ATT HITTA NÅGOT GEMENSAMT

Om man som jag inte är överförtjust inbiten Formel 1-fantast går det alltid att luta sig tillbaka på fotboll och hallindiebandy i far-son-relationen med Lilla Sektionen. När det gäller far-dotter-relationen har vi mest haft det gemensamt att vi tycker om varandra väldigt mycket (vilket i sig egentligen är mer än tillräckligt) men det kan ju vara lattjo att ha något gemensamt intresse också (hon är inte mycket för fotboll och stickning ligger mig inte särskilt varmt om hjärtat). Men jag tror vi har hittat nåt nu.

Till följd av ett stundande projekt med Min kompis Fredrik (där vi för övrigt i skrivande stund dividerar om vem det egentligen är som är projektledare) har det gjorts vissa investeringar i den fram tills idag vilande hemmastudion. Jo, det finns en sån här i hushållet och ungdomen av idag undrar förmodligen varför huset sportar prylar från 1900-talet. Hur som helst så faller Systersektionen pladask för hela upplägget med den gamla Roland-synten, mikrofonen, mixern och det nyinhandlade externa ljudkortet.

Fadern tar några ackord på klaviaturen och Systersektionen improviserar fram lite sång. Det är nästan löjligt vad roligt vi har. Spelar in och lyssnar på vad vi åstadkommer. Kanske inte Billboard-material, men det är givetvis av underordnad betydelse. Imorgon jammar vi vidare.

I'M A ROCK 'N' ROLL STAR

Ibland borde alla få känna sig som om man är nåt eller nån man inte är. Men som man kanske ändå lite sådär i hemlighet skulle vilja vara.

För den som till äventyrs inte är riktigt bekant med min profession så innebär den att hjälpa folk att avveckla sina vilande aktiebolag. Vissa som är bekanta med vad jag gör har vid något tillfälle uttryckt det högst opassande som att jag håller på att slakta bolag. Skäms på dem säger jag. Att hålla på med dylikt - att stå till tjänst med avveckling inom bolagssfären - och röra sig i branschen där det handlar om att jobba med siffror, skatter och pengar brukar i stor utsträckning innebära en viss klädkod. Man kan kanske tänka sig kostym och slips. På vårt kontor är det en tämligen ovanlig uppenbarelse som i regel bara förekommer vid vissa möten och hos den äldre (äldsta) generationen.

Ibland, men inte särskilt ofta, får även jag besök när någon behöver hjälp att fimpa sitt bolag. På grund av tystnadsplikt går det dessvärre inte att skriva särskilt mycket om vad som händer och verkligen inte vilka vi träffar eller köper bolag av. Det är ju lite trist när det ibland passerar kända namnteckningar på papperen som befolkar våra skrivbord. Men är det ens profession ingår det att bete sig professionellt. Alltså får vi i regel ligga väldigt lågt. Men när det kommer en säljare av ett bolag som på väg till gemensam lunch meddelar att hen blev väldigt förvånad när min uppenbarelse hälsade välkommen i jeans (förvisso mina finaste och blåaste) och skjorta (jättefin för övrigt) istället för ovannämnda bankpyjamas finns anledning att återge vissa delar av dialogen. Nämnda förvåning emanerade tydligen från det faktum att hen trodde jag tillhörde ett helt annat skrå.

- I thought you were a musician.

Hen trodde jag var musiker. I'm a rock 'n' roll star. Livet hädanefter kan bara gå utför.