NÄR NYGÅRDS ÄR BORTA DANSAR INDOCHINE PÅ NALEN

Att vara optimistisk i stunder av lyxproblem, det är en konst att träna på. Och vad är ett lyxproblem om man nu ska skrutinisera den termen? Ett förnämligt exempel från det verkliga livet kan vara att befinna sig i Ipswich för att kolla fotboll på en lördag och efterföljande tisdag samtidigt som Indochine (ni vet det där bandet som har förekommit en eller annan gång på den här bloggplatsen) spelar i Stockholm på måndagen. För första gången på 30 år.

Taskig tajming

Vän av veckodagar, kronologi och överdrivet resande har säkerligen noterat att ovanstående lämnar ett visst utrymme för att närvara både lite här och där. Därför avser jag att införskaffa en biljett för man vet aldrig riktigt vad som händer i det här racet som kallas livet. Om man har en smula fantasi kan man kanske tänka sig att något av följande inträffar:

* Jag vinner ett privatjet med tillhörande pilot. Faktiskt inte helt osannolikt.

* Askmoln över Island, alla flyg i Europa inställda i en veckas tid. Har ju hänt förr. Nästan. (Indochine åker buss till Stockholm så klart) Nackdel: Det blir ingen fotboll i Ipswich. Aldrig får man vara glad.

* Jag har tittat fel i kalendern. Vore faktiskt inte första gången.

* Spelningen flyttas pga fransk strejk av något slag. Vilket slag som helst egentligen. Vore bra om fransmännen kunde sluta upp för en god sak. Bjuda till lite liksom.

* Någon annan i min bekantskapskrets vill gå och köper min biljett. Win-win för alla inblandade. Märk väl att det här förutsätter att jag inte vinner någon privatjet.

* Nygårds drabbas av hybris och lämnar hela familjen i UK på måndagen för att återse dem på tisdagen. En får ha jävligt mycket ansamlad familjekarma för att riva av en sån ploj. Ungefär lika sannolikt som första punkten.

Det finns så klart hundra andra punkter, men jag hinner inte riktigt riva av allihop här och nu. Det är ju en dag imorgon också. Och sen är det fredag och biljettsläpp. Ska jag köpa en åt dig också?

MUSIKÅRET 2014

Eftersom det senaste inlägget på den här bloggen skedde ungefär i skiftet mellan 1983 och 1984 kanske ni har glömt bort att den över huvud taget existerar. Jag är inte på något vis den som anklagar någon om så är fallet. Men kul ändå om du har hittat hit igen och vill ta del av blogginnehavarens summering av musikåret 2014.

KONSERTÅRET
En behöver kanske inte vara född Einstein för att lista ut att top-of-the list innehåller ett par spelningar med Indochine. Bryssel och Paris. Episkt i ordets rätta bemärkelse. I övrigt var det dåligt med liveupplevelser, men Johan Örjansson som Basko Believes i den lilla puben i Bjurfors och Lindi Ortegas framträdande på Debaser Strand var förstås två andra höjdare.

Traffic Girl - Indochine i Bryssel

Johan Örjansson i Bjurfors

Indochine på Stade de France

Lindi Ortega - dock från Södra Teatern

ALBUMÅRET
Den här nya ordningen med all musik ett par knapptryck bort borde förstås leda till att en har lyssnat till ca två miljoner album, men det blir tvärtom i mitt fall. Lyssnar till miljarders låtar istället, vilket i och för sig är bra, men det blir inte många plattor som plöjs. Ni vet, som förr i tin. Nåja, några tips är i alla fall följande alster:


The Pirouettes – L'importance des autres Fransk electropop när den är som svängigast.

Basko Believes - Idiot's Hill Svensk americana när den är som mest nedplöjd i myllan.

Emmanuelle Seigner – Distant Lover Fransk power-pop när den är som Fountains of Wayne-igast. Solklart.

Lykke Li – I Never Learn Svensk pop när den är som mest Lykke Li.

Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide Annika Norlin i storform. Hon blir bara vassare och vassare.


LÅTÅRET
Hos det här kollektivet som vi kallar #listmakarna postade jag en blogg i natt med en slags summering av 2014 samt en bonuslista med franska poplåtar. Listan över favoritlåtar från året stannade dock vid 31 i antal, men på hemmabloggen får en ju bjuda till lite extra. Således, Popskolan by Nigge presenterar:

Sketamånga sånger från 2014 eller 31 sånger från 2014 - the extended version

Ibland är alltså 31 sånger så många som 53. Så det kan gå ibland. Sköt om er och ha en finfin avslutning på 2014 och ett utomordentligt 2015 när det väl sparkar igång!

NI VET REDAN

Rubriken är snodd rakt av från Jan Gradvalls recension av First Aid Kits senaste album Stay Gold. Fast i hans fall var det hela texten samt ett betyg fem av fem möjliga. Det är inte bara hans text och min rubrik som överensstämmer med varandra utan betyget är även detsamma. Dock recenserar inte jag First Aid kits senaste platta, jag har för avsikt att delge min lilla omvärld hur det var på Stade de France i fredags. Och ja, ni vet redan.

Hur beskriver man ens en upplevelse för någon som inte varit där? Det är väl därför det finns professionella musikskribenter. Nu var tyvärr samtliga upptagna med annat så därför får jag själv ta på mig uppgiften att redogöra för händelserna i fredags kväll. Antalet punkter är så många att de måste rubriceras och subpunktas.

Arenan
Stade de France är egentligen en av de där arenorna som är för stora för de flesta artister att fylla, både vad gäller med musik och folk. Indochine lyckas dock både fylla arenan med folk och musik.

