BLOGG #38 - PARANTESER

Som förälder undrar man säkert tämligen ofta vad ens vuxna barn egentligen håller på med, exempelvis när de bor utomlands. Kanske särskilt under en dylik omständighet.

2/11 2004 Ipswich Town - Sheffield United 5-1, PR (22 977)

Hur kan man övertyga sina paranteser att det är en bra idé att plugga på distans när man tjänstledigt? I Ipswich. Hur svårt kan det vara?

Säg så här:

* Efter ankomst hinner de vila benen i en timme i lägenheten innan vi styr kosan mot The Greyhound för lite förtoppning.

Myspys på Gråhunden

* Ipswich Town gör jobbet och pangar in fem baljor bakom Neil Warnocks keeper. Vad mer kan man begära?

* Det handlas supporterprylar av Fadern. Bra betyg.

* Utöver ovanstående inköp anskaffar Fadern även flera paket med bacon. BACK BACON! Inhandlar, skickar ner i bagaget och tar med hem. Baconkungen.

* De kidnappar varken mig eller Ann-Sofie när de ska åka hem. Nog måste det vara tillräckligt gott betyg? Nåja, vi har ju bara knappt två månader kvar innan vi kommer hem igen.

Next up, supporterbuss igen. Stay tuned.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 9 (ELLER FORTSÄTTNINGEN PÅ EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Ni vet en sån där morgon med noll känsla för livskvalitet. Den typen av morgon som borde avgå med omedelbar verkan. Men eftersom de sällan är sorten som frivilligt stiger ner från sin post som själadödare får man istället själv göra något åt saken. Som att äta en rejäl frukost till exempel.

En morgon av ovanstående kvalisort tenderar tyvärr att vara mer besvärlig än vad man tycker är nödvändigt. Det är exempelvis tämligen skitdåligt att kalla en halv tallrik yoghurt, en bacon rash, några tuggor äggröra samt en halv engelsk frukostkorv för en rejäl frukost. En halvmesyr till frukost är vad man kan kalla den, varken mer eller mindre. Hur skakar man då av sig en dylik morgon? Förslagsvis genom att sova en halvtimme till efter frukost, duscha, kliva ut i solen och knalla ner till Planet Blue. Inte bara har morgonen då jagats iväg av sin kusin förmiddagen, utan matchdagskänslan har bosatt sig i kroppen och fått densamma att jaga bort alla kvällen-före-spöken så till den milda grad att en plötsligt aldrig känt sig så pigg. Game on!

Kan man väl leva med att sitta här en timme eller två

Nytt ställe, ny dricka

Morgon och förmiddag är enda delen av lördagen som inte är hårt inrutad och det således finns tid för egna aktiviteter och planering av resterande del av dagen. Ett antal rundor företas i shopen, som sig bör, varefter alla prylar samlas ihop i en fet kasse och betalkortet får sig en omgång så det nästan brinner upp. Ett antal bekanta lokala fejs dyker också upp och är lite som barn på julafton på grund av den kvardröjande känslan från matchen tisdagen innan med sent vinstmål för Ipswich. Bådar gott! 

Avlämning av dyrgriparna på hotellet varpå det är dags att styra nosen mot Mannings för början av matchuppladdningen. I sedvanlig ordning vankas tipstävling med finfint pris i form av en matchtröja signerad av hela Ipswichtruppen. Eftersom jag har Fru Nygårds med mig även idag känner jag stor tillförsikt inför tippningen (jag själv är nämligen helt värdelös på att tippa på Ipswich och förbannar spelreglerna som inte tillåter varken helgardering eller fler än en siffra på något av lagen). Efter att alla fuktat strupen en smula fortsätter vi ner mot Black Horse för att mysa i solen samt ytterligare prisa de lokala ölgudarna. Jag och min Ipswichkompis Pelle har dock ett annat uppdrag än att fylla ölmagen. Vi ska vara med på radioshowen Life´s a pitch så vi vinkar tillfälligt adjö av övriga i gänget för att ta oss ner mot Portman Road som dagen till ära härbärgerar en radiostudio i en av logerna på Cobbold Stand.

The best footballer England never had, moi & Pelle

Utsikten från en inglasad loge. Barcelona och Ipswich
vattnar planen ungefär lika mycket för vägvinnande spel.

