FÖRBANNADE SILVER

Medan Fru Nygårds liv har blivit fattigt pga en veckas Hay Day-uppehåll har Lilla Sektionen andra hang-ups i sitt liv så här i OS-tider när tv, plattor och mobiler ständigt visar bilder från Sochi.

- Pappa, haj det däj jedan hänt? (de visar ett av silverloppen för 40 000 miljardende gången)

- Ja, det var ju igår när Markus Hellner tog silver (det blev silver även på denna repris).

- ÅHHHH, JAG ÄJ SÅ TJÖTT PÅ SILVEJ! Nu måste de ta ett guld! (bra rutet för en 4 1/2-åring if I may say so).

Där ser ni Viasat. There is such a thing som att visa ett silverlopp för många gånger. Man blir ju sjukt trött på silver. Så: Fixa ett guld annars byter vi kanal.

EN LISTA TILL

Den häringa bloggen höll väldigt låg profil i slutet av 2013 och en icke avsedd följd av detta var bland annat att det uteblev en lista eller två. Men den kan man ju åtgärda på 2014 tänker jag.

2013 var året när Peace & Love packade ihop och tackade för sig, åtminstone i den för stora kostym som den skaffat sig de senaste åren. Således föll en hel del härlig live-musik bort och som landsbygdsboende familjefar blir det inte mycket livs levandes musik i övrigt. Men. Några gig hinns det med. Och fem fina i kronologisk ordning måste listas. Måste, I tell you!

DEPECHE MODE

En skulle väl ha sett den här gigantiska elefanten i skarven mellan 80- och 90-tal om det skulle varit nåt att skriva hem om. Och på nåt annat ställe än Globen. Men det var ett rackarns drag i Violator-numren. Snygg inramning också.

JOHAN ÖRJANSSON

I sällskap med Fru Nygårds på Stålboms Konditori i Falkenberg. Denna halländska urkraft. Må han nå berömmelse i sin nya skepnad som Basko Believes. En man som vet hur man trollbinder från scenen.

LINDI ORTEGA

En konsertupplevelse nästan i klass med Wilco på Cirkus för några år sen. Det vill inte säga lite det. Tillsammans med Champagne James Robertson var det magi inne på Södra Teatern. Den som har chansen rekommenderas starkt att infinna sig på Pustervik i Götet 16 februari eller kvällen efter på Kägelbanan i hufvudstaden. Väl värt entrépengen.

ISRAEL NASH GRIPKA

En americanaman med band i två ihopbyggda tipitält. Vad kan gå fel med det? Inte mycket. Brottartung snubbe in so many ways.

HÅKAN HELLSTRÖM

Sent överkommen biljett visade sig vara vinstlotten med stort V. Energin. Spelglädjen. Låtarna. Bra snubbe med fantastiskt band. Han har blivit hyllad nog, men låt oss hylla honom lite till. Heja Håkan!

För att säkerställa en lista även för 2014 finns ett par spelningar inbokade, båda med Indochine. Första i Bryssel, andra i Paris. Att jag ser fram emot dem är ett understatement. Vi får se om det blir lika stora stunder som i fantasin.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 22

36. CONCRETE FLOORS AND BARN DOORS - ISRAEL NASH GRIPKA

Ponera att du är ute på turné i det lilla landet Sverige under februari och mars i små städer inbokad i pyttesmå konsertlokaler. Som rocker med fullt törstigt band och medföljande förband som inte heller bangar på lite spånken hamnar du och ditt sällskap en tisdagskväll i mars på en fritidsgård i en liten sketen stad i Dalarna, Sweden. Fullständigt spritförbud. Ridern helt överflödig. Du kan få en Fanta och en delicatoboll. Rock on liksom.

Nallebjörn på äng. Bra poäng.