Traffic Girl

Låtarna
Ett utmärkt låtval, fin balans sett över drygt 30 års skivsläppande. 31 låtar avhandlas under 2 timmar och 45 minuter. I linje med höstens och vårens turnéer är det många från senaste briljanta skivan (7 st), bland annat antihomofob- och mobbningshymnen College Boy som framförs i en finfin version. Låten föregås av en bild på den kristdemokratiska politikern Christine Boutin som, om man ska tro ens hälften av det som står om henne på engelska Wikipedia, inte riktigt verkar dela varken mina eller övriga på SDF närvarandes värderingar. Vi förstår inte varför det buas eftersom vi inte känner till henne men misstänker varför. 

Spelningen avslutas med låten som allt började med en gång i tiden, L'aventurier, i en rasande version. Nicola Sirkis är så taggad att han kommer in för tidigt i andra versen, skrattar till och hamnar sedan rätt i låten. En perfekt avslutning som föregicks av ett intro innehållande en hel del pyroteknik. Who would have thought?

Inramning
En del artister har svårt att hantera sina fans och förstå att det är de som är orsaken till deras storhet. Indochine (läs Nicola Sirkis) har inga svårigheter med det.

* Snubben vägrar ta mer än €70 för en biljett till en av deras konserter (vi har pröjsat €50). Av samma orsak lär han enligt säker källa (min storasyster) ha tackat nej till att öppna för Rolling Stones pga för dyra biljetter. Hur kan man inte gilla det?

* Stora sektioner på Stade de France är tomma pga att det är skymd eller delvis skymd sikt från dessa platser. Herr Sirkis vill inte att någon ska pröjsa för en biljett och ha dålig sikt. Kudos.

* För två kvällar only sätter de här lirarna ihop en show med 25-30 filmer som ackompanjerar hela föreställningen på den dunderstora skärmen rakt bakom bandet samt de två skärmarna på respektive flank. Det är stor konst och det lär ha kostat skjortan. Filmerna som användes under turnén var häpnadsväckande snygga och de här är snäppet vassare. Inget mindre än fenomenalt.

* Så rörd är han att en låt blir utan sång i början eftersom det stockar sig i halsen på honom. Vackert.

* Det skjuts av fyrverkerier hela varvet runt taket som om det vore power metal på programmet. Svulstigt.

* Störst av allt är ändå att de planerar sin entré på arenan precis där vi står. Snacka fransk public service! Kul för oss, ännu roligare för bandet givetvis.

* Innan bandet gör entré poppar det upp Traffic Girl-dockor på dussinet platser på innerplanen. När väl Traffic Girl går igång sänks dockorna och ut sprutar väldiga mängder konfetti. Barnkalasvarning tänker du. Konfettin hade gjort kaos med barnkalaset säger jag.

* Ett gigantiskt Indochine-kors, som också pryder en av deras mest säljande album, reser sig på bakre delen av planen och det är nu vi börjar fundera på den där diskussionen vi hade tidigare om vi skulle på konsert eller väckelsemöte. Det är nog lite av båda faktiskt.

* Till låten Wuppertal har den under turnén ackompanjerats av en dansare från Parisoperan på den stora 360-graders skärmen man har kört med. Nu är Alice med live and direct och dansar på catwalken. Oerhört elegant. Och med elegant menas i detta fall fullständigt fantastiskt elegant.

Publik
Helt osannolik blandning av folk. Kids, medelålders, ännu äldre, rockers, emos och franska medelsvenssons. A god damn zoo, som Min kompis Lasse säkerligen skulle beskriva det. Min favorittröja från konserten:

Katt i hatt

Jag hade någon slags plan för hur happeningen skulle beskrivas, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Hur som helst så är det en av mina största konsertupplevelser någonsin och jag kommer bära den med mig för alltid.

Nej, tack ska NI ha.

ETT BAND ETT LIV

Inte för att jag vill tjata eller så, men det här franska bandet som jag gillar, vi måste prata lite om det idag. Vän av enormt jävla bra minne skulle kunna dra sig till minnes att det införskaffades en konsertbiljett för lite mer än ett år sen. Punkt ett är den som gäller. Vi tar det här från början. Verkligen från början.

Ponera att ett äldre syskon halar fram en vinylplatta när en är cirka 11-12 år gammal. Sånt är ju livsfarligt. Kan påverka ett helt liv sånt där.

Den hamnade på ett C-60 och på den vägen är det. Kao Bang och allt vad den innebär. Sjuk låtjävel.

Sen kanske en växer till sig ett år eller två och plötsligt är det 1985 och ännu några sommarveckor hos mormor på Hökaregatan i Tomelilla och kompisarna Stefan, Tomas och Roger. Satan i gatan vad vi lyssnade på det här poppiga alstret mellan alla tennismatcher, bangolfrundor och Commodore 64-spelande.

Vän med inopererat hököga lägger förmodligen märke till att den heter "3". Detta som en logisk följd av att det är den tredje skivan. Således kom jag in i matchen först till platta nr 2. Tvåa på bollen som alltid.

Fjärde studioalbumet är inte betitlat "4" utan 7000 Danses. Fullständigt ologiskt men vad gör inte ett band för att få lite extra uppmärksamhet?

Vad hände vid den här tiden då tro? Spelade väl lite fotboll, gick ut nian och traskade runt och såg töntig ut i största allmänhet. Inget nytt således. Året innan släpptes ett livealbum som lyssnades sönder hemma i pojkrummet i Smedsbo, men som dissades totalt av Skånetrion som gillat "3" så mycket.

Hur kan man inte gilla ett sånt häringa skivomslag? Obegripligt.

