BLOGG #33 - TOMHETEN

Att vara supporter är i mångt och mycket att gå runt och hoppas på att det på nåt vis ändå ska gå. Visst kan vi vinna? Eller åtminstone inte förlora? Klarar vi oss kvar? Kommer vi nånsin gå upp igen? Men allt under 0-4 är ju ändå ett rätt bra resultat osv. Spelar ingen roll vilken sport vi pratar här för de lag som har tagit ett plats i mitt blåvita hjärta agerar för det mesta på likartat sätt och bygger upp en förhoppning för att i nästa genialiska drag sopa undan benen på en och lite subtilt ställa frågan om man verkligen trodde det skulle bli annorlunda denna gången?

16/10 2004, Ipswich Town - Burnley 1-1, PR (23 183)

Bra chans att hänga med i toppen av tabellen. Hemmafight mot mittenlaget Burnley och hyggligt med folk på läktarna. Total dominans av Ipswich genom hela matchen men en nästintill total oförmåga att få in bollen i nätet. Burnley däremot behöver inte ens en chans för att göra mål och länge ser det ut som om det ska bli en tvåa på Oddset. I sista minuten lyckas dock Matt Richards trycka in lädret bakom bortalagets keeper och en gigantisk press under övertidsminuterna följer. Tommy Miller lyckas då med konststycket att med ett och samma skott först träffa ribban och sedan stolpen. Bra puls efter den finishen. Tyvärr inga tre poäng och plötsligt har vi lämnat direktuppflyttningsplats och rasat till fjärde. Så typiskt. Chansen fanns där, men den togs inte och det ska sedermera visa sig bli säsongens melodi.

Jag känner tomhet när vi lämnar Portman Road den där lördagen i oktober. En liknande tomhet som härjar i mitt inre ikväll efter att det där andra blåvita laget i en helt annan sport har svikit våra förväntningar. Ibland är människan inte särskilt intelligent och hela den här supportergrejen saknar för det mesta aktivitet från stora delar av hjärnan, men har hela tiden hjärtat med i ekvationen. Den ekvationen är många gånger inte bra för hjärtat men de där lyckliga stunderna av aledränkt gemenskap, en vinst var femte omgång och lite snygg merchandise, de väger på något märkligt vis upp alla de där hjärtebrytande tillfällena. Enbart för att en är så jävla dum i huvudet att en lyssnar till sitt hjärta.

Men imorgon kommer en ny match och till hösten en ny säsong. Och ointelligensen kommer hålla exakt samma nivå. Vi slutar ju liksom aldrig hoppas.

FÖRDOMSSTOFILEN

Popskolan presenterar en ny programpunkt: Fördomsstofilen. Din guide till användbara fördomar i vardagen. Idag: Gymnasieungdomar i lunchmatsal.

Vi äter ibland lunch på en restaurang där maten görs av blivande kockar och maten serveras av halvtaffliga servitörer som efter en termin eller två hittar säkerheten i servitöryrket. Krubbet hör till det bästa man kan hitta i staden som tjänstgör som Dalarnas residensdito. Det är ofta fullkomligt briljant. Utöver själva smakupplevelsen bjuds också till underhållning när vuxen ungdom gör entré i matsalen. Det är bättre än att gå på cirkus, I tell ya. FYI så är Fördomsstofilen generaliserande, allt annat än fördomsfri (fattas bara), aningen inskränkt samt tämligen osammanhängande. Som sig bör.

Analys Gymnasieungdomar i lunchmatsal:

Accesoarer: Keps. Företrädesvis bakvänd. Det tycks inte råda någon allmän mening bland just den här populationen att folk iklädda bakvänd kepa ser ut som idioter. Det är inte så att jag påstår att så är fallet, men de ser väl inte ut som några presumtiva nobelpristagare om man uttrycker sig som så. Man kan dock inte ta för osannolikt att de kommer bli fasligt bra på att spela hockey.

Flackande blick: Del av standardkitet. Kommentar överflödig.

Hasande steg: Förvisso också en del av standardutstyrseln för modern gymnasieungdom, men icke desto mindre ett karaktärsmärke av vikt.

Byxor: De döljer väl det de är till för att dölja. Ni fattar.

Frisyrer: En del ser ju ut att ha förståndet i behåll men överlag vette fan. För att inte framstå som en förvuxen frisyrmoralpredikant vill jag bara påpeka att jag har lika långt hår som Paul McCartney hade på 60-talet. Den rebelliske 40-åringen! Hrrm, ja, nu var det ju inte min frisyr som skulle analyseras. Full kredd till killen med redigt Dylan-burr i alla fall. Never goes out of style.

Jämförelse sent 80-tal, tidigt 90-tal kontra nutid: Samma struktur. Hockeyligan (eller andra idrottsutövare, fast utan keps), IT-geeks (de som programmerade basic, hade VGA-skärm och kunde spela snake på sin hem-PC), det coola folket (de som kunde bära upp en spräcklig skjorta som en boss), esteterna (de som är snygga kändisar på tv nowadays och har legat på trackslistan) och de töntiga lantisarna (de ser likadana ut idag som då. Som att se sig själv i spegeln).

Konklusion: Bara för att man kommer hasandes med flackande blick, byxor på halv stång och bakvänd keps behöver man inte vara lunchande gymnasieungdom. Det kan mycket väl vara 50 Cent som är i stan och signerar hörlurar.