EN FYRAÅRING, TVÅ QUISLINGAR OCH EN FRUSTRERAD PAPPA

Ungefär så här såg önskelistan ut:

* Fotbollshandskar
* Benskydd
* Indiebandyboll
* Fotbollströjor (tyckte de vuxna att det borde finnas fler av så det trillade in en handfull. Italien, Argentina, Spanien, Ipswich och Hammarby samtliga representerade)

Eventuellt fanns det tillkommande information som jag av uppenbara skäl valde att sortera bort.

Benskydden håller hela dan och shortsen är inte slagna av någon. Sen börjar det bli problematiskt. Att gå runt i Spanientröja har förvisso ingen mått dåligt av, men de där handskarna alltså. Enligt uppgift precis såna handskar som han ville ha. Borde man inte vara glad då? Lilla Sektionen är i sjunde himlen, så visst. Men vad är det för curlande farföräldrar? Eller rättare sagt farfader. Farmodern (no offence mamma) skulle högst sannolikt inte se skillnad på ett par fotbollshandskar och ett par skoterdito. Du får väl skylla dig själv säger du? Lätt för dig att säga. Så lågt har jag inte sjunkit att det införts tullgenomgång på presenterna innan småsektionerna får öppna dem.

Någon kanske tycker det hade varit på sin plats att beställa ett par från Ipswichs egen Planet Blue. Jo, tänk att jag faktiskt hade det i åtanke. Fanns det några fotbollshandskar? Nej. Däremot följande oerhört fotbollsrelaterade items:

Golfbollar, golfpeggar, GOLFHANDSKAR, golfbollmarkör och gift tube (tyvärr är den raka översättningen inte lika med en gifttuba). Utöver golfgrejer kan man även införskaffa:

Badanka (check)
Schampo (måste prova)
En mjukissurikat i Ipswichbadrock (jag har upprepade gånger tänkt att de där personalfesterna på Planet Blue måste vara nåt utöver det vanliga)
Stickade vantar (produktiva fikaraster i shoppen kan man tänka)

MEN INGA FOTBOLLSHANDSKAR!

Fast Lilla Sektionen var så glad, så glad. Vi gick ut på Portman Stråtenroad och spelade fotboll. Han kallade sig själv Isak, inte Isaksson eftersom det är för långt i kommentatorsammanhang, kastade sig som en panter och lyste med hela ansiktet när han gjorde den ena fantomräddningen efter den andra. Talangfull liten rackare vi har här. Mer talang i ena lillfingret än sin far. Betyder inte jättemycket, men det känns som om vi kommer tillbringa ett antal timmar på den där fotbollsplanen vi har. När han och Systersektionen kommer tillbaka från sin veckas semester på mormor- och morfarresorten kör vi nästa pass.

Men jag har inte glömt farfaderns curling. De där 200 pluringarna jag är skyldig honom kan mycket väl frysas inne i banksystemet. Det borde lära honom ett och annat.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 43

18. BACHELOR NO 2 - AIMEE MANN

Nu tänker vän av Lasse Hallström (regissören alltså, inte min gode vän Lasse Hallström. Alltså han som är gift med Lena, inte Helena) att, wow va originellt att ha plockat upp Aimee Mann efter att ha sett Magnolia. Men jag har ju inte sett Magnolia. Däremot har jag lyssnat jättemycket på Aimee Mann. Och hennes man Michael Penn. Ursäkta för mycket info om hennes man i det här läget men det kändes utomordentligt sofistikerat att släppa hans namn i ingressen. Funkade sådär kanske du tycker. Då skulle jag vilja inflika (vilket även påpekats i dag 5 av älskade skivor) att han är bror med den något mer kände Sean Penn (och som en direkt följd därav även den dessvärre framlidne Chris Penn). Slut på namndroppning.

Aimee Mann. Gift med Michal Penn. Bror till...va? Ok.

Nu är det Aimee Mann som ska avhandlas här och ingen annan. Hennes man har sin egen plats i solen på listan (se nr 51). Hon är svår att beskriva den här multitalenta kvinnan. Så vansinnigt duktig på att beskriva stämningar och historier i sitt oklanderliga sinne för fina melodier arrangerade i huvudsakligen spröda utföranden. Vad just den här plattan anbelangar finns ingen låt att klanka ner på. Jag tänker inte påstå att det finns bra och dåliga låtar, det finns som bekant bara sånger som man antingen tycker om eller så gör man det inte. Träffar du någon imbecill människa som påstår att viss musik är bättre eller sämre än någon annan har du min välsignelse att banka vederbörande med något mjukt i skallen för att påminna hen om att vad hen menar är att kanske en låt faller hen mer eller mindre än en annan vid en direkt jämförelse. Slå inte med något hårt bara, det kan rendera i fängelse och det vill ju varken du eller jag.

Kanske är det så att jag på något vis var mer mottaglig för det fina och öronsmekande på den här skivan just vid den tidpunkt då den släpptes. Kan det vara så att om den släppts ett år senare eller tidigare så hade den inte haft tillnärmelsevis samma impakt på mitt liv? Kan hända är det så, men det är ju bara en massa ponerande hit och dit. Faktum är att den landade i skivhyllan den dag den gjorde det och hade den inverkan som den verkligen hade när den gjorde så. Save Me. Så fin den är. Red Wines. Kanske ännu finare. The Fall of the World's Own Optimist. Måhända finast av dem alla. Ett livets soundtrack till början av det nya millenniumet. Kanske det finaste soundtracket.