Tillsammans med Good Lovelies hade den här nallebjörnen gjort mig sällskap under den där målande sommaren som fick vårt hus att bli ännu rödare. Fina nummer som Fool’s Gold, Drown och Black and Blue blandade med ytterligare åtta briljanta tillägg till rockhistorien. Där stod jag i fritidsgården de kallar för Arenan och väntade med ett hundratal andra tappra och undrade vad som skulle komma. Smakfullt nog hade Gripka & co tagit med sig Johan Örjansson och hans band att öppna upp kvällen med. Århundradets bonus kan man säga, men det (spoiler alert!) kommer avhandlas längre upp på listan. Vi går direkt på Israel och hans polare.

Han är lite lagom omfångsrik den gode Gripka. Så där precis att han ser björnlik ut. På ett kramgosigt vis. Och den där rösten som till höres kan spränga berg. Lägg därtill den trådsmale gurameister som sköter lead gitarren på ett mästerligt vis. Svänget. Leendet på mina läppar. Idiotlooken. Vilken satans ångvält. Toppat av några handskakningar och utbyten av ord efteråt vid införskaffande av lite merch. Svårslaget.

Lagom till sommaren var han tillbaka på Peace and Love och levererade dubbla spelningar. En akustisk och en jätteelektrisk. Den senare blåste nog skallen av ett antal överraskade festivalbesökare. Det sämsta var givetvis festivallängden på spelningen, men det kan man inte göra mycket åt. Bara att invänta nästa turnévända till vårt avlånga land. I ärlighetens namn har han dock redan gjort en vända i våra få storstäder. Får jag gissa lär det inte bli några småställen eller fritidsgårdar mer för den här mannen. Han är en stor björn nu.

FESTIVAL-ÅKE SUMMERAR P&L, DAG 5

Nu har jag planerat förjävla dåligt. Besök på eftermiddagen för lite grillning och förtoppning innan festivalens sista dag och det ligger grejer mest överallt och inte har jag införskaffat alla grilltillbehör heller. Sen var det ju det här med att farsan fyller 70 imorgon och vi ska käka brunch vid halvett. I Bjurs. Tur att jag ställt klockan.

Brunchen avklarad och magen fylld som om jag hade varit på festival och käkat thailåda. Tackar för mig och hämtar upp en del av grillsällskapet i stan på vägen hem. De har tack och lov fyllt luckorna vad gäller grilltillbehör och vi är därmed fullgott utrustade för en grillning med tillhörande läskande dryck. E&E samt det ena e:ets man Martin och hans två kompisar Olle och Magnus samt förstås Per & Linda utgör grillgruppen. De fem förstnämnda kommer från en gårdag där gruppen splittrades och tre tog bussen vid tvåsnåret, en vid halvtre och en tredje som fick en taxi bokad till sig för hemkomst till Falun vid halvfyra. Nu siktar de på att försöka hålla gruppen intakt och åka hemåt i samlad tropp. Två av dem har jag bara känt i några minuter, men jag får känslan av att det kan bli dem en övermäktig uppgift.

Mindre än tre timmar efter att ha intagit en brunch (innefattande köttbullar, korv, pannkaka, kyckling, kött, omelett, sallad, bröd, ostar samt fan och hans mostrar) av yppersta kvalité ska det intas grillad kryddad korv med pimpad potatissallad. Det går bra, inga casualties. Himla trevligt sällskap också. Intressant info om taxifararen från gårdagen kommer upp i dagen då det visar sig att han gillar att självtorka efter att ha duschat. Tar uppskattningsvis allt från en halvtimme till en och en halv timme beroende på rådande årstid och klimatzon. Att torka med handduk känns för forcerat meddelas övriga gruppen. Det är en grymt avslappnad inställning till tvagning. Respekt.

Dags för avfärd och hela den här splittringsfrågan blir aktuell igen då vi ska åka i två bilar vid två olika tidpunkter. Det i sig är ju ingen match att tackla, men det är hela den här prylen när en av medlemmarna i den manliga subgruppen från gårdagen styr upp en fortsatt förtoppning hos någon i Borlänge med pool. Det faller inte i helt bördig jord hos E&E som konstaterar att gruppsammanhållningen lämnar en hel del övrigt att önska. Jag lämnar gänget till sitt öde och hoppar av vid Ringen varpå syrran kör övriga grabbar till huset med poolen. Nu ska jag festivala järnet ända in i kaklet!

