MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 10 (ELLER FORTSÄTTNINGEN PÅ FORTSÄTTNINGEN PÅ EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA

Fotbollsramsor torde vara avklarade vid det här laget när match och hela den biten ligger bakom oss. Ingalunda. Inte bara var det så att Kevin Beattie försökte briljera med en hemmabyggd ramsa på svenska under vårt besök i radiostudion tidigare under dagen, till middagen har delar av Skånefalangen förberett en födelsedagsramsa minsann.

Ni kommer ihåg den där fascinationen för svenska fotbollsramsor hos herr Murphy, no? Inte jag heller i gårdagens inlägg, men det ploppade plötsligt upp i lillhjärnan att herr Beattie fick lite feeling så snart "Kom igen Ipswich" skanderats. Det, mina damer och herrar, var en besynnerlig upplevelse. The best footballer England never had mindes plötsligt sin säsong vid pass 1984 i Sandvikens IF och ramsorna som ljöd över Jernvallen (för man ju förmoda). Enligt herrn i hästsvansfrisyren hördes ofta "Kom igen goote" (lite oklart om det var gute, gote, goote eller nåt annat som avsågs) när han spelade i Sverige. Tur att vi inte drog "Alla heter Glenn i Göteborg" för honom där och då.

Efter en ytterst snabb vända på hotellet möts vi upp på Mannings för vidare styrning mot kvällens middagsrestaurang, det brasilianska haket Rios Brazil. Vi kör helt och hållet på rekommendationer. I min enfald tror jag att sekreterare Schultz har besökt etablissemanget tidigare, men det visar sig att ett par norrmän pratat varmt om stället samt att Tripadvisor pekat ut det som högst tjänligt i utfodringssyfte. Tripadvisor är lite som Wikipedia, det finns ingen anledning att misstro en sådan källa till visdom så länge ingen bevisat motsatsen.

Typiskt att alla redan har ätit upp

Hela upplägget på restaurangen bygger på att man först går och plockar på sig av grönsaker, rotfrukter och dylika prylar. Därefter kommer män med svärdliknande spett fyllda med diverse köttbitar ut till bordet och drar en lans för att man ska smaka på fläsk, kyckling, korv, kycklinghjärta och liknande. Inga konstigheter. Vi får så mycket mat att det hade kunnat räcka till en förbeställd veckomatkasse från ICA (fast de är ju inte Brasilien förstås). Att försöka beskriva hur det smakar är givetvis helt omöjligt, särskilt som jag inte instagrammade käket en enda gång. Orutinerat på min ära. Pga hela svärdgrejen bestämmer vi oss på ett tidigt stadium att vi avstår från eventuella klagomål. Verkar klokast så, men det fanns ju inget att oroa sig för eftersom maten var fantastisk. Tur att vi räknade ihop kosingen vid vårt långbord dock då det fattades lite flis, men det ordnade upp sig det också. En hade ju inte velat ha en svärdviftande lirare på språng efter sig genom hela stan.

Ordf ser lite väl glad ut. Kassören har dock anledning att le.

Innan hela gänget på 40 personer hinner splittras för kvällen har vi samordnat prisutdelningar från tävlingskommittén och grattisramsor från gratulantkommittén. Av övriga gästers miner att döma är det tydligen inte någon vanligt förekommande födelsedagssång den här "Alla heter Glenn i Göteborg". Vi gör vårt bästa för att ändra på det och Glenn (eller Roffe som vi säger för det mesta, men alla heter inte Roffe i Göteborg så det går ju inte att sjunga) ser lite rörd ut där han sitter och sportar sina 50 bast. Innan sången har vi hunnit med prisutdelningarna för tipstävling och dragit vinnare i välgörenhetslotteriet. Med gårdagens dragning i färskt minne är det inte utan att en hoppas att någons fru vinner lottdragningen idag igen. Så är dock icke fallet men tipstävlingspris och hälften av vinsterna (en är ju hälften av två) i lottdragningen tillfaller istället två styrelsemedlemmar (den andra hälften av tipsvinsterna till katten bland hermelinerna, Tomas, som gentilt nog förser födelsedagsgrisen med ursprung i Götet den nyvunna - och recyclade tröjan från gårdagens lotteri - vinsttröjan). Det blir så att säga lite extra bränsle i "Det-är-uppgjort-brasan". Men tippar man inte lika bra som Kassör Hedensjö har man ingen annan att skylla än sig själv, men nästa gång får vi kanske hörsamma kraven som flutit upp till ytan om att Notarius Publicus ska vara närvarande vid samtliga lottdragningar. Man vill ju inte ha dålig stämning liksom.

