Att äta julbord är en påminnelse om varför jag inte har gjort just det på en herrans massa år. Eller äta julbord och äta julbord. Man äter faktiskt inte själva bordet utan det som är på det. Men det kanske ni redan visste.
Att äta julbord är en påminnelse om att det är bättre att sprida ut matintaget över ca en vecka än att smälla i sig det på en enda kväll. Det finns till exempel ingen rimlighet i att öppna ätandet med sju olika sorters sill, lite pepparlax, kokt potatis för att fortsätta med sex olika sorters korv, rostbiff, skinka med mera och sedan gå in på varmrätterna. Det är ju inget annat än helt vansinnigt knasigt. Och då har vi bara kommit halvvägs. Varmrätterna utgörs av - som sig brukar - köttbullar, prinskorvar, revbensspjäll, janssons frestelse, potatis och säkert nåt mer som jag glömt till följd av total mättma. Sen var det där med dessertbordet. Tur en inte är så sockerskadad och håller sig till en glasskula och lite frukt. Glass, mousse, kakor, godis och såna där prylar. Ni fattar ju själva. Kaloriintaget. Och dryckesmässigt höll jag mig ändå till vatten, lagrad julmust och te. Men ändå. Satans vansinne på ett bord i juletid.
Så imorgon äter jag julbord igen. Så klart. Med alkoholhaltiga drycker. Två veckors samlat matintag på två dagar. Effektivt.
Visar inlägg med etikett Lloyd Cole. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lloyd Cole. Visa alla inlägg
torsdag 5 december 2013
fredag 13 september 2013
NOT SO MUCH FREDAGSMYS
Man kan knappast påstå att det är en lätt match för ett par småsektioner att vara utan godis, glass, chips och andra godsaker. Men vad gör man inte för en hundring när Fru Nygårds pitchar in idén om att familjen ska skippa fredagsmys och lördagsgodis i en hel månad.
Första veckan är snart till ända och således bara dryga tre veckor kvar. Dryga på mer än ett sätt förstås. De har järnkoll på vad som tillåts och inte, de små liven. Farmodern lämnar meddelande på mobilsvar att hennes son har intelligenta barn. Efter avslutad grötmellis brukar det vankas glass på fredagseftermiddagarna hos farmor och farfar. Idag låter det så här från Lilla Sektionen:
- Ja du fajmoj, idag blij det väl ingen glass i alla fall?
- Nej, det blir det inte.
- Nähä. Tack föj maten då.
Sen var det inget mer med det.
Själv undrar jag hur gratifikationen ser ut för undertecknad i slutet av regnbågen. Får väl hoppas på en tjuga eller två så man kan köpa sig en påse chips.
Första veckan är snart till ända och således bara dryga tre veckor kvar. Dryga på mer än ett sätt förstås. De har järnkoll på vad som tillåts och inte, de små liven. Farmodern lämnar meddelande på mobilsvar att hennes son har intelligenta barn. Efter avslutad grötmellis brukar det vankas glass på fredagseftermiddagarna hos farmor och farfar. Idag låter det så här från Lilla Sektionen:
- Ja du fajmoj, idag blij det väl ingen glass i alla fall?
- Nej, det blir det inte.
- Nähä. Tack föj maten då.
Sen var det inget mer med det.
Själv undrar jag hur gratifikationen ser ut för undertecknad i slutet av regnbågen. Får väl hoppas på en tjuga eller två så man kan köpa sig en påse chips.
fredag 1 mars 2013
ÄLSKADE SKIVOR - DAG 60
2. DON’T GET WEIRD ON ME BABE - LLOYD COLE
Det fanns (och finns säkert fortfarande) en musikklubb där man som ny medlem kunde beställa fem plattor och bara betala för en och lite porto. Sen behövde man bara köpa en till varpå man kunde gå ur för att sedan efter en några månader köra samma grej igen. Ett väldigt händigt upplägg för en diskofil när den större delen av musikkonsumtionen av album skedde via inhandlande av just album. Till viss del tjänade ju kassettbanden samma syfte, men om det var en skiva som låg en varmt om hjärtat såg man definitivt till att ha den i skivhyllan och inte bara på ett C-60 eller C-90.
Jag hade läst ett otal recensioner om Don’t Get Weird On Me Babe. Lika lite som jag hade någon särskild koll på musiken utanför topplistorna hade jag någon koll på Lloyd Cole. Men köp fem, betala för en. Det är väl bara att slå till. Om den får fem av fem möjliga i alla recensioner så måste det ju finnas någon slags kvalitet att prata om.
