VISST MÅSTE MAN HA ETT UPPSÅT FÖR ATT RÄKNAS SOM STALKER?

Jo, jag vet att man inte ska skoja på lattjo när det gäller stalking men vi menar inget illa bara för att vi har sett honom i Falun, Borlänge, Falkenberg, Hammenhög och Avesta. Vi gör inte det Fru Nygårds och jag. Men det är mycket möjligt att han börjar undra lite smått vad vi är för filurer.

Nu är det inte så att vi är Maj-Britt, 57 från Hallstahammar som har sett Sven-Ingvars inte mindre än 2183 gånger (hon finns inte på riktigt, men ni fattar grejen) och har sjutusen selfies med Sven-Erik Magnusson (han finns tydligen på riktigt). Men vi har varit närvarande på spelningar inför ca 25 personer och det blir ju lite mer intimt och därmed svårare för en stalker att gömma sig (maskera sig är inte heller en skitbra idé för man sticker så lätt ut i Björnligan-mask i en liten pub med två dussin omaskerade svennebananer). Nu kanske föremålet för vår beundran inte alls uppfattar oss som förföljare och då har han ju faktiskt förstått saken rätt. Vi gillar ju bara hans låtar och sättet han framför dem på.

Nu har han släppt nytt album som han till stor del finansierat med sina besparingar. Väldigt coolt om man frågar mig. Satsar järnet och åker till staterna och spelar in plattan med såna proffskillar som lirar i Midlake och kommer ut på andra sidan som Basko Believes. Det är vår Johan Örjansson det. Snart kanske han får lite fler fans med stalkertendenser. Det är han värd. Vår Johan som vi ska se på lördag igen. Bara 2175 gånger kvar till Maj-Britt-status.

EN LISTA TILL

Den häringa bloggen höll väldigt låg profil i slutet av 2013 och en icke avsedd följd av detta var bland annat att det uteblev en lista eller två. Men den kan man ju åtgärda på 2014 tänker jag.

2013 var året när Peace & Love packade ihop och tackade för sig, åtminstone i den för stora kostym som den skaffat sig de senaste åren. Således föll en hel del härlig live-musik bort och som landsbygdsboende familjefar blir det inte mycket livs levandes musik i övrigt. Men. Några gig hinns det med. Och fem fina i kronologisk ordning måste listas. Måste, I tell you!

DEPECHE MODE

En skulle väl ha sett den här gigantiska elefanten i skarven mellan 80- och 90-tal om det skulle varit nåt att skriva hem om. Och på nåt annat ställe än Globen. Men det var ett rackarns drag i Violator-numren. Snygg inramning också.

JOHAN ÖRJANSSON

I sällskap med Fru Nygårds på Stålboms Konditori i Falkenberg. Denna halländska urkraft. Må han nå berömmelse i sin nya skepnad som Basko Believes. En man som vet hur man trollbinder från scenen.

LINDI ORTEGA

En konsertupplevelse nästan i klass med Wilco på Cirkus för några år sen. Det vill inte säga lite det. Tillsammans med Champagne James Robertson var det magi inne på Södra Teatern. Den som har chansen rekommenderas starkt att infinna sig på Pustervik i Götet 16 februari eller kvällen efter på Kägelbanan i hufvudstaden. Väl värt entrépengen.

ISRAEL NASH GRIPKA

En americanaman med band i två ihopbyggda tipitält. Vad kan gå fel med det? Inte mycket. Brottartung snubbe in so many ways.

HÅKAN HELLSTRÖM

Sent överkommen biljett visade sig vara vinstlotten med stort V. Energin. Spelglädjen. Låtarna. Bra snubbe med fantastiskt band. Han har blivit hyllad nog, men låt oss hylla honom lite till. Heja Håkan!

För att säkerställa en lista även för 2014 finns ett par spelningar inbokade, båda med Indochine. Första i Bryssel, andra i Paris. Att jag ser fram emot dem är ett understatement. Vi får se om det blir lika stora stunder som i fantasin.

BASKO BELIEVES

Vad gör man om Johan Örjansson inte är ett funktionellt artistnamn och det står en utlandspromotion står för dörren? Skaffar artistalias som Basko Believes förstås. As you do.