På tal om dålig stämning. Av personalen på puben Cricketeers att döma är det tydligen inte någon vanligt förekommande stämningshöjare att sjunga "Alla heter Glenn i Göteborg" på just det ölhaket. Råkar man sen - efter att noga tagit sig igenom stora delar av dryckesutbudet och slutligen regredierat till det stadium då man börjar smutta på grejer som heter saker som till exempel Cherry Pop - stöta ner ett tomt glas från bardisken rakt ner i golvet blir  det någon slags riksstämma i dålig stämning. Så pass dålig stämning faktiskt att hela det kvarvarande svenskgänget blir portade från att handla mer i baren. Det kan väl ändå inte stämma tänker vän av pubkultur. Jo, men faktiskt. Inte för att det är någon som behöver mer att fukta strupen med egentligen, men principen med kollektiv bestraffning enbart pga hyllning av Glenn och ett tomt glas i golvet känns en smula medeltida. Vi är välkomna tillbaka imorgon hälsas det från bakom baren. Tror jag säkert, men då har vi andra planer och drar till beachen, så det blir ingenting med det serru.

Beach

Bussen avgår klockan tio och alla är punktliga trots bytet till sommartid under natten. Idag åker vi till det lilla samhället Southwold för att kolla in plejset samt gå på guidad tur på favoritbryggeriet Adnams. Förutom strand och pir modell mindre finns det också små beach huts till hutlösa priser att titta på. Fina små hus där de ligger på rad.

Slanta upp en rund miljon för ett skjul vid havet

Jack på väggen

Vår bussfixare och supporterlegend Mr Slegg avstår bryggerituren pga har gjort den ett antal gånger förut och tar istället med sin medföljande vän på pubrunda i Southwold. Herregud, klockan är ju snart lunch för bövelen! Övriga knallar in mot stan efter att ha sett piren och strandstugorna för att få sig en duvning i hur Adnams lyckas framställa sådan god öl samt förstås lära sig mer om bryggeriets historia. Vår grupp har en man som ciceron som - kryper det fram - håller på ett annat lag i East Anglia. Det var ju lite knasigt, men han försäkrar att han även tycker om Ipswich. Hygglig kille. Han berättar om hur bryggeriet grundades av bröderna Adnams år 1872, men att det minsann bryggts öl på platsen sedan 1300-talet. Trots att ha varit på flera andra bryggerier är det något speciellt med att äntligen få se Adnams Brewery. De har inte bara ett lokalt tänk, de är även väldigt miljömedvetna och tar bland annat hand om bryggeriavfallet för att omvandla till biogas. I en inte allt för avlägsen framtid tänker man sig att bränslet till lastbilarna som kör ut ölen i området ska drivas av egenproducerad gas. Visste väl att det finns en större mening med att dricka fin-ale.

