Egentligen handlar de här inläggen i årets #blogg100 inte om bussresor med norrmän, men eftersom just den här bussningen är en del av min och Min kompis Henriks resa får den ändå vara med på bloggen.
Avfärd söndag morgon mot Southwold och promenerande i den charmiga lilla staden vid havet. Delar av klientelet i bussen har redan en promillehalt som gör det olämpligt att ens sitta inom en radie om 10 meter från en busschaufför. Det går dock bra att ta sig till de platser vi ska och det äts god lunch, kollas på ett Johnny Cash tribute band och provsmakas en ale eller två.
 |
| Sun of Cash |
Mot kvällningen till ska vi stanna i en liten by som heter Orford för att äta och hänga på en av byns två pubar, men eftersom puben ifråga inte har för vana att ta emot gäster som pratar lite lite för högt så skickar de ut oss därifrån. Spännande grej ändå, har jag aldrig varit med om förut. Vi knallar till byns andra pub och har bättre lycka där. Därefter styr vi kosan med bussen till Woodbridge för ytterligare ett pubbesök där jag så här ett antal år i efterhand kan meddela att det möjligtvis försvann ett föremål från den puben utan vederbörlig ersättning och som således borde ha varit kvar. Tämligen skrymmande dessutom. Samt visar det sig onödigt pga det skrymmande omfånget. Till denna dag har inte detta föremål tagit sig ut från UK och förmodligen ligger det på nån soptipp nånstans i Ipswich med omnejd. Men det var en jäkla snygg Adnamsgatupratare, det var det.
På måndagen tar vi tåget till London för att hänga lite. King Dave möter förstås upp (vi ska bo i Barnet) och efter att jag och Min kompis Henrik har kollat in nya Wembley utifrån tar vi oss in till området runt omkring Fulhams hemmaarena. De ska nämligen lira 90 minuter mot Hull till kvällen och vi lurar på om vi inte ska gå dit och närvara denna på förhand mediokra dust.
 |
| Wembley |
19/10 2009 Fulham - Hull City 2-0, Craven Cottage (23 943)
Vi tar oss till Craven Cottage i god tid före avspark och ställer oss i biljettkön för att införskaffa varsin plåt, men hinner inte fram till biljettluckan innan vi får erbjudande om två biljetter med schysst rabatt. Taget. Vi hamnar på ena kortsidan med Themsen på höger sida och får se hemmalaget slå tillbaka gänget från norr med 2-0. Vi är glada att vi till slut bestämde oss för att ta in en Premier League-fight när vi ändå var i krokarna. Men egentligen är det ju bara en förmatch inför morgondagens möte med Watford på Portman Road.
Nu kanske inte folk går runt dagarna i ända och funderar över hur rackarns orimligt det här spelet Monopol egentligen är om man tänker efter en liten stund eller så. Om man med folk även inbegriper mig sorterar också jag in mig i gruppen som inte knatar runt och rådbråkar upplägg, regler och spelstrategier i huvudet större delen av dagen. Däremot kanske det kommer upp till diskussion under en fikarast.
Om vi snackar modernt Monopol, låt mig då leda i bevis att gänget som kokade ihop den här soppan är mer än lovligt koko i kålan/påverkade av substanser som enligt lag är förbjudna att ha i sin kropp i rekreativt syfte.
1. Du får 15 miljoner att röra dig med. Tjenare.
2. Om du är först att hamna på Umeå kan du köpa den dyraste platsen på hela spelet för 4 mille. Totalt noll verklighetsförankring. Ponera att du får 15 000 tusenlappar att spendera, troligt att första tanken är typ: "Nä, men om man skulle ta och köpa Umeå kanske?".
3. Du kan välja mellan att vara följande:
- Bil. Känns ok. Snabbt osv.
- Flygplan. Svårt med landningsplatser och hela den biten, annars svårslaget transportmedel.
- Skateboard. Mm, det går ju fort.
- Inlines. Utan stavar. Hoppas hjulen är nysmorda liksom.
- Mobiltelefon. Jorå, om man tror på teleportering medelst smartphone kanske det kan vara nåt, annars inte.
- Hamburgare. Va sa du? Jo, men det är mitt favoritförflyttningsdon. Helskön komfort, köttigt, bra friktion i bröden och lägger man bara till lite extra dressing får man en jävla skjuts i förflyttningarna.
4. a) Tar du ett chanskort är risken stor att du precis håller på att bygga en takterrass i Skellefteå. Man lär sig mycket om sig själv och det man inte hade en aning om att man just var i färd med att snickra ihop.
b) Sämre än takterrassbygget är chanskortet där du anmodas att erlägga terminsavgiften till en privatskola till den nätta summan av 1,5 Mkr. Ingen info över huvud taget vems terminsavgift det är du betalar.
c) Chanskortens chanskort måste ändå vara den där du åläggs att gå vidare till Ö-vik och på vägen inkassera två mille i bonus. Vem åker till Friska Viljors hemstad för att inhösta 2 000 000 SEK? Alla är inte Peter Forsberg, hallå.