Igår bevistade jag och Fru Nygårds hans spelning i sin hemstad och satt där och återigen förundrades över denne teddybjörn i stuprörskostym garnerad med en sångröst av monumentala mått. Grät en liten skvätt gjorde vi båda två fast på olika ställen. Då kan man vara tämligen säker på att det som framförs berör.

I en trädgård tillhörande ett konditori framförde han sina låtar och berättade om sitt spännande projekt där han fått samla sånger från sin produktion till dags dato på ett album som släpptes i Australien i förrgår. Precis. Down under. Någon eller några tror starkt på honom där på andra sidan jorden och vill satsa på honom. Så pass att han även varit iväg till det stora landet i väster och spelat in nästkommande nya platta. Med långsamma melodier berättade han. Hans far hade frågat om de verkligen skulle hålla så lågt tempo. Det vore ju bra med någon som man kan klappa takten till. Han berättade storyn på pappans dialekt med kärlek i rösten. Det var fint.

Efter konserten släppte han ut ett dussintal skivor på scenkanten med enbart Australien- och Nya Zeeland-distribution och eftersom vi satt längst fram gjorde jag mitt snabbaste ingrepp under min livstid hittills pga först till kvarn och kastade mig fram och lade tassarna på en av dem. Varpå vi gick och pratade lite med honom (som vi envisas med att göra när vi sett honom spela) och fick varsin kram. Vuxna människor alltså. Signerade plattan gjorde han givetvis. Såna är vi. Nu håller vi tummarna för att det går bra för honom och att han får det erkännande han förtjänar. Men Basko Believes? Nåja, framtiden får utvisa lämpligheten i det namnet.

BOOT SALE - DUTCH STYLE

Ni vet den här prylen när man sitter på en av stans restauranger för att inmundiga lunch och det plötsligt utanför fönstret svänger upp en holländsskyltad bil på trottoaren. Nej? Låt mig då lite kortfattat berätta hur det funkar.

En holländare (kan förstås bytas ut mot valfri nationalitet, men är kärran skyltad med NL kan man utgå från att det är en nederländare) kliver ur ekipaget och kliver in på stället, letar reda på chefen, drar ut densamma på trottoaren och öppnar bakluckan på kombin. Typiskt holländskt beteende (andra kända fasoner är ju att dricka Heineken, åka skridskor i skenande fart och envisas med att klä sig i orange) som nu även nått Sverige. I bagageutrymmet ryms så en utsökt samling köksgeråd som försäljs genom så kallad uppsökande ambulerande verksamhet. Den här snubben ligger inte på soffan och väntar på att affärerna ska komma till honom om man säger så. Vill man bli av med bilen från trottoaren tjackar man nya traktörpannor eller ringer bärgarn. Simple as that.

Det är så klart så här det ska gå till. Nästa vecka sladdar han helt obekymrat in på krogtrottoarerna och kränger Heineken, Amstel och Bavaria.  När han har skickat på dem en pall med bira kastar han förstås med en teflonpanna eller två. Holländsk boot sale, snart på en trottoar nära dig.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 45

16. JOHAN ÖRJANSSON LIVE - JOHAN ÖRJANSSON

Att stå på en fritidsgård som vuxen man och vänta på den nyupptäckta Israel Nash Gripka och inte veta vad det är för en gök som kallar sig Johan Örjansson. Vad är det för namn? Och framför allt, vad spelar vederbörande för musik? När han och hans band väl uppenbarar sig och avslöjar sin grej är det kärlek vid första öronträffen.

Hur kan man inte älska den här mannen?

