inte inte på något som helst vis är bitter. Inte det minsta. Med det sagt vill jag nu, helt pro bono, göra en insats för the city of Norrköping.

Det tycks som om folket i och runt de distansmässigt inte alltför långväga - från Norrköping räknat - städerna Jönköping och Linköping har tappat förståndet en aning. I alla fall de som tycker om att kolla på hockey. Eller så är det så att de möjligen har gömt förståndet och tappat händerna. Så kan det faktiskt förhålla sig, för händerna har vi ju fått för att vi ska klappa med (precis som vi har fått en mun att skratta med), eller hur? Vi ska ju inte skaffa en artificiell klappa och klappa med. Var är det för klappträn som håller på med sånt? Tydligen de som bor i och kring Jönköping och Linköping. Därför skickar Popskolan by Nigge nu ut en varning i riktning Norrköping (samt även lite grann till Nyköping och Söderköping även om ingen av de städerna har nåt idrottslag riktigt på kartan):

Bryt inte mot det här trafikmärket, det blir bara jobbigt för alla inblandade (till den som gjorde den här eminenta bilden vill jag bara säga att jag hoppas du tycker att det är ok att jag lånar den för att så att säga sprida ordet. Om inte kanske jag applåderar dig för din integritet och uppfinningsrikedom med mina bara händer).

Norrköping, kom nu inte och säg att ni inte blev varnade. I'll be there for you om ni behöver stöd.

VÄRLDENS YNGSTE OMEDVETNE ORDVITSARE

Det är skönt när en avkomma vid nattningen plockar upp livsnödvändiga skills i rakt nedstigande led från sin fader.

- Pappa?

- Ja?

- Vajföj äj han den bästa polisen?

- Vem då?

- Polismästajen.

Fatta potentialen i den här ordvitsaren i vardande (även om denna var fullständigt omedveten). Kan bli hur stort som helst.

Idag handlar det mest om nån ramsa som handlar om norsk och torsk (de inte bara rimmar, de förekommer ofta i samma mening). Som fader är det på sin plats med en pedagogisk upplysning.

- Ibland säger man att man torskar om man förlorar. Som att Leksand torskade i lördags.

- Du menaj som att Bjynäs tosjkade?

Vi får bryta här. Det blir med största sannolikhet inte bättre än så här. Ever.

TRE ÄR EN FÖR MYCKET

Vi tittar på hockey. Ni vet sporten med tjockisar som burväktare. Luleå mot Färjestad, dvs helt ointressant match. Dock. När det blir power break klipper de in mål från de andra arenorna när övriga fetlagda målisar med stor iver kastar in puckar till höger och vänster.

- Titta, där är Skellefteå som ska spela mot Leksand på lördag när vi ska dit och titta. Fast idag spelar de mot HV.

- Jaha, spelaj de mot Skellefteå? (bra analys så långt)

- Ja, Skellefteå AIK heter de faktiskt.

- Va? Spelaj Skellefteå mot HV och AIK??! (det börjar brinna till lite)

- Nej, de heter Skellefteå AIK.

- Äj det Skellefteå mot AIK??! (förvirringen är total)

- Nej, det är Skellefteå AIK mot HV.

- ?? (infoga 4-årig hjärna on fire)

- Skellefteå heter AIK i efternamn kan man säga.

- Jaja. (? har blivit !)

Det var väl inte så svårt. Slutanalys följer vid ställning Luleå 2 Färjestad 0:

- Det blij 5-2 till Fäjjestad.

- Jaså?

- Ja. Luleå göj inga flej mål nu.

Sen vänder han på sig i soffan och somnar. Inte så svårt det heller.

LILLÖRDAG PÅ TISDAG. SA DRUTTEN.

Det är lätt att tro att om man missar festen på lördagen kommer det en ny chans på tisdagen (även känt som den nya lillördagen). Antagandet i sig kan med facit i hand betraktas som fullkomligt felaktigt. Festen fortgår men den går inte på overdrive direkt. 

Saker man kan ta med sig trots allt:

* Korv utan bröd medför 5 kronors rabatt. De fick plocka korvbröd från djupfryslagret på botten av Siljan. Jag avstod och sparade en femma. Katjing! Och jag talade inte ens om att jag hade slängt brödet ändå pga mjölbojkott. In your face kiosken!

