BLOGG #24 - INFLYTTNINGSFEST

Vad ska man ta sig till när någon vinstmaximerande tv-kanal i maskopi med ligapamparna plockar ut en rafflande toppmatch för tv-sändning med den idiotiska starttiden 13.00? Tänker de ens på att fansen faktiskt behöver äta en rejäl måltid (helst med hög fetthalt) och även sänka ett par ale (med blygsam alkoholhalt mind you) för att få rätt komposition av näringsriktig föda och vätska i magen? Förmodligen inte. Vad gör man åt det då? Bjuder in till inflyttningsfest förslagsvis.

12/9 Ipswich Town - Millwall 2-0, PR (21 246)

Vid det här laget vet ni att förberedelser inför match är A och O, själva matchen går oftast åt helvete rent resultatmässigt och att eftermatematiken också hör till dagens/kvällens höjdpunkter. Idag fokar vi på pre-match genom att bjuda in grabbsen m fl till house warming party med smörgåstårta, pajer, pizzabullar och inte minst en 17-pintslåda med färsk läcker ale, förflyttad med hjälp av Glynn och hans BMW från The Fat Cat dagen före till vår diskbänk där den stått och gonat till sig i ganska precis 24 timmar. Expertgrejer.

Proffskillar. Don't try this at home.

Vi skickar så klart fram Glynn & John för att testa av ölen. De blir inte besvikna, om en säger så.

Proffskille. Men det här kan ni prova hemma.

Vi skickar fram King Dave att prova käket. Han blir inte besviken, om en säger så.

Förutom de kulinariska läckerheterna gör vi också vårt bästa för att bättra på gängets kunskaper i det svenska språket och skriver lappar för att beskriva vad det är de äter, vad lampa heter på svenska (vad lampa heter på svenska? Ja, ni fattar) och hur man uttalar smörgåstårta. Glynn fallerar något groteskt och får gult kort, men klarar sig ändå från att bli skickad av planen. Övriga hinner njuta en dryg timme (har man lite koll så gör man som firma Glynn/John och kommer kl 11 sharp när puben öppnar så att man hinner mer än att bara smutta på alen/vinet) innan det är dags att knalla iväg de några hundra metrarna ner till stadion.

Jo, vi ska gå nu.

Bra förvärmning om jag får säga det själv. För att toppa det hela får vi hjälp av självaste Ipswich Town och i synnerhet Darren Bent och Pablo Counago som stänker in varsin balja som ser till att det blir en säker 2-0-vinst mot besökarna från London och därmed inkasserar den fjärde raka hemmaviktorian! Som grädde på jordgubbsmoset skickar segern lpswich rätt upp i topp i Championship efter sju omgångar! Vem skrev det här manuset? Glynn? Oavsett vem det är som ligger bakom så måste det ju firas. Pubbesök följt av hemmahäng och egen öltapp. Vi gör inte jättemånga knop dan efter, om en säger så. Spökvarning faktiskt.

BLOGG #22 - BANK HOLIDAY

Efter att ha firat King Dave och hans Lindas 25:e bröllopsdag på söndagen är det Bank Holiday på måndagen och även full omgång i ligafotbollen. Skönt med lite distraktion efter att ha jobbat järnet med lägenhet, internetuppkoppling, hyrkort på Blockbuster (MAN HYRDE FILM PÅ DEN HÄR TIDEN FOLKS), el- och gasabonnemang, landlina- och mobilanskaffande. Jag får gå själv med grabbsen på matchen och eftersom Everson Sr inte närvarar så får jag låna hans säsongskort, free of charge. Hygglig snubbe det där.

I huset där borta bor vi. Ganska nära toppen av Portman Road.

30/8 2004, Ipswich Town - Wolverhampton Wanderers 2-1, PR (24 590)

En strålande sensommardag med perfekt gräsmatta, t-shirtväder, en plats på södra läktarens nedre etage och solen mitt i plytet precis hela matchen. Solglasögon någon? Förutom det fantastiska i det faktum att vinst betyder tre nya fräscha pinnar kan konstateras att den alltid/inte alltid så populäre Mr Own Goal skickar in en balja i rätt mål och då kan man faktiskt leva med att ha solen mitt i fejset i 90 minuter.

Väldigt lite samlad undercover intelligence kring just denna match, men min gissning så har drygt 10 år efter är att det förekom en del sänkande av pints med ale både före och efter ovan nämnda match. Surprisingly.

