DANSAREN, VI MÅSTE SLUTA TRÄFFAS SÅ HÄR

Har man haft oturen att segla in på den här bloggen med någorlunda frekvens är man med största sannolikhet bekant med Johan Örjansson, a.k.a Basko Believes. Lördagen kickar igång med BB.

Återigen är platsen Callisto, men dessvärre är tiden 13.15 mitt på dagen. Otacksam uppgift att kliva på just då, men det bekymrar inte Johan med band. Eller Dansaren. Som en jävla chefstalker dyker han upp med sina opatenterade danssteg. Men jag älskar honom fortfarande. Han har ju kul. Och vi med. Som om det vore Lasse Holm på besök har vi dukat upp med fika, chips och nötter på vår medhavda filt en bit från scenen. Innan killarna kliver upp på scenen har vi träffat Johans käresta Anna som bland annat berättar att de varit i Kristinehamn kvällen innan och kört tidigt imorse. Logistiken. De ska också lämna tillbaka turnébussen på lördag eftermiddag så de slipper pyssla med det under söndagen då minitouren avslutas med framträdande på Akkurat i huvudstaden.

Samtidigt som Systersektionen kollar in graffitimålaren i parkens hörn och Lilla Sektionen sparkar iväg på sin kick-bike smyger de fem på scenen igång spelningen. Det blir en blandning av lugnt och fint och rediga rökare. Ett par nya alster klämmer de också in, det samspelta bandet. Just den biten att det är hel sättning, även keyboard, ger giget en mustig dimension. Så här ska hans låtar framföras. Chefen på klaviatur höjer upplevelsen ytterligare, vilket är en bedrift i sig. Synd bara att spelningen är så tidig, att uppslutningen är tämligen klen (Viktor Olssonskt klen faktiskt) och bara 45 minuter.

Näste man (väldigt mansdominerat program för mig denna lördag) på schemat är Joel Alme och Lilla Sektionen gör mig sällskap under några låtar innan han retirerar till Systersektionen och Fru Nygårds för att äta glass, spela pingis och softa. Precis när jag gör honom sällskap till övriga familjen dundrar Backa tiden igång från Titan-scenen och det är bara att rusa in och fram mot scenen. Riffet i all sin enkelhet rivs av många, många gånger och det är en formidabel livelåt. Lika formidabel som spelningen i övrigt faktiskt. Smolken även i denna glädjebägare stavas klen uppslutning, men de laddar väl för att se D.A.D. senare på kvällen kan en tänka.

Vi lirar lite utomhuspingis och börjar sedan dra oss hemåt. Inget av värde på programmet förrän Ryan O'Reilly ska spela vid halvniosnåret. Halvannan timmes sömn och sedan på det igen medan övriga håller sig hemmavid, nöjda med musikupplevelserna tidigare under dagen. Jag kör just-in-time och kliver åter in på Titans publikplats just som ovan nämnde Ryan kört igång sitt set. Har förlyssnat lite på Spotify, men det finns bara en handfull låtar där och det visar sig att han faktiskt har en imponerande katalog att luta sig mot. En tidigare gatumusikant främst på Londons gator som jobbat till sig ett skivkontrakt. Sånt är alltid sympatiskt på något vis. Han berättar bland annat att det finns två sidor av Ryan, en asshole side och en singer-songwritersida med lite seriösare ton. Grundsnygg, charmig och en stadig låtskrivare gör honom till en liten stjärna i lördagsvärmen. Dåligt att ha missat honom tidigare då det visar sig att han spelat i Borlänge vid flera tillfällen, men det är bara att hoppa på tåget och närvara nästa gång han dyker upp. Om ni nu skulle få för er att googla honom, så spelar han inte ishockey i Buffalo Sabres och har en årslön på 6,2 miljoner USD. Nej, det är han som knackar sig fram med halvrisiga spelningar i Skandinavien, Kanada och andra ställen som pröjsar dåligt. 

Något som slår en på festivalområdet och som kommer att pratas om i efterhand är den höga snittåldern på besökarna, främst manifesterat genom den höga graden av trekvartsbyxor i omlopp. Min gissning är att de flesta vill se D.A.D. trots att de herrarna inte sportar trekvartsbyxor utan istället en aning för åtsmitande skjortor för sin ålder och form samt hög hatt för att bara nämna ett par plagg som stör ögat. Dock är de störningsmomenten inte i närheten av samma dignitet som frontmannen Jesper Binzers försök att prata svenska och påminna samtliga närvarande om att vi är i Borlänge. Jag håller förvånande nog ut i en handfull låtar innan hans "Förstår ni vad jag säger?" och "Borlänge!!" drar mig tillbaka till Titan-scenen och Alice in Videoland. Hur många gånger måste man fråga en publik om den förstår vad man säger? Det kanske är en dansk tradition, vad vet jag, men en högst irriterande sådan i så fall.

Malmöbandet med det briljanta bandnamnet Alice in Videoland (ej parafras på Alice i underlandet utan taget från ett C64-spel från 1984. Och ja, källhänvisningen till den infon stavas Wikipedia, så tro't om ni vill) ångvältar över scenen med sin blandning av tunga syntmattor, larmig gitarr och ja, det vetifan vad man ska kalla hopkoket. Bra jävla ös kanske? Sångerskan Toril kan dessutom sina karatekickar som sitter som en smäck varje gång hon känner för att sparka till med ena benet. Så barnslig är jag att det ser jättecoolt ut. Thumbs up för den nya bekantskapen.