På tal om album covers. Den här har figurerat i IKEA-katalogen. Även det en smula obegripligt. Men visst är det vackert?

Hur jag ens kommer ihåg att det fanns ett radioprogram på P3 som hette Radio Europa är beyond me, men där spelades några låtar från den här plattan samtidigt som det berättades en hel del om inspelningen, musiker und so weiter. Någon borde ge programmet en postum radioutmärkelse. Jag minns att storasyrran var något skeptisk medan jag i vanlig ordning tog in ett nytt Indochine-alster med hull och hår. Ingen i min gymnasieklass fattade ett spår av vad jag lyssnade på. Inte ens de som läste franska.

Vid pass nästa släpp av en knippe sånger försökte den här individen medelst högskolestudier agera intellektuell. Det företogs en studieresa till den kungliga kapitalen där Un Jour Dans Notre Vie inhandlades (det var ju inte själva syftet med resan, men ni fattar). Tror det var den där stora skivaffären (Mega?) vid Sergels Torg som fick stå till tjänst.

En favoritplatta som verkar lite bortglömd av både bandet själv och fansen (fast jag är ju ett fan och jag kommer ihåg den). Första Indochinealbumet som jag köpte på CD för övrigt.

Några år senare åkte jag till Stockholm igen (fast jag hade hunnit med att vara där några gånger emellan faktiskt), den här gången för en jobbintervju. Märkligt med tanke på att jag inte hade några som helst planer på att bosätta mig i en sådan befolkningstät ort. Hur som helst så hade jag inte Wax i håret utan i öronen med hjälp av min gula Walkman.

Den fick två getingar av Lars Lindström i Expressen och jag var skitförbannad på honom (han, den främste hyllaren av Wannadies i kvällspressen borde ju veta bättre). Fast ska en vara sanningsenlig så var han nåt på spåren. En lysande förstasingel i Drugstar, men i övrigt ganska slätstruket. Jag har förlåtit Lars nu så här 18 år efter händelsen. Det blev inget jobb heller på den där sunkiga revisionsbyrån ute i Västberga industriområde. Tack och lov. Ett par månader senare var det istället en annan revisionsbyrå hemmavid som var villig att betala mig lön för att utföra revisionsnära tjänster.

1999 släpptes Dancetaria trots att sångaren Nicola Sirkis tvillingbror Stephane plötsligt gick bort i början av året. Själv hade jag ingen kännedom om detta när det begav sig, men det kom något senare även fram till mig. Assnygg sleeve.

Året efter åkte vi på EM i fotboll i Belgien och Holland. På en spelledig dag (vi själva spelade ju väldigt sällan, men med spelledig menas i detta fall förmodligen dagtid på en dag när Sverige inte spelade match) åkte vi på road trip till Luxemburg. På den tiden kunde man hitta skivbutiker överallt hela tiden oavsett vilken stad man var i och Luxemburg var inget undantag. Grabbarna ville till och med höra hur det lät i bilstereon. Fantastiskt. Till skillnad från fotbolls-EM.

Två år senare var det fotbolls-VM, men det har ingen som helst koppling till Paradize som kom ut samma år som Magnus Hedman släppte in det där förlängningsmålet mot Senegal i åttondelsfinalen.

Här tog hajpen i Frankrike fart igen. En superhit med J'ai Demande a la Lune och många sålda album. Jag var skeptisk. Hade annan musik att lyssna på vid den här tiden sannolikt. Här finns några finfina bitar, men svacka i mitt intresse.

Ska man göra ett skivomslag så ska man göra ett skivomslag. Som Alice & June till exempel. Det dröjde dock ända till 2006 när jag och Fru Nygårds var i Paris innan den här införskaffades på en megastor skivaffär på paradgatan i stan (ni vet den där stora, jag orkar inte googla stavningen) tillsammans med ett antal andra för att komplettera upp skivsamlingen vederbörligen. Väldigt snygga videos från den här plattan om man nu ska fokusera på såna prylar.

Efter spelningar med Hanois symfoniorkester och turnerande med Alice & June-albumet i bagaget ramlade det ner en formidabel kompilation låtar på La Républiques des Meteors följt av en turné som kulminerade med ett megagig på nationalstadion Stade de France midsommarhelgen 2010 där man som första inhemska akt fyllde arenan med 80 000 människor (med fyllde menas i detta fall att det var 80 000 där för att närvara på konserten och inte som någon slags fyllning, typ chokladkräm).

Jag var inte där eftersom jag hade fullt upp med att arrangera midsommarfest. Ganska ohövligt att lägga 30-årsjubiléet av bandet samma helg som en sådan monumental händelse som svensk midsommar. I år har de dock tagit sitt förnuft till fånga för att inte göra om fadäsen, men mer om detta nedan.

För att bräcka 2010 års sammankomst kommer bandet åter till Stade de France under kommande helg för att på fredag spela inför fulla läktare igen samt för en kompletterande spelning på lördagen (det lär finnas några ströplatser till att fylla för hugade spekulanter om lördagen). Jag tänker alltså närvara på fredagskonserten tillsammans med syrran som drog igång allt det här med den där vinylen från 80-talet. Vi gillar båda två verkligen Black City Parade från förra året.

Jag har lyssnat på den i bilen under ett års tid (dvs den tid jag tillbringat i bilen. Jag har inte uteslutande åkt bil senaste året) och inte tröttnat på de nio första spåren ännu. Vi räknar med att lejonparten av de första nio låtarna kommer avhandlas live på fredag. Dock kommer jag inte att kunna lyssna i bilen imorgon eftersom skivan fastnade i stereon imorse och vägrar att både bli spelad och ejectad. Men det var väl inte hela världen. Jag ska ju stå på den franska nationalarenan tillsammans med 79 999 andra och skrika mig hes till helgen. Det räcker för mig.

