RACERSAGA

Ska det handla om Sebastian Vettel? Nej, det ska handla om godnattsagor med racertema. Det har väl alla koll på?

Vi är inne på lopp elva nu om jag inte har räknat helt galet. Man kan säga att hela den här serien av sagor är en slags uppföljare till pandasagorna som utgjorde vår egen lilla julkalender i godnattsagoformat. Alltså har vi tagit konceptet vidare och kör med formel 1-bilar istället för pandor. Svårare än så behöver det inte vara. Så långt har vi de mest framträdande figurerna enligt följande som kört grand prix i bland annat USA, Kanada, Island, Saharaöknen, Australien, Stråtenbo, Nordpolen och Italien:

Muller McQueen - Misstänkt likt efternamn med en annan fiktiv racerstjärna. Enligt säkra källor ej släkt med denne. Som alla andra figurer som förekommer i racersagorna är han väldigt bra på hemmaplan.

McSnow - Den kanadensiske fartfantomen. Bra i och på snö. Det ligger honom lite i fatet att formel 1 har sjukt dåligt med schemalagda snölopp.

Åskan - Ej att förväxla med den där andra fiktiva racerstjärnan. Den här snubben har bra fart på sulorna. Dundrar fram, så att säga.

Step Box - Statist i de flesta lopp. Verkar inte ha några specialområden alls. Så kallad utfyllnad.

Kördur Fortur Snödur - Gjorde premiär på Island. Som namnet möjligen antyder är han något av en isländsk motsvarighet till McSnow. Således även han med begränsad talang för konventionella lopp på formel 1-cirkusen.

Shejk Abu Dabi - Vi jobbar lite med stereotyper kan man säga. En närmast osannolikt bra ökenförare. Åker inte bra i Kanada och på Island.

Pandis - Vi kan inte droppa pandorna. Funkar inte. Pandis är Lilla Sektionens favoritpanda, tillika gosedjur. För att vara ett gosedjur av arten minipanda är den ytterst talangfull inom racersporten. Under sagornas gång gör Pandis fenomenala upphämtningar gång på gång. Nästan så man misstänker att det är uppgjort på nåt vis.

Korven - Systersektionen måste också få med ett gosedjur. Eller goselivsmedel, inte vet jag man ska kalla den. Mjuk och gosig är den i alla fall. Och, hör och häpna, bra på att köra vansinnigt snabb bil. Samma smygande form under loppen som ovan nämnda Pandis. Kör som enda bil med korvtillsatser i bränslet. Utan korvtillsatsen är han lite som Bamse utan dunderhonung. Klen i konkurrensen och - faktiskt - med en löjlig blå mössa på knoppen.

Basse - Inlånad från Pingvinerna från Madagaskar. Han har tagit tjänstledigt från djurparken i New York för att åka racerbil. En av många pingviner som jobbar så tydligen.

Lilla Sektionen - Självklart måste han vara med. Att han bara är 4½ år gammal och inte når ner till pedalerna är av underordnad betydelse. Pingviner, korvar och pandor är inte heller direkt anatomiskt skräddarsydda för jobbet som formel 1-förare. Förvånansvärt framgångsrik för sin ålder. Stallkompis med Pandis.

Systersektionen - Är lillbrorsan med måste förstås storrasyrran ratta en kärra också. Hon går inte heller av för hackor när det gäller att styra en bil med friliggande hjul. Hon skiter fullständigt i mansdominansen och sätter många på plats på reguljär basis. Stallkompis med Korven. Spetsar emellanåt tanken med Korvens raketdrivmedel. Får dock inte ont i magen av det.

Pappa Nygårds - Får hoppa in i Stråtenbos GP eftersom Lilla Sektionen gärna vill se just det loppet på tv. Trots att målrakan går på ängen bakom huset. Tackar fadern allra särskilt för och glider in på en femteplats efter att ha varit artonde i kvalet. Lex Pandis, Korven, Lilla Sektionen och Systersektionen (som för övrigt lade beslag på de fyra första platserna i Stråtenboloppet, tro det eller ej).

Så. Vad är det för lattjo med det här då? Det är alla sorters lattjo kan jag meddela. Förutom att det är en sällan skådad dramatik i VARJE saga finns ett särskilt djup i rollbesättningen. Fatta ångesten en panda har inför att köra ett lopp i öknen, svärtan, mörkret, pälsen. En pingvins vånda med sitt karriärval, var det rätt att ta tjänstledigt eller skulle han ha blivit vid sin läst? Ingmar Bergman framstår som en kiosklitterär pajas i jämförelse.

Förutom djupet, svärtan osv är det en högtidsstund varje kväll. Det fantasifrämjande i att berätta sagan tillsammans (både för stora och små), bibehållande av barnasinne för stora och utvecklande tankeverksamhet för de små. Det är en liten rekommendation helt enkelt. Hitta på en saga om dagen och du behöver inte leta efter ungdomens källa längre. Kör gärna med cliffhangers, osannolika figurer och lyckliga slut. Det är beprövat och det funkar. Plus att du får en sagovitamin om dagen. Lycka till.

ATT SPELA CHICAGO MED SMÅSEKTIONER, THE SEQUEL

I en temporär geniförklaring av mig själv uppstår en idé som i korta drag går ut på att avrunda småsektionernas spelande på surfplatta och istället avsluta dagens aktiviteter med ett lugnt parti Chicago för att få de små liven i ett rofyllt tillstånd inför läggdags. Ibland tänker man rätt och ibland tänker man fel. Den till synes geniala tanken ovan sorterar in under avdelningen feltänk.

Själva spelet fortlöper i stort sett under samma premisser som redogjordes för i första inlägget i ämnet, dvs många avslöjanden om vilka kort som has på hand, ivriga poängjagare och en fascination för att samla på ruter. Den främsta skillnaden får nog sägas vara Systersektionens back-up, Korven. Hon gör det mesta med Korven nuförtiden sedan den införskaffades på ett större möbelvaruhus igår strax efter lunchtid.

Mr Korv, korthaj.

Korvens insikter i modernt kortspel är höljda i dunkel, mycket tack vare hens oöverträffade poker-face. Kolugn i varje situation och väldigt få "JAG BEHÖVEJ FLEJ JUTEJ!!". Jag ser fram emot fler Chicago-partier i hens sällskap. Vad gäller Chicago som lugna-ner-sig-aktivitet före nattande av småsektionerna finns det en del att lära. Som att det förmodligen inte är en bra idé att spela Chicago efter kl 18.00 om man inte vill att nattningsproceduren ska pågå under en tidsrymd motsvarande två halvlekar i fotboll. Det behöver man inte vara ett geni för att inse. Jag är inget geni.