VAD HÄNDE?

Midsommar. Det var vad som hände. Sen gick det en arbetsvecka. Det var vad som hände sen. Och nu är det semester. Bra utfall ändå.

Vädergudarna bidrog i allra högsta grad till att göra midsommar till en skön och avslappnad tillställning. Avloppet på vår gård hade andra ambitioner och beslutade sig för att helt sonika lägga ner verksamheten. Oklart om det är en strejk sanktionerad av facket eller ej (den pågår fortfarande och informations-flödet är verkligen inte vad man skulle kunna förvänta sig om den där pumpbrunnen nu har facket i ryggen) men oavsett detta en jävla skitgrej. Säg så här: 43 människor gör ju av med rätt mycket vatten, skit och sånt på en kväll. Avloppet visste vad det gjorde och satte in strejkaktionen vid en noggrant utvald tidpunkt. Strax efter 11 på midsommarafton klev jag ur duschen ganska simultant med att nivålarmet för pumpbrunnen började pipa. Tillfällighet? I don't think so. Vi hade givetvis motåtgärder:

* Pojkar kan kissa i skogen.

* Flickor kan också kissa i skogen, men det går så mycket lättare om man tar ner en på vinden ensamstående toalett och bygger en mysig liten skogstoa. Lite så vi jobbar här på landsbygden.

* Vissa andra operationer vidtogs som dessvärre inte kan redogöras för i detalj i just detta forum då det eventuellt skulle kunna användas i en court of law. Hur det skulle kunna användas är dock en smula oklart. Vi lämnar den här punkten.

Dagen efter kvällen före städade sedan en månghövdad städpatrull undan all bråte, bar undan bord och stolar samt plockade ner ett 40 kvadrats partytält. På en tid kortare än varandet av en fotbollsmatchs effektiva speltid. Jävla bra gäster.

Från 43 personer till 2 på halvannat dygn. Så såg det ut när jag och Fru Nygårds hängde på söndagen. Snabba kast i midsommarbranschen. Och nu ska jag åka till Skåne och kolla så våra barn inte har börjat prata skånska. Sånt är viktigt. Sen ska vi fara tillbaka till Dalom så den här halvfiguren och hans fru får gå på festival. Enligt uppgift ska småsektionerna vara med och känna på festivallivet lite grann också så de får en fortsatt fin introduktion till musikens fantastiska inverkan på livet.

Sen fortsätter väl semestern får man tänka. Och avslutas sedan med en blixtvisit i Düsseldorf för att kolla på ett fotbollslag som ligger ganska tätt omslutet mitt hjärta (kan bli #blogg108 efter det eventet btw). Testspiel som det heter på tyska.

Bra uppstyrd träningsfight

Sen är det slut på semestern. Men det var kul så länge det varade, det var det. Fast nu går jag ju händelserna några veckor i förväg och det ska man inte göra har jag hört. Nej, man ska leva i nuet. Så nu dricker jag te och försöker peppa mig själv för att köra bil i åtta timmar imorgon. Sån är jag.

BLOGG #3 - FÖRSTA DERBYT

Han undrar om jag vill ha en vii-änn-ååo och jag tror jag ursäktar mig fyra gånger innan han ger upp och förklarar att det betyder vodka orange (juice). En vanlig jävla busgrogg. Klart jag vill ha det även om det ett par timmar senare i omfattande grad visar sig ha bidragit till att ögonen nästan går i kors.

Vissa åker till Bristol för att se Stoke spela bortamatch mot Rovers medan andra (med andra menas i detta fall jag) åker i motsatt riktning från London för att närvara på sitt livs första East Anglia-derby, eller Old Farm som en del lustigkurrar kallar det nuförtiden (med lustigkurrar menas i detta fall även jag). Det kändes som om det var jag som drog vinstlotten medan Ola och Mattias fick tröstpriset med sin resa till Bristol. Så här i efterhand minns jag inte ens hur det gick för Stoke, men dessvärre är det inte särskilt svårt att återkalla hur matchen på Portman Road avlöpte.

20/10 1998, Ipswich Town - Norwich City 0-1, PR (22 079)

Hur gick det där till egentligen? Vad är det för gästvänlighet att förlora när det är storbesök från Sverige på plats? En borde ha skickat in en stämning. Men å andra sidan fanns det uppsidor (there's an upside, there has to be an upside som Posies sjöng en gång i tiden) med hela arrangemanget också. Vi får ta det från början så det blir nån ordning på det.

Ipswich i dagsljus och första chansen att se stan eftersom första besöket var ankomst tågstation, marsch till stadion, tjacka merch, se match och tillbaka till stationen. Trevligt ställe. Lagom stort. Men hur länge kan man bara strosa omkring? Bäst att släntra in på något lämpligt etablissemang för att fukta strupen. The Swan? Funkar väl lika bra som nåt annat. Ingen trängsel mitt på eftermiddagen kan snabbt konstateras. Fast ett par snubbar där i hörnet som kanske vill ha lite svenskt sällskap. Schysst sällskap över en öl varefter jag bestämmer mig för att dra vidare, men kommer inte längre än fram till dörren förrän en av dem frågar om jag vill hänga med dem till nästa plejs. Klart jag vill hänga med dem till nästa plejs. Enter busgrogg.

Väldigt få tillfällen efter att ha hängt med det här gänget har jag druckit så starka grejer innan en match, men det är ju inte så att jag säger nej heller. En vill ju inte vara oartig. Pga dåligt orienterad i stan vid den här tidpunkten i världshistorien har jag lite dålig koll på var vi befinner oss. Herregud, det är mörkt ute för bövelen. Oavsett var vi är hamnar vi sedermera på The Black Horse, som för övrigt fortfarande frekventeras före match nu i mer modern tid. Här händer det märkliga grejer. Folk som sitter till vänster om mig vid bordet intill mig pratar svenska med varandra. För att precisera närmare är det Min kompis Lasse och hans framtida fru som sitter där. Jättekonstigt så här i efterhand att vi skulle sätta oss så exakt bredvid varandra på just den här inrättningen. Vi byter några ord och tycker väl lite till mans och kvinns att det var lite lattjo (minns att det är krabbfrillans tidevarv och då är allt med ens lite roligare mest hela tiden) att inte vara enda svenskar på plats. Sen kliver jag och V&O-grabbsen ut utanför dörren rätt in i ett par polishästar som håller koll på grabbs som har druckit busgrogg. Bra hästar.

Bra pris

Så kommer jag upp på rad J block O seat 26 (inte för att jag ser det på något vis för mina ögon går i kors, remember?) och slår mig ner. Precis i höjd med mittlinjen. Det här har de sorterat ut bra, no doubt. Sätt svensken i mitten med alla oldboys som gillar att klaga på spelarimporterna. Holländaren Bobby Petta är i skottlinjen för patrioterna runt omkring mig. "Get an Englishman on!" är väl det vanligaste argumentet för att plocka ut den finurlige liraren från de nedre länderna. Underhållande none the less. Mindre av underhållning bjuder hemmalaget på och den redan då förskräcklige Craig Bellamy förstör stämningen nå djävulskt genom att rulla in matchens enda mål. Förbannade tomte.