* Ölintag på en tisdag. Helt normalt vid UK-vistelse eller annat territorium utanför Svea rike. Inomgränses på landsbygden klassas det hela väl som helgerån modell större. 

* Nästan samma antal människor bevistade denna betydelselösa tillställning som kvällens SM-semifinal i Karlstad. Måste ha varit molnigt i Värmland idag. 

* Det var en kille i Rögletröja och en i Hammarbytröja i publiken. De måste fan ha lillördag varje dag. Ölintag är knappast styrt av vilken dag i veckan det råkar vara om man säger så. 

Med ovanstående visdomar vinkar vi hejdå för nu till vår käre vän Allsvenskan och skakar tass med nygammelbekantingen Elitserien. 

I'M ALL SHOOK UP

Leksands IF har precis gått upp i Elitserien och Ipswich Town har precis vunnit med 3-0 mot Leeds och lämnat bottenträsket. I'm all shook up. Återkommer imorgon.

CHOCKTILLSTÅND

Nu är ju inte jag den som vill jinxa något, men det var tydligen en hockeymatch som slutade 3-8 ikväll. Min son har nypt mig i armen så det måste ha varit sant det jag såg. Men ingenting är klart förstås. Jag säger som Jensa Bergenström: "Nja, det ser bra ut". Man vill ju inte jinxa liksom.

Det här inlägget handlar egentligen om tallar.

HALLINDIEHOCKEY - JULGÅRDEN STYLE

Det är inte bara hockeyn som är inne i slutfasen på sin säsong, hallindiehockeyn sjunger också på sista versen av 2012/13. Här är inte heller säsongen över för Julgården.

Lilla Sektionen kör gärna matcherna mellan Leksand och Julgården (har man nån gång kollat sportresultaten kan man kanske lista ut vilket lag han refererar till) nu för tiden. Man kan säga att Julgården är chanslösa i de flesta fighterna. Skulle de göra mål finns oftast giltigt skäl att döma bort målet ifråga. I alla fall om man frågar domaren (=Lilla Sektionen).

Några särskiljande moment i sporten hallindiehockey (det dyker upp nya hela tiden, därav denna uppdatering):

* När som helst blir det paus. Det är givetvis domaren som bestämmer när det är lämpligt att ta paus (se det som en ren sinkadus att Lilla Sektionen och rättskiparen är samma person). Paus i hallindiehockeyn är motsvarigheten till hockeyns power break. Med den skillnaden att när hockeyn tar paus för att visa reklam/dra upp riktlinjerna för det fortsatta spelet i perioden så tar hallindiehockeyspelaren bajspaus.

* Hallindiehockeyliraren har en helt egen teknik när det kommer till att langa iväg ett stenhårt skott, oavsett om det är en handledare, ett drag- eller slagskott. Så snart pucken lämnat klubben kastar man sig huvudstupa rakt in i målet. Bara för att det är coolt.

* Pucken kan inte köpas i färdigt skick utan måste modifieras efter inköp. I korta drag:

1. Köp en godispuck i Tegera Arena.
2. Låt den bli lördagsgodis (när det blir lördag).
3. När innehållet är slukat, sätt på locket och tejpa igen ordentligt.
4. Spela med den tills den går sönder.
5. Köp ny, upprepa steg 1-4.

Här finns alla förutsättningar för sportens spridning och nu är det upp till er att missionera. Julgårdare är också välkomna.

HERE WE GO AGAIN

Vi är väldigt väl förtrogna med hur det här fungerar. Det är inte första gången om man säger så. Processen följer ett antal steg med mer eller mindre samma innehåll, år efter år.

Det hela tar sin början i att man promenerar hem serien i stor stil. Eftersom ishockeyns andraserie är en av då få seriestrukturer som inte premierar sin seriesegrare med befordran till nästa serie så ska det spelas kvalserie mot fem andra lag. Det brukar inte gå bra. Man skulle kunna säga att det brukar gå ganska skitdåligt. Enligt följande mall:

1. Man bygger upp en enorm förväntan om att i år kommer det att gå vägen. Med man menas i detta fall alla som har ett hjärta som klappar för Leksands IF.

2. Det spelas några omgångar och man (se ovan) börjar inse att det kommer att krävas ett smärre mirakel för att det ska bli nån plats på elitserietåget.

