MR PARTY POOPER

Igår var petit moi och Fru Nygårds med om en musikhistorisk händelse på en liten arena i Göteborg som de kallar Ullevi (ja, den som kallas Nya Ullevi trots att den är äldre än den som kallas Gamla Ullevi. Ni fattar inte heller, men så är det och det får ni fan ta upp med Sture Allén för jag har ingen vettig förklaring). En spelning på 3 timmar och 40 minuter fördelat på 31 låtar. Helt sjukt lång konsert. Av ett gäng 60-plussare på scen. Helt sjukt gamla människor. Ett antal helt sjukt nöjda recensenter, fanzinet backstreet.com samt högst sannolikt större delen av de 66 561 på plats skrev under på att det var den bästa Springsteen-konserten någonsin. Ever. Alltså av alla konserter han spelat sedan typ 1973. Alla dessa människor i total eufori. Inte utan att jag är lite avundsjuk. Jag har nämligen mage att tycka att första halvan av konserten var tämligen sömnig. Hade den här bloggen haft någon slags rikstäckande kringkastning och nått ut till det så kallade folket hade förra meningen varit lika med att skriva under sin egen dödsdom. Den mottas nog inte särskilt vidare av de Bruce-frälsta. Notera dock att jag inte vill framföra några tvivel om deras upplevda kvalitet av konserten, tvärtom är jag väldigt glad för deras skull. En konsertupplevelse med efterföljande euforisk känsla är definitivt topp-tre på känslotoppen. Jag skriver under på en tweet av den mäktige Bjurman som tyckte synd om alla som inte förstod storheten i gårdagens happening.

Fru Nygårds - en av de klokaste människor jag känner, förmodligen den klokaste - sa det bäst när hon sa att varken hon eller jag har den där relationen till låtarna som man behöver för att känna samhörigheten med musiken och kunna väcka känslorna som sångerna är förknippade med. För de flesta som var där inne på arenan betyder säkert många av låtarna allt. Ungefär som många låtar med artister som Wilco, Jayhawks, Matthew Sweet, Neal Casal och Lloyd Cole betyder för mig. De jublade, grät och var helt gobsmacked av upplevelsen. Jag törs påstå att jag vet precis hur de kände sig. De känner sig som jag gjorde när jag såg Wilco på Cirkus 2010, Matthew Sweet i Stockholm 1997 och Jayhawks på KB i Malmö 2003. De gick därifrån på moln igår kväll och vaknade förmodigen imorse och undrade om de blivit överkörda av en ångvält eller om det verkligen var så att deras hjälte Chefen faktiskt levererade sitt främsta framträdande vid 62 års ålder. Själv tyckte jag det var good stuff sista halvan och fint när Clarence Clemons hyllades, men varken fem eller sex (hallå Expressen, den var faktiskt reserverad för Glenn Hysén) i betyg. Dock är jag fortfarande avis på alla de här euforiska människorna. Jag håller tummarna för att Lloyd Cole kommer till Sverige i höst och meddelar eventuellt euforiskt tillstånd på Popskolan om så sker.

FEM SAKER ATT FUNDERA PÅ

1. Blir det två power break i varje halvlek i EM-matcherna på TV4? Kanske blir det bara ett. Det borde i och för sig räcka, mer en två öl per halvlek borde det inte gå åt.

2. Varför river fotbollsspelare av sig tröjan när de gör mål? Egentligen är det här en grej som Fru Nygårds funderar väldigt mycket på och upprörs över när hon ser på fotboll. Det har jag full föståelse för. En rejäl bringa och ett sexpack är ju inget hon inte kan se sig trött på här hemma menar jag.

3. Den där göken som designade den nya landslagströjan. Är vederbörande arresterad än eller hur blev det med det? Sammhällstjänst känns ju bortkastat på nåt vis. Kanske blev personen ifråga praktikant på finska hockeyligans designavdelning. Möjligen.

4. Gamla Ullevi. Hur gör man för att bli en så känd språkkonsult som Sture Allén? Det skulle vara ganska bra att kunna fakturera i höjd med hans taxa för att stating the obvious så att säga. De har ju renoverat Nya Ullevi till sommaren så det ska bli väldigt spännande att se om det står Ullevi, Nya Ullevi eller Nya Nya Ullevi vid pass i slutet av juli. Kanske blir det fler Glory Days för stadion ifråga.

5. Vad hände med Yksel Osmanovski? Det här är inget man bör fundera på varje dag eller ska anordna seminarier med unviersitetsprofessorer som föreläsare. Men av respekt för Yksel är det bra om man åtminstone ägnar honom en tanke och med ett snett leende tänker tillbaka på hur det skanderades hans namn på läktarna under EM 2000. Desperationen var tämligen allomfattande hos oss svenska supportrar. Kan man säga.

Då tar vi och funderar på det här en liten stund, bearbetar, släpper det och går vidare med några ordspråk om Rom nästa gång vi hörs i den här publikationen.