Post match blir det språngmarsch tillbaka till stationen för att hinna med sista tåget till huvudstaden och efter en nödvändig vända på toa pga nödig hoppar jag ombord och slår mig ner på ett ledigt säte. Mitt emot Min kompis Lasse (fast han är inte riktigt Min kompis Lasse än, han är bara Lasse från Västerås) och hans tillkommande. Det skulle man banne mig lagt en hundring på att vi skulle hamna bredvid varandra på en pub OCH ett tåg. Då hade en inte behövt jobba på ett decennium. På en bit tidningspapper skriver han sitt telefonnummer för det hade ju ändå varit kul att höras av när vi kommer hem till Sverige. Yeah right. Men vi vill ju inte vara oartiga. Och det var väldigt bra det för någon att bli VFL med finner man inte var som helst. VFL? Vänner För Livet förstås. Stay tuned för mer stories där Min kompis Lasse figurerar. Till exempel i nästnästa inlägg. Och inlägget därefter. Und so weiter.

BLOGG #2 - DEBUTEN

Ibland glömmer man bort sig lite. Som igår till exempel när första inlägget i årets Blogg100 författades här på Popskolan. Vad ska de här 100 dagarna handla om egentligen? Pop? Musik? (här får vi nog inflika att det faktiskt blir 100 låtar på lika många inlägg, men i övrigt inte så mycket i just det ämnet) Frukostflingor? Grävlingar? Fotboll? Ja, något fotbollsrelaterat ligger nära till hands tänker jag. Det får bli grävlingar ett annat år och frukostflingorna får fimpas den här gången. Så. Det här är vad som ska dryftas framöver: Äventyr kring besökta fotbollsmatcher som på något vis innefattar Ipswich. OBS! Det blir inga matchreferat in absurdum, utan här är det tänkt att fokus ligger på antingen hela upplevelsen eller några lattjo detaljer i anslutning till respektive fight. Som en risig såpa fast mestadels i fristående delar. Ungefär som projektet Älskade Skivor som skrämde bort hälften av läsarna under drygt två månader. Hörde jag publikfriare?

Har ni orkat läsa så här långt så mäktar ni med ett par skrivna stycken till. Blogg100 - version 3.0 - Projekt Ipswich börjar här (fast det började igår, men så kan man ju inte hålla på. Det blir inte bra). Eller vänta, det börjar snart. Först en liten hake med hela projektet: Det finns inte 100 matcher att presentera, det fattas några (vi ska snart börja, tålamod). För att lösa det uppkomna predikamentet kommer utfyllnad ske medelst några andra besökta matcher på de brittiska öarna. Nu börjar vi tamejfan.

29/11 1997, Ipswich Town - Nottingham Forest 0-1, PR (17 580)

Samtidigt som det var här det började så var det inte alls här det började. Min Lillasyster hade flyttat till London för att plugga vilket skulle visa sig vara precis den draghjälp jag behövde för att få tummen ur och besöka Portman Road (PR) för första gången i mitt liv. Vad som var startskottet här var besöken till UK för att kolla fotboll, men vad som inte alls tog sin början här var kärleken till Ipswich Town. Den uppstod istället någonstans i decennieskiftet 70/80 (vi snackar fortfarande 1900-talet här) med Tipsextra och hela den biten. Fördjupandet av kärleken påbörjades här, jo. Fast det kanske jag inte visste just där och då.

För den som varit i London nån gång, 10 eller 37, så kanske man minns att det låg ett stort och halvrisigt hotell ett stenkast från Picadilly Circus (som jag inte kommer ihåg namnet på vilket gör hela det här jävla stycket fullständigt obsolet) som var mäkta populärt bland turister. Eller så har man inte en aning och det går uppenbarligen lika bra det. Där bodde vi i alla fall efter att ha åkt bil till Göteborg, båt till Harwich och buss till just det där hotellet utan namn. Då vet ni.

En annan grej som ni får veta nu (om ni hållit ut över två stycken och nu är inne på det tredje efter att peppen om att ni orkar minst två till - vilket för övrigt står att finna i andra stycket - och det hoppas jag verkligen för annars är det här stycket ännu mer obsolet än det närmast föregående) är att tåget från Liverpool Street till Ipswich tog oss till Ipswich Station. Därifrån ser man numera stadion, men om jag minns rätt var kortsidorna så låga på den tiden att det inte gick för sig utan man fick knalla på bron över floden och ända fram till korsningen där tröjsponsorn Fisons hade kontor, blicka vänster in på Portman Road och ett par hundra meter fram kunde man se den. Hemmaborgen. Så här i efterhand kan en ju önska sig att en gjort sig lite fin och inte gått igenom vändkorsen iförd krabbfrilla, men nu råkade det ju vara 1997 och det kan vara bra att ha i åtanke när man tittar på bilden nedan.

Mr Krabba

Patetiskt nog var det inte långt till tårarna när jag, Min Pappa och Min Lillasyster klev in på Churchmans Stand som läktaren hette på slutet av 1900-talet. Mina medresenärer var inte riktigt lika blixtrande förtjusta vad jag kan minnas. Matchen i sig visade sig bli resultatmässigt värdelös men jag fick se Fortress Portman Road, köpa en matchtröja och en halsduk så det fanns inte jättemycket att klaga på ändå. Skulle vara frisyren då möjligtvis.

Hur går vi vidare från det här förvirrade inlägget? Den som besöker Popskolan imorgon kanske får veta. Men det blir inga fler krabbfrillor, bara så ni vet.

NÄR NYGÅRDS ÄR BORTA DANSAR INDOCHINE PÅ NALEN

Att vara optimistisk i stunder av lyxproblem, det är en konst att träna på. Och vad är ett lyxproblem om man nu ska skrutinisera den termen? Ett förnämligt exempel från det verkliga livet kan vara att befinna sig i Ipswich för att kolla fotboll på en lördag och efterföljande tisdag samtidigt som Indochine (ni vet det där bandet som har förekommit en eller annan gång på den här bloggplatsen) spelar i Stockholm på måndagen. För första gången på 30 år.

Taskig tajming

Vän av veckodagar, kronologi och överdrivet resande har säkerligen noterat att ovanstående lämnar ett visst utrymme för att närvara både lite här och där. Därför avser jag att införskaffa en biljett för man vet aldrig riktigt vad som händer i det här racet som kallas livet. Om man har en smula fantasi kan man kanske tänka sig att något av följande inträffar:

* Jag vinner ett privatjet med tillhörande pilot. Faktiskt inte helt osannolikt.

* Askmoln över Island, alla flyg i Europa inställda i en veckas tid. Har ju hänt förr. Nästan. (Indochine åker buss till Stockholm så klart) Nackdel: Det blir ingen fotboll i Ipswich. Aldrig får man vara glad.

* Jag har tittat fel i kalendern. Vore faktiskt inte första gången.

* Spelningen flyttas pga fransk strejk av något slag. Vilket slag som helst egentligen. Vore bra om fransmännen kunde sluta upp för en god sak. Bjuda till lite liksom.

* Någon annan i min bekantskapskrets vill gå och köper min biljett. Win-win för alla inblandade. Märk väl att det här förutsätter att jag inte vinner någon privatjet.

