BLOGG #100 - DELFINALEN (DEL AV FINAL, EJ DJURET DELFIN)

Räkna från 1 upp till 100. Precis som när det lektes kurragömma i barndomen. Då var det tresiffriga talet något som var startskottet, men i #blogg100 är det liksom punkten för hela äventyret. Med en dylik uppräkning skulle det smaka mumma att avsluta med en riktig jubelfight mot något storlag, ett derby kanske eller varför inte en cupmatch på en arena jag aldrig varit på tidigare. Och inte en match mot Hull City (eller vad de heter nuförtiden) som crescendo. Det goda i kråksången är att jag nyss författade en alldeles unik mening när Hull City och crescendo nämndes i samma mening.

Jag ska ärligt talat erkänna att väldigt få detaljer kommer mig till minnes så här på rak vänsterarm för just den här trippen, men jag kan gissa lite på vad som hände. Typ de här ingredienserna:

1 dl Full English

4 hg husvagnsburgare

22 km planlös promenad

14 l ale

23 x 50 g chipspåsar

5 skålpund mättat fett

7,4 kg skratt

2,25 dygn pub

5 meter löptyg souvenirplagg

35 minuter spelarfloskler

4 chicken balti pie

3 badkar Earl Grey

1 portion chicken tikka masala

Ovanstående skulle givetvis kunna vara vilken resa och match som helst, men just Hull City tarvar ett extra badkar Earl Grey och ett överhekto husvagnsburgare. Det är så man skiljer tigrarna från vetet som det heter. I övrigt är det banne mig bara en utskälld älg som etsat sig fast i minnet.

13/4 Ipswich Town – Hull City 1-2, PR (21 988)
Vi förlorade tydligen med 2-1 och Wordsworth, införskaffad från Colchester, gjorde vårt enda mål. Men pajen och alen var förmodligen god.

Kvällen avslutades sedan i sedvanlig stil med indiskt käk och pubhäng på The Dove där älghuvudet fick en alldeles egen ramsa av en Chelseasupporter från Sura under tillfällig Ipswichflagg (se även avsnittet om utskälld älg ovan). Bara en sån sak. Bra uppladdning för ännu en supportermatch i fotboll dagen efter. Jo, precis. Den här #blogg100-prylen fortsätter. Ungefär en veckas inlägg kvar att redogöra innan jag har betat av alla matcher. Som om jag inte hade hela den här bloggprylen långt upp i halsen redan. Kämpa Niklas.

"Var är älgen? Där är älgen!" Hur man skäller ut en älg.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 46

15. WILCO (THE ALBUM) - WILCO

Ponera att du gillat ett band i nästan 15 år och första gången du tar chansen att se dem spela live så hade du hoppats att de spelat en 12-15 andra låtar än de som faktiskt spelades. Ändå är det den överlägset största konsertupplevelse du någonsin upplevt. Det är ett hyggligt betyg.

När de släppte sin självbetitlade platta 2009 hade de redan hunnit med sex studioalbum. Plus de två med Billy Bragg förstås. Det kritikerrosade Yankee Hotel Foxtrot föll mig inte så väl i smaken som den enstämmiga kritikerkåren, men väl delar av det. Därefter följde ett par delvis vassa plattor, men i avsaknad av den där helheten som man så ofta söker hos en skiva. Så kom då den här samlingen sånger som fick gott mottagande hos recensenterna, om än inte översvallande, medan jag föll pladask. Smockan till inledning, de fina Country Disappeared, Everlasting Everything och You & I med Feist samt den finurliga I'll Fight. Synd bara på den obegripliga Bull Black Nova. Självklart älskad av kritikerna. Och bandet själv.

Alla skivor behöver en kamel på omslaget

Jag åkte ner själv till Stockholm och träffade storasyrran på eftermiddagen. Vi lunchade ihop på Heron City av alla ställen varpå jag tog mig in mot stan för att sedermera landa på Djurgårn och Cirkus. En regnig dag var det. Förväntansfull var jag. Och en t-shirt köpte jag. Sen stod jag plötsligt bredvid Rolf Lassgård. Kul för honom. Därefter gick vi in, satte oss och väntade på Wilcos entré för An Evening with Wilco.

Vilken öppning! Så mycket minns jag. De brakade igång riffet till Wilco från den här plattan. Och där satt jag som en idiot och bara log åt alltihop medan cool-trojkan på ståplats nickade i takt (vilket de för övrigt fortsatte med under hela konserten). A Shot in the Arm, Handshake Drugs, Via Chicago, redan nämnda I'll Fight, favoritlåten Jesus etc., Hate it Here och den utomordentliga Woody Guthrie-tonsatta Hoodoo Voodoo avverkades under det dryga två timmar långa setet. Plus ett tjugotal låtar till som framfördes på ett vis som bara andades magi och ingenting annat. Betänk då att ett dussin av mina önskespår inte blev föremål för liveversioner.

Efteråt var jag så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eller jag visste ju att jag var tvungen att åka hem till Dalarna och ta hand om barnen på måndagen eftersom Fru Nygårds skulle jobba, men helst skulle jag vilja sitta ner med någon som sett samma konsert och jämföra våra upplevelser. Nu blev det inte så utan jag och bilen for hemåt och jag med den. Hög på livemusik som aldrig förr. Som sällskap hade jag Wilco (the album) i bilstereon.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 33

27. SUMMERTEETH - WILCO

Låten som från första början hookade upp mig med Wilco var den smittande Outtasite som dessutom har en förnämlig video. Bara en sån bisak.