DAG 98

Idag är det tydligen dag 98 i #blogg100. Men hej, vem räknar liksom? Jo, Min kompis Fredrik gör det på sin eminenta blogg och det är väl en rackarns tur det för annars hade jag gissat på typ dag 154 (helt orimligt dålig gissning eftersom utmaningen sträcker sig över 100 dagar, men det är ändå inte helt otroligt att jag skulle fortsätta blogga järnet varje dag likt en stackars veteran i Vietnams skogar som inte fått nyheten om att kriget tagit slut).

Både rubrik och ingress är kraftigt missvisande vad gäller innanmätet i det här inlägget för det är inte alls tänkt att handla särskilt mycket mer om dag 98 (eller 154 för den delen). Sådana är fördelarna med att ha en egen plats på datawebben att skriva på, man kan liksom välja själv precis vad som ska avhandlas och i vilken oordning som helst. Därför ska vi nu fokusera en kraftig smula på dels Lindi Ortega, dels Indochine. En fransk-kanadensisk kombo som har absolut ingenting med varandra att göra förutom att de båda lever ett ganska aktivt liv inuti mitt huvud.

Lindi (från Kanada) befinner sig i skrivande stund i den svenska hufvudstaden för att, får man förmoda, äta köttbullar (gissningsvis på Kvarnen, men det är förmodligen också en helt orimlig gissning men vad gör man inte för konsten) för att vara fit for fight till konserten hon ska hålla på Debaser Hornstull imorgon kväll. Om jag har en jävla röta tar jag mig ner till Stockholm trots att resan kommer företas medelst järnhäst från Statens Järnvägar. Läsare med hästminne kanske kan åkalla ett inlägg från i höstas när jag och min äldre syster (plus mor och far) var på Södra Teatern och fick oss en magisk afton till livs, yes? No? Men kolla här då om du har minne som en fisk i guldskrud. Anyways. Vi kör en vända till imorgon jag och Syster Yster, fast i annan lokal. Kan bli hur bra som helst. Kommer bli hur bra som helst. Kanske Dakota Sessions-bra.

Vid taskig webbläsare kan man även kolla in https://www.youtube.com/watch?v=BBZY8Rq2rOA och det är så VÄRT det. Snubben till höger på gura är förresten Champagne James Robertson, världens bästa just nu levande gitarrist (slå upp det på Wikipedia om ni inte tror mig). Eventuellt återkommer bloggen med en recension av nämnda konserthappening. Med eventuellt menas i detta fall för övrigt 100% stensäkert.

I en annan del av världen, eller Frankrike för att vara exakt, förbereder ett gäng på säkert skitmånga människor två konserter på ett utsålt Stade de France (det blir ju i och för sig två utsålda Stade de France, men det finns ju bara ett Stade de France så därför skrev jag ett Stade de France till att börja med. Bra parantes, tog inte alls över själva essensen i stycket över huvud taget). Chefen, som heter Nicola Sirkis och är superkändis i Frankrike men skulle kunna passera som vilken cool snubbe i mängden som helst i övriga Europa, är mannen som håller i trollstaven. Hur han och Oli de Sat och gänget ska toppa 2010 är det säkert många som undrar. Ja, hur toppar man det här liksom?

(https://www.youtube.com/watch?v=4hgD7CVJjh4&index=18&list=PL2EF97B2FC25C7BA3)

Det gör man förmodligen inte. Eller så gör man det. Jag är ju så extremt dålig på att gissa så jag gissar att det kan gå lite hur som helst. Kul ska det bli i alla fall. Jag och Syster Yster och 80 000 fransktalande. Tre veckor kvar, dvs ungefär 98 dagar.

ETT LITET INLÄGG OM MIN KOMPIS FREDRIK

Igår pratades det dynga här och det kan inte nog bes om ursäkt för den urspårningen (jag var spiknykter by the way). Vi behandlar något trevligare idag som motvikt, så vad sägs om Min kompis Fredrik?

Förutom att han är en av de ivrigaste läsarna av den här publikationen har han en hel hög med föredömliga företräden. Såsom klipsk, enormt trevlig (dvs högre social kompetens står icke att finna), Sveriges bästa humor, en briljant blogg, twittrare av högsta internationella rang (@ftimeus), charmig dialekt och inte minst är han ytterst omtänksam. Listan skulle så klart kunna göras kilometerlång men en vill ju inte att han går och blir högfärdig.

Vad gäller ovanstående omtänksamhet har den exemplifierats ett par gånger i min omedelbara närhet när han under loppet av den senaste veckan assisterat strandsatta förare. Senast ikväll när han med assistans av en annan förälder tvärs över vägen från Bystugan hjälpte en mopedist vars fordon strejkade stenhårt. Det såg ut ungefär så här när det fångades på bild av en av de andra föräldrarna på nämnda dagisinrättning:

Det är inte alla som kan konsten att laga en moped med paraply, möjligtvis McGyver. Och Min kompis Fredrik. 

Förra veckan bestod omtanken i att hjälpa en av fotbollspappornas bil ner från en sten. Men då var det bättre väder och förmodligen genomfördes hela den operationen utan paraply. Oavsett verktyg är det hjärtevärmande med dylika omtankespersoner i sin närhet. Som Min kompis Fredrik.

