KATTEN HAR LANDAT

Till vår stora glädje är Fröken Sally på tå igen och hemma i Stråtenbo. Några dagars omhuldande på djursjukhuset var vad som krävdes för att få henne i form igen. Elegant upplägg skulle jag tro att katten ifråga skulle hävda om hon kunde uttrycka sig lite mer människolikt.

Med ovanstående sagt kan man utgå från att det återigen är dags för klösning av soffor, väckning vid 03.45 för att gå ut, nafs på fot för att gå ut vilken tid som helst på dygnet och förstås hela batteriet av grenar som sorterar under Catolympics. Men för sistnämnda aktivitet sitter det en del käppar i hjulet. Fröken Sally har nämligen utsatt sin kropp för substanser som enligt Wadas lista över otillåtna preparat inte är kompatibla med olympiska grenar. Det var inte vad en husse hade räknat med. Här lämnar man in en slö katt och får tillbaka en dopad dito. Jösses, vilken utväxling. Vi kör således en veckas karens på stående höjdhopp, synkroniserad soffklösning, grekisk-egyptisk stil och 4 x 20 meter tokrännande. I övrigt allt annat oförändrat kattmässigt.

Mjau.

HAR DU OTUR KANSKE JAG TYCKER ATT DU ÄR LITE DUM I HUVUDET

Jag skriver lite i affekt så hav förtröstan om det blir en aning burdust. Nyss hemkommen från en alldeles underbar konsert med Johan Örjansson & Band så kokar det lite i blodådrorna. Varför då kan man undra? Jo, helt enkelt för att stora delar av svenska befolkningen har en ytterst tveksam nivå på sin musikintellektuella barometer (läs dåligt intresse för populärmusik). Märk väl att jag mitt i affekten är medveten om att musiksmak är en i sanning högst subjektiv gren. Icke förty skulle jag ändå vilja konstatera att majoriteten är förtappade själar när det kommer till att spisa musik, dels via stream, cd och vinyl, dels via konserter live 'n direct.


Den främsta orsaken till upprördheten är förstås uppmärksamheten (eller snarare bristen på) och den monetära ersättningen (eller snarare bristen på) som band liknande ovan nämnda JÖ&B begåvas med. Vi fraterniserar med bandet efter spelningen (eftersom Fru Nygårds tycker att jag borde tacka för underhållningen - vilket hon har rätt i - och förmodligen också för att hon tycker det är väldigt roligt men inte minst för att hon använder mig som förkläde för att själv få surra lite med grabbsen) och pratar om de olika sidorna med artisteriet. De har allihop vanliga jobb utanför musiken, det finns ingen som hoppar av sitt day job för det här. Detta trots deras enorma kunnande inom sitt gebit, sitt samspelta band och genomgående fantastiska låtkatalog. Jmfr gärna här med valfritt dansband, Tomas Ledin eller E-type. Jag är inte bitter, men jag är nog fan lite upprörd om sanningen ska fram. Och besviken. Varför ska de här begåvade herrarna spela för en spottstyver när ett skånskt dansband som börjar på L och slutar på asse Stefanz ska ha 100 papp för ett gig? OBEGRIPLIGT! Som synes avtar inte affekten nämnvärt ens så här långt in i texten.


Det här är förstås inget nytt fenomen och listan över usla band och artister som tjänar multum medan de riktiga ässen sliter för brödfödan kan göras lång.  Den utomordentligt trevliga klaviaturspelaren konstaterar att de skulle tjänat mångdubbelt om de kuskat runt som coverband. Det gör mig väldigt ledsen. Inte bara för han och hans bandkompisars skull utan för hela mänskligheten. Det kommer sällan upp till ytan, men det var precis sån här dumhet som fick dinosaurierna på fall. Hur det gick till ber jag att få återkomma till en annan gång men nu tänker jag lämna upprördheten bakom mig och packa in konserten i hjärnfacket för extraordinära konsertupplevelser. Det finns ungefär 50 stycken till i Hammenhög med omnejd som gör likaledes ikväll. Det värmer i alla fall gott i hjärtat.