DAG 98

Idag är det tydligen dag 98 i #blogg100. Men hej, vem räknar liksom? Jo, Min kompis Fredrik gör det på sin eminenta blogg och det är väl en rackarns tur det för annars hade jag gissat på typ dag 154 (helt orimligt dålig gissning eftersom utmaningen sträcker sig över 100 dagar, men det är ändå inte helt otroligt att jag skulle fortsätta blogga järnet varje dag likt en stackars veteran i Vietnams skogar som inte fått nyheten om att kriget tagit slut).

Både rubrik och ingress är kraftigt missvisande vad gäller innanmätet i det här inlägget för det är inte alls tänkt att handla särskilt mycket mer om dag 98 (eller 154 för den delen). Sådana är fördelarna med att ha en egen plats på datawebben att skriva på, man kan liksom välja själv precis vad som ska avhandlas och i vilken oordning som helst. Därför ska vi nu fokusera en kraftig smula på dels Lindi Ortega, dels Indochine. En fransk-kanadensisk kombo som har absolut ingenting med varandra att göra förutom att de båda lever ett ganska aktivt liv inuti mitt huvud.

Lindi (från Kanada) befinner sig i skrivande stund i den svenska hufvudstaden för att, får man förmoda, äta köttbullar (gissningsvis på Kvarnen, men det är förmodligen också en helt orimlig gissning men vad gör man inte för konsten) för att vara fit for fight till konserten hon ska hålla på Debaser Hornstull imorgon kväll. Om jag har en jävla röta tar jag mig ner till Stockholm trots att resan kommer företas medelst järnhäst från Statens Järnvägar. Läsare med hästminne kanske kan åkalla ett inlägg från i höstas när jag och min äldre syster (plus mor och far) var på Södra Teatern och fick oss en magisk afton till livs, yes? No? Men kolla här då om du har minne som en fisk i guldskrud. Anyways. Vi kör en vända till imorgon jag och Syster Yster, fast i annan lokal. Kan bli hur bra som helst. Kommer bli hur bra som helst. Kanske Dakota Sessions-bra.

Vid taskig webbläsare kan man även kolla in https://www.youtube.com/watch?v=BBZY8Rq2rOA och det är så VÄRT det. Snubben till höger på gura är förresten Champagne James Robertson, världens bästa just nu levande gitarrist (slå upp det på Wikipedia om ni inte tror mig). Eventuellt återkommer bloggen med en recension av nämnda konserthappening. Med eventuellt menas i detta fall för övrigt 100% stensäkert.

I en annan del av världen, eller Frankrike för att vara exakt, förbereder ett gäng på säkert skitmånga människor två konserter på ett utsålt Stade de France (det blir ju i och för sig två utsålda Stade de France, men det finns ju bara ett Stade de France så därför skrev jag ett Stade de France till att börja med. Bra parantes, tog inte alls över själva essensen i stycket över huvud taget). Chefen, som heter Nicola Sirkis och är superkändis i Frankrike men skulle kunna passera som vilken cool snubbe i mängden som helst i övriga Europa, är mannen som håller i trollstaven. Hur han och Oli de Sat och gänget ska toppa 2010 är det säkert många som undrar. Ja, hur toppar man det här liksom?

(https://www.youtube.com/watch?v=4hgD7CVJjh4&index=18&list=PL2EF97B2FC25C7BA3)

Det gör man förmodligen inte. Eller så gör man det. Jag är ju så extremt dålig på att gissa så jag gissar att det kan gå lite hur som helst. Kul ska det bli i alla fall. Jag och Syster Yster och 80 000 fransktalande. Tre veckor kvar, dvs ungefär 98 dagar.

EN LISTA TILL

Den häringa bloggen höll väldigt låg profil i slutet av 2013 och en icke avsedd följd av detta var bland annat att det uteblev en lista eller två. Men den kan man ju åtgärda på 2014 tänker jag.