* Nygårds drabbas av hybris och lämnar hela familjen i UK på måndagen för att återse dem på tisdagen. En får ha jävligt mycket ansamlad familjekarma för att riva av en sån ploj. Ungefär lika sannolikt som första punkten.

Det finns så klart hundra andra punkter, men jag hinner inte riktigt riva av allihop här och nu. Det är ju en dag imorgon också. Och sen är det fredag och biljettsläpp. Ska jag köpa en åt dig också?

LITE KORT OM FOTBOLLSRESOR

Något av det roligaste livet har att erbjuda är att åka till ett annat land för att kolla på fotboll. Det finns en hel del olika varianter på temat och just nu har vi, jag och mina kompisar från förr, bokat in oss för en tripp till Nottingham, UK.

England skulle kunna sägas vara ett favoritresmål om man tittar på antalet gånger jag klivit ur ett flygplan, gått nerför trappan och satt min fot på engelsk flygplatsmark. Om vi fokuserar enbart på fotbollsresor till det förenade kungadömet och bortser från Tyskland, Italien, Portugal m fl länder kan vi dela upp det hela i följande kategorier:

Grade A): Åka en helg eller långhelg för att se Ipswich Town. Hemma eller borta har inte så stor betydelse, huvudsaken att Ipswich spelar match. Vanligaste typen av resa.

Grade B): Resa till England för att se andra lag spela fotboll. Väldig ovanlig företeelse, men har förekommit. Också väldigt roligt, men nerven uteblir under själva fotbollsmatchen.

Once-in-a-lifetime: Flytta till Ipswich och bo där ett tag. På onsdag är det exakt 10 år sen som vi gjorde precis det, jag och Fru Nygårds. Om det var roligt? Det var så roligt att det skrevs spaltkilometer om det på en reseblogg plus att det lades upp en mängd bilder från äventyret ifråga. Fantastisk tid.

Fotbollsvecka: Åka nio dagar till England på egen hand för att se åtta fotbollsmatcher av varierande sort. En synnerligen väldokumenterad resa både vad gäller planering, genomförande och efteranalys på en annan reseblogg med både text och bilder. Fantastisk vecka.

Grade A+B): Det började som en Grade B men uppgraderades sedermera till att även omfatta Grade A (eventuellt med viss påverkan från undertecknad). Orsaken till denna välsignelse är att det plötsligt uppenbarade sig att en av de helger som Min kompis Pongo (OBS, ej pingvin!) kunde utnyttja sin födelsedagspresent (åka till Nottingham och gå på Meadow Lane för att se hans favoritlag Notts County) visade det sig att Ipswich minsann också avser att avlägga visit i samma stad den helgen. Eftersom Farbror Blå inte är storligen förtjust i att ha två matcher samma dag och tid i en stad av Nottinghams storlek flyttades Nottingham-Ipswich till söndagen medan Notts County bränner av sin fight mot Gillingham på lördagen. Fantastisk matchflytt.

Grade A+B kan vara min nya favoritkategori för att åka på fotbollsresa. Räkna med att bloggen återkommer i ämnet innan avfärd 3 oktober.
  

NÅGRA IRRITERANDE SAKER MED DEN HÄR FOTBOLLSTÄVLINGEN DE KALLAR CHAMPIONS LEAGUE

Ett riskfyllt ämne det här för jag är inte riktigt säker på hur långt ett blogginlägg får lov att vara. Den här förbannade turneringen är så sjukt annoying och det blev precis ett snäpp värre:

Tyskarna på Allianz Arena sitter med klappor i händerna. Här går en och tror att det främst är ett hockeyrelaterat Smålands- och Östergötlandsproblem, men där trodde en fel.

I övrigt får det bli en kortare sammanfattning av irritationsmoment enligt följande:

* Champions League. Återkom gärna när det verkligen är mästarna som gör upp om titeln. Eller byt namn till Champions-or-second-or-third-or-fourth-place-(or-no-place-at-all-if-you-play-in-a-crap-league)-League. Alternativt får alla lag som någon gång någonsin vunnit någonting vara med (fast kanske med undantag av Nusnäs IF som råkade vinna Sparbankscupen 1993).

* Ett gäng överbetalda tomtar som får ont i höger örsnibb när bollen träffar vänster knä. Men vad gör man inte om man tjänar en miljon i veckan?

* Christiano Ronaldos pomada.

* För att ta sig till final behöver man vinna ca tretusen matcher i sjutton gruppspel. Du kan se alla matcher på din padda. Vinstmaximering. Halleluja.

* UEFA.

* Det är ingen som har svarta fotbollsskor förutom domarna. Skönt att inte alla har tappat förståndet helt och hållet trots allt.

* Alla som heter Zlatan i förnamn får inte vinna turneringen. Helt sjuk regel.

* Förra året tjänade Juventus tydligen €65.000.000 i tv- och prispengar på CL (trots att man åkte ur i kvartsfinal). Irriterande är bara förnamnet.

* Uppskattningsvis 99,5-99,99% av fotbollspubliken tycker att det är ett utomordentligt upplägg, medan vi övriga 0,5% (ev så lite som 0,01%) anser att det suger räkballe. Vi (surgubbarna) som föredrar en tävling mellan varje lands mästare i utslagstävling är förstås fast i det förflutna och får motvilligt inse att bara för att man har rätt är det inte den nu rådande världsordningen.

* Svenska lag har varit bannlysta sen tidigt 2000-tal. Rimlig regel i och för sig, men lite långsint eller? (se även lex Nusnäs IF ovan)

* Den ökade andelen ej önskvärda tv-kommentatorer som en direkt följd av alla tusentals tv-sända matcher.

* Ipswich har inte varit med i Europacupen för mästarlag (den riktiga titeln på den här - numera - hittepåtävlingen) sedan säsongen 1962-63 då det blev respass mot Milan. Skandal, skandal, en UEFA-skandal!

Man kan förstås välja att inte titta på eländet, men då får man komma ihåg att det blir väldigt lite att klaga på också och det vore ju inte roligt över huvud taget.

GRABBLÖRDAG

Ni vet ju redan att det är grabblördag idag. Fotboll, öl, grill och hela den biten. Så långt går det bra (om man i vanlig ordning bortser från resultatet i Ipswichs match tidigare på dagen. Men vi har kommit över det). Pytt-lunch, fotbollskrocket, tipsextra. Vi mår bra. Cirkulera så hörs vi en annan dag (imorgon om man ska vara noggrann).

EN HELDAG OCH EN HELKVÄLL

Förr i tin skulle det vara helkväll men på lite äldre dar kör en gärna heldag följt av helkväll. De kommer ju så sällan nuförtiden.

På lördag blir det Tipsextradag (en sån gammeldags riktigt fotbollsdag). En sån där dag att se fram emot. En sån där dag som säkert kommer gå alldeles för fort. En sån där dag när det är fotboll på tv hela dagen och det är strålande väder utomhus. Perfekt! Det bästa av två världar. Här kommer programmet:

13.15 Burnley-Ipswich. Tips: Det går åt helvete, det är ju tv-match.

16.00 Några andra lag möter varandra. Det kommer förmodligen gå mycket bättre. Vi kommer sannolikt ha tippat jättemycket varpå vi får jättelite rätt. Vi hade i alla fall tur med vädret.