BLOGG #20 - DET ÄR LIKA BRA ATT FLYTTA TILL ENGLAND

Åtminstone en gång i livet bör man göra nåt som man inte gör vardagligdags, såsom att ta sitt pick och pack och flytta till ett annat land. Hyra ut lägenheten under fem månader till en journalist och dra liksom. Lite så tänker jag och Fru Nygårds (to be) inför hösten 2004 och hennes studier får bli via internet och eftersom jag också tänker mig att studera så gör jag det också via internet. Skitbra idé if I may say so myself och det får en ju som bekant. Vi flyttar till Ipswich helt enkelt.

21/8 Ipswich Town - Cardiff City 3-1, PR (21 828)

Helt sinnesjukt mycket packning det blir när man ska vara borta i fyra månader. Tur att King Daves pro bono-taxi-verksamhet blomstrar och hämtar på flygplats och att Dinsdale Gardens Hotels pro bono-rumsuthyrning-by-the-night fortfarande är up and running. Nästan ännu elegantare när taxidelen av verksamheten tar oss till Ipswich från Barnet dagen efter att vi landat och vilken osannolik sinkadus att Ipswich spelar match just idag! 

Vi checkar in oss själva och kastar in vårt bagage på vårt B&B och byter till en miljö vi känner oss bekväma i. Vi kallar den pubmiljö som inrymmer King Dave, far och son Everson, John och Glynn. Tryggare kan ingen vara. Sen tar vi oss ner till Portman Road och gör en annan pryl som vi kan väldigt bra, kolla på fotboll. För en gångs skull gör Ipswich en helgjuten insats och sopar banan med motståndarna. 3-1 är ju närapå lysande.

Dagen därpå vaknar vi och får oss en Full English till frukost innan det är dags att börja leta lägenhet/rum att hyra. Vi har fyra nätter inbokade på B&B-stället och i någon slags naiv planering har vi fått för oss att vi därefter ska ha skaffat oss ett plejs. Väldigt olikt mig, men precis samma tillvägagångssätt som när jag knappt ett decennium tidigare flyttade till Innsbruck för att plugga en termin. Väl beprövat med andra ord. Således, vi ringer ett tiotal samtal och inser att det här kan ju bli knepigt. Men det är ju ändå söndag och en bör givetvis helga vilodagen. Vi fortsätter leta imorgon.

BLOGG #19 - STAG DO

Ni vet den här grejen när en kompis går och gifter sig utan att tala om det för någon? Eller inte riktigt kanske eftersom han åtminstone måste berätta det för en till person annars blir det ju knas. Således, han berättar det för sin tillkommande och när de kommer hem från det varma landet där giftermålet ägt rum insinuerar mannen till sina kompisar i det geografiska närområdet att de som eventuellt överväger en svensexa bör fundera ett extra varv över hur de ställer sig till rollen som mordoffer. Tur ändå att han glömde informera mig om just den biten.

13/3 2004 Ipswich Town - Millwall 1-3, PR (23 582)

I maskopi med Min kompis Lasses nyblivna fru är hans gränsöverskridande stag do planerad så pass väl att alla detaljer kanske inte är ristade i sten men ändå finns där som grovt skissade ändå. En svensexa med grovt skissade detaljer lämnar lite mer till improvisation än en detaljplanerad dito och tur är väl det. Förutom frun är även min gamle barndomskompis Jonas involverad i lureriet då han råkar bo i samma stad som offret himself. Således tutar Balenon ner till Mälardalen och vi lägger upp chaufförsschemat inför att ta Min kompis Lasse från sitt hem till flygplatsen. Det tar ca 5 minuter om man åker raka vägen. Vi kör hela grejen med att snurra 300 varv i rondeller, stanna och vända, backa, köra på två hjul plus en del andra James Bond-varianter som inte går att avslöja här pga kraftiga trafikförseelser som ännu ej preskriberats. Total körtid 18 minuter. Bra att känna till kan vara att vi ekiperat den nygifte mannen med en överljudsdräkt för att undvika eventuella fartskador.

Stay plastkasseclassy

Det låter som om det är mycket folk här. D'oh.

Som synes även bestyckad med ögonbindel för största möjliga överraskningsmoment i själva uppdykande på flygplatsen.

Regel nummer 1 för dagen är att den vita overallen (inköpt direkt från CSI-rekvisitalagret för övrigt), som pimplats föredömligt av undertecknad samt med viss assistans av min personliga sylärare (min mamma förstås), ska sitta på hela dagen.