På dagens önskelista står The Shins, John Hiatt, Basia Bulat, The Maccabees, Anna Ternheim, Israel Nash Gripka, Deadman och The Soundtrack of Our Lives. Det är mycket att hinna med och eftersom flera spelar samtidigt kommer det att bli sena strykningar. Fem minuter tillgodo för att lyssna på The Shins, men Riko med sällskap sitter och förlustar sig med underhållning och dryck ett par hundra meter från ingången och det kan jag ju inte missa att umgås en liten stund med detta fryntliga gäng. De har fått tillökning i gänget. Gula Gubben har nämligen anslutit. 

Gula gubben är han med gitarren

Med en stjärtskåra högre upp på ryggen än någon annan jag sett (förvisso inte så ofta jag ser stjärtskåror på folk, men ändå), en gitarr med färre strängar än jag har visdomständer och en träningsoverall så gul att den ger uppkastningsreflexen en kittling. Han lirar lite skojlåtar och drar dåliga skämt så dåliga att det inte går att låta bli att skratta. Avslutningsvis tar han upp kollekt och säljer dessutom en cd med sin tvillingbror Fula Gubben (misstänkt lik Gula Gubben fast utan gul overall) för att finansiera sin verksamhet. Det visar sig att han inte är den enda festivalcelebriteten som besökt grabbarnas festplats. Dagen innan uppenbarade sig självaste Thorsten Flinck och bjöd på bisarra uttalanden och stirrande blick. Tydligen var nyckelordet för dagen - enligt den gode TF - rövsmör. Lite oklart i vilket sammanhang det ska användas och det är kanske lika bra att det är höljt i dunkel.

Lazlo, Thorsten & Riko

Medan jag står där så drar The Shins igång och jag får höra Simple Song på avstånd, men eftersom vi ser scenen och har utmärkt ljud från där vi står så bekommer det mig inte nämnvärt att jag inte är närmare. Riko ska dock in för att träffa sin sambo och vi slår följe in. De fortsätter sin vandring på området och jag går in i öltältet (vafalls? Jo, men jag är törstig va) och beställer inte in en Norrlands Guld. Förbannade styggelse till dryck som de kallar öl. Dessutom i plastflaska. Tack, men nej tack. Jag dricker cider. JA, JAG DRICKER CIDER! Helt sjukt om ni frågar mig. Men eftersom söta melodier står på programmet så är det väl ett värdigt ackompanjemang. Får höra Phantom Limb och Australia och det är två sensationellt bra poplåtar. Lyssnar 50 minuter och är nöjd med det innan jag tar mig ner på stan för att klämma in en halvtimmes John Hiatt. Lyckas pricka in Cry Love som första låt och det är ju återigen förstklassig tajming. Ser countrylegenden från nästa öltält (med en CIDER i handen) och är nöjd med min halvtimme.

Detta eviga promenerande. När Hiatt avslutat sitt förvärv traskar jag tillbaka mot storscenområdet för att möta upp med Per & Linda för att ta en öl, förlåt CIDER, i nästa öltält. Vi lyckas få kontakt via telefon (helt omöjligt egentligen, men ibland vinnar man på mobillotteriet), stämmer träff, dricker ur och delar oss på olika håll. Jag träffar återigen på Johan (och Susanna bör tilläggas) och vi ska se The Maccabees medan övriga drar åt annat håll (Hoffmaestro tror jag). Det är samma besvikelse som Bloc Party. Ingenting i min anglofila ådra gör att jag finner någon njutning där på Athena-scenen. 

Bästa scenen - trots Maccabees

Synd, men bara att vandra vidare och hoppas på bättre lycka på nästa ställe. För långt att gå och se sista kvarten av Anna Ternheim så tar chansen att lyssna på Amanda Mair inne på Cozmoz. Begåvad jänta det här, ytterst begåvad. Hon har redan några riktiga poppärlor i repertoaren och några skivor till så har hon alla möjligheter att bli nåt riktigt stort. När hon kör Sense så svänger det fett nice (Dogge-språket har satt sina spår) där inne. Bra val.