Något annat som också ser jättecoolt ut är The Vanjas med tre välkammade gossar i röda kostymer, vita skjortor och smala svarta slipsar med lustiga alias samt sångerskan Vanja Lo i lyxförpackning. 60-talsreferenserna är tämligen uppenbara och det coola störs bara av att låtarna inte riktigt håller måttet. Eller så är jag bara trött av att nyss ha klivit in bland mattälten, beställa en fish & chips och råkat höra D.A.D-Jesper vråla "Förstår ni vad jag säger Borlänge??!!". Karln måste ju ha en skruv lös. 

Efter en halvtimmes 60-talsriffande får jag för mig att det är dags att vika in festivalkepan för den här gången. Passande nog får jag precis innan min sorti sällskap av min älskade festivalpolare Dansaren. Han vet bara inte om att vi är buddies. Den dan jag börjar dansa okontrollerat framför varje festivalscen kommer han kanske lägga märke till mig. Om han inte dansat ihjäl sig innan dess vill säga.

VAD HÄNDE?

Midsommar. Det var vad som hände. Sen gick det en arbetsvecka. Det var vad som hände sen. Och nu är det semester. Bra utfall ändå.

Vädergudarna bidrog i allra högsta grad till att göra midsommar till en skön och avslappnad tillställning. Avloppet på vår gård hade andra ambitioner och beslutade sig för att helt sonika lägga ner verksamheten. Oklart om det är en strejk sanktionerad av facket eller ej (den pågår fortfarande och informations-flödet är verkligen inte vad man skulle kunna förvänta sig om den där pumpbrunnen nu har facket i ryggen) men oavsett detta en jävla skitgrej. Säg så här: 43 människor gör ju av med rätt mycket vatten, skit och sånt på en kväll. Avloppet visste vad det gjorde och satte in strejkaktionen vid en noggrant utvald tidpunkt. Strax efter 11 på midsommarafton klev jag ur duschen ganska simultant med att nivålarmet för pumpbrunnen började pipa. Tillfällighet? I don't think so. Vi hade givetvis motåtgärder:

* Pojkar kan kissa i skogen.

* Flickor kan också kissa i skogen, men det går så mycket lättare om man tar ner en på vinden ensamstående toalett och bygger en mysig liten skogstoa. Lite så vi jobbar här på landsbygden.

* Vissa andra operationer vidtogs som dessvärre inte kan redogöras för i detalj i just detta forum då det eventuellt skulle kunna användas i en court of law. Hur det skulle kunna användas är dock en smula oklart. Vi lämnar den här punkten.

Dagen efter kvällen före städade sedan en månghövdad städpatrull undan all bråte, bar undan bord och stolar samt plockade ner ett 40 kvadrats partytält. På en tid kortare än varandet av en fotbollsmatchs effektiva speltid. Jävla bra gäster.

Från 43 personer till 2 på halvannat dygn. Så såg det ut när jag och Fru Nygårds hängde på söndagen. Snabba kast i midsommarbranschen. Och nu ska jag åka till Skåne och kolla så våra barn inte har börjat prata skånska. Sånt är viktigt. Sen ska vi fara tillbaka till Dalom så den här halvfiguren och hans fru får gå på festival. Enligt uppgift ska småsektionerna vara med och känna på festivallivet lite grann också så de får en fortsatt fin introduktion till musikens fantastiska inverkan på livet.

Sen fortsätter väl semestern får man tänka. Och avslutas sedan med en blixtvisit i Düsseldorf för att kolla på ett fotbollslag som ligger ganska tätt omslutet mitt hjärta (kan bli #blogg108 efter det eventet btw). Testspiel som det heter på tyska.

Bra uppstyrd träningsfight

Sen är det slut på semestern. Men det var kul så länge det varade, det var det. Fast nu går jag ju händelserna några veckor i förväg och det ska man inte göra har jag hört. Nej, man ska leva i nuet. Så nu dricker jag te och försöker peppa mig själv för att köra bil i åtta timmar imorgon. Sån är jag.

EN HELG PÅ VINTERN ÄR OCKSÅ EN HELG

Ibland är det lätt att undra varför det finns helger året runt, men jag tror det beror på att det går så vansinnigt många vardagar på ett år. Hur som helst är helgerna på vintern i en klass för sig. Är det risigt väder kan man sitta inne och kolla Vinterstudion, lira hallindiebandy och ägna eftermiddagen åt att simultankolla fotboll på tv och hockey på paddan. Skulle det å andra sidan vara strålande solsken kan man leka i snön, åka pulka, störta ner för backen i något alpint centrum eller lira lite utomhus-indiebandy-bandy. Eller så gör man det allra bästa och kombinerar de två. Grymt upplägg, minst en Golden Globe till den som kom på det.

Ungefär så här:

Tjata på barn att det är dags att åka till skidbacken snart och således vore lämpligt att äta frukost. Få noll respons, ät frukost själv och få minst en förtvivlad människa i hushållet som ville äta frukost med sin pappa. Tänk lite för dig själv att det här var ju en prima start på på helgen. Hämta skidgrejer från vinden, fortsätt på den inslagna vägen med att ett flertal gånger påtala lämpligheten i att kanske skynda sig en smula. Inse att du borde slappna av lite och åk sedan till skidbacken. Efter ca ytterligare en timme.

Var gärna lite nöjd med dig själv för att ha kommit ihåg alla tekniska detaljer (med viss assistans från Fru Nygårds) varpå det passar sig väl att ställa sig i kö för att byta till sig säsongens skidpaket för kidsen (föredömligt system kallat Tripp Trapp Trull för övrigt). Försök bortse från att det trots närmast obefintlig kö tar en halvtimme innan det blir någon assistans i frågan. Inse att det inte är nåt som är påverkbart. Medge en smula motvilligt att det lite grann är ens eget fel. Mot liften. Efter att ha frågat om det är någon som är kissnödig. Förbanna sedan dig själv ca 10 minuter senare att inte medelst tvång ha dragit småsektionerna till tvingande toalettbesök. Ni kan nog lista ut varför pappan går och köper nytt underställ till en av de medverkande i direkt anslutning till att första åket avslutats.