Väl inkomna genom säkerhetskontroll och ombord på planet kommer en viss insikt om att overallen är skapligt värmebyggande (trots att den är otroligt tunn), men herrn som bär den står ändå ut. Kudos.

När vi kommer fram till Stansted finns givetvis vår personliga taxi framkörd av King Dave och vi möts till och med i ankomsthallen med visslor och andra onödiga attiraljer som tydligen hör en stag do till. Schysst att de lagt manken till ändå och införskaffat lite attribut för att ackompanjera tillställningen.

Ett litet inflikande kan vara på sin plats med upplysning om att Fru Nygårds (då Fröken Thornqvist) redan finns på de brittiska öarna till följd av en kurs på högskolan. Logistiken alltså. Vi ankommer hur som helst Ipswich, angör puben Arboretum och svensexemannen ska få skramla ihop till sin matchbiljett medelst försäljning av vad man kan anta vara värdelösa stryktipsrader random nerrafsade av yours truly. £1 per system (tvåraders) är riktpriset, men han visar sig vara en rackare på business.

Vinst hver gang

Inte bara lyckas han kränga iväg hela bunten utan det sker även en del transaktioner till överkurs, vilket gör att hela entrépengen är i hamn. Lysande. Även om det fanns de gäster som hade svårt att greppa hela grejen med utstyrsel, stryktips och fotboll över huvud taget kan man väl säga.

Va? Jag förlorade hörseln redan 1945 i kriget

Sen var det återigen det här med fotbollen. Undermålig insats än en gång och en funderar ju faktiskt om de gör det för att jävlas. Va?

Vi hade i alla fall tur med gräset

Efter matchen blir det taxi till The Fat Cat för några finfina ale och därefter tillbaka in till stan. Logistiken alltså. Middag på Mizu och några intressanta passager, främst när vi ska gå därifrån, men det får bloggen återkomma till ca år 2030 när hela den incidenten är preskriberad. Vi följer upp det utsökta asiatiska middagsmålet med att hänga resten av kvällen på The Milestone, denna milstolpe bland pubar. En förträfflig dag och kväll avslutas sedan med att gå hem till Johns väldigt centralt belägna lägenhet för att knoppa för natten. Som den ungkarl han är i denna tid i sitt liv är hans boning en ungkarlslya ut i minsta detalj:

* Hallen är en trappa. Inga konstigheter för en engelsk lägenhet i och för sig, men vem fan väntar sig en trappa när man öppnar ytterdörren liksom?

* Badrummet har heltäckningsmatta. Inga konstigheter osv.

* Badrummet har ett rosa badkar. Inget duschmunstycke dock. Också väldigt engelskt och inga konstigheter. Om man är en säl vill säga.

* Englasfönster. Inga konstigheter osv. Om man är en isbjörn vill säga. Min kompis Lasse fasar för sitt liv med tanke på isbjörnsappealen i hela planlösningen.

* Hjärtevärme. Det är ju ändå allt som behövs i slutet av dan.

Vi klarar av helgen med den äran och Min kompis Lasse verkar inte ens särskilt mordlysten av lovorden att döma. Skönt när någon kan ändra ståndpunkt i ett ämne som ändå är en smula allvarstyngt.

BLOGG #18 - ATT SPELA MOT STOKE I OKTOBER

En kort resa för att se Ipswich-Stoke, kan de va nåt? Klart det kan. Och ja, Min kompis Lasse är med också.

18/10 2003 Ipswich Town - Stoke City 1-0, PR (22 122)

I korta drag på följande vis:

1. Resa. Inget nytt att rapportera. Öl, Bloody Mary och snacks.

2. Pub. Först Arboretum med rugby på TV, begriper ingenting, och sedan Greyhound, mer begripligt.

Fullt begripligt

3. Fotbollsmatch. Det här har vi gjort förut, det här kan vi.

Vi vill se målen först av alla

4. Halvtid. Dricka öl, det här kan vi också. Spetskompetenserna haglar.

Relativt sett bra frisyr ändå

5. Bli bjuden på middag, check.

6. Vinka hejdå till Min kompis Lasse pga Motörheadkonsert och alldeles för tidigt flyg för nämnde kompis.

7. Kolla Sunday League när King Daves son Tony ska lira.

8. Åka hem.

Slut på helg.

BLOGG #17 - PRE-SEASON 3

Still ill, you know the drill.