Den gamle bekantingen Phil Ham, eller Phil Skinka som vi brukar kalla honom vid festliga tillfällen, kommer ner och ber vakterna släppa in oss. Hygglig kille det där. I en liten varm loge står så hela ensemblen som sänder radio förutom nämnde bakdel av gris. En högklassig trio bestående av en rutinerad programledare, en 13-14-årig fotbollsexpert samt en gammal försvarshjälte med bland annat ett antal landskamper för England på meritlistan. Kevin Beattie är inte bara en trevlig och rolig prick, han sportar även en ljus Zlatanfrisyr, halvrisigt garnityr samt en hel del pondus om man säger så. Det märkliga med situationen är knappast att vistas i samma lilla rum som en levande legend, utan det är snarare det bisarra i att höra den där lilla göken som kallas Tractorboy och som ska vara "The world´s youngest football pundit". Helt surrealistiskt att höra honom lägga ut texten som om han vore 300 år gammal och sett 40 000 miljarder fotbollsmatcher. Enda konkurrensen i märklighet kommer från programledare Murphy som för andra besöket i rad frågar mig vad Come on Ipswich blir på svenska. Kom igen Ipswich, ska det vara så svårt att komma ihåg? Han kanske hoppades på att få höra kassör Hedensjös Sassa Brassa Mandelmassa som också avhandlades förra gången vi fick vara med i programmet. Vi får i alla fall ge våra tips inför matchen och en annan vinner väl knappast något popularitetspris efter att ha avslutat analysen med "I´m worried".

Tillbaka till vattenhålet Black Horse och socialisering med våra likasinnade. Sjukt trevligt.

Steve har fyllt 60. Vi fyllde hans tröja med nr 60.

Vi har som tradition att ha fint väder när vi kör våra medlemsresor, vilket på något vis verkar puckat att ändra på. Således är det t-shirtväder (även med svenska mått mätt, engelsmän går som bekant runt i kortärmat året runt) när man befinner sig i solen.

Kortärmat från ITFC Uppsala

När det väl blir dags för match är det nästan lite synd att behöva bryta upp från puben, lite som att lämna den roliga förfesten för att gå ut på ett ovisst krogäventyr. Kanske inte jordens mest klockrena metafor, men en gör så gott en kan här alltså. Således är det game on. Kick-off. Dags att sparka igång. Und so weiter.

Från våra platser på långsidan känns för första gången på länge att matchen verkligen gäller något. Intensiteten på läktarna är så mycket högre än de stillsamma tillställningar som varit de senaste åren. Dessvärre svarar inte laget upp mot publikens förväntningar och gör en mer än svag första halvlek som får till följd att det står 0-1 i halvtid. Dock med det tillägget att det mycket väl skulle ha kunnat vara både två och tre baljor i baken. Men skam den som ger sig. De har förmodligen fått rapporter från vår del på tribunen där min systerson Anton i några synnerligen välformulerade passager i sina aldrig sinande matchkommentarer lägger upp följande uppenbara lösningar på problemet:

a) Skjut en bicycleta!

Klart Fru Nygårds och Roger är glada i solskenet

b) In med Zlatan!

Helt obegripligt att ingen drar iväg en cykelspark på hela matchen medan man kanske kan uppbringa lite mer förståelse för att Zlatan aldrig kommer in på planen. Trots avsaknad av både akrobatiska skott och Ibracadabra kommer Ipswich in som ett nytt lag och dundrar på i anfall efter anfall. Bolluslingen vill dock inte in i nätet förrän med en knapp kvart kvar och trots en formidabel forcering mot slutet blir det inget vinstmål. Bra tryck på läktaren, fint väder och en personlig kommentator gör dock det hela till njutbara 2 x 90 minuter.

För att toppa hela anrättningen hittar vi vår ITFC Sweden-logga på baksidan av läktaren tillsammans med övriga storsponsorer av ungdomsakademin. Så elegant att det nästan är löjligt. Kolla själva.