VI MÅSTE SNACKA OM DET VI INTE HANN SNACKA OM IGÅR

Vi bara måste prata lite grann om det här som hände i onsdags kväll. Den här inledningen till exempel. Helt sjuk. Precis som filmfunktionen på den häringa bloggen. Skulle ju ha varit klart mycket mer effektfullt om det funkade att lägga ut en film på hur det såg ut. Dock har teknikgudarna tydligen tagit ut semester precis idag. My apologies.

Det är givetvis svårt att fånga snyggheten, känslan, ljuset och ljudet i en liten sketen telefon, men man får en liten aning (i ert fall ingen aning över huvud taget pga tekniksemestern). Den där utfällbara filmduken som löper från bakom scenen och runt hela densamma. Eftersom jag är lite dum i huvudet i ibland så har jag sett den här lilla filmen (som - om ni inte misstycker att jag påpekar det igen - ni inte kan se pga semestertider hos filmgudarna) uppskattningsvis femtontusen gånger sedan i onsdags. Det finns emellertid andra bilder och filmer att titta på också.

Tjo var det var livat i Bryssel i onsdags. Tur att Palais 12 har en egen liten super market så vi kunde tjacka en påse chips och hålla saltbalansen i schack. Cocktailbaren balanserade upp vätskebalansen på ett föredömligt sätt (dock inga bilder på den pga semester i hjärnan).

Vi glömmer de där filmerna nu och inriktar oss på vad som hände. De lirade musik och langade fram den ena filmen och ljussättningen efter den andra på ett sätt som var inget kortare än fantastiskt. You had to be there antagligen. Men då hade å andra sidan den här bloggen varit arbetslös. Pass på.

Köerna var med på bild redan igår. 15 000 pers skulle vara inne till pass klockan åtta på kvällningen och vid pass kvart i sju var det ingen som släpptes in alls. Men sen forsade folket in, vissa köpte på sig t-shirts, sjal och armband medan andra nöjde sig med en tändare. Plus chips och alkoholhaltiga drycker förstås. Alla dessa människor av olika kvalisort. Allt från tioåringar, skrikande, dagdrömmande 14-åringar (förmodar jag eftersom de står längst fram och inte är synbara för blotta ögat för en 41-åring som står lite längre bak), dansande 35-åringar, takttappande 55-åringar plus rakt-upp-och-ner-stående folk. Män och kvinnor. Hårdingar och mjukisar. Demografin är allt annat än homogen. Här är det spretigt som gäller. 

En mjukis med nyinköpt sjal

Sen. In med huvudakten på scen och kör järnet. I tre timmar. En prövning för alla inblandade och hatten av för att de orkar hålla på så länge. Det är allsång till varje nummer och hopp och studs, konfetti, självlysande bollar och ovan nämnda filmer. Lägg till lite mellansnack för den som begriper sig på franska så blir det en rackarns show. Själv begriper jag inte mycket av vad han vill ha sagt förutom att han tackar så mycket. Tack, tack, tack. Han verkar ärligt rörd. Eller så är han vältränad i grenen Nicola Sirkis. Hatten av som sagt var. Och hatten på för att mina små korta filmer inte vill lägga upp sig här på datawebben. Men ingen skugga ska falla på bloggen, det är väl snarare så att undertecknads hjärnhalvor lever i ständig teknikskugga.

Imorgon kör vi igång en serie inlägg med matnyttig info om Belgien. Märk väl att det etiketteras info och inte fakta. Av en anledning om man säger. Stay tuned.

INDOCHINEBONANZA - BLOGGEN GOES BILDBLOGG

Det gick ju bra det där. Vi kom in, vi såg, vi överväldigades. Det såg ut lite grann som så här. 

Jag tar en av varje, en tax i mocka. 

Happy syskon. 

Traffic Girl heter den här fina biten. 

Nu var det ju inte bara vi som var där va. 

Belgien älskar Indochine. Bra skyltat där. 

Nu ska vi göra resten av Bryssel, vi får snacka mer om det här imorgon. 

NU KÖR VI

Arlanda har fattat grejen. Nu åker vi till Bryssel och letar efter vårt Indochine. 

FEJKDRÖM OCH DAGDRÖM

Ibland kunde en önska att bloggen var en sån däringa som beskriver hur härligt livet är. Bara ösa ur en aldrig sinande källa av positivism. Kör på liksom. Helt utan ironi. *enter sån där bild som blir alldeles såsig och berättaren åker in i en dröm* <= Här gestaltat i kursiv text:

Åh, idag vaknade jag och bara visste att det skulle bli en underbar dag. Rev av ett pass på två mils löpning, gjorde frukost på egenodlade pumpa- och havrekärnor, plockade några apelsiner från trädgården och gjorde nypressad färsk juice och drack tre liter på en gång. Man skulle kunna tro att jag blev kissnödig då, men jag hade ju sprungit så långt att det var bara att duscha i en halvtimme så var vätskebalansen tillbaka i kroppen. Härligt! Men vad ska man göra när klockan bara är halvsex och alla sover? Jag städade huset! Var ska man göra av all energi? Nåja. Sen kokade jag ihop frukost till fru och barn, skjutsade till dagis och skola, satte mig vid skrivbordet på jobbet och bara, aaahh, vilken härlig dag. Och en härlig dag blev det. Det var skönt att köra iväg ett dussin offerter och avsluta fem affärer innan lunch också. Älskar när jag är effektiv även om det var lite trögt idag, hehe. Åt sparrissoppa till lunch och höll på att dö pga så god! Skönt med lite långlunch med en kompis som var hemma på besök. Tillbaka på jobbet vid tvåtiden och brände av resten av högen med jobb som låg på skrivbordet. Älskar effektivitet, tjo!! Åkte och hämtade barnen, svängde ihop en liten middag, tvättade lite och hade kvalitetstid med familjen. Fotbollsträning och dansövning på kvällen och satt sen och skrev i tre timmar innan det var dags att lägga sig. Nu ska jag få fyra timmars härlig sömn och sen är det en ny härlig dag!! Wohooo!! Älskar effektivitet! Och apelsinjuice.