22/7 Trelleborgskombination - Ipswich Town 0-5, Vångavallen (1 510)

Tisdagen är en länge emotsedd dag (definitivt inte för att Hallström, Jonas och Gunnar åkt hem utan för det faktum att tillskott i supporterskaran väntar från England) och jag åker ut till Sturup för att hämta King Dave med fru samt kedjerökare Glynn och vattendrickare Steve. Som om Ann-Sofies etta inte vore nog överbefolkad av Tollsten med arbetskompis och lillebror Putte så tar jag med mig gänget in för lite frukost. Mindre bra är att jag blir så till mig av att träffa dem igen att jag temporärt glömmer av att meddela att vi kommer in för frukost. Tio minuter utanför Malmö får jag tummen ur och agerar actionkille och meddelar i luren "Vi kommer in!". Linda tycker det låter väldigt roligt och likt "We´re coming in!". Vi gör så och jag får ett berättigat ont öga när vi väller in genom dörren. Frukosten blir en succé och vi kan glada i hågen fortsätta resan mot Trelleborg. Där vidtar volleyball, öldrickande (inte för mig, jag kör men de andra får sin beskärda del av kylväskan) och solbadande innan solen behagar försvinna för första gången på flera veckor. Vad passar då bättre än att ta med våra engelska vänner på svennelunch? Vi hittar omgående ett hak som serverar köttbullar, panerad rödspätta och pytt i panna. Förvånade miner sprids när lingonsylten passerat laget runt, det går inte riktigt ihop för anglosaxarna att sylten inte är söt. De tycker att det är fantastiskt med svensk lunchmat och finner det särskilt delikat att blanda lingonsylt och rödbetor med varandra. Där är en kombination man inte tänkt på innan, kontakta Werner Vöglei omedelbart! Deras vana trogen ska de stå för kalaset och som bekant är det lättare att åka till månen än att sticka till engelsmännen en hundring för käket.

Nåja, vi beger oss av mot Vångavallen och match mot Trelleborgskombinationen och en anslutande Tollsten, vilket betyder ett gäng på sju personer. Inträdet blir betalt av kassör Glynn och det är som bekant ingen idé att börja argumentera. Bästa matchen på touren och det blir 5-0 innan slutsignalen ljuder.

Ni kan kombinera hur ni vill

Vi har blivit tillsagda att dröja kvar nedanför läktaren efter matchen så kommer spelare och ledare att mingla runt. School boy time igen! Mycket riktigt droppar de in efter en och tar del av svensk grillkonst (på onsdagen står att läsa i Trelleborgs Allehanda att spelarna köpte korv och umgicks med fansen. Hm, tillåt mig tvivla på att de betalade för korven...). Likadana grillspett och korvar som på lördagen. Nya foton och några meningar bytta med legenden Tony Mowbray. Stöter även ihop med tågfararen och erbjuder skjuts tillbaka till Malmö som tacksamt mottages varpå vi bestämmer träff på puben. Nöjd som ett barn på julafton tillsammans med gänget beger vi oss ner till stan (Glynn och Steve har redan tröttnat på idoldyrkan och traskat i förväg för att släcka törsten) till puben Tre Lyktor. Vi avviker efter en stund för middag innan vi återigen återvänder till puben. På restaurangen upptäcker vi att några av spelarna minsann avnjuter pizza och några segerbägare. Tollsten och jag gör en undanmanöver strax innan vi ska gå och lyckas betala notan. Gänget är utom sig av tacksamhet och vi känner tacksamhet över att äntligen ha lyckats betala något. Tillbaka på puben och till min förtjusning återfinns ett antal av spelarna och ledarna där tillsammans med oss supportrar. En avslutning värd namnet minst sagt. Nykter och blyg som jag är ligger jag lite lågt men som tur är har jag numera en kvinna vid min sida och även om det kanske inte är i situationer som denna som jag trodde jag skulle prisa hennes närvaro så är det just så fallet är i just detta fallet. Ann-Sofie börjar småprata med Naylor och jag glider in lite fint på ett hörn och är snart involverad i diskussionen. I olikhet med oss manliga fans har dock Ann-Sofie en liten annan approach än "Öh, jag såg dig i matchen mot Nottingham i november 97 och du var så jääävla bra" och frågar istället om de hinner se mycket av ställena de åker till osv. Naylor tyckte i och för sig att det var trevligt att vara i Norge häromdan men så mycket hann de inte se där heller. Vi rättar honom lite fint och talar om att han var i Danmark. Dave som är skyggare i sin kontakt med just spelarna glider lite försynt fram och önskar nog i efterhand att han inte gjort det just då, alternativt spånat fram en bättre öppningsfras. Öppningsfrasen som följer: "Jag tyckte du klev upp lite mer i banan idag än vad du brukar göra". Repliken från Naylor: "Jag satt på bänken hela matchen idag". Dave konstaterar: "Oh, that's embarrassing". Naylor tackar för pratstunden, tar oss i hand och ansluter till övriga spelare (bl a Alun Armstrong med en tatuering på armen med sina barns namn inflätade i fruns namn). Innan vi gör sorti pratar jag med dundermålisen från i lördags som är så lyrisk över den svenska gästfriheten att han nästan börjar gråta. Han ber oss hänga med till en kille som kan servera öl after hours om man så uttrycker det men vi är mer än nöjda och beger oss hem mot Malmö igen.

