En flopp. 40-45 miljoner sålda till dags dato är en aning klent. Kan man ju förstå. Jobbigt också att han bara släppte nio singlar från den här plattan. Vad var det för fel på de övriga två liksom? Att fem blev nummer ett på Billboard-listan - de fem första singlarna från plattan, bottenskrapet släpptes som nr 6-9 som sig bör - får väl ändå betraktas som godkänt. Även om man heter Michael Jackson.
Vi tyckte nog singeln Bad var ganska töntig och inte blev det så mycket bättre av den där videon i garaget där Michaels gäng försökte dansa bort tuffingarna på nån vänster. Lite skumt var det, men basgången gillade vi stenhårt. De andra videorna är också en aning speciella, fast Leave Me Alone är oerhört snajdig för att vara daterad 1988. Men den där långa historien med automatgevär som ackompanjeras av Smooth Criminal, nja. Man kan kanske trösta sig med att det inte fanns några lökiga covers av låten ifråga vid den här tidpunkten. Alien Ant Farm anyone?
 |
| Not so bad |
Till en början lär det ha förhållit sig på det viset att ett visst storhetsvansinne lär ha visat sitt inte allt för vackra tryne och herr Jackson insisterat på att ett trettiotal låtar skulle utgöra ett alster fördelat på ett flertal vinyler, sannolikt tre eller fyra kan man tänka. Som tur var höll Quincy Jones ner honom på mattan och man kokade ner det hela till de elva hitmonstren till låtar som utgör Bad. Det finns så klart femtitvå miljoner anekdoter om den här artisten - vila i frid - och det är inte många som har sitt ursprung i mannen som driver den här popskolebloggen precis. Dock:
Sommaren 1992 for jag och min kompis Ola till Stockholms Stadion för att se mannen, myten, legenden livs levande på scen. Visst, det var smetiga ballader som Heal the World och dylikt. Det var pekoral av annan sort och tårar, dans med publik och så vidare. Men så var det de där rökarna som Black or White, Smooth Criminal och Beat It. Underhållande kille. Dock 2: Förbanden lämnade utrymme för spekulation om hans mentala hälsa. Kriss Kross. Två tonåringar med jeansen bak och fram. Men seriously? När de sjöng Jump så hoppade hela stadion i alla fall. För att toppa av det hela låtsades en stand-in att han var Michael Jackson i rymdkläder med en flyganordning på ryggen OS 1984-stylee och flög ut från scenen över publiken och tillbaka bakom scenen. På vägen ut från stadion gick vi bredvid Dr Alban som ondgjorde sig över säkerhetsrisken med att flyga över publiken. Verkar vettigt, tandläkare måste tänka på säkerheten.
Det må ha varit bisarrt att uppleva den då levande legenden men frågan är om inte bisarrometern slog i taket när Svullo stod och vinkade från balkongen vid utgången. Samtidigt körde han lite moves till alla som gick ut från stadion och rev ner högljudda applåder. Till och med doktorn verkade imponerad.