Sen blir bilden skarp igen och man fattar att allt bara var en dröm. Eller ett ironiskt blogginlägg av någon gammal dammig 70-talist. En sån som enbart ägnar sina drömmar åt att det är mindre än en vecka till spelningen i Bryssel och har noll plats för effektivitet, nypressad juice och sparrissoppa. Onsdag kväll, jag, syrran och Indochine. Och typ 10 000 till då, om man ska vara noga. Och det ska man ju för annars är man ineffektiv och det vill man ju inte vara.

Har jag sagt att jag älskar ståplats? Jag älskar ståplats. Vi har ståplats. Expect nothing less than ståpäls.

ATT SE FRAM EMOT NÅGOT

En har väl aldrig riktigt varit med i VM i framförhållning, men 21 maj 2013 var det nära att kvalgränsen klarades. Inte ens jag själv minns att det var så länge sen så hur ska jag kunna begära att ni kommer ihåg att det snart är dags att åka iväg?

Det var alltså en svår fransk period då i maj förra året som fortfarande håller i sig. Fast resan går inte till Frankrike, den går ju till Belgien. Upptrappning pågår, pepp i kvadrat så att säga. Lite så här:

Kollar låtlistor från tidigare spelningar, youtubar och grejar spellistor på Spottan. Som ett barn inför julen. Fast minus jullåtarna.

Uppdaterar mig på belgisk öl och undersöker möjligheterna att äta moules frites utan moules. Borde funka.

Pluggar lite franska glosor. Några fler än merci, merde, je m'appelle och excuse moi. Det skulle vara sweet att hinna plugga in "Hej, jag skulle gärna vilja ha en sån där fräsig konserttröja som du har hängandes på väggen där. Storlek medium tack!". På franska då alltså.

Slutligen funderar jag lite på om bandet som en hommage till mig kan köra den där covern på You Spin Me Around som jag gillar så mycket men som de inte spelar så ofta, men det kanske är lite för mycket begärt? Det är ok om de signerar en tröja och lämnar i entrén istället.

Eventuellt kan ni få höra mer om den här trippen innan avfärd 12 mars. Samt under och efter. Excuse moi för det i förväg.

OS - SHORT TRACK SPECIAL

Alltså den här sporten i kroppsstrumpa, skridskor och hjälm med badmössa. Vad fan håller de på med? Kolla in den här informativa filmen som inte direkt frambringar några stora karnevalskänslor (observera att jag inte på något vis har börjat googla igen utan bara slentrianyoutubar på måfå):

Sjukt va? Ni får kolla på youtube istället för Rogge & co har bestämt det.

Länk till spektaklet

Allvarligt. Så många frågor.

1. Vem väljer dräkterna och hur går det om man är färgblind? Finns det särskilda heat för färgblinda shorttrack-stafettåkare? Nu blev det två frågor på första punkten. Det var faktiskt inte meningen, men allvarligt. Så många frågor.

2. Vem har hittat på det här? Måste vara någon ytterst komplext tänkande person. Jag gissar på Björn Ranelid eller Thorsten Flinck (det måste ju ha varit minst två pga stafett).

3. Varför åker de som ska vila när de inte borde åka? Dvs när någon annan i laget åker. Det måste vara enda OS-grenen som kör parallellstafett.

4. Vad händer om man växlar iväg fel snubbe? Efter att kört en 20-30 varv borde man bli mer än lovligt väck i pallet och ingen kan ju klandra en ifall man tar fel på badmössa när man kommer in för växling. Får man guldmedalj om det laget vinner som man skickat iväg? Om de förlorar, får man guldmedalj om man själv vinner eller blir man diskad? Alla som växlar med rätt kroppsstrumpa hela loppet borde få en badmössa i guld pga intelligent människa.

5. Vad händer om de som åker innanför inte kommer ikapp? Får den som är ute på banan köra hela skiten själv då? Det vet man ju att det kan skilja skitmycket på hur snabba olika personer är (även om man har likadan badmössa) och det blir ju sjukt orättvist.

6. De där två svartklädda herrarna i mitten, är det domarna? Vad gör de där? "Ursäkta du där i ljusblåa mössan med nr 503, nu får du gult kort om du inte skärper dig". Innan de hinner säga halva meningen har vederbörande kvistat runt banan ett par varv och skjutsat iväg en annan snubbekompis. Eller har de vunnit shorttrackens motsvarighet till Falconsoffan och får följa matchen från iceside? Entschuldigung för flera frågor i en punkt igen, men jag kan inte rå för det. They just keep piling up.

7. Vem håller reda på hur många varv varje åkare har åkt eller spelar det ingen roll så länge hela laget åker korrekt antal stipulerat varv? Vem bryr sig egentligen, skit samma. Vi glömmer den frågan så kan vi fokusera på de sex första istället.

Ursäkta för inlägg som inte ger några svar över huvud taget utan bara serverar onödig huvudbry om nåt som vi egentligen bryr oss om alls, men jag hade inget särskilt för mig ändå. Satt och torrsökte lite på youtube bara. Så som man gör när det är OS.