Michael Jackson? Nej, Darren Bent i sin finaste t-shirt.

En fantastisk tour är till ända och i bilen hem mot Malmö snackar vi med vår engelske passagerare från Colchester som även han är lyrisk efter kvällens möte med spelare och fans och inte blir han mindre lyrisk när jag kör igång Jayhawks i bilstereon. Vilken kille, om jag blir intresserad av killar i mitt nästa liv ska jag leta reda på hans telefonnummer.

På onsdagen far kvartetten hem igen efter att ha bjudit på middag efter en tung dag för Steve som råkat ut för solsting. Killen som ofta dricker vatten på puben har druckit för lite av just den varan under dagens gång, snacka om ironiskt.

BLOGG #14 - OLD FARM I NORFOLK

Nostalgikicken av att skriva inläggen om vad som har utspelats på diverse fotbollsarenor in the past är monumental. Men som varje skribent ofta understryker, jag skriver ju för min egen skull. Fast samtidigt är det kul om nån läser vad som skrivs. Paradoxen. Idag blir det nostalgi de luxe och återvändande av tidigare skriven text igen. Det kan lätt bli så när en är sängliggandes och små febertoppar sätter in. Var var ni nu då? Vi hade käkat pannkakor i Colchester, där var vi. Då är det dags att bege sig till Great Yarmouth och Phils hus.

2/3 Norwich City - Ipswich Town 0-2, Carrow Road (21 243)

Efter Colchester bär det av till Norfolk och vad som senare visar sig vara, mer eller mindre, ett hotell. Phil har tjackat ett nytt hus med en räcka sovrum, ett elegant kök och minsann en trädgård modell mellanstor.

I hotellet har Phil byggt sig själv en bar med diskreta discolights, två fyllda hyllor runt på alla väggar med mer än tvåhundra olika ölflaskor samt valda delar av hans samlingar med Ipswich-, South Park-, Status Quo- och Wallace & Gromitprylar. Phil är ungkarl by the way.

Bra bar. Men varför har jag gult på mig?!

Som jag minns Phils bar så är det den bästa bar jag någonsin bevistat och av den 12 år gamla texten att döma minns jag tämligen rätt.

Utan att överdriva kan man väl säga att den största delen av den vakna tid vi tillbringar i huset tillbringas i baren. Approximativt 95 % skulle jag uppskatta delen till efter att ha skalat av köks- och toavistelser. När vi slukat vår take-outmat som består av fish 'n chips (som de saltjunkies vi är tömmer vi saltkaret och lägger en bra grund till att kunna släcka törsten i baren) beger vi oss till baren via en tröjutdelning som röner så pass stor munterhet bland våra vänner att de nästan gråter. Glynn ser religiös ut i blicken, John tuggar nästan av sig underläppen i skär lycka, Dave blir glansig på ögonen och Phil sammanfattar det hela som brilliant. Det är lite oklart hur bra det är när brilliant används som beskrivning av ting och händelser eftersom det används i riklig omfattning, men här kan man nog ana att det betyder briljant i ordets rätta bemärkelse. Orsaken till hänförelsen är att det på tröjorna står From Sweden With Love i porrigt typsnitt och ovanför texten finns den svenska supporterloggan med en älg istället för häst som är fallet med klubbmärket. Johns darrande underläpp kan ha med det faktum att göra att hästen är borta. Sannolikt identifierar han sig mer med hästar än älgar (mer överbett, mindre horn). Barkvällen sträcker sig lite olika långt beroende på geografisk härkomst. Skandinaverna i församlingen går och lägger sig strax efter tolv lokal tid medan - visar det sig dagen efter - the domestics håller igång till kvart i tre på natten. Det är förmodligen detta som är det fina i kråksången med att ha egen bar i England, man slipper gå hem och lägga sig när klockan är elva. 