2013 var året när Peace & Love packade ihop och tackade för sig, åtminstone i den för stora kostym som den skaffat sig de senaste åren. Således föll en hel del härlig live-musik bort och som landsbygdsboende familjefar blir det inte mycket livs levandes musik i övrigt. Men. Några gig hinns det med. Och fem fina i kronologisk ordning måste listas. Måste, I tell you!

DEPECHE MODE

En skulle väl ha sett den här gigantiska elefanten i skarven mellan 80- och 90-tal om det skulle varit nåt att skriva hem om. Och på nåt annat ställe än Globen. Men det var ett rackarns drag i Violator-numren. Snygg inramning också.

JOHAN ÖRJANSSON

I sällskap med Fru Nygårds på Stålboms Konditori i Falkenberg. Denna halländska urkraft. Må han nå berömmelse i sin nya skepnad som Basko Believes. En man som vet hur man trollbinder från scenen.

LINDI ORTEGA

En konsertupplevelse nästan i klass med Wilco på Cirkus för några år sen. Det vill inte säga lite det. Tillsammans med Champagne James Robertson var det magi inne på Södra Teatern. Den som har chansen rekommenderas starkt att infinna sig på Pustervik i Götet 16 februari eller kvällen efter på Kägelbanan i hufvudstaden. Väl värt entrépengen.

ISRAEL NASH GRIPKA

En americanaman med band i två ihopbyggda tipitält. Vad kan gå fel med det? Inte mycket. Brottartung snubbe in so many ways.

HÅKAN HELLSTRÖM

Sent överkommen biljett visade sig vara vinstlotten med stort V. Energin. Spelglädjen. Låtarna. Bra snubbe med fantastiskt band. Han har blivit hyllad nog, men låt oss hylla honom lite till. Heja Håkan!

För att säkerställa en lista även för 2014 finns ett par spelningar inbokade, båda med Indochine. Första i Bryssel, andra i Paris. Att jag ser fram emot dem är ett understatement. Vi får se om det blir lika stora stunder som i fantasin.

EN SLAGS LISTA

Årets favvolåtar bjöds redan på julafton, men de kommer ju nånstans ifrån. Inte bara ur luften sådär, utan oftast är de plockade från ett album. Och ibland är just den där plattan ett favvoalbum. Som de här som har snurrat hårdast hos Popskolan under 2013:

INDOCHINE - BLACK CITY PARADE
Som den dånat i Skodan till och från jobbet. Fattar inte ett jota vad de sjunger, men det svänger ju. Det räcker för en simpel man som undertecknad. Innehåller även låten med årets obehagligaste video:

LINDI ORTEGA - TIN STAR
Denna undersköna kanadensiska och hennes fantastiska kompositioner i kombination med den unika rösten. Coolness i ett par röda boots. Ja, ni kan ju se for yourselves:

THE LEISURE SOCIETY - ALONE ABOARD THE ARK
Finsmakarpop av stiligaste märke. Levererade dessutom en redig favoritsingel med en finfin video därtill:

JASON ISBELL - SOUTHEASTERN
Ännu en countrydoftande platta med en tillnyktrad man som på sitt fjärde soloförsök hittat receptet för en mer eller mindre fulländad samling låtar. Traveling Alone blev det video av:

LYN SAGA - VENICE
Så här gör man power pop i sann tidig Weezer-anda. Snärtiga melodier och snyggt fräsiga gitarrer. Hjältinna! (dock utan video, men väl en låt till albumomslaget och en annan knepig bild)

KACEY MUSGRAVES - SAME TRAILER DIFFERENT PARK
Lär ha orsakat en smula kontrovers i Nashville med textrader om att det är ok att vara homosexuell samt andra självklarheter. Kyss massor med pojkar, eller flickor för den delen om det är det du gillar. Så sjunger hon i sina vita boots.

Det var ett gäng favvos från 2013, men det finns förstås ett gäng till som snurrat i lurar och bilar under året men det får bli en annan lista och en annan historia. De här sex favoriterna räcker länge. Gott så.