I övrigt en utmärkt första dag i skidbacken efter att ha intagit lunch och fått välbehövlig energi till eftermiddagens övningar. Avslutningsvis säsongens första åk i stolliften. Pappan till och med stretchar ut sista åket så pass att första fem minuterna av både Ipswichs och Leksands tv-matcher missas. Båda har förstås gjort var sitt mål tämligen omgående i respektive matcher. Jag måste åka mer slalom.

Nu består en helg inte enbart av lördag utan även av söndag. Det är så man får ihop en helg. Efter att ha sovit ca 12 timmar. Tänk vad en dag i skidbacken kan sänka en medelålders man. Vi öppnar dagen hyggligt piano och inte förrän efter lunch (sen sådan) styr vi kosan mot Grycksbo för att spela spontan-ute-indie-bandy (i officiella kretsar benämnt isuteindiebandy) och laja lite allmänt på skridskor. Som man gör. Sen gör kidsen i barnlaget ca 20 baljor på de vuxna och tillsammans med varm choklad, några torra kex och ett knippe bananer för fruktvänner i sällskapet har vi en fulländad söndag.

Varsågod för idylliskt inlägg om en helg i en semifrisksportens tecken. Idag är det måndag och business as usual, inget väsentligt att rapporter om en säger. Vi hörs eventuellt när det blir helg igen.

ATT UTÖKA SIN VOKABULÄR - DEL 2

En middag med blodpudding, lingonsylt och bacon behöver ibland piffas upp en smula. Vad sägs om ett nyord?

I sann Alfons Åberg-anda blir en lingonsyltspöl något annat än just sylt:

- Kolla pappa, en bulkan.

- Jaha, är det en vulkan? (det pedagogiska i det alltså. Så jävla nöjd.)

- Nej, bulkan sa jag ju. (jmfr vanilj och banilj)

- Bulkan? (fågelholkspappan)

- Han menar vulkan, men säger bulkan. (Systersektionen styr upp konversationen).

- Ja, en bulkan. En sån som det kommer lava från. Laaaaava!

En får vara glad att det inte finns någon bulkan i närheten. Jobbigt med skithet lingonsylt som kommer farande nerför bulkanen liksom. Skitjobbigt.

ATT FÖRBEREDA EN PODCAST

Ibland när man ger sig på något nytt kan det vara bra att antingen ha enorma mängder av tid eller vara svängd i tekniken som behövs för ändamålet ifråga. Några stolpar att förhålla sig till vid den eventualiteten att det ska startas upp en podcast:

* Teama upp med någon som man trivs väldigt bra med och som är lite vassare än en själv. T ex Min kompis Fredrik.

* Hitta på ett slagkraftigt namn. Eller ta åtminstone nåt som ingen annan har tagit förut.

* Bygg upp nån slags hemsida, kanske med hjälp av någon plattform som den här (eller nån helt annan som passar sig bättre för just podcast).

* Inventera studioattiraljerna, såsom laptop, mikrofoner, mixer (för ljud, ej mat), instrument och inte minst sladdar. Räkna med att nämnda sladdar inte återfinns i någon som helst ordning. Inte ens på något så när samma ställe. Hopplösa grejer.

* Kolla att det finns ett ljudkort som passar till laptopen. Om så ej är fallet behövs sannolikt avläggas besök på musikaffär (som säljer instrument, inte såna som säljer färdig musik och nästan inte finns kvar) och slanta upp.

* Leta upp lämpligt utrymme att inrymma studio i. Inrym studio. Kom ihåg att koppla rätt sladdar i rätt ingång/utgång (ej dörr märk väl). Utrym studio när inspelning är klar.

* Skriv något slags manus. Åtminstone ca 5 stödord för att bygga ett avsnitt som räcker en kvart.

* Gör te.

* Spela in ett intro. Kanske med en sjuåring som vokalist.

* Spela in ett outro. Fråga en sjuåring om hen vill göra en insats till.

* Prata. Det är inte svårare än så att göra en podcast när man väl har gjort ovanstående.

* När allt verkar klart ska det klippas (OBS, ej sax) och klistras (OBS, ej lim) ljudspår för att få ihop de tre delarna intro, prat och outro.

* In med skiten på den där sajten som startats upp. Men inte innan det slantats upp extra cash för ytterligare utrymme som är en förutsättning för att ens få lägga dit en ljudfil. Vilka banditer. Tekniken alltså.

* Hajpa hela grejen stenhårt på sociala medier. Bilder och hela den biten.

Svårare än så är det inte. Tror jag i alla fall. Vi siktar på att lansera spektaklet i helgen så den som tar sig igenom kommande weekend lär kunna ta del av det hela om bara viljan finns.

Länk kommer att tillhandahållas på denna plattform som en del av hajpskapandet. I helgen alltså. Om tekniken tillåter.

ATT HITTA NÅGOT GEMENSAMT

Om man som jag inte är överförtjust inbiten Formel 1-fantast går det alltid att luta sig tillbaka på fotboll och hallindiebandy i far-son-relationen med Lilla Sektionen. När det gäller far-dotter-relationen har vi mest haft det gemensamt att vi tycker om varandra väldigt mycket (vilket i sig egentligen är mer än tillräckligt) men det kan ju vara lattjo att ha något gemensamt intresse också (hon är inte mycket för fotboll och stickning ligger mig inte särskilt varmt om hjärtat). Men jag tror vi har hittat nåt nu.