5. Bygga hus i Kiruna. Nej, nu börjar man ana att det är nån som skojar på lattjo. Kostar iofs bara 260 pannor per kåk som man uppför (kommunen har dock maxat det till 4 per skalle).
6. När du har byggt fyra hus i Kiruna måste du - om du vill fortsätta fastighetsexploateringen - riva allihop först innan du uppför en ny byggnad. Och då får du inte bygga fler hus utan då får du smälla upp ett jävla hotell. Det vet ju var och en hur smutsig den branschen är. Hur ska man kunna konkurrera med Scandic och de andra kedjorna? Inte får man bestämma färg själv heller, ska du bygga ett hotell ska det vara rött. Sämsta hotellfärgen ever naturligtvis.
7. Random fängelsedomar. Låt säga att du hamnar mellan Hammarstrand och Kiruna. Ja, då åker du i fängelse förstår du. Bara sådär. Det är bäst att hålla sig söder om mellersta Jämtland för det är en försvarlig bit landområde som ger fängelse kan jag meddela.
8. Skulle du ändå mot förmodan inte kunna hålla dig från Jämtlandsskogarna och norrut kan du ha ett par tärningar i fickan och medelst antingen enorm skicklighet eller en näve matjord i andra fickan slå dig ut. Misslyckas du med det kan du muta fångvaktaren med en halv miljon efter att ha försökt tre gånger med tärningarna. Logiskt. Superdupermegalogiskt.
9. Du kan tjacka ishotellet i Jukkasjärvi för 2 miljonas jämnt. Där blir du duktigt lurad kompis. Bästa sättet att smälta bort stålarna. Då skulle jag föreslå att du lägger kosingen på att investera i någon av de tre landmärkena Globen, Turning Torso eller Högakustenbron istället. De smälter garanterat inte bort.
10. Slentrianmässig beskattning. Har du riktig otur åker du på en skattesmäll värre än när Astrid Lindgren åkte på pomperipossaeffekten. Stanna inte mellan Umeå och Skellefteå för du blir stenhårt fastighetsbeskattad med en rund miljon. Förmodligen är det den där förbannade takterrassen som kommer och biter dig i nacken. Hamnar du mellan Visby och Högakustenbron kommer Anders Borg och knackar dig på axeln för att krävan in två sköna miljoner till statens kassakista. Lika knepigt att hålla sig undan slentrianbeskattningen som fängelset.
Det får räcka nu. Jag kommer aldrig spela Monopol igen. Det är uppenbarligen ett spel för crackheads.
Det var bra längesen det avhandlades ordspråk här hos mig (typ så här längesen) Vi får således göra något åt det.
En fredag eftermiddag och en lördag förmiddag med konferens på för ändamålet anpassad anläggning. Där har man ju en utomordentlig plattform att ta avstamp i för att bränna av ett och annat ordspråk. Efter en avhandlad eftermiddag kan man tänka sig att det finns utrymme för en briljant middag med efterföljande socialisering i baren samt vid biljardbordet. Är man riktigt versatil och hamnar i slang med många av sina arbetskamrater kan det förhålla sig som så att det blir ett samtal med Hårdrocks-Ida om ordspråk. Vi har goda förutsättningar för diskussionen visar det sig. Det är ytterst få lustiga ordföljder som faller oss i smaken. Hårdrocks-Ida har bara två exempel som hon nyttjar vid väl valda tillfällen.
1. Nu får det va slutpissat bakom lån! Precis. Motsvarar "Nu får det vara nog!" Kanske mer en uppmaning än ordspråk, men det är ju fullständigt uppenbart att användbarheten är synnerligen omfattande. Hårdrocks-Ida praktiserar uttrycket frekvent på sin hårdrocksman. Givetvis endast vid väl valda tillfällen.
2. Jag har mina randiga skäl och rutiga orsaker. Har aldrig nånsin sett ett randigt skäl, ej heller några rutiga orsaker. Helt jävla obegripligt ordspråk. Jag har mina randiga tröjor och rutiga badbyxor. Vad får man för det då?
Då gör vi som så att vi behåller nr 1 och kastar nr 2 i en randig soptunna. Plus att vi för all framtid förtränger att jag strax innan avstigning från bussen drar den gamla "Man har inte roligare än man gör sig" vid en konversation med busschauffören. Jag tröstar mig med att jag inte sa "Man har inte roligare än man gör på sig". Det hade varit fruktansvärt. Fruktansvärt, I tell ya!