3. Det vinns en match och en sjuk förhoppning föds. Om de två lag som leder serien förlorar alla sina kvarstående matcher, motståndarna byter ut målvakten mot en uppstoppad räv och ställer tre backpar från danska division två på isen så kanske det finns en chans.

4. Förlust i nästa match, rullgardin ner. Även ett mattegeni med överkorsad geting i allmän matte från högstadiet inser att det inte ens finns en matematisk chans att knipa en av de två åtråvärda uppflyttningsplatserna.

5. Börja spåna om att det ser bra ut inför nästa säsong. Bara man får behålla de bästa spelarna.

6. Cirkulera och låtsas som att det här kommer ordna sig. Bit ihop. Kom igen. Vi kollar in den där trottoarkanten till sommaren. Det är för jobbigt just nu.

Man kan ju anta rollen som optimist också om man tycker det är lattjo, men nu är det ingen hallelujablogg som bedrivs på det här stället vi kallar Popskolan by Nigge. Dock:
Till syvende och sist älskar vi det där klubbmärket ändå. Det kommer väl en kvalserie nästa säsong, visst gör det?

INDIE I HALLEN

Det kan tänkas att bloggen gett sken av att hallindiebandy och hallindiehockey är lite samma sak. Ingenting kunde vara mer fel förstås. Sen när blev indiebandy och indiehockey samma sport? Skillnaden må bara bestå i att den ena sporten spelas med ihålig boll och den andra med likaledes ihålig puck, men det är ändock en skillnad att ta fasta på.

Lika men ändå inte

 

Den som definitivt har koll på detta är naturligtvis Lilla Sektionen.

 

- Jag är Sverige! (LS)

 

- Vem får jag vara då?

 

- Du får vara Leksand!

 

Wow, här har man tydligen blivit uppgraderad under bortavaron i Afrika. Men sen slår det mig. Vi spelar med boll. Hur bra är Leksand på indiebandy? Snabb googling ger för handen att herrarnas seniorlag ligger i division 5. Ni har just bevittnat hur uppgradering blir degradering på enklaste vis. Vi byter till puck.

 

- Jag är Leksand! (LS)

 

- Vem får jag vara då?

 

- MORA!!

 

Det vore väl puckat att tro nåt annat. Tack för kaffet.

ANY GIVEN FRIDAY

Vad är väl en fredag? Arbetsveckans sista dag, kanske en VAB-dag, en dag att gå till frisören, en dag att lämna in bilen på verkstan eller en dag att åka och kolla på hockey. Ibland kanske allt på samma fredag.

Det börjar inte riktigt som det var tänkt. Lilla Sektionen har smet i de rödfärgade ögonen och måste tas hand om. En liten lucka mitt på dan får farföräldrarna rycka in medan hårmanen och bilen båda lämnas in för uppfräschning. Årets mest överraskande välkomnande hos vikariefrisören:

- Ta av dig kläderna så kör vi igång.

Hon verkar jobba lite annorlunda än min ordinarie frisör. Men alla har vi ju våra egna metoder. Från klipperi till verkstad med den svarta bilen som behöver lite kärlek och vård. Tillbaka hem till småsektionerna och leka, spela kort och softa i största allmänhet med dem innan kvällens begivenhet med Leksand och Djurgården i huvudrollerna tar vid. Upphämtning i hemmet för att tillsammans med åtta övriga styra kosan mot Dalarnas hockeymecka. Dagen till ära står en känd revisionsfirma för fiolerna och det är ju alltid trevligt att bli representerad. I minibussen bjuds det - som sig bör - på öl. Och inte vilket öl som helst utan Falcons julöl. Lite tidigt, lite sent eller nåt sånt. Lite fel i tid hur som helst, men icke desto mindre gott. Efter några kringelikrokar lyckas vi komma fram till Leksand en man kort då kistan på en av snubbarna i sätet längst bak ballat ur big time vid kisstoppet på Preem-macken i Falun. Dålig start.