BITTER, JAG?

De här inläggen som blivit inlagda som inlägg på den här bloggen lever sitt eget liv och själv har jag ingen som helst koll på vad de har innehållit. Således löper varje inlägg risken att ha blivit publicerat, delvis eller eventuellt i sin helhet (sätter man jordens alla apor att skriva maskin så kommer de till slut att ha skrivit en instruktionsbok till din inspelningsbara digitalbox och hela den biten), åtminstone en gång tidigare. Jag chansar på att följande inte förekommit i alltför stor utsträckning och om jag chansar fel får ni helt enkelt ursäkta min totala inkompetens på området.

Jo. Det var ju det här med sociala medier och vad som är gångbart och inte på dem. Rent generellt verkar det gå ut på att folk fiskar likes, retweets och allt fan vad det är. Skulle en annan ha jobbat efter den devisen skulle en begått socialt medie-självmord för flera år sen. Så sjukt dålig är undertecknad på att behaga massorna. Asdåliga ordvitsar och random bilder på sånt jag gillar är tydligen inte vad gemene man och kvinna önskar ta del av i sitt vardagliga liv. Efter ett flertal år på den sociala mediebanan kan bland annat följande konstateras (skulle vi ta upp alla observationer är vi tillbaka vid den suicidala referensen ovan så vi håller oss till nedanstående, ok?)

Mat
Folk är ju inte kloka med vad de publicerar av mat på Instagram, Facebook och Twitter. En pyttipanna eller grillad karré med bea har väl de flesta redan sett? Eller? En gång fotade jag korv och makaroner och det verkade det som de flesta kände till men inte blev särskilt exalterade över. Konstig värld.

Barn
Vill man ha uppmärksamhet på sociala medier kan man skicka ut bilder på barn (det verkar mest uppskattat om man lägger ut porträtt av diverse slag av sina egna barn för annars kan det uppfattas en smula mysko har jag förstått). En nackdel är att barnen sällan tillfrågas. Det har ju inte hindrat den här snubbekompisen när det gäller att blotta småsektionernas förehavanden utan att be om lov att publicera deras storartade tankebanor. Men jävlar vad det drar läsare till bloggen!

Läsarmagnet av rang.

Musik
Folk ba, jaja lägg av nu.

Tjatar väl en gång till dårå

Natur
En bild på vacker natur är vackert och förtjänar uppmärksamhet, men det är ju smått löjligt vilken boost naturen skulle ha fått om den hängde på sociala medier. Utan att överdriva skulle man kunna tänka sig att det skulle stiga naturen åt huvudet (eller trädkronorna, bergstopparna eller vad ni nu vill infoga för naturrelaterad huvudmetafor of your choice). Skickade ut den här till världen idag:

Den tog skruv den. Folk ba, JARÅ! Note to self: spegelblankt vatten, träd i höstskrud och blå himmel. Standard pusselbild. Gillas av folket. Naturen går runt hela söndag eftermiddag med näsan i vädret. Sjuk värld vi lever i.

Humor
Hur vet man om man kommit på nåt roligt? En aning oklart, humormanualen är lång och snårig med många fallgropar. Oftast när du sitter hemma i soffan och sälklappar åt dina egna skämt kan du räkna med att världen kanske inte riktigt är redo ännu (med du menas i detta fall jag, men det ser bättre ut om du tar på dig det här för det är lite jobbigt tycker jag) för att lägga av ett gapflabb till just ditt eminenta och högintellektuella humorbidrag till en molnfri söndag i oktober.

1 retweet och 1 favoritmarkering. Vad är det för fel på folk? Här lägger man fram en ordvits så sylvass och aktuell med en referens till vm-kvalsmatchen som gått av stapeln dagen innan. Reprielmander. Det är ju skitkul, jag satt och skrattade i soffan i en kvart. Men vad fick jag för det? 1 retweet och 1 favoritmarkering. Vad är det för fel på folk?