Orup har i någon intervju hävdat att det går inte att älska musik som man upptäckt efter 25 års ålder på samma sätt som den som varit en stor del av ens liv före den åldern. I sak är jag beredd att skriva under på detta även om det för mig förmodligen handlar om en åldersgräns vid 30 snarare än 25. Den där spelningen inför vuxna män - samt en och annan kvinna - på fritidsgården som inte serverar alkohol till vare sig publik eller artister visade sig vara det berömda undantaget som bekräftar Orups regel. Vid ålder 39 knockas denne man som kallas jag av en snubbe från Falkenberg och hans sjukt tajta band med ett pärlband vackra låtar som slår undan fötterna och lämnar mig i fullständig glädjechock. På fläcken. Efteråt säljer de sina plattor och jag fastnar för en liveinspelning från Falkenberg som de gjort bara två månader innan. Den kommer direkt från pressarna och även om det är mindre än ett år som den införskaffades har den rullat så så många gånger i den svarta bilen. Nobody’s Gonna Follow You Home har ljudit de där sista fem minuterna innan arbetsdagen tagit sin början för att få den där sista peppen inför dagens uppgifter. Den här fina saken, precis som många av de andra fina numren, pekar på vilken fantasisk liveakt Herr Örjansson är. Med eller utan band. Det är inget hittepå. Sedan i mars har jag sett den här mannen framträda en handfull gånger. Två ggr med band och tre på egen hand enbart med gitarren som sällskap. Och ett par nordamerikanska snubbekompisar förstås.

För att sammanfatta liveupplevelserna något: En fritidsgård i Falun, den minsta scenen på Peace & Love, i en trädgård i Hammenhög, ett par låtar på Bolanche med tillhörande trevligt samtal efteråt samt en kursgård utanför Avesta. Stalkervarning. Men den här killen måste man uppleva live, det bara är så. Hans låtskrivartalang och hans uppenbarelse i kombination med den där rösten. En pil rakt i hjärtat.

Fyra studioalbum med sköra, fina bitar, svängiga saker och en sammanhållande linje som binder samman dem som helheter. Utanför Falkenberg med omnejd närmast okänd. I samma område en mindre celebritet. Som det brukar kunna vara på mindre orter. Ibland av en uppenbar anledning men vid andra tillfällen helt oförklarligt. I detta fall tror jag det är tämligen uppenbart att det inte finns någon uppenbar anledning till varför det förhåller sig så. Det är dessvärre helt obegripligt att han inte slagit bredare. Men den som kämpar på och hänger i kommer få breaket. Det måste vara så.

Om bara Fru Nygårds ger sin blessing fortsätter stalking light till sommaren och drömmen om att se gänget på hemmaplan blir förhoppningsvis verklighet. Och du Orup, hoppas du blir slagen av samma häpnad trots din ålder. Hoppas verkligen.

ATT VARA ETT SKATTEFORMULÄR

Möjligen antyddes att marknadsföringen för Triple Troubadours var aningen undermålig i ett tidigare inlägg här på Popskolan genom att märka den som sugandes en ankas genitalier. Det hade varit mer rättvisande att etikettera själva stället med den titeln. Med den skillnaden att det suger elefantpung.

Det är bäst att kolla så att saker är som de verkar vara. Då kan man till exempel ringa en älskvärd dam och fråga hur det var med den där saken när trippeltrubadurerna skulle kliva på. Samtal i sammandrag:

- De börjar spela nån gång efter kl 22. Förmodligen vid halv elva eller så.

För att ytterligare förstärka vissheten om starttid hör sig E (från E&E om någon minns från P&L) och även hennes man M för genom att både maila och ringa. Mailsvar innehåller information om att man kan gå på after work. De har tydligen en policy om att man inte kan boka bord. Däremot kan man betala 60 pix och för den lilla pengen äta tacos och dricka en öl. Ytterligare info talar om att de som ska spela går på efter kl 22 nån gång. E:s telefonsamtal med ytterligare något stjärnskott på stället ifråga leder fram till att yttermera underbygga starttiden till efter 22.

Vi, jag och Fru Nygårds, samt E&Ms sällskap (inklusive E2) har sett fram emot den här konserten ganska länge. Då vill man inte gärna missa något av den. Det vore ju synd om informationen som vi fått (i tre olika tappningar men med samma grundläggande tidsangivelse) inte skulle stämma. Ankomst vid 21.30 och en stängd dörr på stället. Låst närmare bestämt. Öppnar 22 informerar två herrar på en parkbänk mittemot. Går och tar en öl och en Ramlösa på systerstället downstairs. As you do. Får mess kl 22.03 från E&M om att de (trubadurerna) redan är igång och spelar. Klockan är förvisso efter 22, men det här verkar minst sagt mysko.