Så dags för dagens stora begivenhet (för mig alltså, inte för 35 000 andra som ska se Rihanna senare ikväll), nämligen Israel Nash Gripka. Som en fjortis på Justin Bieber-konsert ställer jag mig längst fram 20 minuter i förväg (en evighet i festivalsammanhang) och inväntar kungen med entourage. Det som levereras av denne man under den närmaste timmen är inget annat än fullständigt briljant. Låtarna, bandet, närvaron, stämsången, attacken...ja, jag kan hålla på hur länge som helst men det blir ju ingen bra tv av det. Ett bra kännetecken på om jag tycker att en spelning är bra är om jag står och fånflinar som en pajas. Jag gör det skrämmande mycket under den här timmen. Och den här gitarristen som han har med sig som ser ut att väga 45 kg spelar verkligen gura som om det inte fanns någon morgondag. Helt sjukt begåvad snubbe. Kvällen till ära är det tämligen gott om publik på plats också, bra smak där festivalbesökarna. 

Står man längst fram ser det ut så här

Mycket glad man träffar Per & Linda direkt efter sista låten. Destination: öltält. Fascination: öltält fulla. Av fulla personer. Det går banne mig inte att komma in nånstans för att läska sig. Efter att ha stått i kön till öltältet där Skrillex spelar undrar jag hur det är ställt med den unga delen av befolkningen (jmfr mina far- och morföräldragenerations förfäran över Elvis juckande höfter) och deras musikaliska förstånd. Blipp-blopp från en DJ som står och eldar igång kidsen. Va? Ska det vara så här? Jag förstår ingenting. Det kan bero på att jag har passerat 40. Alternativt att 20 000 kids som röjer järnet är lobotomerade/stenhöga/offer för grupptryck. Take your pick.

Vi får ge upp öltältsjakten och går till bilen för förfriskningar. Det vankas ale. Herregud vilken bra break. Upp där bak Norrlands! Stärkt av vätskepåfyllningen styr vi sedan kosan in på festivalen igen och jag hinner se sista 25 av Deadmans konsert. Trevligt med ett altcountrygäng med hattar, väst, samt för ändamålet väl anpassade diverse instrument. Några fina nummer avslutar deras session och publiken står kvar och sjunger i kör i fem minuter innan bandet kommer ut och bockar och tackar än en gång för responsen. Elegant.

Mindre elegant för festivalen och de unga fansen är att Rihanna inte gått på när klockan närmar sig halv-ett (en halvtimmes försening så långt) och det dröjer ytterligare en kvart innan det brakar igång. 45 minuter sen ramlar hon in på scen och ser ut som om hon är på hög höjd. Så att säga. Hon sjunger bedrövligt och kraxar "Hello Sweeeden". Konsertstart 00.45, avfärd mot Soundtrack of Our Lives 00.49. Flickebarnet mår inte bra. Bara att hoppas att hon får hjälp att räta upp sitt liv och rädda sin framtida karriär.

På väg till årets sista P&L-konsert ser jag att det tre i pool-gruppen har blivit två. E&E lyser med sin frånvaro. Det gick tydligen inte så bra att hålla ihop gruppen. Kanske var det självtorkningen efter pool-besöket som satte käppar i hjulet?

Om TSOOL finns ingenting annat att säga än att det är ett fantastiskt band och ett HELT VANSINNGT FÖRBANNAT UTMÄRKT liveband. De röjer skiten ur Borlänge under festivalens sista timme. Med Big Time manglar de på så det bara dånar i hela kroppen, med Instant Repeater 99 visar de vilken enorm låt det är och när de avslutar med Sister Surrond har det där fånflinet varit närvarande i mitt ansikte ett bra tag. Cirkel sluten. Love Antell slog an tonen och TSOOL bankade i sista spiken i sin P&L-kista. Trots att det på förhand inte verkade vara artister som skulle framkalla eufori blev det ändå en utomordentlig festival. Organisationen bakom och alla frivilliga funktionärer borde bli nominerade till något Nobel-pris. Vad sägs om fredspriset?