Till följd av ett stundande projekt med Min kompis Fredrik (där vi för övrigt i skrivande stund dividerar om vem det egentligen är som är projektledare) har det gjorts vissa investeringar i den fram tills idag vilande hemmastudion. Jo, det finns en sån här i hushållet och ungdomen av idag undrar förmodligen varför huset sportar prylar från 1900-talet. Hur som helst så faller Systersektionen pladask för hela upplägget med den gamla Roland-synten, mikrofonen, mixern och det nyinhandlade externa ljudkortet.

Fadern tar några ackord på klaviaturen och Systersektionen improviserar fram lite sång. Det är nästan löjligt vad roligt vi har. Spelar in och lyssnar på vad vi åstadkommer. Kanske inte Billboard-material, men det är givetvis av underordnad betydelse. Imorgon jammar vi vidare.

ETT SAMTAL MELLAN FAR OCH DOTTER

Fader tar hand om upphängd tvätt för att lägga in i rätt garderob. Riktar en fråga till Systersektionen:

- Är den här tröjan verkligen din?

- JA!

- Men det står ju large i den?!

- HUR KAN DU VETA ATT DET STÅR LARS I DEN???

Jag måste fråga Min kompis Lars om det här. 

OM MUSEER OM NATTEN

Samtalsämnen bland småsektionerna pendlar för närvarande mest mellan filmen Frost (ca 90% av tiden) och den kommande serien på SVT med barn som kommer bli inlåsta på Naturhistoriska riksmuseet när det stängt för dagen och tävla mot skelett som kommer till liv på natten. Eventuellt har jag till viss del missförstått upplägget i den där tv-serien, men i stora drag är jag nog hyfsat rätt ute.

- Åh, det ska bli så spännande att se barnen och djuren på Nationaliska riksmuseet (Systersektionen har ett eget namn på Naturhistoriska om någon undrar).

- På Naturhistoriska riksmuseet menar du? (tråkfarsan briljerar igen)

- Ja just det, så heter det ju (ja, men nu säger hon ju i alla rätt mer än hon säger fel. Och skulle hon ändå prata med er om Nationaliska riksmuseet vet ni vilket museum det avser).

- Därrr kommerrr alla djurrren och människorrrna att vakna på natten!!! (Lilla Sektionen har lärt sig prata med rullande r. De rullar ofta ca tre gånger på varje r-ställe). Usch vad läskigt, tänk närrr skeletten vaknarrr till liv!! (han darrar på rösten som om han föreställer sig ett dinosaurieskelett som kommer och knackar honom på axeln).

- Ja, eller om det kommer en säl och vill ta en sälfie.

Noll respons. Total tystnad. Ordvitsar är wasted on the young. Helt värdelöst.

Men - kommer de fram till - programmet är bara öppet för barn som fyllt 10 år. Det är således ingen idé att ta ut någon rädsla i förskott när man har flera år kvar till åldersstrecket utan bara se fram emot premiäravsnittet. Som jag hoppas innehåller minst en säl som knackar något förskräckt barn på axeln.

ETT BAD OCH EN FOTBOLLSAVSLUTNING ÄR ALLT MAN BEHÖVER

Semester innebär inte bara massa jobb, man kan även räkna in bad och fotbollsträning. Den bästa sortens semester skulle man kunna säga.

Det borde klippas gräs och massa dylika prylar. Blir ingenting med det. Tjatet om att det ska badas tar liksom över hela ens existens. Så därför åker vi givetvis och badar. Som sig bör en halvsval blåsig junidag när pappan har midsommarsemester.

Badupplevelsen är den första av två monumentala crescendon av respektive småsektions huvudsakliga intressen. Lilla Sektionen, fotboll, Systersektionen, skolan och hennes kompisar.

Vi ligger i plurret och själv försöker jag finna någon slags värme i vattnet som fullständigt saknas i luften medan Systersektionen har ögonen på ingången till badet. Trög som en farsa till en sjuåring inser jag inte förrän det dyker upp ett välbekant gäng vid entrén varför hon varit så intresserad av just den biten av anläggningen. Där kommer en ansamling från fritids och hon håller på att vinka bort handen i ren eufori. Vad lätt det är att glömma hur otroligt roligt det är att överraska sina vänner när de minst anar det. Låt oss säga att hon inte hänger med mig och Lilla Sektionen särskilt mycket efter fritidshopens ankomst. Vi håller oss på det grunda och åker den långsamma vattenrutschbanan medan hon och polers roar sig med att åka de branta varianterna. Lysande eftermiddag som avslutas med pizza och kebabsallad (nej, jag åt inte både pizza och kebabsallad).

Akt 2 av semesterdagen som innebär en del jobb men även bad och fotbollsträning betyder införskaffande av specerier inför midsommarafton. Tillsammans med ca halva Faluns befolkning med släktförgreningar ända ner till Halland. Bara för att färskpotatisen kostar 1 öre/kg om man handlar för mer än 300 spänn behöver man väl inte springa benen av sig till ICA Maxi? Va? I vanliga fall tar det ca en timme att ta sig igenom den där jävla affären, men idag tar det två timmar. 2 TIMMAR! VM i humörprövning. Går ganska bra ändå. Packar ihop sex kassar med förnödenheter plus en femkilos påse med färskpotatis samt sex säckar med grillkol och briketter. Sjukt plånbokssvidande åtgärd. Väl hemma igen ska böset in i kylen varpå kosan styrs med Aspeboda IP (eller som den heter i folkmun, Aspezteca) för på förhand episk terminsavslutning.