19 år fyllda och fortfarande boendes hos mamma och pappa när paketet från musikklubben damp ner i brevlådan. Vilka de andra fyra skivorna var har jag ingen aning om idag, men Lloyds mästerverk låg där. Ärligt talat hade jag svårt att ta in musiken de första fem gångerna CD:n snurrade i den där lilla portabla CD-spelaren som var inkopplad till stereon (vinyl var för övrigt fortfarande mitt förstaval, CD var något väldigt nytt). Konstigt att skivan inte förpassades till glömskans korridorer, men jag gav mig inte. Med såna omdömen måste det finnas något att hämta. Och när den snurrat ett dussin gånger var det som om den fått ett fäste som den inte ville släppa. Förstasidans (Lloyd var också fast lite i vinylträsket) mer suggestiva stämning med fantastiskt arrangerade stråkar och solida beckmörker i nummer som Butterfly och Half of Everything kopplar ett grepp om lyssnaren som är närmast hypnotiserande. Å andra sidan bjuder andra halvan på ett gitarrlarm - förvisso även här med ett mörker i texterna - som välter ner vilken kiosk som helst. Sista låten på plattan, She’s a Girl and I’m a Man, blev till och med en mindre radiohit i Sverige. Sex låtar på vardera sida, 12 tillhopa. Väck mig vilket tid som helst på dygnet och jag sjunger dig en snutt av varje spår.
Till yttermera visso ledde inhandlandet av denna skiva till att ett helt nytt musiklandskap öppnades. Plötsligt fanns nya vägar att vandra och detta när jag kommande vår skulle fylla 20 år. I’m a late bloomer. Always have been, always will be. Kanske skulle den här plattan av ovan nämnda musikvidgande orsak ligga etta på den här listan, men den kommer inte högre än nr 2 trots att den pekade rakt på nr 1 som med sina körer och basspel på Don’t Get Weird on Me Babe skulle fånga mitt intresse och göra honom till min favoritartist av alla tider.
Det fanns (och finns säkert fortfarande) en musikklubb där man som ny medlem kunde beställa fem plattor och bara betala för en och lite porto. Sen behövde man bara köpa en till varpå man kunde gå ur för att sedan efter en några månader köra samma grej igen. Ett väldigt händigt upplägg för en diskofil när den större delen av musikkonsumtionen av album skedde via inhandlande av just album. Till viss del tjänade ju kassettbanden samma syfte, men om det var en skiva som låg en varmt om hjärtat såg man definitivt till att ha den i skivhyllan och inte bara på ett C-60 eller C-90.
Jag hade läst ett otal recensioner om Don’t Get Weird On Me Babe. Lika lite som jag hade någon särskild koll på musiken utanför topplistorna hade jag någon koll på Lloyd Cole. Men köp fem, betala för en. Det är väl bara att slå till. Om den får fem av fem möjliga i alla recensioner så måste det ju finnas någon slags kvalitet att prata om.
 |
| En femma som tvåa |
19 år fyllda och fortfarande boendes hos mamma och pappa när paketet från musikklubben damp ner i brevlådan. Vilka de andra fyra skivorna var har jag ingen aning om idag, men Lloyds mästerverk låg där. Ärligt talat hade jag svårt att ta in musiken de första fem gångerna CD:n snurrade i den där lilla portabla CD-spelaren som var inkopplad till stereon (vinyl var för övrigt fortfarande mitt förstaval, CD var något väldigt nytt). Konstigt att skivan inte förpassades till glömskans korridorer, men jag gav mig inte. Med såna omdömen måste det finnas något att hämta. Och när den snurrat ett dussin gånger var det som om den fått ett fäste som den inte ville släppa. Förstasidans (Lloyd var också fast lite i vinylträsket) mer suggestiva stämning med fantastiskt arrangerade stråkar och solida beckmörker i nummer som Butterfly och Half of Everything kopplar ett grepp om lyssnaren som är närmast hypnotiserande. Å andra sidan bjuder andra halvan på ett gitarrlarm - förvisso även här med ett mörker i texterna - som välter ner vilken kiosk som helst. Sista låten på plattan, She’s a Girl and I’m a Man, blev till och med en mindre radiohit i Sverige. Sex låtar på vardera sida, 12 tillhopa. Väck mig vilket tid som helst på dygnet och jag sjunger dig en snutt av varje spår.
Till yttermera visso ledde inhandlandet av denna skiva till att ett helt nytt musiklandskap öppnades. Plötsligt fanns nya vägar att vandra och detta när jag kommande vår skulle fylla 20 år. I’m a late bloomer. Always have been, always will be. Kanske skulle den här plattan av ovan nämnda musikvidgande orsak ligga etta på den här listan, men den kommer inte högre än nr 2 trots att den pekade rakt på nr 1 som med sina körer och basspel på Don’t Get Weird on Me Babe skulle fånga mitt intresse och göra honom till min favoritartist av alla tider.
söndag 20 januari 2013
ÄLSKADE SKIVOR - DAG 20
38. RATTLESNAKES - LLOYD COLE AND THE COMMOTIONS/LLOYD COLE - S/T
Vid tiden för upptäckandet av detta alster hade det passerat sju eller åtta år sedan det såg dagens ljus. Det var senare publikationer av Lloyd Cole (som den självbetitlade solodebuten Lloyd Cole) som öppnat upp för den retroaktiva upptäckten av den här pärlan.