18.30 David Moyes gamla lag mot ett gäng kanariefåglar från Norfolk. Om inte the caretakers ser till att Manure vinner den fighten kan de göra herr Moyes sällskap och avgå självmant efter en match i chefsposition.

Emellan, före, efter och lite när som helst kommer det bli utomordentligt trevligt, med lite göttigt att tugga på, mumma i glaset och lite fotbollskickande i det fina vädret. Lite grillning. Så tänker jag att det kommer bli. En utomordentligt trevlig dag följd av kväll och sen kommer ännu en gång en dag efter kvällen före. Men det är en helt annan historia.

BESVIKELSEN, del 5346

Att klockan hunnit gå fem timmar efter att domaren blåste av matchen har en viss lindrande effekt, men bara lite. Det är en av de sämre Ipswichlagarna, den som innebär att så fort det finns en möjlighet att hänga på ett tåg så spårar skiten ur. 

De andra lagen som kämpar om den där sista play off-platsen spelade igår och det var bara Brighton som mäktade med att ta en poäng, Reading och Bournemouth fick stryk. Således skulle det sitta fint med en trepoängare mot Watford idag och två poängs försprång mot övriga lag i omedelbar närhet i tabellen. Således blev det pisk mot Watford. Besvikelsen. Varenda supporter vet hur den känns. Den går över tids nog, men den smärtar. Gnager lika mycket som irritationen över den ordpruttande kommentatorn. I medgång kan en ta en dylik referent, men i motvind blir allt hen säger en fet finne i röven. Kallar Wordsworth för Woodsworfh och tjatar hål i huvudet på tittarna om hur sällan Ipswich vinner mot Watford. Generalpucko. 

På måndag är det nya tag, Bournemouth hemma. Blir så klart vinst. Det är en annan värdelös Ipswichlag. Ge supportrarna lite hopp för att sabba allt i nästa match igen.

Till nästa helg är i alla fall påsken över och svärmor har förhoppningsvis tagit ner de gula och gröna handdukarna i badrummet. Gula och gröna, jag vet inte riktigt hur hon tänkte där. För-VM i Brasilien kanske? Vi säger så. 

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - EPILOG

Egentligen är det dags för diagnostiskt prov efter tio inlägg i artikelserien Matnyttig info om Ipswich, men det räcker att blogginnehavaren ska skriva högskoleprov imorgon. Således sammanfattar vi punktvis några centrala bitar om Ipswich på följande vis:

Engelskt klubbmärke, häst. Svenskt klubbmärke, älg.

Oavsett fyrfota djur så saknar jag Min kompis Lasse på fotbollsresor kors och tvärs över land och hav. Det spelar ingen roll om det är Ipswich, Sundsvall, Middlesbrough, Helsingör eller Milano.

The extended Nygårds family snittar ca 27 år för debut på Portman Road. Senast i raden min egen favoritkommentator till systerson, Anton. Borde förstås ha gjort en fullständig gallup på hela ITFC Sweden-gänget för att få en relevant referensgrupp, men får väl ta det nästa säsong.

Sen har vi den här nivågrejen där man levlar för att vinna supporterpoäng. För enkelhetens skull börjar man på ett och försöker ta sig uppåt ända till level 7. Eller så stannar man kanske på femman eller sexan. Har man inga större ambitioner i livet kan man naturligtvis nöja sig med trean eller fyran.

Hamburgare stekta i ett par timmar i en husvagn utanför stadion må vara hälsovådlig, men ändock ett måste. Har man inte ätit en flottplätt har man inte levt livet fullt ut.

Engelska hästar är rent generellt inte särskilt bra på boxning.

Sätter man sig frivilligt på tåget mot Norwich gör man bäst i att hoppa av i Ipswich, annars får man skylla på sig själv.

Har man lite koll på läget och stiger av på tågstationen i Ipswich gör man det med fördel när ITFC Sweden arrangerar medlemsresa (kom ihåg att inte slänga biljetten i papperskorgen innan du passerat spärrarna). Då kan du inte bara få ett grymt sällskap under vistelsen utan även njuta av trevliga pubar, tipstävling, riggade lotterier, supporterevent, barportning, busstur, bryggeribesök, hotellfrukost (Full English plus yoghurt), restaurangbesök, radiomedverkan samt  skratta arslet av sig big time.

Nu har ni full koll på Ipswich, så kom inte och klaga på mig om ni får tolv rätt på Stryktipset och inte har garderat Town.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 10 (ELLER FORTSÄTTNINGEN PÅ FORTSÄTTNINGEN PÅ EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA

Fotbollsramsor torde vara avklarade vid det här laget när match och hela den biten ligger bakom oss. Ingalunda. Inte bara var det så att Kevin Beattie försökte briljera med en hemmabyggd ramsa på svenska under vårt besök i radiostudion tidigare under dagen, till middagen har delar av Skånefalangen förberett en födelsedagsramsa minsann.

Ni kommer ihåg den där fascinationen för svenska fotbollsramsor hos herr Murphy, no? Inte jag heller i gårdagens inlägg, men det ploppade plötsligt upp i lillhjärnan att herr Beattie fick lite feeling så snart "Kom igen Ipswich" skanderats. Det, mina damer och herrar, var en besynnerlig upplevelse. The best footballer England never had mindes plötsligt sin säsong vid pass 1984 i Sandvikens IF och ramsorna som ljöd över Jernvallen (för man ju förmoda). Enligt herrn i hästsvansfrisyren hördes ofta "Kom igen goote" (lite oklart om det var gute, gote, goote eller nåt annat som avsågs) när han spelade i Sverige. Tur att vi inte drog "Alla heter Glenn i Göteborg" för honom där och då.

Efter en ytterst snabb vända på hotellet möts vi upp på Mannings för vidare styrning mot kvällens middagsrestaurang, det brasilianska haket Rios Brazil. Vi kör helt och hållet på rekommendationer. I min enfald tror jag att sekreterare Schultz har besökt etablissemanget tidigare, men det visar sig att ett par norrmän pratat varmt om stället samt att Tripadvisor pekat ut det som högst tjänligt i utfodringssyfte. Tripadvisor är lite som Wikipedia, det finns ingen anledning att misstro en sådan källa till visdom så länge ingen bevisat motsatsen.

Typiskt att alla redan har ätit upp

Hela upplägget på restaurangen bygger på att man först går och plockar på sig av grönsaker, rotfrukter och dylika prylar. Därefter kommer män med svärdliknande spett fyllda med diverse köttbitar ut till bordet och drar en lans för att man ska smaka på fläsk, kyckling, korv, kycklinghjärta och liknande. Inga konstigheter. Vi får så mycket mat att det hade kunnat räcka till en förbeställd veckomatkasse från ICA (fast de är ju inte Brasilien förstås). Att försöka beskriva hur det smakar är givetvis helt omöjligt, särskilt som jag inte instagrammade käket en enda gång. Orutinerat på min ära. Pga hela svärdgrejen bestämmer vi oss på ett tidigt stadium att vi avstår från eventuella klagomål. Verkar klokast så, men det fanns ju inget att oroa sig för eftersom maten var fantastisk. Tur att vi räknade ihop kosingen vid vårt långbord dock då det fattades lite flis, men det ordnade upp sig det också. En hade ju inte velat ha en svärdviftande lirare på språng efter sig genom hela stan.