Som den omhuldande person jag är tar jag med enhetliga tröjor (av en händelse prydda med Ipswich Towns klubbmärke samt sponsor på bröstet) så vi ska se någorlunda proffsiga ut. Med vi menas i det här fallet föräldrar till våra barn som ska möta just barnen i en match för att en gång för alla utröna vilka det är som får the bragging rights över sommaruppehållet. Med föräldrar menas för övrigt i det här fallet pappor. Det hade varit både trevligt och nödvändigt med en mamma eller fem i det här laget med tanke på hur usla vi är. Trots Melvins pappas fria roll på mittfältet, Labans pappas enorma reflexräddningar med scrotum och den enhetliga klädseln skiter det sig något enormt. Vi är lite inne på att det kan bero på att det inte är broderat på tröjbröstet vilken match det avser (så gör de flesta nuförtiden så ingen ska glömma vilken fight det är de spelar just nu. Det är ju så många på en säsong). Eller så beror det på de flyfotade 5- till 7-åringarna som springer i cirklar runt oss. Melvins pappa utnyttjar dock sin fria mittfälltsroll till att frisera siffrorna till 1-8 vilket ändå gör att det känns som om vi inte är helt chanslösa till nästa gång vi drabbar samman igen. Då kanske även Min kompis Fredrik dyker upp. Idag hade dock hans familj drabbats av förglömmelsevirus, så det blev försenad ankomst på fru och barn samt noll komma noll ankomst på nämnde kompis. Disciplinnämnden har ännu inte meddelat Min kompis Fredrik straffet men Popskolan kan här och nu avslöja att det blir en hefty fine, som man brukar säga på Brittiska öarna.

Ovanstående bjuder på något av det bästa ett föräldraskap har att erbjuda (bortsett från Min kompis Fredrik tidsfadäs, men det ingår näppeligen i nämnda föräldraskap), nämligen den biten att få uppleva sina barn i det element där de trivs allra, allra bäst. Det är inget annat än en fullkomligt briljant uppfinning. En Systersektion som umgås och leker med sina bästa kompisar i bassängen och Lilla Sektionen som dribblar sig fram till tremålsskytt på fotbollsträningen. Där har vi essensen av en förälders lycka och stolthet samt sitt barn i sitt esse. Det kan mycket väl vara ett av de finaste momenten som förälder och ett av de lyckligaste för barnen ifråga. Känslan föräldern (med föräldern menas i det här fallet pappan) upplever kan mycket väl vara själva definitionen av kärleken för sina avkommor. Det är allt en förbannat bra dag det.

OM ATT HA FÖDELSEDAGSKALAS

Knappt har Systersektionen sjungit Tvärtomsången i kyrkan och firat att sommarlovet börjat förrän Lilla Sektionen har födelsedagskalas för sina kompisar. Fotbollsfödelsedagskalas givetvis.

Det finns ingen annan dukning på ett fotbollsfödelsedagskalas. Ingen, I tell you. 

Presenter, lekar, tårta och fotbollstema. Ungefär som när pappan fyllde 40, fast klart sämre bar. Lilla Sektionens recensioner av partyt nerkokat till några vitala punkter:

* Bästa gästen: Systersektionens kompis som stått på inbjudningslistan sedan i höstas. Tufft att bjuda in en tre år äldre böna bara för att hon är, tja, jag tror ni fattar. För att hon är hon helt enkelt.

* Bästa presenten:

Panda från bästa jämngamla tjejen från grannbyn. På frågan om vad pandan ska heta är hon den enda som säger det självklara: Att Lilla Sektionen får bestämma det själv.

* Sämsta leken: Pappans skattjakt som ledde till fiskdamm. Tydligen för given övergång från skattjakt till fiskdamm. Skulle ha varit klurigare. Jag noterar i kalasboken för future reference.

* Godaste fikat: Fotbollsplanstårtan. Episk skapelse! Glömde dock instagramma. Episk fail.

Själv skulle jag vilja ge fem Nygårds till chokladbollarna, skattjakten (mycket finurligt hopknåpat på min ära) samt legot han fick. Men vad är det med lego nu för tiden? (inte för att jag läste i instruktionsboken för att sätta ihop Spider Man-farkosten, sånt är ju bara för amatörer)

Den kan ju faktiskt inte flyga på riktigt. Plus att den inte alls ser ut som en boll. Whoever som ritade varningsskylten får nog se sig om efter ett nytt jobb.

ETT FRUKOSTINLÄGG

När man pratar frukost är det vanligare att prata i termer av pålägg snarare än inlägg. Idag gör småsektionerna frukost och då snackar vi snarare upplägg. Ett annorlunda upplägg.

Uppmaningen att de får chefa över frukosten göder kreativiteten så till den milda grad att de - trots avsaknad av ramar - lyckas gå utanför ramarna på ett samtidigt imponerande och inte så lite olämpligt sätt. Eller vadå, lite vit choklad har ju ingen dött av.

Lite O'boy till det och man har en komplett frukost. Men för att blidka sina föräldrar en brödsmula så tar man också en macka med ost. Som man doppar i chokladen. Åff kårs.

Pappan får yoghurt med müsli i grodtallrik och Fru Nygårds gröt i grodtallrik. Gröt ackompanjeras ofta med kanel i det här huset och just den kryddan är ju ett sällan skådat råmaterial till en och annan ordvits. Systersektionen briljerade häromkvällen med zebran med bra syn och Lilla Sektionen är känd för att kunna traktera kanelordet på bästa vis.

- Kanel. Är det en sån som kan el?