Under vägen går en pipeline mellan byggnaderna

Vackert

Eftersom vi är så pass många som sjutton ölintresserade svenskar har man delat upp oss i två grupper, varav vår grupp är först ut. Den andra gruppen hinner dock ikapp oss mot slutet då deras guide är rädd att de ska missa bussen som ska avgå kl tre i riktning Ipswich. Kanske onödigt att påtala att vi hyrt bussen och att den åker när vi säger att den ska åka. Eller så är det som så att det var några törstiga herrar i gruppen som tyckte att det var lika bra att få rundturen överstökad för att komma till väsentligheterna i slutet: provsmakningen. Det bullas upp med Adnams Southwold Bitter, Broadside, Ghostship, Gunhill, Explorer och någon skum jubileumshistoria i champagneflaska på 10% med smak av banan. De säljer nog inte jättemycket av den sistnämnda. Övriga säljer de ganska mycket av, men mest i East Anglia. Man kan hitta Adnams på en del pubar i London också även om de är tämligen lätträknade. På frågan om hur mycket de exporterar visar det sig att det nästan bara är till Skandinavien som de skeppar sina varor. Det tackar vi allra särskilt för. Tyvärr saluförs endast Southwold Bitter och den nya Innovation på Systembolaget, men är väl värda att kolla upp.

Provsmakning

Bryggerigänget

Vi tackar av våra guider med att förse båda två med varsin ITFC Sweden-pin och de bockar och bugar för vänligheten varpå de följer oss till deras rätt så skitstora affär med dryck och prylar nere i centrum av Southwold. Här fortsätter provsmakningen, men den här gången av vin- och spritdrycker som de också gett sig på under senare år. Så till mig i trasorna blir jag att det inhandlas både Adnams-grejer och deras nyligen släppta whisky. Den av öl till sprit destillerade drycken Spirits of Broadside låter jag vara då den smakar för mycket amerikansk söt-whisky. Men det var en rasande fin flaska, det kan jag ge den.

Så bär det hemåt med bussen igen och efter ett kort stopp i Snape Maltings med lite mat för vissa och fika för andra rullar vi åter in i Ipswich. Efter middag på kvällen med bland annat Fru Nygårds och min egen lille kommentators-systerson blir det en tidig kväll. Såna här helger har en benägenhet att ta musten ur en 40-plussare. Bara att gilla läget och längta till nästa medlemsresa, I guess. Tack för att ni hänger med och bjuder på så sjukt skön stämning!! Fast vi måste nog sluta med den här Glenn-ramsan på Cricketeers. Annars är det nog bara att tuta och köra på som vanligt.

Ses nästa säsong då gänget.

MATNYTTIG INFO OM IPSWICH - KAPITEL 8 (ELLER EN BERÄTTELSE OM EN MEDLEMSRESA)

Vi får ta det här från början. Små smulor har läckt ut här på bloggen under helgen som gått, men små små smulor gör ingen helg, det vet ju alla som försökt bygga en limpa av brödsmulor.

En medlemsresa är en medlemsresa är en medlemsresa, som man brukar säga. Så lik en annan, men ändå så olik. Den första olikheten på 2014 års upplaga består i att det är allmänt känt att Fru Nygårds ska åka med. Förra året var det bara hon själv, farmodern och våra husvärdar som hade koll på hennes planer. Därav det numera klassiska hästfejset på undertecknad i tax free-shopen. Inga hästnunor i år således.

I övrigt kan nästa avvikelse härledas till att första ölen slinker ner vid pass halvtio istället för på eftermiddagen. Lika a Svennebanan de luxe. Pang på det bara. Eftersom flygbolagen envisas med att tillhandahålla öl som snarare borde sortera under vatten än alkoholhaltiga humledrycker råkar det bli rusdryck i form av rom och cola på planet. Stabilt. Efter landning försöker vi leta reda på två nykomlingar som vi missade att hooka upp med på Arlanda och efter ett par sms och ett telefonsamtal är vi tjenis med Martin och Wiken. Inte bara har vi två nya ITFC-polers utan också en duo kompanjoner för att tjacka gruppbiljett från Gatwick till London Bridge. Snabb förflyttning via t-bana till Liverpool Street Station och ett besök på The Hamilton på stationen för lunch och ett par ale. Nu börjar det likna nåt. Magen - som anat oråd sedan ölen på Arlanda - är inte lika imponerad. Den har liksom ett sjätte sinne när det gäller förflyttning till de brittiska öarna i kombination med sitt eget välbefinnande och det är inte till magens fördel om en säger, men låt oss inte bli mer grafiska i just det ämnet.