Inne i logen engagerar min gamle kursare Mr Revisor halva personalen i att hitta en korkskruv för att få upp ett par pavor vin till maten. Det hade varit till fromma för både honom och servitörerna/servitriserna om han hade uppmärksammat skruvkorken från första början istället. Enkel vinregel: finns det skruvkork behövs ingen korkskruv. Man får vara bra korkad för att inte fatta den enkla. Efter mat och trevligt snack blir det så en fartfylld hockeymatch som Leksand håller i taktpinnen för. Dessvärre kommer de ur takt och misslyckas med att bärga de tre poäng de borde ha kammat hem. Istället blir det en tvåpoängare efter vinst i sudden. Tyvärr får några oklyftiga människor med sympatier hos laget från Stockholm för sig att det vore en bra idé att bege sig in bland sittplatspubliken på minst två olika läktare för att köra en högerjabb eller två. Såna neandertalare får mig alltid att tänka på en särskild chokladdryck som på pricken etiketterar de här snubbekompisarna. Och jag tänker inte på Oboy. Men man ska inte ha för höga krav på ett gäng som har som paradnummer att sjunga "En jävla massa bönder" från läktaren. Fyndigt värre.

Efter avslutad match rör vi oss söderut igen och diskussion uppstår med Mr Revisor, Riko och Pontiac om huruvida vi ska gå ut och framför allt var. Mr Revisor ska ha hela släkten på besök efterföljande förmiddag och väljer att fortsätta hemåt medan jag slår följe med Riko och Pontiac till Borlänge för att undersöka utelivet en fredagkväll i oktober. Vi börjar med att glida in på S1 på Stationsgatan, en trappa ner från legendariska Bolanche (en gång i tiden refererat till som Brage eller Hotell Brage där mina paranteser i slutet av 60-talet träffades för första gången. För mer info om just den händelsen hänvisas till andra källor, jag har inget mer att tillägga om det lämpliga /olämpliga i att träffas på ett sånt ställe. På 60-talet.) Här träffar vi på en koncerncontroller som också råkat vara toastmadame tillsammans med mig på ett bröllop förra året (jag var toastmaster kanske är bäst att tillägga). Hon har många meter humor i kroppen den kvinnan. Hennes man är också en rolig figur. Fast med armen i gips (vilket i sig är lite roligt beroende på vem man är och hur man ser på hela grejen) till följd av en enduroolycka. Jag tycker det verkar bekant det där med gips som ett resultat av att ha utövat enduro varpå hans fru påminner mig om att han bröt benet i vintras. När han körde enduro. Jag är faktiskt böjd att hålla med henne om att 45-åringar inte borde hålla på med dylika aktiviteter. Men han måste ju komma på det själv, som hon säger. Absolut, säger jag. Men frågar du mig verkar det mer sannolikt att han kommer bli endurons svar på Posa Serenius. Hon har varit på after work och gipsmannen har hand om barnen. Med tanke på att klockan är elva kan det vara en av historiens längsta AW, såvida det inte var en väldigt lång arbetsdag vill säga. Med informationen om att den gipsade har ansvaret för kidsen känns det en smula överraskande att hon pekar in mot ett annat rum och säger att där inne i gubbrummet sitter han. Kul för honom liksom, men avkommorna då? Hon verkar lite osäker på hela arrangemanget där, men verkar ha tillräckligt förtroende för att han har ordnat det på något vis. Jag undrar lite försynt om han kanske har dem i gipset? Det har han ju inte förstås, dum fråga. Det skulle klia nåt alldeles vansinnigt med två ungar under gipset.

Kvällen catch phrase: Tjänna! Bartjejen har uppenbarligen också kollat på Partaj och stämmer in i tjännandet. När vi har skojat ur oss under en kvart kliver en äldre herre iklädd Leksandströja och kör öppningsreplik (utan ironi eller sarkasm utan bara gammal vanligt hederligt bonnigt dalmål): Tjänna! Tjejen i baren ropar i vår riktning: Hörde ni??? Jo, vi hörde. Fast även om vi är en smula berusade har vi tillräckligt med skam i kroppen för att inte driva med en stackars genuin leksing. Tjänna!

Innan det är dags att dra vidare till nästa ställe står en bekant till controllern och säger till mig att jag ser bekant ut. Det beror ju på, säger jag, om vi är bekanta för du ser banne mig också bekant ut. Det är som bekant förvirrande när nån säger att man ser bekant ut och man själv tycker att denne någon också ser bekant ut. Det visar sig att vi inte är bekanta, men att han faktiskt varit hemma hos oss för ett antal år sen. När han köpte min Suzuki Baleno. Han berättar att han var sjukt nervös. Konstigt, det har jag inget minne av faktiskt. Balenon har för övrigt lämnat jordelivet, till synes följande något mindre lämpligt ingrepp från ovan nämnde bekant till controllern. Det låter som om han är den direkta orsaken till att Balenon vikt in kepan. Men innan dess gjorde den jobbet, försäkrar han.