Ordf ser lite väl glad ut. Kassören har dock anledning att le.

Innan hela gänget på 40 personer hinner splittras för kvällen har vi samordnat prisutdelningar från tävlingskommittén och grattisramsor från gratulantkommittén. Av övriga gästers miner att döma är det tydligen inte någon vanligt förekommande födelsedagssång den här "Alla heter Glenn i Göteborg". Vi gör vårt bästa för att ändra på det och Glenn (eller Roffe som vi säger för det mesta, men alla heter inte Roffe i Göteborg så det går ju inte att sjunga) ser lite rörd ut där han sitter och sportar sina 50 bast. Innan sången har vi hunnit med prisutdelningarna för tipstävling och dragit vinnare i välgörenhetslotteriet. Med gårdagens dragning i färskt minne är det inte utan att en hoppas att någons fru vinner lottdragningen idag igen. Så är dock icke fallet men tipstävlingspris och hälften av vinsterna (en är ju hälften av två) i lottdragningen tillfaller istället två styrelsemedlemmar (den andra hälften av tipsvinsterna till katten bland hermelinerna, Tomas, som gentilt nog förser födelsedagsgrisen med ursprung i Götet den nyvunna - och recyclade tröjan från gårdagens lotteri - vinsttröjan). Det blir så att säga lite extra bränsle i "Det-är-uppgjort-brasan". Men tippar man inte lika bra som Kassör Hedensjö har man ingen annan att skylla än sig själv, men nästa gång får vi kanske hörsamma kraven som flutit upp till ytan om att Notarius Publicus ska vara närvarande vid samtliga lottdragningar. Man vill ju inte ha dålig stämning liksom.

På tal om dålig stämning. Av personalen på puben Cricketeers att döma är det tydligen inte någon vanligt förekommande stämningshöjare att sjunga "Alla heter Glenn i Göteborg" på just det ölhaket. Råkar man sen - efter att noga tagit sig igenom stora delar av dryckesutbudet och slutligen regredierat till det stadium då man börjar smutta på grejer som heter saker som till exempel Cherry Pop - stöta ner ett tomt glas från bardisken rakt ner i golvet blir  det någon slags riksstämma i dålig stämning. Så pass dålig stämning faktiskt att hela det kvarvarande svenskgänget blir portade från att handla mer i baren. Det kan väl ändå inte stämma tänker vän av pubkultur. Jo, men faktiskt. Inte för att det är någon som behöver mer att fukta strupen med egentligen, men principen med kollektiv bestraffning enbart pga hyllning av Glenn och ett tomt glas i golvet känns en smula medeltida. Vi är välkomna tillbaka imorgon hälsas det från bakom baren. Tror jag säkert, men då har vi andra planer och drar till beachen, så det blir ingenting med det serru.

Beach

Bussen avgår klockan tio och alla är punktliga trots bytet till sommartid under natten. Idag åker vi till det lilla samhället Southwold för att kolla in plejset samt gå på guidad tur på favoritbryggeriet Adnams. Förutom strand och pir modell mindre finns det också små beach huts till hutlösa priser att titta på. Fina små hus där de ligger på rad.

Slanta upp en rund miljon för ett skjul vid havet

Jack på väggen

Vår bussfixare och supporterlegend Mr Slegg avstår bryggerituren pga har gjort den ett antal gånger förut och tar istället med sin medföljande vän på pubrunda i Southwold. Herregud, klockan är ju snart lunch för bövelen! Övriga knallar in mot stan efter att ha sett piren och strandstugorna för att få sig en duvning i hur Adnams lyckas framställa sådan god öl samt förstås lära sig mer om bryggeriets historia. Vår grupp har en man som ciceron som - kryper det fram - håller på ett annat lag i East Anglia. Det var ju lite knasigt, men han försäkrar att han även tycker om Ipswich. Hygglig kille. Han berättar om hur bryggeriet grundades av bröderna Adnams år 1872, men att det minsann bryggts öl på platsen sedan 1300-talet. Trots att ha varit på flera andra bryggerier är det något speciellt med att äntligen få se Adnams Brewery. De har inte bara ett lokalt tänk, de är även väldigt miljömedvetna och tar bland annat hand om bryggeriavfallet för att omvandla till biogas. I en inte allt för avlägsen framtid tänker man sig att bränslet till lastbilarna som kör ut ölen i området ska drivas av egenproducerad gas. Visste väl att det finns en större mening med att dricka fin-ale.

Under vägen går en pipeline mellan byggnaderna

Vackert

Eftersom vi är så pass många som sjutton ölintresserade svenskar har man delat upp oss i två grupper, varav vår grupp är först ut. Den andra gruppen hinner dock ikapp oss mot slutet då deras guide är rädd att de ska missa bussen som ska avgå kl tre i riktning Ipswich. Kanske onödigt att påtala att vi hyrt bussen och att den åker när vi säger att den ska åka. Eller så är det som så att det var några törstiga herrar i gruppen som tyckte att det var lika bra att få rundturen överstökad för att komma till väsentligheterna i slutet: provsmakningen. Det bullas upp med Adnams Southwold Bitter, Broadside, Ghostship, Gunhill, Explorer och någon skum jubileumshistoria i champagneflaska på 10% med smak av banan. De säljer nog inte jättemycket av den sistnämnda. Övriga säljer de ganska mycket av, men mest i East Anglia. Man kan hitta Adnams på en del pubar i London också även om de är tämligen lätträknade. På frågan om hur mycket de exporterar visar det sig att det nästan bara är till Skandinavien som de skeppar sina varor. Det tackar vi allra särskilt för. Tyvärr saluförs endast Southwold Bitter och den nya Innovation på Systembolaget, men är väl värda att kolla upp.

Provsmakning

Bryggerigänget

Vi tackar av våra guider med att förse båda två med varsin ITFC Sweden-pin och de bockar och bugar för vänligheten varpå de följer oss till deras rätt så skitstora affär med dryck och prylar nere i centrum av Southwold. Här fortsätter provsmakningen, men den här gången av vin- och spritdrycker som de också gett sig på under senare år. Så till mig i trasorna blir jag att det inhandlas både Adnams-grejer och deras nyligen släppta whisky. Den av öl till sprit destillerade drycken Spirits of Broadside låter jag vara då den smakar för mycket amerikansk söt-whisky. Men det var en rasande fin flaska, det kan jag ge den.

Så bär det hemåt med bussen igen och efter ett kort stopp i Snape Maltings med lite mat för vissa och fika för andra rullar vi åter in i Ipswich. Efter middag på kvällen med bland annat Fru Nygårds och min egen lille kommentators-systerson blir det en tidig kväll. Såna här helger har en benägenhet att ta musten ur en 40-plussare. Bara att gilla läget och längta till nästa medlemsresa, I guess. Tack för att ni hänger med och bjuder på så sjukt skön stämning!! Fast vi måste nog sluta med den här Glenn-ramsan på Cricketeers. Annars är det nog bara att tuta och köra på som vanligt.