Briljant. Extravaganta frukostvanor till trots tror jag att vi är nåt på spåren i vår barnuppfostran.

NU ÄR DET DAGS ATT ALLA FÖRÄLDRAR TAR SITT ANSVAR

Alla föräldrar måste ta sitt ansvar. Det är ju precis vad som står i rubriken. Ja, det kan inte nog understrykas, det är dags att ta sitt ansvar nu.

Ponera att du sitter och kollar på tv med din 7-åring när det dyker upp en reklamfilm med en zebra som har glasögon. You know what to do.

- Titta, en se-bra (var gärna lite extra tydlig).

Fem sekunders konstpaus medan ordvitseleven låter det sjunka in.

- Jaaaaaaaaaaaa...se-bra... (gigantiskt leende).

Polletten trillar ner. Ditt jobb här är gjort. Återgå till vad det nu var du tittade på.

OVANA SAKER

När man gör eller hör något ofta blir man bra och van på det man gör eller hör. Så brukar det heta. Ergo; när man inte gör eller hör något ofta är det lätt att det känns ovant.

Ett prima exempel på en ovan situation är att kliva in på skolgården och höra en kille från förskoleklassen som gungar säga "Va snygg du är!". Min bedömning är att han har en lysande framtid som glädjespridare. Eller eventuellt som bedragare med manipulativa superförmågor. Kanske mer troligt att det är det senare som gäller men en hoppas ju verkligen på att lyckobringare blir hans epitet snarare än lögnare och conman.

Knappt hinner en kliva in på fritids innan man ligger på soffan och blir omhändertagen pga bilolycka som fritidsledaren varit inblandad i (det är tydligen jag som har kört på honom). Det tas sprutor och plåstras om av ett imponerande antal sjuksköterskor. Ovant. Vem trodde att det fanns sådana resurser i svensk sjukvård?

Dagens sista ovanlighet är att agera fotbollstränare ihop med Min kompis Fredrik. Vi har ju sett lite hur det går till när supercoachen Emma kör sina övningar så vi har ändå lite koll på vad som gäller. Efter presentationsrunda (där de flesta i truppen visar sig vara fem år) blir det inte mycket till uppvärmning innan den klassiska dribbla-mellan-koner-och-avsluta-med-skott-på-mål-övningen tar vid. Ett evinnerligt målvaktsbytande gör att övningen blir en smula för lång och det krävs att Fru Nygårds påminner oss om att det är dags för drickapaus innan den avslutande matchen börjar. En kvarts tvåmål slutar 1-1 och trots en tidig krock med hopslagna huvuden i ena laget verkar de flesta nöjda. De var säkert också lite ovana med två gamla gubbs som tränare, men verkar ha tagit det hela med ro. Det var dock ingen som kommenterade om vi var snygga eller inte. Det kommer väl nästa gång får en tänka.

ORIMLIGHETEN I JÄGERSRO

Orimligheten i Monopol har bloggen redan avhandlat. Dito i galoppspelet Jägersro däremot har lyst med sin frånvaro allt för länge nu.

Några random orimliga grejer med hästspelet ifråga:

Startkapital 2 000 spänn. Som man får låna från banken. Vad är det med folk som gör spel, har de ingen förankring i verkligheten (i Monopol får man alltså 15 mille. Inte låna, man får!)? Två lax, ska det vara nåt att springa runt med på stallbacken? Det räcker väl knappt till ett knippe höbalar och ett par hästskor. Behöver man ytterligare flis måste man låna mer och det får man ju ändå ge skaparna att det ligger i tiden att belåna sig upp över öronen och pröjsa ockerränta. 10 % ränta. Per lopp. Det är lätt att misstänka att Tony Soprano har ett finger med i spelet.

Totalisatorn mäktar med att ta emot 1 800 riksdaler per lopp från var och en av deltagarna. En får förutsätta att nämnde Soprano har teamat upp med Svenska Spel. "Spela jättemycket så att du har större chans att vinna (men tänk på att det är farligt att spela bort hela lönen och lite till)". Vi gör ett tämligen simpelt räkneexempel: Låna 2 000 kronor, betala 200 i startavgift och spela bort resten av pengarna. Summa kvar i plånboken innan första loppet ens har startat: nada komma noll pistoler.

På vägen runt banan kan man hamna på en blå ruta och då får man ta ett så kallat Galoppkort. Sjukt orimligt. Vilken jävla häst - oavsett galopp eller trav - stannar mitt i första kurvan och ba: "Jag ska bara ta ett blått kort så ska vi se om det kan bli någon extra fart eller om det är dags att bli diskvalificerad pga random fullständigt orimlig anledning. Gnägg gnägg, hästsmiley".

Om man istället har en jämrans osis kan man hamna på en röd ruta och få betala ett par-tre flak enbart på basis att man äger en häst. Finansiering: kortfristigt lån hos Stallbackens Bluff & Båg AB. Galoppmaffian alltså, vilket jävla rövargäng.

När spelvinsterna ska betalas ut efter loppet kräver Lilla Sektionen att han ska ha samma återbetalning på sin satsade tvåhundring på Systersektionens blå kuse som övrigas satsade femhunka. Helt fucking orimligt, men försök att få en femåring att förstå det. Mission impossible.

Annars är det ett ganska roligt spel. Om det bara inte var så förbannat orimligt.

EN SKOLDAG

Förmodligen ett av världens bästa trick för att bli på bra humör och samtidigt få upp temperaturen i hjärteroten är att hänga med ett gäng förstaklassare. Vilka juveler.