När S1 stänger går man tydligen till ett ställe som heter Liljan, så det är precis vad vi gör. Intressant plejs. 150 spänn för att ens komma in (pga dåligt rockband som visat upp sin retropudliga hårdrock i melodifestivalen) och sen är det bara att beställa in starka drycker. Det är oerhört trevligt där inne, men strax efter två bestämmer vi att det är nog. Mot hemmen. Riko hoppar på en buss medan jag och Pontiac haffar varsin taxi. Det är ju sånt man gör any given Friday liksom. 02.34 släpps jag av i Stråtenbo. Any given Friday var det va?

MYCKET SNACK OCH LITE HOCKEY

För den som någon gång haft med sig lite yngre sektioner på fotboll eller ishockey är det kanske ingen överraskning att det som för oss vuxna är själva huvudeventet har en ytterst underordnad betydelse för människor som mäter in på under 1.30 och inte har passerat sex års ålder. Det är lätt att börja tänka i banor om fem-i-topp av sidosysslor som man kan engagera sig i under tiden en hockeymatch spelas av, till exempel ett näst intill utsålt siljansderby. Inte heller är det så svårt att sätta dem på pränt:

Lilla Sektionen:

5. Se en banderoll med hockeyspelare på (Jensa Bergenström i detta fall) som hänger strax till vänster och ovan om ingången till supportershopen. Största jublet ikväll från brorsan.

4. Köpa smörknivar i shopen. Just grejen att få fria händer att välja nåt som inte kostar skjortan, men som ändå skulle kunna betyda en tröja eller en keps. Då väljer han ett tvåpack smörknivar i plast. Kvalitetsmedvetenheten hos en 3-åring är förbluffande.

3. Äta godis. Om det fanns något världsrekord i att äta upp fruktisarna i en sån där hockeypuck så är det slaget nu. Ungefär som när Usain Bolt slaktar rekord.

2. Kallprata lite med uniformerad polis. Få saker gör Lilla Sektionen så glad som när någon tilltalar honom och är det en polis med mössa, pickadoll och hel utstyrsel i övrigt är dagen gjord. Han ser ut som om han mött Dalai Lama.

1. Ismaskinerna. Vi snackar Zamboni-knarkare av stora mått. Före, i periodpauserna och innan straffläggningen. Rena happy hour. Först var vi tvungna att bevittna några minuters spolning innan hockeypuck med godis kunde inhandlas. Säger rätt mycket om betydelsen av Zamboni för Lilla Sektionen. Han skulle kunna bli nästa Spol-Jansson.

Själv kommer jag på mig med att förbanna det faktum att klubben inte har öppet i kiosken på C-sektionen så vi är tvungna att gå ner två trappor och ställa oss i en gigantisk kö för att småsektionerna ska kunna lägga rabarber på varsin hockeypuck med sötat innehåll. Men vad kan man begära för 275 kr i inträde? Lite mer än en stängd kiosk tycker jag, men det är ju bara lilla jag det. Det finns ingen fem-i-topp för fadern, men Systersektionen:

5. Utföra akrobatiska övningar på 275-kronorsstolen och hiva sig upp i ledstången som sitter fast i anslutning till nämnda stol. Gärna samtidigt som medförd flagga frenetiskt viftas i ögonen på stolsgrannar ovan- och nedanför den egna stolsraden.

4. Patrick Hersley gör mål på straff. Herregud, jubel av faderkaraktär. Hon kan bli nåt i supporterväg den här sektionen. Om hon bara håller sig borta från hockeyspelarna ska jag stötta hennes supportergärning fullt ut. Så länge hon inte får för sig att hålla på Mora eller Brynäs förstås.

3. Skrot-Nisse. Den här grejen när man precis messat till Fru Nygårds hemma i soffan att det har varit tåliga barn så långt och jinxat hela kvällen så hinner det naturligtvis bara gå några minuter av tredje perioden innan mantrat "Jag vill hem" dyker upp. Det är då varje rutinerad supporterpappa fiskar upp en bok med Skrot-Nisse ur den medhavda axelremsväskan. Basic parenting egentligen, men lätt att glömma om man är nybörjare. Vi är inte nybörjare.