Ursäkta mig medan jag går och begår socialt medie-självmord. 

OBS! Ring nu inte 112, jag ska bara lägga ut ett annat roligt skämt som jag just kom på och som ingen kommer att begripa sig på. Det är lite så jag jobbar.

KONSERTLYCKAN

Vi brukar säga till småsektionerna att man ska vara glad får det man faktiskt får göra och uppleva, inte vara ledsen eller bitter över sånt man inte får göra. Till exempel vara glad att man fått leka med en kompis och inte bli arg för att man inte får leka mer. På liknande sätt ska vuxna inte vara bittra över att man tycker att andra vuxna har dåligt omdöme som inte fattar vad de går miste om när de inte dyker upp på Södra Teatern kvällen den 24 augusti för att lyssna till Lindi Ortegas magiska röst. Jag har lite svårt med att inte vara bitter över det samtidigt som jag är själaglad för att få uppleva det live.

Måhända är ovanstående en mer än lovligt krystad jämförelse, men på nåt vis måste det fram att en halvfull teater (som är tämligen klent byggd vad gäller antal stolar i lokalen) är ett underbetyg till de musikintresserade i huvudstaden med omnejd. Förvisso är det annan baluns samma kväll i stan där det sitter 40 000 personer bänkade för att se tre av Sveriges största inhemska akter, så det har väl sina randiga och fläckmönstrade skäl att andra evenemang blir publikmässigt lidande. Bitterheten över de tomma stolarna är dock bara ett litet flagnat hörn på den glädjekarta över stort artisteri som kommer mot oss från scenen. Vi fokuserar på det istället och hoppas att hopen med människor som samlats på det stora arenaområdet vid Globen har får en lika trevlig kväll som vi eftersom det är så mycket roligare.

Att en kanadensiska med latinamerikanskt klingande efternamn med idoler som Johnny Cash, Nancy Sinatra och Dolly Parton inte skulle vara en sensation ter sig förvisso fullständigt osannolikt, men att det konsertska dumflinet och gapandet sitter där från första sekund är närmast löjligt. In på scenen kommer Champagne James Robertson i jeans, kortärmad skjorta och kepa ackompanjerat av ett busigt leende och börjar puttra igång ett gitarrkomp som är helt obegripligt hur han lattjar fram. En kort stund senare stegar låtskrivaren/monstersångerskan/övercoolingen Lindi Ortega in på scenen i svart klänning, svart flor i håret och röda boots.

Lindi & Champagne James

Någon kvalificerad konserträv ska jag inte utge mig för att vara, men några spelningar har landat under årens gång och det är inte helt lätt att ta sig in på topp-tre. Första låten har precis struttat igång och det känns redan nu att här kommer en som vill ställa en allvarlig fråga till Popskolans toppskikt på giglistan. De tu på scenen är oerhört samspelta och leker fram Ortegas små pärlor till kompositioner till ett helt halsband dekorerat med diamantcovers av Cashs Ring of Fire och Sinatras Bang Bang. De hängivna som tagit sig till lokalen ropar efter fler covers som hon gjort live tidigare, men hon ber att få spela några till av hennes egna låter. If you don’t mind, som hon säger med ett efterföljande skratt. I don’t mind.

Little Red Boots

Hennes egna High och Heaven Has No Vacancy gör stämningen Tarantinskt suggestiv medan hon med nummer som The Day you Die och Blue Bird stompar upp stämningen med handklapp och jubel och när fina Cigarrettes and Truckstops tillsammans med likaledes vackra Angel  har vi fått smaka på hela hennes spektra av sånger. En och en halv timme av fånleende tönt och hans trollbundna syster på femte raden samt två imponerade föräldrar på sjunde raden (de är imponerade av Ortega och inte syskonen på femte raden). 