Inte hinner det gå många minuter innan Systersektionen får riva av ett datum på väggalmanackan och sedan läsa matsedeln för dagen. Potatis- och purjolökssoppa. Hur typiskt är inte det då? När jag själv gick i lågstadiet precis på den plats där den nybyggda skolan nu ligger så övertygade jag både mig själv och mattanten Siv att purjolök, det är jag allergisk mot. Aber natürlich. Typiskt även pga att när jag gjorde ett gästspel i klassen under hösten så serverades också potatis- och purjolökssoppa! Oddsen på det då? Och vad är oddsen på att ett av kidsen utbrister:

- Men Niklas, det var ju samma mat förra gången du var här!

Ett geni. Hur kan han komma ihåg det? Klassen är fylld av små genier och bland dem Min kompis Fredriks förstfödde som informerar om att hans pappa fyller år idag och att han blivit vederbörligt gratulerad på morgonen (kanske inte just med de orden, men ni fattar säkert ändå). Någon annan får ordet och meddelar glatt att hens mormor/morfar fyller typ 72 imorgon. Min kompis Fredriks son räcker genast upp handen för ett förtydligande:

- Min pappa fyller inte 70.

Fantastiskt med sjuåringar som vet värdet av att vara tydlig.

Lektion och påföljande rast följs av fritidspass som idag innebär brännbollsmatch tillsammans med förskoleklassen. Det är nästan lika roligt som fotbollsträning för väldigt unga människor. En satsar konstant på varvning oavsett om slaget når två eller tjugotvå meter, någon annan blandar slag och löpning med handstående medan Systersektionen ägnar sig åt att springa barfota rakt på en geting. Såna där djur alltså, finns inga värre party poopers. Vi hämtar en kylklamp i frysen på Fritids och idkar idrottsmedicin varpå det är dags för lunch.

Det är föredömligt när det styrs upp en plats för pappan bredvid sin dotter i matsalen. Ungefär på samma nivå föredömligtmässigt med att det inte bara serveras soppa utan även någon slags blomkålslåda som är gudomligt god. Mina komplimanger till matlagningsteamet. Bra uppladdning inför idrottslektionen som stundar efter avslutad spis.

Någon medverkan i jordens alla möjliga olika former av kull av yours truly är inte aktuell och efter att Systersektionen råkar ut för en ofrivillig tackling i den stekheta sommardagen hamnar även hon på avbytarbänken. Ingen bra sportdag detta. Det måste vara något i luften. Men jag får i alla fall lära mig att det bland annat finns spegelkull, bläckfiskkull, toalettkull och en handfull ytterligare sorters kull. Kul.

Jag åker därifrån med ett hjärta fyllt av värme från små kloka personer med många tankar på sina respektive hjärnor. Vill du också ha lite feelgood i vardagen och har barn kan ett nedslag i hens skolvardag varmt rekommenderas. Har du riktig jävla röta kanske de serverar potatis- och purjolökssoppa.

NÅGRA LÄRDOMAR FRÅN EN VANLIG ONSDAG I MAJ 2014

1. Om man nödvändigtvis ska cykla till och hem från jobbet, gör det inte med öppen mun.

2. Om ens son spelar FIFA14 kommer han att göra EXAKT samma moves på fotbollsträningen, dvs teatraliskt ta sig för huvudet med dubbelfattning när han släpper in ett mål samt kasta sig in i en hög med spelare med sulan först. En kul grej, en not so kul.

3. Om ens dotter inte spelar FIFA14 kommer hon som egen uppvärmning på fotbollsträningen - i en stil något åt det artistiskt lagda hållet - att rulla runt på gräset. Typ 300 varv.

4. Om man cyklar till jobbet men stannar till på gymmet för ett pass och en dusch och, på allvar, på flit inte tar med några andra shorts får man gymma iklädd cykelbyxor. Herregud.

5. Om man cyklar hem från jobbet men stannar till på fotbollsträningen för att hjälpa till och, på allvar, på flit inte har med några fotbollsshorts får man hjälpa till iklädd cykelbyxor. Herregud. (se även punkt 4 för ganska liknande fail)

6. Om det är onsdag idag måste det rimligtvis betyda att det är torsdag imorgon. Yay.

Om du läst hela inlägget har du kommit till slutet nu.

ATT SOVA I TÄLT SAMT FÖRDELEN ATT HA EN GRANNE SOM HAR EN ÖVERJÄVLIGT STOR DYNGHÖG

Att sova i tält. Inte min favoritigaste grej kanske men vad gör en inte för Systersektionens önskan om en äventyrlig nattlig utflykt på gräsmattan? 

Liggunderlag är bra att ha, likaså sovsäck. Det senare har vi flera stycken men något att ligga på är det sämre med. Om man inte räknar dynorna till utemöblerna förstås och som av en händelse är det precis så vi räknar här i Stråtenbo. Eftersom det är lite spännande att sova i tält för en sjuåring så avhandlar vi några viktiga världsfrågor innan Johnny med sandkornen tittar förbi. Dessvärre hinner Systersektionen inte sova mer än några minuter innan vi har en livs levande katt mitt uppe på taket av tältet. Fröken Sally har många klätterkompetenser och just den här får nog rankas topp tre. Hon får jobba lite på tajmingen bara. Så slumrar vi in igen. Och ut. Och in. Lite som ett kattdjur genom en dörr. Och på tal om katter. Trots åthutning dyker förutvarande nämnda katt upp igen men denna gång i form av nattkatt. Dock med samma rutt som tidigare. En får vara glad att det inte är en varg i alla fall för de är ju oftast hungriga. I alla fall i närheten av tält som innehåller människor. 