Snyggve

Eftersom vi inte bara kört tipstävling på puben innan match utan även samlat in pengar till välgörenhet (Sir Bobby Robson Foundation som stödjer cancerforskning) ska pengahögen avlämnas till de ansvariga efter matchen och på väg till hotellet får sunkpuben Drum & Monkey besök och inte bara £220 överlämnas utan även ITFC Sweden-merchandise att kränga iväg på auktionen som ska hållas. Känns skönt att kunna förena nöje med lite nytta också. Men dagen är inte över bara för att vi gjort lite nytta. Halva nöjet kvarstår. Middag, prisutdelningar (välgörenheten kombinerades med lotteri) och ytterligare pubbesök. Kan bli ett utförligt kommande inlägg om resterande del av dagen. Häng i så hörs vi imorgon.

EN HELT VANLIG HELG I ENGLAND

Det är olika hur en vanlig helg i England företer sig. Antingen är det bara att flyta med eller så är man den som underlättar själva flytet. Lördagen är definitivt en sådan dag som det senare alternativet antyder.

Samling vid tolvsnåret på den vanliga centralpuben för att ljumma igång. Vissa har dock gjort lite förarbete och konstaterar förnöjt vid ankomst att vederbörande icke är helt nykter. Eftersom undertecknad har finansiellt administrativa åtgärder att vidta får ölen anstå till nästa pub. Tack vare bättre biljettpriser än vad de drygt 40 medresenärerna pyntat in till kontot ska till samtligas glädje en rejäl återbetalning ske. £700 plockas ut från supporterklubbens konto och det är märkligt att gå runt med så mycket pengar på fickan. Utbetalas kvickast möjligt varpå även jag kan få en ale eller två med bland annat dessa trevliga människor:

Trevligt. Satans trevligt folk.

En helt vanlig helg i England inrymmer givetvis en fotbollsmatch också, så även denna helg. Låt oss inte prata så mycket om nämnda match. Knappt 21 000 på Portman Road går därifrån besvikna medan 1 000 st av de totalt 22 000 på plats vänder norrut med ett smil på läpparna. För att sammanfatta det hela; det gick inte bra.

Har ni gått hem nu?

Ett dåligt resultat på fotbollsplanen behöver ju inte utesluta en trevlig kväll. Således knallar vi bort till förbokat bord på den eminenta indiska restaurangen The Dhaka. Snubbarna som jobbar här bär in så mycket mat att de skulle kunna utfordra halva England. Totalt överdimensionerade portioner. Men gott så in i bänken. Och dessa trevliga människor:

Trevligt. Satans trevligt folk.

För en gångs skull är inte jag och Fru Nygårds kvar till sist. Vi knallar hemåt vid halvelvasnåret och det är bomull för kroppen att få sova. Särskilt som söndagen och dess supporterfotboll väntar. Jösses.

Fru Nygårds vinkar adjö tidigt på morgonen för att åka buss i närmare fyra timmar till Heathrow medan jag och Ginge gör oss redo att möta Punch Drunk FC. För att undvika att spela utan avbytare har vi lånat in ett gäng lokala förmågor. Det visar sig att vi blir så många att det finns en hel handfull avbytare att tillgå. Elegant.

Elegant gäng fast för många lånespelare

Nu ska vi inte gotta oss i några detaljer från matchen utan nöja oss med att konstatera att det var en good day out. Resultatet har också fallit i glömska om man säger, vi är inte King of the World. Men ett tag såg det bra ut:

Svarta byxor? Hur fan tänker du egentligen?

Annars går det bra. Imorgon är det späckat schema igen. Guidade turer, grillning och fan och hans gammelmoster Greta. Det blir grejer det.

DAGEN EFTER KVÄLLEN FÖRE

När man är på 40-årsfest kan det ibland hända att dagen efter präglas av ineffektivitet, a.k.a ligga på soffan och äta en glasstrut till frukost. Ett First Aid Kit för dagen efter. Samtidigt kan det vara lämpligt att fundera över en del prylar:

* Den där långa sejouren i köket med mineralvatten. Moget och bra agerande.

* Livebandets sättning med keyboard, synthtrummor och bas. Spännande. På papperet. I praktiken: stryk allt och tänk om.

* Winds of Change är en styggelse till powerballad. Framförd på dalmål (!) av ovan nämnda sättning lyckades de hitta en helt annan dimension som till och med var värre än panflöjtsversionen som ibland spelas på lunchen på Chapeau d'Or.

* Den där sista vändan till drinkbordet. Sällsynt korkat.

Pga av ovan nämnda ineffektivitet tar dagens inlägg slut här.