Till och med hunden är nöjd med t-shirten

En liten detalj med resan är att derbyt efterföljande dag är utsålt. En annan detalj, som kanske inte är så liten, är att varken jag eller Min kompis Lasse har biljett till matchen. Det är väl sånt som löser sig? Ja, faktiskt.

Vi är nära att bli religiösa sådär en kvart i elva den första mars 2003 både Hallström och jag. Rätt som det är deklarerar hotellchefen med luren mot örat att han fixat biljetter till MATCHEN. Vi ser ut som två ekorrar som just upptäckt att de fått ekollon i öronen och en XL kotte i arslet. Vi ser kort och gott ut som två gökungar. Killen har kirrat biljetter till ett humant pris och det är inte ens söndag. Det enda som vi ser som problematiskt är hur vi ska hinna med att gå på högmässa innan matchen.

Innan vi fortsätter skulle jag bara vilja be om ursäkt till alla ekorrar där ute som läser det här. Ytterst osmaklig mening den där med ekollonen och kottarna.

När vi går och lägger oss har King Dave och Lille Glynn gått lös på en vinare och innan jag går uppför trappen till den eminenta våningssängen gurglar Lillen fram något som dessvärre inte går att omsätta i text ety jag förstår inte vad han säger. Lyckligtvis upplyser han mig om att han inte ens själv förstår vad han säger och det känns tryggt. Efter att vi kojat blir han tydligen väldigt trött och gör något så avancerat som faller i sömn på en barstol. Hur fan gör man det utan att trilla av? Killen skulle jobba på cirkus.

Han jobbar inte på cirkus, reds anm. Har aldrig gjort.

Trots den sena natten är samtliga alive and kicking vid halvniosnåret på söndagen. En kaffe eller the senare är alla redo för ett - vad vi hoppas - glimrande East Anglia-derby. Efter en stabil baconmacka glider vi iväg med Kungen och hotellmanagern i den förstnämndes BMW. Vi åker först till polisstationen där Phil jobbar och hämtar upp plåtarna varefter Kungen tar oss till Norwich. Efter uträttat förvärv styr BMW:n kosan mot Great Yarmouth igen för att hämta balanskonstnären och hans polare. Således har vi en knapp timme att slå ihjäl innan hela trojkan är samlad. Gå till en pub för en öl kvart i elva på en söndag är inte att tänka på då pubarna öppnar först tolv om de öppnar över huvud taget (öl i kombination med fotbollsfans i en derbymatch har en viss tendens att vara en aningen olämplig kombination). Naturligtvis finns det alternativ till pubarna om man råkar vara med i någon fancy Social Club. Hotellchefen (han är sån här crime scene investigator, ni vet såna där som finns på tv. Fast han säger att det inte är så spännande som det ges sken av på tv) är med i en Social Club. I Norwich. Matjordskungen förnekar sig inte. Om det är nån som ska resa nånstans och det är några pusselbitar som inte fallit på plats så kontakta Hallström, han skickar en näve matjord så ordnar sig det mesta. Vi får komma in på klubben vid kvart i tolv, lagom till ankomsten av de andra gökarna. Inte helt oväntat visar det sig att de korkat upp redan i Great Y. Vinet var ju inte riktigt urdrucket och det är ju synd om det ska stå och bli dåligt så grabbarna uppfinner ett alldeles nytt vin kallat Breakfast Wine. Smarremums med vin till frukost. Själva har vi klämt en burgare (ett måste att hålla näringsintaget på en jämn nivå så länge som man själv kan kontrollera det eftersom vi av gammal erfarenhet antar att middag serveras runt niosnåret och det är lite jobbigt att hålla sig alert enbart på maltdryck under ett halvt dygn) och spatserat i omgivningarna runt arenan.

Efter att vi klämt några pints i rask takt bär det av till arenan och vetandes att firma Nygårds och Hallström inte återfinns i Ipswichberget har vi på inrådan av våra kloka vänner inga Ipswichprylar på oss som kan röja vår supporteridentitet. Vi sitter förvisso på famlijeläktaren, men tro mig, här finns fler hetlevrade, bacon- och ölstinna, Norwichsupportande gruvarbetarsöner på fyra kvadratyards än på hela Malmö Stadion en dag i maj då MFF tar stryk av Landskrona med 4-1.

Blått mot gult. Gult är fult, blått är flott.