2. En ryggsäck från supportershopen, lika liten som en ordinär manbag. Man måste ju ha något att visa upp i skolan, som hon säger. Jag gillar hur hon tänker.

1. Godis. Det välutvecklade och intrikata sätt som hon långsamt äter sina fruktisar och samtidigt har koll på att Lilla Sektionen smäller i sig sina som om hans liv hängde på att minst tio stycken hela tiden måste finnas i munnen till dess att hockeypucken ekar tom när man skakar på den. Det är inget tvivel om att godiset innehar en hög placering på listan, men riktigt säker på att det är nummer ett kommer först när vi är hemma och frågan om vad som var bäst ställs varpå ett svar ljuder snabbare än kvickt: Godiset!

I det perifera kunde vi konstatera att det blev 2-2 efter tre perioder och förlängning varefter de onämnbara i röda tröjor avgjorde på tombolatävlingen de kallar straffar. Fast det var väl inte hela världen. Bisysslorna höll ju världsklass idag. Gott så.

Spoiler alert - den blev inte mål på den här straffen

BESVIKELSEN NI VET. DEN BESVIKELSEN.

Bland det värsta med att gilla fotboll och ett lag, eller varför inte ett landslag, är när dessa inte riktigt motsvarar ens förväntningar. Eller till och med när man inte har några större förväntningar och ens värsta farhågor besannas. Då är det väldigt lätt att bli besviken. Motsatt vad många tror är det ingen återkommande besvikelse som dyker upp när nån som ska vakta en stolpe inte tar sin uppgift på allvar, det är en undantagsbesvikelse och i just detta fall en underordnad besvikelse. Om du som läser det här inte riktigt förstår omfattningen av det här med DEN BESVIKELSEN ska jag försöka illustrera det hela med följande mer eller mindre lyckade metaforer:

5. När du tar en hasselnöt, knäcker den rackarn och hittar en skrumpen ärta. Knäckande besvikelse. Gör fem i rad och du får en känsla av DEN BESVIKELSEN.

4. När man tror att man har packat med sig en jävla fryntlig skinkmacka till förmiddagsfikat och väskan bara är full av svettiga träningskläder och en veckogammal rutten banan. Nu börjar ni fatta va? Toppa med sen lunch och det blir riktigt grinig stämning. Ens arbetskamrater får en gnutta feeling för DEN BESVIKELSEN.

3. När man under typ 7 års tid tror att den här säsongen går Leksands IF och Ipswich Town upp i Elitserien/Premier League och lika fåraktigt varje vår besviket konstaterar att man var fel ute igen. De som inte håller på Leksands IF och Ipswich Town brukar väldigt respektlöst kalla hela den här företeelsen för Den Stora Glädjen. Jag är väldigt besviken på de personerna. Lite grann som DEN BESVIKELSEN.

2. Den här grejen när en 3- eller 5-åring tror att uttrycken om en timme/ikväll/imorgon/nästa vecka/insert valfri tidsrymd är NU. De ögonen och de suckarna är inte långt efter DEN BESVIKELSEN.

1. Den här grejen när man tror att man har vunnit en resa med hotell och matchbiljett till VM-finalen i fotboll, men blir meddelad att man hamnat på fjärde plats. Vinnare: de tre första. Att det förmodligen var riggat var ingen tröst. Toppas endast av DEN BESVIKELSEN.

Med du menas i det här inlägget du och med man menas jag, ok?

ATT VARA GUDFAR

Folk påstår att det är knepigt att vara förälder och det är jag ju inte den som säger emot. Men har ni provat att vara gudfar eller gudmor? Eller gofarr som min gudfar säger (på bred skånska that is). Jag tycker att jag har hygglig koll på den unge herrn ifråga, men ibland går det långt mellan gångerna som jag ser honom. Inte är jag särskilt bekymrad över detta faktum då han uppfostras av min syster och hennes omdömesgille sambo. Men. Det verkar hända saker när man minst anar det. Han fyllde sju igår och idag är det kalas för honom. Hur mycket hinner hända på några veckor? Berättar han inte allt för mig? Öhh, nej det gör han inte.