Väl ombord på tåget mot Ipswich hinner vi knappt bänka oss innan vice ordförande tillika webmaster Stridell med anhang äntrar järnhästen. Inte bara våra nyvunna Ipswichkompisar åker i coach C utan även trion från Västerås/Värmdö och det är den här prylen som är så speciellt med en medlemsresa. På nya platser dyker det ständigt upp medlemmar. På flygplatsen, tåget, hotellet, puben, Planet Blue eller helt enkelt på stan. Magiskt. Icke mindre magiskt är att det säljs Adnams på tåget. Det är skönt att herr Stridell också månar om att näringsintaget kan hållas på en jämn och lagom nivå.

Dig har jag ju sett förut, vad var det du hette nu igen?

När vi sedan kliver av tåget får vi inte bara oss ett trevligt välkomnande till livs utan blir också varse att vi har förstagångsåkare med i sällskapet. Utan biljett kommer man nämligen inte ut från stationen och har man kastat den i en papperskorg får man således gå tillbaka och försöka gräva fram den. Om den nu inte precis blivit tömd vill säga. Då får man kanske springa ikapp den som tömt korgen och förklara situationen för att undvika att bli som Tom Hanks i The Terminal (fast den här filmen skulle förmodligen heta The Platform). Nu behöver vi ju inte exakt peka ut vem det var som råkade ut för den här incidenten men om man ropar Håkan efter honom är det hyggligt stor chans att han reagerar.

Det är alltså biljettkassan på tågstationen, inte box office på Portman Road.

Efter incheckning på Novotel struttar vi så iväg mot stan (givetvis efter att ha träffat några ytterligare svenska resenärer, den här gången både i form av medlemsresedebutanter och gamla rävar på området) och landar vid torget. Nygårdsarna tar en sväng in på gamla favvonudelplejset Mizu för lite middag och en cola (ibland behövs en sockerkick för att piggna till och kunna fortsätta hålla näringsintaget på lagom nivå) medan övriga stegar in på Mannings för att fylla på öldepåerna. Strax efter sju styr så hela det samlade svenskgänget kosan mot stampuben The Dove för att möta upp med gamla Ipswichspelarna Simon Milton och Jason Dozzell och höra lite om Jasons karriär.

För att ytterligare höja stämningen kör de ett lotteri med utlottning av diverse gamla matchtröjor och dylikt. Det gafflas igång ordentligt om uppgjorda dragningar när Fru Nygårds kammar hem sitt andra pris för kvällen medan andra förblir vinstlösa. Ta med er egen fru nästa gång är allt jag har att säga om det.

Jason, Simon och en Svenne Banan.

Kvällen blir utomordentligt trevlig med frågor från herr Milton och en Jason som allt eftersom kvällen lider blir mer och mer bekväm i att besvara frågorna och komma in i berättandet. Vi får också lufta våra spörsmål och blir likaledes varmare i kläderna ju fler frågor som ställs. Det duckas en del från herrarna när frågorna kommer in på mer känsliga ämnen såsom Roy Keane. Ja, det är väl det ämnet som är känsligt. Med känsligt menas i detta fall oerhört känsligt. Så känsligt att få ord kommer över herrarnas läppar. Man kan väl sammanfatta det som om att de inte heller var helt förtjusta i irländaren.