Jag förknippar det här albumet med Borlänge. Det är konstigt. Summerteeth har ingenting med Borlänge att göra. Däremot en del med Falun att göra. För mig alltså. Den rullade väldigt mycket i min dator på jobbet den sommaren 1999 på kontoret. Förvisso kikade Borlänge-Riko in emellanåt för att snacka några minuter musik mellan bokföringsordrarna och granskningsanteckningarna. Stackars Lotta i den angränsande rummet klämde fram ett antal månader efteråt att det var så hög diskant att det var väldigt störande. Synd att det tog så lång tid innan jag fick reda på det. Men bortsett från det här då, varför förknippar jag albumet med Borlänge? Kan det vara Riko? Nej, jag tror det stavas Ingemar. Skivgurun från Borlänge.

Vad tycker Ingemar om den här tro?

Något minne av var skivan inhandlades finns inte och särskilt troligt att den införskaffades på Folk & Rock i grannstaden är det inte. Däremot minns jag en Wilco-diskussion med en av hans yngre back-ups som pratade sig varm för deras debut 3 A.M. Där nånstans finns nog roten till Borlänge-kopplingen. Och den där skivaffären alltså. Men framför allt Ingemar, denna institution. När som man kommer in i den där butiken så står han där och plockar fram nåt som man aldrig hört eller drar nån story om nåt men heller aldrig hört. Dylika människor borde adlas tamejfan. Han har drivit den där affären i närmare 200 år nu och förmodligen gått back varenda år. Ändå bara fortsätter han som om ingenting har hänt. En sann hjälte, varken mer eller mindre. Jag tror han gillar Wilco också, konstigt vore annars. Får jag gissa skulle jag tro att han skulle dra en lans för den mässande A Shot in the Arm eller poppärlan Nothingsevergonnastandinmyway. Can't Stand It är nog aningens för stompig, men She's a Jar som typisk Jeff Tweedy-standard borde falla honom i smaken. Alla fyra ligger bra till på min Wilco-topp, det är ett som är säkert. Och ligger man bra till på den toppen får man banne mig sträcka på sig. Bra jävla ordentligt.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 27

32. MERMAID AVENUE - WILCO & BILLY BRAGG

Undras just om de här lirarna hade någon aning om vad de gav sig in i? Tonsätta en ikons texter på uppdrag av hans dotter. En engelsk protestsångare och ett - vid tiden - amerikanskt altcountryband. Märklig konstellation.

Verkar mer friktionsfritt att göra som Mando Diao och tonsätta Frödings ord, men lite friktion kan som bekant också göra under med kreativiteten. Utan att ljuga kan man säga att det med största sannolikhet är vad som har hänt här. Billy Bragg håller habil standard och lyckas pricka in några fina nummer som I Guess I Planted och Ingrid Bergman medan Jeff Tweedy briljerar på ett flertal spår. Den långsamt rullande California Stars, våldsamt svängiga Hoodoo Voodoo, gemytliga One by One och countryrökaren Hesitating Beauty visar prov på hans eminenta låtskrivarkonst och versatila röst. Faktum är att de även tonsatte en del av texterna tillsammans. Till exempel står fem Wilcomedlemmar samt Bragg som kompositörer till Hoodoo Voodoo. Inte konstigt att den svänger så in i bänken.

Lite voodoo på plats 32

Billy Bragg är en rolig rackare. Tidigt 2000-tal stod han på scen i en av de sista folkmusikfestivalerna i Falu stad och det var en mäktig bokning. Han rev minsann av Tweedys California Stars och kom undan med det. Fin sång det där. Wilco spelar ofta den när de står på scen och därtill ett antal andra låtar från The Guthrie sessions. För det var ju hans texter som de tonsatte. Woody Guthrie satte musik till många av sina egna texter själv, men samtliga texter på den här plattan var varken publicerade eller tonsatta innan Bragg och Wilco satte tänderna i dem. Dotter Nora Guthrie kontaktade Billy Bragg för att be honom att sätta toner till texterna och han i sin tur vände sig till Wilco för att få med dem på båten. Generös som han är den gode britten gav han ett gäng Guthrie-texter till altcountrybandet att plussa musik till. Gott omdöme.

Två år efter födelsen av första plattan kom Mermaid Avenue II med ytterligare toner till text. Här finns bland annat sjövilt svängande Secret of the Sea och den över sex minuter långa episkt trevande Remember the Mountain Bed. Den sistnämnda är en av de vackraste sånger som vandrat ur ett par högtalare. Som lök på den varmrökta laxen kom under 2012 The Complete Sessions som innehåller en tredje platta samt en DVD som dokumenterat inspelningen av det första albumet. Nån dag när jag kommer ihåg det ska den inhandlas på riktigt gammeldags vis. Gammeldags CD-vis. Det blir en dag att minnas.

FEM BRA NAMN

Kärt barn har många namn. Men om det inte är några bra namn är de inte mycket värda. Fem bra namn om du tröttnar på att kalla dina barn för deras skatteverksregistrerade tilltalsnamn:

1. Johnny Puma. Kan inte gå fel. Byt ut till Jenny Puma för tjejer.

2. Rocky Bruce. Det ultimata fighting-namnet by Thunder. Byt ut till Ricky Bruch om du vill.

3. Åke. Klassiker. Byt aldrig ut Åke.

4. Svempa. Använd i nödfall.

5. Smugglarn. Lite oklart vad det här namnet gör på listan, men prova gärna. Provokativt, löst och ledigt på samma gåg.

Bubblare: Kalsong-Jesus