EN SLAGS LISTA

Årets favvolåtar bjöds redan på julafton, men de kommer ju nånstans ifrån. Inte bara ur luften sådär, utan oftast är de plockade från ett album. Och ibland är just den där plattan ett favvoalbum. Som de här som har snurrat hårdast hos Popskolan under 2013:

INDOCHINE - BLACK CITY PARADE
Som den dånat i Skodan till och från jobbet. Fattar inte ett jota vad de sjunger, men det svänger ju. Det räcker för en simpel man som undertecknad. Innehåller även låten med årets obehagligaste video:

LINDI ORTEGA - TIN STAR
Denna undersköna kanadensiska och hennes fantastiska kompositioner i kombination med den unika rösten. Coolness i ett par röda boots. Ja, ni kan ju se for yourselves:

THE LEISURE SOCIETY - ALONE ABOARD THE ARK
Finsmakarpop av stiligaste märke. Levererade dessutom en redig favoritsingel med en finfin video därtill:

JASON ISBELL - SOUTHEASTERN
Ännu en countrydoftande platta med en tillnyktrad man som på sitt fjärde soloförsök hittat receptet för en mer eller mindre fulländad samling låtar. Traveling Alone blev det video av:

LYN SAGA - VENICE
Så här gör man power pop i sann tidig Weezer-anda. Snärtiga melodier och snyggt fräsiga gitarrer. Hjältinna! (dock utan video, men väl en låt till albumomslaget och en annan knepig bild)

KACEY MUSGRAVES - SAME TRAILER DIFFERENT PARK
Lär ha orsakat en smula kontrovers i Nashville med textrader om att det är ok att vara homosexuell samt andra självklarheter. Kyss massor med pojkar, eller flickor för den delen om det är det du gillar. Så sjunger hon i sina vita boots.

Det var ett gäng favvos från 2013, men det finns förstås ett gäng till som snurrat i lurar och bilar under året men det får bli en annan lista och en annan historia. De här sex favoriterna räcker länge. Gott så.

OM EN FIGUR SOM ÄR LITE PÅHITTAD. ELLER INTE.

Se gärna det här som den avslutande delen i trilogin om figurer som är lite påhittade. Som sig bör är det i tredje delen som hela säcken ska knytas ihop. Det kan ni dock fetglömma i den här trilogin.

- Jultomten, finns han? (förväntar ett svar som kan avrunda trilogin med största möjliga inbäddade dramatik)

- Ja. (ett svar med inte allt för maximerad spänningshalt)

- Är inte han påhittad? (så kallad ledande fråga)

- Nej. (han verkar säker på sin sak)

- Så han finns alltså? (bäst att förvissa sig om att han förstått saken rätt)

- Ja. Men han visaj sig baja på julafton. (aber natürlich)

Kanske inte så dramatiskt slut som en hade hoppats på, men alla trilogier kan inte vara dramaturgiskt fulländade. 

Men då kan ni se fram emot att möta Jultomten på julafton medan ni kan komma ihåg att dunderglömma att ni kommer få se någon parad av Bamse, Skalman, Spindelmannen, Pippi Långstrump, Barbie eller Loranga i livs levande livet. Om ni mot förmodan ändå gör det kanske det är dags att överväga ett medicinbyte. Slut på trilogi.

ATT UTÖVA PÅTRYCKNING

Helst skulle rubriken vara Att utöva lobbying, men enligt de definitioner som står att finna på datawebben ska det innefatta att själva påtryckningen sker mot politiker eller beslutande tjänstemän i det offentliga rummet. Det är ju inte det jag håller på med. Jag försöker ju bara få Fru Nygårds att begripa att Indochine är det nya svarta.

Låt oss säga att det svarta för henne är mer av en tafflig gråskala i just det här ämnet. När vi satte oss i bilen i lördags för att åka till småsektionernas kusiner och jag glatt spisade senaste alstret Black City Parade så satte hon på sig Systersektionens rosa hörlurar och lyssnade på Oskar Linnros. Där och då kände jag att uppgiften skulle bli mig övermäktig. Man kan säga att de popgudomliga tecknen var defekta för just den grejen. Så nu har jag på ett mer bestämt sätt bytt spår.

Ovanstående biljett gäller till en liten spelning som de tänker hålla på ett ställe som heter Stade de France, den 27 juni nästa år. Här kanske nån tänker att det var ju en smula själviskt att bara tjacka en plåt och pysa iväg själv till ett främmande land med ett konstigt språk som han inte begriper ett smack av. Men så är ju inte alls fallet. Jag ser två tänkbara scenario för mitt inre:

1. Hela familjen åker med (möjligen även fler, vad vet jag) och vi kombinerar hela prylen med turistande i Paris samt besök på EuroDisney.

2. Vi införskaffar en biljett till Fru Nygårds, hon tar med sig de rosa lurarna, sätter dem på huvudet och lyssnar på Oskar Linnros medan konserten pågår.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag suger på påtryckning men är ganska bra på att köpa konsertbiljetter. Det kan man faktiskt säga utan att ljuga. Vi säger så.

FESTIVALSUBSTITUT

Som bekant har festivaldöden orsakat viss tröstlöshet hos undertecknad. I strävan efter att hitta något som kan fylla hålet har google blivit attackerat med sökningar efter festivaler all across hela Europa. Mainsquare Festival i Arras, Frankrike headlineas (jaja, inte fan vet väl jag hur man stavar till det) av Indochine. Det är väl ett tecken så gott som något, men det hade varit bra med ett till eller så.

PLACE IPSWICH! I Arras! Som eventuellt har framgått tidigare är religiositeten lika med noll vad mig anbelangar, men det här tar jag som ett tecken de luxe från pop- och rockguden. Fru Nygårds håller inte med mig. Men hon är ju inte heller särskilt religiös av sig. Får kanske samla ihop några fler argument. Lobbying heter det väl.