Ni vet besvikelsen när man missar nåt man sett fram emot länge? Kanske någon har haft mardrömmen om när man kommer till en spelning eller en fotbollsmatch och den redan har börjat eller kanske till och med avslutats. Läskig dröm. I verkligheten blir det en oerhörd känsla av besvikelse. Lite info från personalen i entrén (som vi för övrigt skeppade över 140 spänn till för att komma in):

- Alltså, det är några som har spelat på after worken. Men dem ni ska lyssna på börjar nog lite senare.

I retrospekt synnerligen märkliga ord. Låt oss återkomma till det.

När vi kommer upp till gänget håller de tre mycket riktigt på att spela för fullt. Det visar sig att de spelat sedan kl 21 och uppenbarligen kommer från nån annan tidszon. Den besvikelsen. Och den där älskvärda damen. Inte så älskvärd längre.

Vi hinner se två låtar var av Johan Örjansson (som är orsaken till att vi är där) och Joe Nolan medan Chet O’Keefe drar av fem-sex stycken. Arrangören, som inte har nåt med själva stället att göra, förklarar deras upplägg och det finns inget dåligt att säga om att man börjar tidigt för att inte bli så sena på vardagar, men det finns en hel del mindre bra omdömen att frigöra vad gäller att förmedla det till den potentiella publiken. Att ha ett event i sina lokaler och inte ha någon som kan tala om den korrekta starttiden är ju bara löjligt inkompetent. E&M med sällskap dra hem igen och vi kan väl lämna debaclet med detta och gå vidare till hur Fru Nygårds till viss del reparerade skadan.

Vingklippt och skadeskjuten pratar hon med Johan Örjansson några gånger och tar sista gången modet till sig att be honom hänga hos oss en stund i utbyte mot en drink. Han går ut och tar en cigg med Nolan först, men kommer tillbaka, slår sig ner hos mig och Fru Nygårds och ber ytterst ödmjukt om en liten amerikansk virrepinne. Han med den, Fru N med en öl och jag med ett glas vatten. En väldigt fin avslutning på kvällen med ett ytterst trevligt samtal med en utomordentligt ödmjuk man. Mer än så blir inte redogjort för här. Det tar vi med oss i våra hjärtan, Fru Nygårds och jag. Till nästa gång vi ser honom nån gång i framtiden.

Avslutningsvis en ursäkt för de fula orden med djuranknytning i inledningen av texten, men de var nödvändiga för att på något vis beskriva den totala kompetensbrist inom informationsområdet som det där stället sitter på för tillfället. Och de där som vi ville se enligt tjommen i insläppet, vad hände med dem? Tja, inte kom det några fler och spelade senare. Men tjommen stod kvar i insläppet när vi gick därifrån strax efter midnatt. Han står nog kvar där fortfarande om ingen sagt åt honom att gå hem. Möjligen ackompanjerad av den före detta älskvärda damen.

ATT RINGA TILL BORLÄNGE

Ett litet telefonsamtal till ett ställe som ligger i en närliggande stad:

- Hej, jag heter Niklas. Jag undrar lite om imorgon kväll vad som gäller med inträde, när de kör igång och lite så där (lite vag avslutning, men jag lämnar öppet för mer info än jag frågar efter).

- Häj (borlängemål in writing om ni undrar). Duuu, jag vet inte faktiskt (svårt att få fram i skrift, men den meningen samt efterföljande från den som svarade i telefonen på andra sidan bör också läsas på borlängemål för bästa effekt).

- Ja, alltså jag har ju försökt att få fram information på er hemsida men den är en smula under konstruktion kan man säga. Det enda som står där är att det börjar 20 och håller på till 24, stämmer det tro?

- Jo, från 20 är det inträde. After work börjar kl 16, men det går inte att boka bord så det är först till kvarn som gäller (eller gällä som man säger i Borlänge).

- Jaha, men när går trubadurerna på då? (så dåligt att fråga efter trubadurer som om det vore några lägereldscasanovor som är på turné, men kallar man turnén för Triple Troubadours så blir det lätt så).

- Dä vet jag intä. Om det är nån trubadur så börjar han väl nån gång, tja, mellan fyra och åtta kanske.

- Nej, alltså de som ska spela är tre stycken som är ute på gemensam turné. Vet du när de går på och vad det kostar?

- Nä, men after worken är ju väldigt populär så det går inte att boka bord till den (vänligen notera att det inte går att boka bord till after worken).