Ses nästa säsong då gänget.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 9 (ELLER FORTSÄTTNINGEN PÅ EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Ni vet en sån där morgon med noll känsla för livskvalitet. Den typen av morgon som borde avgå med omedelbar verkan. Men eftersom de sällan är sorten som frivilligt stiger ner från sin post som själadödare får man istället själv göra något åt saken. Som att äta en rejäl frukost till exempel.

En morgon av ovanstående kvalisort tenderar tyvärr att vara mer besvärlig än vad man tycker är nödvändigt. Det är exempelvis tämligen skitdåligt att kalla en halv tallrik yoghurt, en bacon rash, några tuggor äggröra samt en halv engelsk frukostkorv för en rejäl frukost. En halvmesyr till frukost är vad man kan kalla den, varken mer eller mindre. Hur skakar man då av sig en dylik morgon? Förslagsvis genom att sova en halvtimme till efter frukost, duscha, kliva ut i solen och knalla ner till Planet Blue. Inte bara har morgonen då jagats iväg av sin kusin förmiddagen, utan matchdagskänslan har bosatt sig i kroppen och fått densamma att jaga bort alla kvällen-före-spöken så till den milda grad att en plötsligt aldrig känt sig så pigg. Game on!

Kan man väl leva med att sitta här en timme eller två

Nytt ställe, ny dricka

Morgon och förmiddag är enda delen av lördagen som inte är hårt inrutad och det således finns tid för egna aktiviteter och planering av resterande del av dagen. Ett antal rundor företas i shopen, som sig bör, varefter alla prylar samlas ihop i en fet kasse och betalkortet får sig en omgång så det nästan brinner upp. Ett antal bekanta lokala fejs dyker också upp och är lite som barn på julafton på grund av den kvardröjande känslan från matchen tisdagen innan med sent vinstmål för Ipswich. Bådar gott! 

Avlämning av dyrgriparna på hotellet varpå det är dags att styra nosen mot Mannings för början av matchuppladdningen. I sedvanlig ordning vankas tipstävling med finfint pris i form av en matchtröja signerad av hela Ipswichtruppen. Eftersom jag har Fru Nygårds med mig även idag känner jag stor tillförsikt inför tippningen (jag själv är nämligen helt värdelös på att tippa på Ipswich och förbannar spelreglerna som inte tillåter varken helgardering eller fler än en siffra på något av lagen). Efter att alla fuktat strupen en smula fortsätter vi ner mot Black Horse för att mysa i solen samt ytterligare prisa de lokala ölgudarna. Jag och min Ipswichkompis Pelle har dock ett annat uppdrag än att fylla ölmagen. Vi ska vara med på radioshowen Life´s a pitch så vi vinkar tillfälligt adjö av övriga i gänget för att ta oss ner mot Portman Road som dagen till ära härbärgerar en radiostudio i en av logerna på Cobbold Stand.

The best footballer England never had, moi & Pelle

Utsikten från en inglasad loge. Barcelona och Ipswich
vattnar planen ungefär lika mycket för vägvinnande spel.

Den gamle bekantingen Phil Ham, eller Phil Skinka som vi brukar kalla honom vid festliga tillfällen, kommer ner och ber vakterna släppa in oss. Hygglig kille det där. I en liten varm loge står så hela ensemblen som sänder radio förutom nämnde bakdel av gris. En högklassig trio bestående av en rutinerad programledare, en 13-14-årig fotbollsexpert samt en gammal försvarshjälte med bland annat ett antal landskamper för England på meritlistan. Kevin Beattie är inte bara en trevlig och rolig prick, han sportar även en ljus Zlatanfrisyr, halvrisigt garnityr samt en hel del pondus om man säger så. Det märkliga med situationen är knappast att vistas i samma lilla rum som en levande legend, utan det är snarare det bisarra i att höra den där lilla göken som kallas Tractorboy och som ska vara "The world´s youngest football pundit". Helt surrealistiskt att höra honom lägga ut texten som om han vore 300 år gammal och sett 40 000 miljarder fotbollsmatcher. Enda konkurrensen i märklighet kommer från programledare Murphy som för andra besöket i rad frågar mig vad Come on Ipswich blir på svenska. Kom igen Ipswich, ska det vara så svårt att komma ihåg? Han kanske hoppades på att få höra kassör Hedensjös Sassa Brassa Mandelmassa som också avhandlades förra gången vi fick vara med i programmet. Vi får i alla fall ge våra tips inför matchen och en annan vinner väl knappast något popularitetspris efter att ha avslutat analysen med "I´m worried".

Tillbaka till vattenhålet Black Horse och socialisering med våra likasinnade. Sjukt trevligt.

Steve har fyllt 60. Vi fyllde hans tröja med nr 60.

Vi har som tradition att ha fint väder när vi kör våra medlemsresor, vilket på något vis verkar puckat att ändra på. Således är det t-shirtväder (även med svenska mått mätt, engelsmän går som bekant runt i kortärmat året runt) när man befinner sig i solen.

Kortärmat från ITFC Uppsala

När det väl blir dags för match är det nästan lite synd att behöva bryta upp från puben, lite som att lämna den roliga förfesten för att gå ut på ett ovisst krogäventyr. Kanske inte jordens mest klockrena metafor, men en gör så gott en kan här alltså. Således är det game on. Kick-off. Dags att sparka igång. Und so weiter.

Från våra platser på långsidan känns för första gången på länge att matchen verkligen gäller något. Intensiteten på läktarna är så mycket högre än de stillsamma tillställningar som varit de senaste åren. Dessvärre svarar inte laget upp mot publikens förväntningar och gör en mer än svag första halvlek som får till följd att det står 0-1 i halvtid. Dock med det tillägget att det mycket väl skulle ha kunnat vara både två och tre baljor i baken. Men skam den som ger sig. De har förmodligen fått rapporter från vår del på tribunen där min systerson Anton i några synnerligen välformulerade passager i sina aldrig sinande matchkommentarer lägger upp följande uppenbara lösningar på problemet:

a) Skjut en bicycleta!

Klart Fru Nygårds och Roger är glada i solskenet

b) In med Zlatan!

Helt obegripligt att ingen drar iväg en cykelspark på hela matchen medan man kanske kan uppbringa lite mer förståelse för att Zlatan aldrig kommer in på planen. Trots avsaknad av både akrobatiska skott och Ibracadabra kommer Ipswich in som ett nytt lag och dundrar på i anfall efter anfall. Bolluslingen vill dock inte in i nätet förrän med en knapp kvart kvar och trots en formidabel forcering mot slutet blir det inget vinstmål. Bra tryck på läktaren, fint väder och en personlig kommentator gör dock det hela till njutbara 2 x 90 minuter.

För att toppa hela anrättningen hittar vi vår ITFC Sweden-logga på baksidan av läktaren tillsammans med övriga storsponsorer av ungdomsakademin. Så elegant att det nästan är löjligt. Kolla själva.