Efteråt får vi nöjet att byta några ord, köpa varsin Lindi-tischa (se även gårdagens önskelista) och ta ett foto. Ungefär så puckad såg tönten på femte raden ut under hela spelningen. Lindi Ortega vaknar förstås upp lika cool varje morgon, hoppar i bootsen och skriver ett par klassiker innan frukost. Sån är hon. Och hon har precis tagit sig in på plats nr 2 över Popskolans största konsertupplevelser sedan 1972. Inte för att hon någonsin kommer få veta just det eller ens höja på ögonbrynen åt det om nu mot all förmodan skulle få nys på det. Men där är hon och glad är jag för det. Som synes.

Mr Tönt & Ms Cool

ÖNSKELISTA LÖRDAG 24 AUGUSTI

Jo men visst, det är inte precis jul i augusti. Men ändå. Visst måste väl en kunna göra en önskelista och nån slags tomte borde väl finnas till hands för att infria önskningar? Så kallad retorisk fråga. Klart det finns. Det vimlar ju av tomtar överallt hela tiden.

Så. Kära tomtar, här kommer dagens önskelista:

1. Tåget till Stockholm får gärna vara i tid. Det här är förmodligen listans svåraste punkt att få infriad, men nån gång ska man bli överraskad som en gris av en räv.

2. En oinköpt Get Fuzzy-publikation från Comics Heaven är väl ändå inte för mycket begärt, eller? Håller tummarna så de vitnar.

3. Må ölen (alen) på sportbarskedjan smaka gudomligt.

4. En lite påse med salt- och vinägerchips är allt jag begär. Kanske två om hungern trycker på.

5. Ett årsmöte ska inte behöva ta mer än 15 minuter. Vi måste hinna med att umgås, dricka öl och se på fotboll också.

6. Vänligen tillse att Ipswich Town gör fler mål än Leeds United. Spelar ingen roll hur många mål respektive lag gör så länge det förstnämnda gör fler än det andra.

7. Lindi Ortega får mer än gärna spela alla låtar från sina två släppta album.

8. Hon får gärna spela en räcka bitar från den ännu outgivna plattan också.

9. Den där covern av Ring of Fire vore mumma.

10. Sist men inte minst får en hoppas att kanadensiskan tagit med sig lite merch. En sån där fin tischa som man kan beställa i hennes webshop vill jag gärna ha. En blå.

Om nu bara tåget kommer i tid borde övriga nio punkter vara en baggis. En kan ju bara hoppas. Ha en trevlig helg ni med förresten.

CURRENT STATUS - FRÖKEN SALLY

Jag älskar den här hårbollen. Det borde räcka som uppdaterad status faktiskt. För att fylla ut det här inlägget kan dock följande tilläggas:

* Hon är så stor nu att hennes uteliv är konstant när vi är hemmavid. Kommer in och äter. Går ut igen. En katts livscykel. Tills hon dör.

* Ibland äter hon något olämpligt och kommer in och hulkar upp en pizza. Obehaglig företeelse om man frågar mig, men väldigt sällsynt tack och lov.

* Leker påtagligt ofta med ekorren som bor i stortallsparet på framsidan. Fröken Sally har bra stake out-potential, men är helt chanslös när det kommer till speed. På plussidan är den coola Bagheera-looken där hon ligger på den feta understa grenen.

* Påpekar väldigt frekvent medelst nafsning på husses fot att hon ätit i tio sekunder och måste gå ut igen. Inget nytt där således.

* Tror från tid till annan att hon är en hund och springer gladeligen efter vad helst man kastar iväg. Gren från gran, snöboll eller ett mindre kylskåp har ingen betydelse.

* Kör gärna en opåkallad glidtackling för att påkalla uppmärksamhet att det är dags att bli kliad under hakan. Hon gör det mest som en kul grej för att variera sig själv och utveckla sitt spel utan boll.

Så ser det ut på kattfronten. Imorgon betar vi av nästa familjemedlem som med största sannolikhet då borde bli av människoart.