TRANSLATERING

Om jag får säga det själv håller mina kunskaper i svenska, engelska och tyska språket hyggligt god standard medan det är värre med den här förbannade franskan. Inte ens en preparandkurs på högskolan för ett decennium sedan har hjälpt nämnvärt. Lite synd det för nog hade det varit lattjo att veta vad de sjunger om mina franska vänner. Tack och lov för Google translate! (OBS, ej produktplacering! Får inte en spänn för den här pushen).

Mjukstartar med en känd och enkel refräng:

Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang

Har alltid undrat vad det här kan innebära. Låt oss se vad GT (Google translate i egen förkortning) har att erbjuda:

Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang
Kao Kao Bang

Ser man på. Franska kanske inte är så svårt ändå? Vi provar plågan från sommaren 1985, Canary Bay:

Det är CANARY BAY ELLER! OR!

Flickorna bodde där i tusentals

Det är CANARY BAY ELLER! OR!

flickor som levde i hemlighet, beväpnade

Och ingenting mellan dem och ingen pojke

på klippor, skogar de bodde

alla dagar tillbringas i spel fusk

och inget mer som kan störa

EH! EH! en pyramid på skyddade väggar

och då de gjorde konstiga saker

Illavarslande. Är det Canary Bay ELLER? Om inte översättaren går på droger verkar det dock som att vi kan fastställa att det inte fanns någon av manligt släkte att sikta, dock tusentals beväpnade flickor som tillbringade många dagar med att spela men hade svårt att hålla koll på reglerna. Plus att de gjorde konstiga saker. Illavarslande indeed, men precis så mystiskt som det är när man inte begriper ett jota av vad som sjungs. Till och med med GTs eminenta hjälp. Moving on, första versen i Les Tzars från 87:

I en bordell

hittas varje i sitt rum

gillar vilt.

En statssekreterare, en Eurasian

kosacker attack Natacha!

Vice-Consul föredrar fransar

Buddha ett fall som kommer att brista

men vem dödade Leo Trotskij?

Den Yankees kommer att spela i Warszawa

hon vill tsarer ...

Den här ställer fler frågor än den ger svar skulle man kunna påstå utan att bli idiotförklarad. Kosacker på bordell i Warszawa attackerar Natacha som gillar vilt och får besök av en Eurasiatisk statssekreterare som eventuellt bringade Leo Trotskij om livet. ELLER? Varför var jag inte mer uppmärksam på franskakursen? 

Det måste gå att hitta nåt vettigt. Låtom oss kika på en nittitalsrökare som lystrar till Drugstar och där refrängen går så här:

kyssas

i rummet av våra föräldrar

och dans

sängen är tillräckligt stor

bryta allt

röra och röka cigarrer

drugstar

Klar besvikelse. Kanske är det jag som har en drogromantisk föreställning om att en låt som heter Drugstar bara måste handla om någon som är en riktig stjärna på att ta droger. Att bryta allt följt av att röra och röka cigarrer? Inte så mycket James Dean-rebelliskt över det. Röka cigarrer = Drugstar? Franska tonårsföräldrar verkar ha en lite annan nivå att oroa sig för vad gäller droger.

För att inte överdosera får vi avsluta här med ett sista exempel, nämligen ett färskt sådant från årets album Black City Parade, andra singelsläppet College Boy, med den allvarliga och otäcka videon:

Så ja, vi är buller

Som ett rådjur i ilska

Ja, vi är frukten

Som flickor arga

Du ger mig ditt liv

Och vi korsar himlen

Nu börjar det likna nåt. Min högst privata tes om att Nicola Sirkis mycket väl kan vara Frankrikes svar på Jocke Berg ter sig inte helt osannolik. Dessa arga rådjur och flickor. 

Jag tar inte för osannolikt att en distanskurs i franska för nybörjare kan ligga utstakad under hösten för petit moi. Om texterna verkligen är så här utflippade måste jag få översätta med min egna hjärna som verktyg.

Om ni nu ursäktar ska jag gå och rulla några cigarrer för att droga ner mig medan ett ilsket rådjur äter upp fågelmaten i trädgården och därpå eventuellt drömma om en statssekreterare i Warszawa. Kao Bang! ELLER?

FORTSATT FRANKOFIL FOKUS

Man vill ju gärna dela den här julaftonskänslan med nån men det är ungefär lika enkelt som att få sju rätt på lotto. Alltså, ganska omöjligt. När en kommer hem i triumf efter att ha varit på ICA och hämtat en försändelse från Frankrike är en må hända inte helt mottaglig för referat från Lilla Sektionen:

- Jag spelaj fotboll.

Inget nytt där, så att säga.

- Det äj baja tjäning.

Man kan ju inte spela match varje dag, det begriper ju till och med jag.

- MEN OJOJOJOJOJ VILKET MÅL!!!

Försök föreställa er vrålet när det är match (OBS, ej träningsmatch). Decibelmätaren räcker inte riktigt till. Men engagemanget. Det är högsta betyg på engagemanget, inget snack om det, men nu vill ju jag att mitt franska paket ska få full uppmärksamhet och inte nån vardaglig hallindiefotbollsträning. 

- OJOJOJOJOJOJ VILKA SKIVOR!!, liksom. Men som läget nu är får det noll attention. Tråkigt. Det är ju ändå nakna människor på ett av omslagen.

Eventuellt kommer jag göra ett försök att styra in Lilla Sektionen på att vara Frankrike i framtida hallindiefotbolldrabbningar. Vad gäller det frankofila tjatet får vi nog leva med det en tid framöver. Hav förtröstan, det anglofila kommer säkerligen snart i fokus igen.