Med facit i hand spelade MFF mot Landskrona i APRIL 2003 och det blev 2-2. Annars hyfsat akkurat analys av Malmö Stadion.

Första halvlek avlöper bra med blåvita ögon sett. Vi för spelet och har en del bra chanser utan att göra mål. Vi är resultatlösa inte bara i att göra mål på planen utan även i vårt sökande efter öl i halvtidspausen. I Norwich serverar man taskigt kaffe, njurpaj och cola utan kork. Under första halvlek tror vi oss ha kommit undan utan att röjt oss. Visserligen må de runt omkring oss ha vissa aningar om att vi inte hör till de gule och de har definitivt förstått att vi inte är engelsktalande. Som tur är för oss är inte någon av de närmast runt omkring svensktalande eller svenskförstående. Något mer än halvvägs in i andra halvlek händer så det som vi väntat och hoppats på sedan någon gång i januari, Ipswich gör mål (jo, Ipswich har gjort fler mål sedan januari, men inte med mig och Hallström i publiken). Den numera tillfälligt Chilestationerade Jansson förstår vårt dilemma (Jansson med lillebror stod som Unitedsupporter i Grekland bland galna greker och försökte sannolikt behålla samma lugn som vi) då vi knyter nävarna diskret i fickan. Men om man beaktar att vi är de enda av ca 5 000 på vår läktare som pratar, skrattar och mer eller mindre studsar på stolarna behöver man inte ens vara Sherlocks Holms kusin för att förstå var våra sympatier ligger. När sedan tvåan slår spiken i kistan i sista minuten kan vi inte hålla oss och vi får några svordomar och liknande yttringar som inte är lämpliga för små barns öron. En gök till vänster om oss ställer sig upp och gormar att vi inte har nåt lag nästa år och vi är lite sugna på att säga åt honom att om han inte sätter sig ner har han inga tänder kvar. Orsaken till att vi inte säger det - trots vårt rykte som brottartuffa kungfukillar - är att vi inte vill åka hem i en liksäck till Sverige. Det blir så jävla krångligt i tullen har jag hört.

Vi firar med en bacon bap efter matchen, det blir diet när vi kommer hem till Svea Rike! De andra står i Ipswichhopen och måste vänta tills alla andra gått för att i största möjliga mån undvika bråk. Polisen har missat en liten detalj i planeringen dock. Ca 500 Norwichfans stannar kvar utanför arenan för att dela med sig av, vad man får anta, mindre belevat uppträdande. De sjasas dock bort och vi får glada i hågen åka hemåt igen. Tråkigt nog utan Kungen, Mr Chainsmoker (Glynn är värre än cancermannen i X-files. Han har ständigt en egenrullad cigg i munnen och vi funderar på hur han klarar sig när han sover, flyger till sitt hemland down under eller för all del går på fotboll), Linda och John då de styr kosan mot Ipswich och London eftersom de ska jobba på måndagen. Vi är lite molokna över att vi inte får deras sällskap i baren ikväll men då vet vi inte vad som väntar senare ikväll som barsällskap.

Bara så ni inte får för stora förhoppningar, det är varken Animal från Mupparna, Cancermannen från X-files eller ens någon gammal Ipswichlegend från förr. Nej, det är helt enkelt en arbetskompis till Phil.

När vi kommer hem inställer sig Joy med omedelbar verkan för kökstjänst och börjar ett tretimmarskok som slutar med en fylld tallrik av korv, bacon, grönsaker, potatis, pudding, kyckling och fan vet vad. Har vi inte fått galen ko eller knasig gris i oss vid det här laget klarar vi det mesta. När vi kommer hem till hotellet igen ringer chefens arbetskompis Paul, tillika Norwichsupporter, och frågar om han inte kan få komma över och dränka sorgen tillsammans med folk som är lite gladare än honom själv. Uppenbarligen drar han en vals för frugan och tar tåget upp till GY och taxi från tågstationen för att få vara med oss i Phils bar och dricka hans öl. Jag har sett ölhävning där folk dricker fort ur flaskor genom att skaka på dem. Tur för dem att Paul inte tävlar i ölhävning för de vore chanslösa. Nu dricker varken han eller vi ur flaska utan ur pintglas. Han har en, vad jag förmodar måste vara, oöverträffad teknik vad gäller att stjälpa i sig öl. Den är lika enkel som genial, man öppnar munnen på vid gavel, öppnar svalget och häller i ölen. Det är oklart om han hinner känna vad det smakar för det går fort. Det fanns rätt gott om öl innan Paul kom.