Nu kanske det verkar som om damen ifråga inte faller mig i smaken på något vis, men hon verkar högst älskvärd. Vill bara skjuta in det. Däremot verkar hon lika påfallande dåligt informerad som uteställets hemsida.

- Ok, men finns det någon man kan maila till eller prata med som har lite mer information kanske?

- Nä. Men jag kan ju ta reda på lite mer tills imorgon så kan du ringa tillbaka på förmiddan.

- Det låter bra, jag slår en pling imorgon.

Sen lägger vi på och jag måste medge att jag är en aning beklämd över att tre lysande akter (eller två i Chet O’Keefe och Johan Örjansson. Joe Nolan har jag för dålig koll på, men utgår från att han håller hög klass) stoppas undan så att ingen kommer dyka upp på det där stället i en stad nära där jag bor imorgon kväll. Det är inte bara brister i utskänkningslokalens marknadsföring utan de här tre snubbarnas agenter verkar suga ankballe inom marknadsgebitet. Därför drar jag mitt strå till stacken och gör reklam till säkert ett helt dussin med människor som orkar läsa hela vägen hit. Konsensus:

Imorgon kl 20 (tidigast, men om du kommer tidigare kan du gå på Super After Work, dock utan bordsgaranti) blir det tre singer/songwriters som heter Chet O’Keefe, Joe Nolan och Johan Örjansson som kommer riva av varsitt set på Bolanche i staden Borlänge. Befinner ni er i närheten anbefalles ni således att närvara för fin fredagsunderhållning. Huruvida ni anser att en date med mig och Fru Nygårds är en bonus eller aber är helt upp till er. Var där eller var ett skatteformulär.

ALLA BORDE ÄLSKA JOHAN ÖRJANSSON

Någon har säkerligen uppmärksammat att bloggens titel i mångt och mycket är gravt missvisande. Det är inte mycket skola och det är sannerligen alldeles för lite pop på sajten. Förvisso ackompanjeras varje inlägg med en fin liten bit men texterna har den senaste tiden haft en tendens att fokusera på katter, småsektioner och beefer av olika de slag. Vi får råda bot på det. Här kommer en ogenerad hyllning till en artist som ska ut på turné med start i helgen. Dessvärre är det alldeles för få människor som känner till honom och därav följer också per automatik att hans publik är i ständigt numerärt underläge jämfört med andra, i jämförelse, bleka akter. Han har figurerat här förut efter en spelning i Hammenhög och nu får han hela konkarongen för sig själv igen:

Snubbe: Johan Örjansson.

Hemvist: Falkenberg, säger de som vet.

& Band: Ett fantastiskt band. Men ibland kör han solo.

Plattor: Empty Road, Gone, Orange och Melancholic Melodies For Broken Hearts. Plus en live inspelad på hemmaplan i Falkenberg.

Vad du ska göra nu: Lyssna på hur de här killarna låter.

Förutom att han har en fantastisk röst kvalar han in bland förnäma låtskrivare som (pass på för ogenerad namedropping) Gary Louris, Jeff Tweedy, Matthew Sweet, Lloyd Cole, Ryan Adams, Simon & Garfunkel, Jenny Lewis och Alex Chilton. Bara för att nämna några av många med briljanta backkataloger. Ok, jag kanske tog i lite extra där. Men om det nu ska mobiliseras en Johan Örjansson-våg så är det lika bra att slå på alla trummor som finns tillhanda. För vi borde alla älska Johan Örjansson. Kanske inte på ett Fru Nygårds-spelar-ut-frikortet-sätt, men ändå. Kolla in när han berikar en scen nära dig med sin livenärvaro. Du kommer inte att ångra dig.

HAR DU OTUR KANSKE JAG TYCKER ATT DU ÄR LITE DUM I HUVUDET

Jag skriver lite i affekt så hav förtröstan om det blir en aning burdust. Nyss hemkommen från en alldeles underbar konsert med Johan Örjansson & Band så kokar det lite i blodådrorna. Varför då kan man undra? Jo, helt enkelt för att stora delar av svenska befolkningen har en ytterst tveksam nivå på sin musikintellektuella barometer (läs dåligt intresse för populärmusik). Märk väl att jag mitt i affekten är medveten om att musiksmak är en i sanning högst subjektiv gren. Icke förty skulle jag ändå vilja konstatera att majoriteten är förtappade själar när det kommer till att spisa musik, dels via stream, cd och vinyl, dels via konserter live 'n direct.