Snyggve

Eftersom vi inte bara kört tipstävling på puben innan match utan även samlat in pengar till välgörenhet (Sir Bobby Robson Foundation som stödjer cancerforskning) ska pengahögen avlämnas till de ansvariga efter matchen och på väg till hotellet får sunkpuben Drum & Monkey besök och inte bara £220 överlämnas utan även ITFC Sweden-merchandise att kränga iväg på auktionen som ska hållas. Känns skönt att kunna förena nöje med lite nytta också. Men dagen är inte över bara för att vi gjort lite nytta. Halva nöjet kvarstår. Middag, prisutdelningar (välgörenheten kombinerades med lotteri) och ytterligare pubbesök. Kan bli ett utförligt kommande inlägg om resterande del av dagen. Häng i så hörs vi imorgon.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 8 (ELLER EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Vi får ta det här från början. Små smulor har läckt ut här på bloggen under helgen som gått, men små små smulor gör ingen helg, det vet ju alla som försökt bygga en limpa av brödsmulor.

En medlemsresa är en medlemsresa är en medlemsresa, som man brukar säga. Så lik en annan, men ändå så olik. Den första olikheten på 2014 års upplaga består i att det är allmänt känt att Fru Nygårds ska åka med. Förra året var det bara hon själv, farmodern och våra husvärdar som hade koll på hennes planer. Därav det numera klassiska hästfejset på undertecknad i tax free-shopen. Inga hästnunor i år således.

I övrigt kan nästa avvikelse härledas till att första ölen slinker ner vid pass halvtio istället för på eftermiddagen. Lika a Svennebanan de luxe. Pang på det bara. Eftersom flygbolagen envisas med att tillhandahålla öl som snarare borde sortera under vatten än alkoholhaltiga humledrycker råkar det bli rusdryck i form av rom och cola på planet. Stabilt. Efter landning försöker vi leta reda på två nykomlingar som vi missade att hooka upp med på Arlanda och efter ett par sms och ett telefonsamtal är vi tjenis med Martin och Wiken. Inte bara har vi två nya ITFC-polers utan också en duo kompanjoner för att tjacka gruppbiljett från Gatwick till London Bridge. Snabb förflyttning via t-bana till Liverpool Street Station och ett besök på The Hamilton på stationen för lunch och ett par ale. Nu börjar det likna nåt. Magen - som anat oråd sedan ölen på Arlanda - är inte lika imponerad. Den har liksom ett sjätte sinne när det gäller förflyttning till de brittiska öarna i kombination med sitt eget välbefinnande och det är inte till magens fördel om en säger, men låt oss inte bli mer grafiska i just det ämnet.

Väl ombord på tåget mot Ipswich hinner vi knappt bänka oss innan vice ordförande tillika webmaster Stridell med anhang äntrar järnhästen. Inte bara våra nyvunna Ipswichkompisar åker i coach C utan även trion från Västerås/Värmdö och det är den här prylen som är så speciellt med en medlemsresa. På nya platser dyker det ständigt upp medlemmar. På flygplatsen, tåget, hotellet, puben, Planet Blue eller helt enkelt på stan. Magiskt. Icke mindre magiskt är att det säljs Adnams på tåget. Det är skönt att herr Stridell också månar om att näringsintaget kan hållas på en jämn och lagom nivå.

Dig har jag ju sett förut, vad var det du hette nu igen?

När vi sedan kliver av tåget får vi inte bara oss ett trevligt välkomnande till livs utan blir också varse att vi har förstagångsåkare med i sällskapet. Utan biljett kommer man nämligen inte ut från stationen och har man kastat den i en papperskorg får man således gå tillbaka och försöka gräva fram den. Om den nu inte precis blivit tömd vill säga. Då får man kanske springa ikapp den som tömt korgen och förklara situationen för att undvika att bli som Tom Hanks i The Terminal (fast den här filmen skulle förmodligen heta The Platform). Nu behöver vi ju inte exakt peka ut vem det var som råkade ut för den här incidenten men om man ropar Håkan efter honom är det hyggligt stor chans att han reagerar.

Det är alltså biljettkassan på tågstationen, inte box office på Portman Road.

Efter incheckning på Novotel struttar vi så iväg mot stan (givetvis efter att ha träffat några ytterligare svenska resenärer, den här gången både i form av medlemsresedebutanter och gamla rävar på området) och landar vid torget. Nygårdsarna tar en sväng in på gamla favvonudelplejset Mizu för lite middag och en cola (ibland behövs en sockerkick för att piggna till och kunna fortsätta hålla näringsintaget på lagom nivå) medan övriga stegar in på Mannings för att fylla på öldepåerna. Strax efter sju styr så hela det samlade svenskgänget kosan mot stampuben The Dove för att möta upp med gamla Ipswichspelarna Simon Milton och Jason Dozzell och höra lite om Jasons karriär.

För att ytterligare höja stämningen kör de ett lotteri med utlottning av diverse gamla matchtröjor och dylikt. Det gafflas igång ordentligt om uppgjorda dragningar när Fru Nygårds kammar hem sitt andra pris för kvällen medan andra förblir vinstlösa. Ta med er egen fru nästa gång är allt jag har att säga om det.

Jason, Simon och en Svenne Banan.

Kvällen blir utomordentligt trevlig med frågor från herr Milton och en Jason som allt eftersom kvällen lider blir mer och mer bekväm i att besvara frågorna och komma in i berättandet. Vi får också lufta våra spörsmål och blir likaledes varmare i kläderna ju fler frågor som ställs. Det duckas en del från herrarna när frågorna kommer in på mer känsliga ämnen såsom Roy Keane. Ja, det är väl det ämnet som är känsligt. Med känsligt menas i detta fall oerhört känsligt. Så känsligt att få ord kommer över herrarnas läppar. Man kan väl sammanfatta det som om att de inte heller var helt förtjusta i irländaren.

Efter förrättad lottning (se ovan angående anklagelser om uppgjord utgång och fruar som vinner mer än en gång) tackar ITFC Sweden för underhållningen genom att göra både Simon Milton och Jason Dozzell till hedersmedlemmar av vår eminenta supporterklubb. Därefter vidtar fria aktiviteter och befinner man sig på en engelsk pub av hög kvalisort med sällskap av bästa märke är det inte svårt att ha trevligt. Det enda negativa med ett dylikt upplägg är att morgonen efter kvällen före har en tendens att inte riktigt hålla samma kvalitet som kvällen före morgonen efter om en säger. Men det är ju en helt annan dag och ett blogginlägg som hör morgondagen till.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - INTERLUDIUM

Tänk pausmusik, tänk halvtid, tänk kafferast. Det är lite så vi får betrakta det här inlägget. 

En annan är ju sjukt jetlaggad så vi får nöja oss med det här briljanta caféet som har en svårslagen spetskompetens. Värt att komma ihåg om du är glutenintolerant och någon gång har vägarna förbi piren i Southwold (vad du än gör, åk inte dit andra, tredje eller fjärde lördagen i månaden). 

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 7

Det är här det händer. Mer info om Ipswich bjuds inte idag utan vi får prata mer om det här en annan dag. En sån här helg tar nämligen på krafterna och de är liksom tömda för tillfället. 

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 6

Allt är inte guld och gröna skogar i Ipswich. Tro det eller ej, men det finns några nersidor också. Som:

Det är svårt att sova när det är matchdag. Noll avslappning. Vad är det frågan om? Det är ju lördag och sovmorgonsdag. 

Ölen är alldeles för god. Stort problem. Inverkar negativt på det mesta utom möjligen kreativiteten som får en kort peak. 