En debut som dryper av hittiga sånger med nördreferensig lyrik. I CD-utförandet med fyra bonusspår som låter som en självklar del av helheten. Den har inte utgjort något livsavgörande för mig, men fördjupat kärleken för en hjälte av stora proportioner. Det hade varit en ynnest att ha upptäckt honom tidigare och fått se honom spela röven av myself uppbackad med fullt band. Men jag är fullt tillfreds med att ha sett honom tre gånger i akustisk tappning. Han är en formidabel entertainer trots sina mestadels lågmälda sånger och har en humor som träffar rakt i hjärtat. En sann livsvän.
Denne livsvän fick mig också att vid ett skivbutiksbesök i Palma de Mallorca införskaffa den självbetitlade solodebuten som refereras till i både rubrik och inledande stycke ovan. Av någon anledning hade jag inte lyckats lägga labbarna på den hemma i Sverige och när den glimmandes dök upp där i skivraden slantade jag gladeligen upp de pesetas som erfordrades. Det konstiga i det hela var knappast att den anskaffades på en spansk semesterö vid 20 år fyllda, utan snarare att jag befann mig på två veckors solsemester med föräldrar och lillasyster. Med kompisar under en veckas hårt festande kan man ju tänka att vilken 20-åring som helst skulle föredra. Å andra sidan var det svårt att tacka nej till två veckors betald strandpressande. Om det nån gång dyker upp solrelaterade sjukdomar på min kropp har den utan tvekan sitt ursprung i dessa två veckor. Så mycket har min lekamen inte solat på de efterföljande 20 åren sammanlagt. Sen är jag ju blek som ett spöke, men det tar vi inget extra betalt för om man säger.
Allt annat än blek får man lov att säga om Lloydan. Svidande gitarrer i Sweetheart och bländande pop i Downtown. Bland annat. Skivan är briljant och döper man en låt till Ice Cream Girl säger det sig självt att den sorterar in under omistligt i skivhyllan.
Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken som Camera Obscura så vackert svarade mannen, myten, legenden i sin fina svarslåt till Lloyds Are You Ready To Be Heartbroken? från Rattlesnakes. Den är också briljant. Men det har ni väl redan begripit.
Vid tiden för upptäckandet av detta alster hade det passerat sju eller åtta år sedan det såg dagens ljus. Det var senare publikationer av Lloyd Cole (som den självbetitlade solodebuten Lloyd Cole) som öppnat upp för den retroaktiva upptäckten av den här pärlan.
En debut som dryper av hittiga sånger med nördreferensig lyrik. I CD-utförandet med fyra bonusspår som låter som en självklar del av helheten. Den har inte utgjort något livsavgörande för mig, men fördjupat kärleken för en hjälte av stora proportioner. Det hade varit en ynnest att ha upptäckt honom tidigare och fått se honom spela röven av myself uppbackad med fullt band. Men jag är fullt tillfreds med att ha sett honom tre gånger i akustisk tappning. Han är en formidabel entertainer trots sina mestadels lågmälda sånger och har en humor som träffar rakt i hjärtat. En sann livsvän.
 |
| 3 x 2 = 38 |
Denne livsvän fick mig också att vid ett skivbutiksbesök i Palma de Mallorca införskaffa den självbetitlade solodebuten som refereras till i både rubrik och inledande stycke ovan. Av någon anledning hade jag inte lyckats lägga labbarna på den hemma i Sverige och när den glimmandes dök upp där i skivraden slantade jag gladeligen upp de pesetas som erfordrades. Det konstiga i det hela var knappast att den anskaffades på en spansk semesterö vid 20 år fyllda, utan snarare att jag befann mig på två veckors solsemester med föräldrar och lillasyster. Med kompisar under en veckas hårt festande kan man ju tänka att vilken 20-åring som helst skulle föredra. Å andra sidan var det svårt att tacka nej till två veckors betald strandpressande. Om det nån gång dyker upp solrelaterade sjukdomar på min kropp har den utan tvekan sitt ursprung i dessa två veckor. Så mycket har min lekamen inte solat på de efterföljande 20 åren sammanlagt. Sen är jag ju blek som ett spöke, men det tar vi inget extra betalt för om man säger.
Allt annat än blek får man lov att säga om Lloydan. Svidande gitarrer i Sweetheart och bländande pop i Downtown. Bland annat. Skivan är briljant och döper man en låt till Ice Cream Girl säger det sig självt att den sorterar in under omistligt i skivhyllan.
Lloyd, I’m Ready To Be Heartbroken som Camera Obscura så vackert svarade mannen, myten, legenden i sin fina svarslåt till Lloyds Are You Ready To Be Heartbroken? från Rattlesnakes. Den är också briljant. Men det har ni väl redan begripit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)