Vi flankerar den inofficiella världsmästaren i ölhävning

Senare under kvällen visar det sig att ölen på tapp är slut. Vi gillar Paul stenhårt fastän han har gulgrön tröja på sig. På ryggen står det G.N.Y Beaver. Green 'n Yellow Beaver. Sensuellt namn. Han berättar att det är hans alias på forumet på Norwichs hemsida. Han berättar även följande: Tyskar är ett jävla pack, vad har de gjort för bra? Fransmän spottar han på, vad har de gjort för bra? Och spanjorerna ska vi inte tala om, vad har de gjort för bra? Svaren på de tre frågorna är föga oväntat, ingenting. EU ska skrotas och engelsmännen ska hålla sig på öarna och skandinaverna i, just det, Skandinavien. Paul är rolig. Paul har talets gåva och han pratar inte direkt mindre i takt med att promillehalten ökar. Han använder sig också av ett språk som de andra inte är i närheten av, med många fuck, shit och liknande kraftuttryck. Vet inte riktigt hur många gånger han säger åt oss att fuck off. Hallström säger efter ett tag, you fuck off. Paul tar med honom ut för att snacka allvar över en cigg och Hallström anar det värsta och funderar ut en och annan parerande karate-kid-move på vägen ut genom dörren men han misstar sig å det grövsta. Pålle vill bara krama Hallström och tala om hur roligt det är att träffa svenskarna som han hört så mycket om (vid det här laget har han dragit en till vals för frun i telefon och sagt att det bara går ett tåg tjugo över tio fast det inte är riktigt sant) och äntligen får ta ett par pints med (vi tar ett par pints, han tar närmare ett dussin). Musik kommer upp på tapeten och han bestämmer sig för att vi gillar crap-music (jag har inte ens sagt nåt innan han talar om för mig att jag är ett stort Bros-fan. Bros, When Will I Be Famous, nån som minns den?) och Hallström begår misstaget att berätta att han skjutsat sin syrra och hennes kompis till en T'paukonsert en gång i tiden. Detta faller inte i god jord hos Paul som understryker vikten av att inte påtala såna debacle. Själv anser han det inte minsta pinsamt att hålla på ett lag som kallas för kanariefåglarna och spelar i de fulaste tröjorna i Storbritannien med omnejd (även gamla kolonier inräknade). Så småningom lullar han hemåt och verkar inte det minsta bekymrad över att han och Phil har morgonskiftet dan efter. Man kan bara hoppas att det inte finns alltför många lik och inbrottsplatser att utreda. Killen skulle säkert kunna sätta fart på ett lik bara genom att andas på det.

Vår nyfunne vän från Norwich kan väl sägas vara lagom i små doser. Heldagsaktiviteter med honom kan nog tänkas bli lite för mycket, även om vi gillar honom (ej nödvändigtvis håller med om hans politiska ställningstaganden eller musiksmak). Han är speciell, som vi brukar säga. Men så håller han ju också på Norwich.

Trötta och lyckliga kommer vi i säng på söndagen och vi hinner tom göra upp med Super-Rog, Phils fantastiske far, om att vi ska åka omvägen runt Ipswich till flygplatsen så att jag och Hallström får oss en liten julafton i Ipswich-shopen. Vi tackar hotellchefen för allt, får en stadig frukost när vi vaknar och beger oss till Ipswich via diverse mindre vägar. Shopen blir några pund rikare efter inköp till oss själva, Hallström Jr och Ann-Sofie. Jo, jag vet jag har en romantisk ådra som inte är av denna värld, men vad gör man inte för sin älskade?

Vi lunchar på Stansted innan vi åker hem och vi är frapperade - i ordets absolut rätta bemärkelse - över att vi mer eller mindre har bott på ett hotell med egen bar och gratis öl, fått skjuts till varenda plejs vi har varit till, fått mat till förbannelse, fått se ett derby med önskad utgång och till råga på allt har vi kosing kvar. Jag och mannen med matjordsbyxorna, firman är helt enkelt oslagbar.

Avslutningsvis kan konstateras att ska man se ett brittiskt derby av rang ska man definitivt närvara på ett East Anglia-derby, a.k.a Old Farm. Om man hyser förkärlek för det ena eller andra laget gör man bäst att befinna sig i rätt omgivning och helst inte på motståndarsupportrarnas sektion. För mer tips om hur man beter sig på derbyn, stay tuned för ett par till inlägg i ämnet längre fram under våren. Över och ut för idag.