Efter förrättad lottning (se ovan angående anklagelser om uppgjord utgång och fruar som vinner mer än en gång) tackar ITFC Sweden för underhållningen genom att göra både Simon Milton och Jason Dozzell till hedersmedlemmar av vår eminenta supporterklubb. Därefter vidtar fria aktiviteter och befinner man sig på en engelsk pub av hög kvalisort med sällskap av bästa märke är det inte svårt att ha trevligt. Det enda negativa med ett dylikt upplägg är att morgonen efter kvällen före har en tendens att inte riktigt hålla samma kvalitet som kvällen före morgonen efter om en säger. Men det är ju en helt annan dag och ett blogginlägg som hör morgondagen till.

ETT SLAGS SUMMERING AV HELGEN VECKA 48

Egentligen bör man och kvinna lyssna på Bob Hund helgen vecka 48, men jag har inte tid med det den här gången. Jag lyssnar på fotbollssånger istället.

Till följd av fotboll och kanske även en mindre mängd alkohol uppstår lätt en viss trötthet vid hemkomst till fäderneslandet som i sin tur kan få en att hemfalla till att stöpa om sin blogg till nån slags jävla bilderbok. Så kan det gå ibland. Här kommer de mest spännande bilder en människa kan beskåda julmånaden 2013:

Det är så lätt att se glad ut på en fredagskväll i slutet av november. Det är ju innan man vaknar upp och fejsar att det är lördagsmorgon.

Men ett besök på Borough Market lördag förmiddag blir ett wake-up call för en gubbgrupp med kollektiv betongkepa när den inser att ett par piggsvin har dekapiterats för att utgöra nån slags dekoration hos en nasare som säljer diverse obskyra flådda djur. De verkar ha lite mer otur än vi och ser inte så pigga ut som namnet antyder.

Den som säljer fransk kaninsadel borde gå på sinnesundersökning. Eller så kanske det inte är en cykelsadel så som jag föreställer mig. Det kanske är nån annan slags sadel. Socialdemokratisk adel möjligen. Troligen. Vi går på puben istället och försöker skölja ner dessa avarter till mänsklig föda.

Sen när en går på sunkpub i Charlton före match och skickar ner en högst tvivelaktig hög med kycklingkebab ackompanjerad med pommes - på tal om avarter till mänsklig föda - kan det vara skönt att hitta sin plats på läktaren. Längst ner i hörnet med ett gäng riktiga gubbar på raden bakom. Tryggt.

Tänk att en vinst med enda målet på bortaplan kan få ett gäng unggubbar att bli så glada. Eventuellt har ölen och juldekorationerna i den brittiska hufvudstaden något att göra med det hela också.

När en sen har varit glad en hel helg och kommer hem till familjen blir en ännu gladare. Och ivrig att uppdatera matchlistan i sitt mest omhuldade spread sheet. För det är ju det alla gör när de kommer hem från UK. Väl?

UNGEFÄR PRECIS DET HÄR SKA JAG GÖRA I HELGEN

Sverige får klara sig utan nio svenska Ipswichsupportrar den här helgen. Eventuellt kommer nationen blöda ymnigt under vår bortavaro, men vi får ta risken och hoppas att patienten trots allt överlever. Vi ska ju bara till England ett par dar.

Möjligen kan helgen innefatta provsmakning av någon eller några såna här:

Kanske världens finaste ale

Ovanstående aktivitet är inte på något vis tidsbunden utan kan inträffa mer eller mindre när som helst mellan 11 på förmiddagen och midnatt. Det känns alltid tryggt att ha den flexibiliteten när det kommer till den ädla konsten att avsmaka den gyllene brygden. Något mer inrutad är aktiviteten som är själva föremålet för vår resa. Det är sjukt sällan de flyttar fotbollsmatcher för att passa nio personer från Sverige efter deras personliga önskemål. Sjukt sällan. Därför tänker vi infinna oss i god tid före kl 15 lokal tid längst fram på den här bortaläktaren på The Valley:

We're all following Ipswich och hela den biten

Nu kommer det vara ett par tusen på den läktaren istället för ett par hundra som Yeovil lyckades släpa med sig senast jag befann mig på Charltons hemmaplan (OBS, ej på gräset utan på läktaren).