Den främsta orsaken till upprördheten är förstås uppmärksamheten (eller snarare bristen på) och den monetära ersättningen (eller snarare bristen på) som band liknande ovan nämnda JÖ&B begåvas med. Vi fraterniserar med bandet efter spelningen (eftersom Fru Nygårds tycker att jag borde tacka för underhållningen - vilket hon har rätt i - och förmodligen också för att hon tycker det är väldigt roligt men inte minst för att hon använder mig som förkläde för att själv få surra lite med grabbsen) och pratar om de olika sidorna med artisteriet. De har allihop vanliga jobb utanför musiken, det finns ingen som hoppar av sitt day job för det här. Detta trots deras enorma kunnande inom sitt gebit, sitt samspelta band och genomgående fantastiska låtkatalog. Jmfr gärna här med valfritt dansband, Tomas Ledin eller E-type. Jag är inte bitter, men jag är nog fan lite upprörd om sanningen ska fram. Och besviken. Varför ska de här begåvade herrarna spela för en spottstyver när ett skånskt dansband som börjar på L och slutar på asse Stefanz ska ha 100 papp för ett gig? OBEGRIPLIGT! Som synes avtar inte affekten nämnvärt ens så här långt in i texten.


Det här är förstås inget nytt fenomen och listan över usla band och artister som tjänar multum medan de riktiga ässen sliter för brödfödan kan göras lång.  Den utomordentligt trevliga klaviaturspelaren konstaterar att de skulle tjänat mångdubbelt om de kuskat runt som coverband. Det gör mig väldigt ledsen. Inte bara för han och hans bandkompisars skull utan för hela mänskligheten. Det kommer sällan upp till ytan, men det var precis sån här dumhet som fick dinosaurierna på fall. Hur det gick till ber jag att få återkomma till en annan gång men nu tänker jag lämna upprördheten bakom mig och packa in konserten i hjärnfacket för extraordinära konsertupplevelser. Det finns ungefär 50 stycken till i Hammenhög med omnejd som gör likaledes ikväll. Det värmer i alla fall gott i hjärtat. 

RESTERANDE DEL AV VECKAN

Vi var bortbjudna ikväll och Fru Nygårds presenterade en bubblare till gårdagens lista över presenter med begränsat värde (bäst att lägga till att vi snackar ekonomiskt värde här), nämligen finaste rapsolja med smak av ramslök. Vänligen notera detta som ett appendix till gårdagens inlägg. Tack på förhand.

Resterande del av veckan i korthet:

Tisdag: Fru Nygårds ska gå på pizzeria i Sjöbo. Lyxlirare.

Onsdag: Ovan nämnda fru och jag ska åtnjuta 40-årspresent genom Moliere och Den Inbillade Sjuke. Korg med middagsmat kommer tillhandahållas medan vi själva tar med tillbörlig dryck. Är det för mycket med en låda vin delat på två?

Torsdag: Konsert på lokalt belägen lokal. Johan Örjansson Band. Det är fortfarande ett av den svenska pophistoriens sämsta bandnamn (i konkurrens med Gert-Johnnys) men lyckligtvis håller musiken högsta kvalitet.

Fredag: Börjar jag med en förmiddagsrunda golf. För mig gäller bara pay and play, det riktiga golfandet överlåter jag vederlagsfritt till friherrar, godsägare, lottomiljonärer, diverse löst adelsfolk samt andra högdjur. På kvällen är det inritat grillning hos Kusinbrorsan med familj. Kan som vanligt sluta hur som helst, men sätt hellre en peng på att vi har übertrefvligt i största allmänhet än att nån avslutar kvällen med att springa runt tomten med kallingarna på huvudet.

Lördag: Förmodligen i Malmö med omnejd, lite oklart i skrivande stund. Sätt inte några pengar på att det figurerar några kallingar i kombination med ej vederbörligt brukande här heller. Särskilt inte som någon ohelig förening med fredagens högoddsaktiviteter.

Söndag: Vilodag. Vad annars?

Vad ska ni göra då?