Natten avlöper fint, om man bortser från några mindre malörer:

* Vansinnig kyla. För årstiden alltså. Sovsäck plus underställ borde räcka långt men det skulle varit fleecetröja, mössa och eldvakt om temperaturekvationen skulle gått ihop. 

* Ryggbråckskoefficienten är orimligt hög i ett tvåmansält. 

* De som tillverkar dylika mobila bostadsinrättningar måste vara i maskopi med höftoperationsbranschen. Helvetes jävla satan vad mina beniga höfter tar stryk av naturliv. 

* Katt. Bedrövligt tältvett.

* Fåglar och allehanda övriga ljudmässigt störande inslag i den närmaste omgivningen. Eventuellt hörde jag en varg. Antingen det eller så var det en giraff som nyligen fått en visdomstand utdragen. 

Men som sagt, bortsett från ovanstående punkter så fanns inget att klaga på. Eller som Systersektionen uttrycker det när hon slår upp ögonen vid pass 07.30:

- Det gick ju bra det här. 

Sen äter vi frukost varpå jag går över till grannarna för att ägna några timmar åt att förflytta x antal kilo prima höstdynga från deras kraftigt överdimensionerade dynghög till vår fotbollsplan. Men det får vi prata mer om en annan dag. Nu ska jag nämligen återgå till att sova inomhus i min egen säng. The bliss. 

VILKET LAND VILL DU ÅKA TILL?

Vi har alla våra olika drömdestinationer och de små invånarna i det här hushållet är inte något undantag. Den yngsta av dem delar gärna med sig av allehanda tankar, särskilt under middagssittningen.

När vi pratar om land behöver det inte nödvändigtvis vara ett sådant som har geografiska gränser utan man får gärna tänka lite utanför geografilådan. Lite i linje med Lilla Sektionens önskedröm som innefattar en resa till Godislandet. Tänk om en hade kommit på det själv. Vilket geni en skulle vara. Men det är ju inte helt knasigt att ha ett geni till son heller får en väl tänka. Och ett geni tänker så klart inte så enkelspårigt som bara på sig själv utan har även tagit fram toppalternativ för sina närmaste. Fast jag vet inte riktigt jag.

- Och du pappa, du fåj åka till Öllandet.

Lite grann tänker jag att dryckesvanorna kanske bör ses över.

- Och du mamma, du fåj åka till Chipslandet.

Hoppsan. Men det är som vi alltid har sagt, vi kompletterar varandra på ett utmärkt sätt jag och Fru Nygårds.

Medan vi åker mot Öl- och Chipslanden planerar vi ett stopp på Leklandslandet så Systersektionen får sitt lystmäte också. Hon fick för övrigt välja sitt favoritland själv. Å andra sidan ska man inte ta för osannolikt att jag hade valt Öllandet om jag fått välja fritt.

EN FÅR VARA GLAD FÖR GLÄDJEN

Tekniker på det stora företaget jobbar inte helg vad det verkar. 24 timmar räknas således bara på vardagar kan en lätt räkna ut. Den omedelbara - och smått katastrofala - effekten av detta debacle blir att förevarande blogginlägg författas medelst mobiltelefon. Skitdrygt ju. 

Igår var det dansavslutning för Systersektionen och den terminsvisa showen. Jag älskar konceptet med uppvisningsdans av grupper med koreograferade människor. Minstingarna är bäst. De lite äldre är bäst. Tonåringarna är bäst. De enda som inte riktigt kvalar in i bäst-kategorin är jazzdamerna. Säger inget mer om dem så har ingenting sagts. Men småjazzarna med Systersektionen i laguppställningen är förstås bedårande. Och knattarna som kör Hiphop/Street, så svala. Tonåringarna med sina mer avancerade koreografier, haktappande stuff. Ibland måste man bara kapitulera för den fullständiga glädjen som det handlar om när en får vara med om såna här konstyttringar. Närapå två timmar med pur lycka. Fråga Lilla Sektionen som formligen studsade i sin stol.

Hade inte det här inlägget skrivits på liten device hade det avslutats med en gigantisk smiley. Ungefär så här :-) fast 40 000 miljarder gånger större. 

A LITTLE SOMETHING ATT BÄRA MED SIG I HJÄRTAT

De här ögonblicken att stoppa undan i ens hjärterum och bära med sig. Stunderna som en kan plocka fram när som helst. Såna som barn får höra hundratusen gånger tills öronen trillar av.

Som när Systersektionen tyr sig till sin mammas 20-årige kusin som har RIKTIGA Minecraft. Kryper upp bredvid honom och låter skärmen trollbinda. När hon sedan strajkar en deal med Lilla Sektionen om att avstå veckopeng för att Fru Nygårds ska köpa RIKTIGA Minecraft. Lyckan. Hennes smajl är obetalbart.

Som när Lilla Sektionen kollar in tre grabbar i tioårsåldern som kickar boll på en ny liten konstgräsplan i Edsberg. Smyger lite närmare, springer längs sidlinjen och hämtar bollen när de kickar den för långt eller för snett. Smyger ännu lite närmare. Hela kroppens lycka när en av grabbarna ropar "Bra Lillen!". Pappans sneda leende när grabb nummer två utbrister "Men han har ju ett namn!". Varpå diskussion uppstår och någon av dem säger "Vi kan fråga hans pappa vad killen heter". De behöver inte fråga killens pappa om namnet för killen talar själv om vad han heter. Sen är han med och lirar. Han som inte ens fyllt fem år än. Och han är så lycklig.

Såna ögonblick med familjen är feta guldkorn i ens existens. När småsektionerna blir lite större ska jag berätta om just dessa ögonblick för dem tills deras öron trillar av.