Vad kan man mer roa sig med när man ändå är på plats i en stad som bjuder så mycket att man mest blir stressad över allt man inte hinner med? Man chillar och äter frukost tänker jag. Britterna har en oerhörd talang för frukost. Om jag inte kommer ihåg fel så uppfann de bacon redan på 1200-talet. Vi bor på ett hotell som kör fett fet frukost. Allt annars vore givetvis tjänstefel. Back bacon, äggröra, brittisk korv och vita bönor. Toppa med med en halv frukt och en balja te och du har täckt hela kostcirkeln. Löjligt att ta upp här förstås för det visste ni ju redan, men det är viktigt att man blir påmind så ingen kommer dragandes med att det på något sätt skulle vara en ohälsosam start på dagen.

Kanske världens vassaste DVD

Icke att förglömma bland favoritaktiviteter i UK är att åka tub och pendel. Min favorit Northern Line (svarta linje) kommer dessvärre inte att trafikeras särskilt mycket denna gång. Dock har undertecknad spenderat så mycket tid på just den linjen att det vore bra om t ex Circle Line och pendeltågen får sig en släng av restiden. Kan ju bli kul det här.

Avslutningsvis avslöjas endast här och nu att bloggen inte tänker komma med något tips vad gäller utgången av match 8 på Stryktipset. Däremot kan avslöjas att väskan är packad med pass, biljetter, ett par strumpor, t-shirts och en mobilladdare. ITFC Sweden-flaggan hänger förstås också med. Ni önskar också att ni hade en när ni ser hur fin den är:

Kolla, där har vi ju en snygg fru också. Elegant.

Ha en trevlig helg så hörs vi då. Cheers!

EN HELG GÅR JU SÅ FORT

Pga intensiv helg blir det inte mycket till bloggande. Vad ska man göra åt det då? En får väl köra ett kort sammandrag helt enkelt.

En fredagkväll. Vad ska en göra då? I vanliga fall äta chips med Fru Nygårds och småsektionerna. I detta fall åka till lilla bryggeriet Oppigårds och dricka ale. 16 månader efter 40-årspresentens mottagande inhösta gåvan ifråga och avnjuta i goda vänners lag. Vilket ställe. I tur och ordning avsmakas Single Hop, Golden Ale, Amarillo, IPA, Thurbo Stout och Double IPA. Då är det inte läge att köra den här:

Kanske Sveriges coolaste kärra

Om en lördag inträffar efter en fredag (vilket verkar vara legio nuförtiden) kan det vara längre startsträcka än vanligt pga fredagens afton ägnades inte uteslutande åt att moffa pepparchips. När kroppen väl hämtat sig kan man med fördel ta med Systersektionen och Lilla Sektionen till asfalterat område (vi fick elektricitet inkopplat förra veckan också) för att cykla. Det är häftigt att se en 4- och en 6-åring cykla för allt vad tygeln håller. Svänga, bromsa, stajla och trampa som om det inte fanns någon morgondag för cyklar. Sen kliver de upp på prispallen.

Segergestcheferna

Avsluta sedan dagen i eminent sällskap som inte bara lagar god mat utan även bjuder in till innebandyspel på asfalt med två olika mål (sk asfaltsuteindiebandy). Faller Lilla Sektionen extremt väl i smaken. Ena målet är försett med skynke som har hål av olika dimensioner och som mäter skickligheten på skytten. Needless to say kör Lilla Sektionen en hel del repriser på sina skott. Själv är jag som en liten sektion på julafton. Trots avsaknad av ribbstolar.

Garnera så helgens sista dag med att städa garaget och bilen som ska säljas (är du spekulant på en prima Peugeot 307 SW -03 kan du köra en heads up redan nu så slipper vi köra hela racet på Blocket) samt göra lite annat småpyssel. Skriv sen om det hela i ett sammandrag på en blogg nära dig. Klart.

Städat och klart