Några viktiga punkter för en gudfar skulle kunna vara att styra in pojkvaskern i fåran där man gillar sport och håller på fina fotbollslag som Ipswich och svenska landslaget, hockeylag som Leksands IF samt att man bör tilltala sin gudfar med yttersta Respekt. Det verkar som om det finns en hel del jobb att göra här:

När vi anländer är han och hans yngre bror klädda i svenska fotbollslandslagets fulla mundering med enda skillnaden att herr gudson också har sproilans nya målvaktshandskar. Mycket bra så långt, gå i sin morbrors fotspår. Han har alla möjligheter att bli bättre än sin gudfar om man säger så. Han vill gärna träna sina färdigheter och jag får agera målvaktstränare. Jag är riktigt stolt över den här lille burväktaren i vardande. Han upplyser om att jag inte ska slå några bredsidor så som hans mor gör. Ytterst pinsamt förstås. Vi enas om att skicka iväg henne på vristskottsträning till sommaren. Som en god gudfar meddelar jag att han går i mina spår. Det vet han förstås redan eftersom hans bredsidande mor informerat honom om detta faktum. Allt går enligt plan ända tills han lämnar kommentar om min förmåga som utespelare: "Du har inte spelat ute så mycket va?". Bra iakttagelse, men lite brist på respekt för mitt fotbollskunnande får jag nog lov att säga.

Det ropas på fika och vi tar oss upp på övervåningen för tårta och kakor. Placerade mitt emot varandra vid fikabordet talar han om för mig att han håller på England i EM. Lite oklart varför han fortfarande har svenska landslagsdressen på sig. Han uttrycker sitt stöd för de brittiska med sådan självklarhet att jag blir en smula stolt igen. Det är ju utmärkt att han har sån integritet och kännedom om världen redan vid en så ringa ålder att han går emot strömmen. Respekt. Sen släpper han bomben som får oss att tappa hakorna och nästan önska tillbaka presenterna han fått. "I hockey håller jag på Brynäs". Men va fan. På riktigt alltså. Kan man inte ens vända bort blicken förrän nån yngling vid namn Gustav förvrider huvudet på honom och får honom att tro att det är ok att gå runt och säga att man håller på Brynäs? Hela den samlade hockeyexpertisen talar klarspråk och informerar om det lämpliga i att hålla på Leksands IF (och förstås det direkt olämpliga i att hålla på ett lag från Gästrikland). Jag får ta på mig en stor del av skulden här. Den gångna säsongen hade jag i tankarna att han skulle få åka med oss till Tegera Arena, men det blev aldrig så. Jag inser nu att det är ett av mitt livs största misstag. Och tänker att det här trasiga får vi laga och erbjuder att ta med honom nästa säsong. Responsen blir omedelbar och icke önskvärd: "Jag tänker aldrig åka till Leksand och kolla på hockey". Ok, jag tar på mig en del här. MEN FÖRÄLDRAR, hur gick det här till?! "ALDRIG!", lägger han till för att cementera det hela. Nåja, han har ju en bror också. Inte min gudson, men senast jag kollade så kan man lånbytas.

Den yngre vill också lira lite boll. Han har tidigare förklarat för mig och sina kusiner (a.k.a mina barn) att det inte går att köra legotåget pga att "Vi har mosat tågen. OCH INGEN VET VARFÖR!!". Nehej. Hans mor kan dock upplysa mig om att bröderna upprepade gånger raserat det hon byggt upp. Bra markering att mosa tågen tänker jag. Nu får jag agera målis (han har förmodligen blivit varnad av sin bror för mina bristande utespelarkunskaper) och han skjuter som om det inte fanns någon morgondag. Kort därefter kör han en mycket inlevelsefull illustration av vad som händer när man får ett hårt skott i skrevet. Eller pungen som han själv beskriver det. Han har ett bra ordförråd för att bara vara fyra. Jag hyser visst hopp här. Han har potential för att bli Leksandssupporter. I övrigt är de båda på rätt spår med varsin Ipswich-lagbild på väggen (och ett antal matchtröjor i garderoben), sina landslagsutstyrslar och allmänt trevliga sätt. Åtgärdsplan enligt följande:

* Ta med gänget på hockey nästa säsong. INTE till Gävle.

* Köpa nåt från Leksandsshoppen. Kanske bara till den lille för att få den store att inse att det här är the shit.

* Skjuta vristskott på honom. Komma här och säga att det märks att ens gudfar inte spelat ute. Lite mer respekt än så kan man väl kräva?

* Skicka modern på vristskottsträning. Finns det några närliggande läger tro?