Högvis med trevliga människor. En hinner ju fan inte prata med alla. Katastrofvarning. 

Hotellfrukost. Usch vad jag kommer se tjock ut i min matchtröja. 

Annars är det ganska ok tycker jag. 

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 5

Matnyttiga och dagsfärska bilder från Ipswich. 

Tydligt. Gillar vi. 

Fast det hade vi redan listar ut. 

Jo, man tackar! Fast en fastnade likt Tom Hanks i The Terminal inne på perrongen. Efter att ha konsulterat local waste management och fått tillbaka sin biljett kunde han följa med övriga sällskapet.

A room with some sort of view. I guess.

Vi har lite att stå i. Hörs imorrn. 

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 4

Till följd av artikelserien Matnyttig info om Ipswich figurerar det - i anslutning till nämnda artikelserie - många spörsmål i och kring ämnet Ipswich. Ur mail-, post- och telefonsamtalshögen har en handfull förfrågningar plockats fram för att försöka bringa klarhet i några frekvent förekommande frågor. Här kommer Popskolans frågelåda, varsågoda och svälj.

Om man vill ut på pubrunda i Ipswich, hinner man med en pint på stans alla pubar om man börjar kl 18.15? /Sven-Åke, 46 från Örebro

Hej Sven-Åke. Svaret på den frågan är att det blir en smula knepigt att hinna med. Skulle du börja vid lunchtid finns i alla fall en teoretisk chans att avverka samtliga pubar, men vi här på Popskolan finner det högst osannolikt att du (eller någon annan för den delen) fixar att sänka 50-55 pints under en tolvtimmarsperiod. Skulle vi ha fel på den punkten rekommenderar vi att du söker hjälp.

Hur många av alla som haft 12 rätt på Stryktipset har inte spruckit på Ipswich? Är det ens någon? /Sven-Bertil, 79 från Hästveda

Hej Sven-Bertil. Man har hittat två stackare i sydöstra Småland som sprack på Stoke för ett antal år sedan, men de har enligt uppgift inte alla hästar hemma. Lite kuriosa i ämnet är att när Ipswich inte är med på tipset är det ingen som har 12 rätt.

Är det att rekommendera att äta hamburgarna som serveras utanför stadion på matchdag? /Sven-Stefan, 52 från Övertorneå

Hej Sven-Stefan. Om du är immun mot magsjuka, salmonella och gula febern är det tämligen riskfritt, annars kan man säga att du äter dem på egen risk.

Hej! Den där hästen på klubbmärket är tydligen något som kallas för Suffolk Punch. Är det vanligt i England med hästar som boxas? /Sven-Anders, 27 från Falsterbo

Hej Sven-Anders. Nej, det är ytterst ovanligt. Du har boxats en hel del själv eller?

Om jag ska åka tåg till Ipswich ska man åka med Norwichtåget har jag hört. Jag tror jag hellre åker till Norwich. Eller är det dumt? /Sven-Johan, 61 från Alingsås

Hej Sven-Johan. Är det dumt? Du kan ju prova får du se vad som händer. Skyll dig själv är allt vi har att säga om det.

Det var veckans skörd och det känns utomordentligt skönt att ha rett ut dessa pockande spörsmål som bara legat där under ytan och tarvat svar. Har du också en fråga? Ställ den i hörnet så tar vi den en annan gång för nu måste Popskolan gå och sova. Imorgon är det nämligen dags att ta Norwichtåget och hoppa av i  Ipswich.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 3

Hur märks det att man är Ipswichsupporter? Finns det några olika stadier att gå igenom? Säkerligen. Vi får bryta ner det här i levels (det är ju populärt har jag hört det här med att levla).

LEVEL 1
Börja hålla på Ipswich. Kan tyckas basic, men det här är förmodligen det högsta trappsteget att övervinna. Kids av vår tid verkar ju gilla Barcelona, Real Madrid, Man United, Liverpool, Chelsea, Arsenal, Bayern München, Zlatan eller Ronaldo och så vidare. De har ju ingen känsla för solidaritet de här barnsupportrarna. Några måste faktiskt hålla på lag av Ipswichs kaliber också. Klarar man inträdesprovet är man på god väg mot något stort.

LEVEL 2
Skaffa supporterprylar. Börja lagom och överdosera inte för då är risken hög att hamna i en oönskad sublevel, den så kallade Level Julgran. Så länge man inte kastar på sig alla plagg på en och samma gång är risken dock närmast obefintlig att hamna där. I övrigt går det bra att pynta bil, hem och arbetsplats med diverse attiraljer. Grundbultar är matchtröja, bildekal och kaffemugg. De något mer avancerade går all-in med en garderob helt och hållet dedikerad till Ipswichutstyrsel, sängkläder och gardiner samt en brödrost (rostat bröd som det står ITFC på är de godaste som finns).

LEVEL 3
Gå med i supporterklubben. Men jösses vad mainstream kanske vän av indie invänder. Vad gäller större klubbar, ja. Vad gäller ITFC Sweden, nej. Väldigt indie, precis som sig bör. Vill man levla upp inom level 3 engagerar man sig till exempel i styrelsejobb eller som expert på hemsidan. Dricka öl på årsmötet räknas också in i tredje nivån. 

LEVEL 4
Åk och titta på matcher. Utbudet av rörliga livebilder från Ipswichmatcher är ytterst begränsat. Således är livematcher ett ypperligt sätt att undvika att bli tv-supporter (vilket det i och för sig alltid är, men ni fattar grejen) och istället få chansen att känna in hela grejen med att gå på fotboll i Ipswich. Stan, pubarna, stadion, vädret och lokalbefolkningen.

LEVEL 5
Involvera hela din familj samt valda delar av din bekantskapskrets i supportandet. Det är extra effektivt att indoktrinera, nej vad skriver jag, INSPIRERA, sina barn för att bara ta ett exempel. Utan påfyllning av supportrar från de yngre leden kommer svenska Ipswichfans dö ut med oss 70-talister någon gång runt år 2050.

LEVEL 6
Skaffa säsongskort. Näst högsta graden innan Nirvana. Observera dock att det inte räcker att enbart införskaffa en season ticket bara i syfte att gå runt på stan och flasha med här hemma i Svedala. För högsta respekt måste man också åka till Ipswich och nyttja kortet. Ge särskilt akt på att en levling upp till detta stadie inte är någon lek. Vi snackar proffsnivå.

LEVEL 7
Flytta till Ipswich (efter att du gått igenom level 1-6, man kan inte hoppa över någon level och tro att man är något slags whiz kid som bara flyttar till Ipswich sådär liksom. Då får man flytta hem efter ett tag igen och regrediera i graderna). Om föregående nivå är för proffs sorterar den här in under rubriken superproffs. Prova inte det här hemma bara för att det verkar lite lattjo. Konsultera ett proffs på området först.

Att ovanstående 7-stegsprogram ser ut som en sektliknande trappa är enbart en slump. Sekter har en karismatisk ledare som får folk att göra häpnadsväckande dumma saker. Den här sammanslutningen har en tönt från Dalarna i förarsätet som försöker få folk att fatta hajpen och hänga med till Ipswich för att umgås, dricka öl och gå på fotboll. Det finns ju inget dåligt med det över huvud taget.