THE RETURN OF THE SMÅSEKTIONERNA

Som meddelades i blogginlägg förra veckan har småsektionerna hyrts ut till sina morföräldrar under en veckas tid. Imorgon är tanken att de ska återbördas till sitt hem och sina föräldrar medelst tågresa med sin mormor.

Ovanstående betyder förstås att det åter är dags att svara på frågor om livets och universums gåtor, försöka förklara varför Systersektionen måste göra precis allting (typ städa ett bord) i det här hushållet vi lever i samt att nogsamt följa repriserna av samtliga mål som görs i Lilla Sektionens hallindiefotbollsdrabbningar med sig själv. Petit moi och Fru Nygårds kan tänkas återgå till en vardag med ett pinnhål högre stress, eventuellt något mera tjat och definitivt många skratt. Det blir även lite mindre av aktiviteter som innebär tåg till huvudstaden för konsert, färd till Uppsala för att leka partykonsulter på 40-årsfest och gå och lägga sig vid 05.15. Sånt kan man ju inte hålla på med varje vecka liksom, vi får lägga det på is ett par veckor eller tre.

Har vi tur kan det bli en kram eller tre imorgon kväll. Man kan säga att vi längtar lite efter de här småsektionerna, jag och Fru Nygårds. Bloggens musor återvänder, fotbolls- och pysselsektionen kommer hem. Det kan eventuellt bli något inlägg till med tema småsektioner framöver. Eventuellt.

MAN BAGS

På 80-talet skulle alla hårdrockarna sy fast femton miljoner märken på sina jeansjackor/västar. Många av oss hade ingen aning vad vi skulle sy fast, men hade i regel ett överflöd av klistermärken att sätta på diverse attiraljer såsom cykeln, pappas bil eller hockeyspelet. Som ständig tvåa på bollen var det sånt en annan fick hålla tillgodo med. Pudelgänget har högst sannolikt övergett sykonsterna på jeanstyg och övergått till att fylla kroppen med bläckkreationer istället. Själv fortsätter jag på den inslagna linjen.

Axelremsväskor är bra grejer för vilket popsnöre som helst. Man bör ha en del att plocka av för att kunna ha till olika sorters evenemang. Själv har jag till exempel en helsvart i tyg, en gammal svart med nåt - när det begav sig - coolt märke på, en grön med schysst motiv av folkabilar samt det senaste nytillskottet; en blå och vit läderimitation direktimporterad från Ipswichs hottaste butik, Planet Blue. I enlighet med klistermärkeskonventionens tredje kapitel, fjärde stycket, har Mr 40+ toppat upp föremålet med ett par stilrena klistermärken.

Nån kanske invänder att den här var ju snygg redan från början. Svar ja, men med ett klistermärke i nedre vänstra hörnet är den inte bara snyggare, den är också unik. Står omnämnt i ovan nämnda kapitels femte stycke: "Klistermärke i nedre vänstra hörnet ger alltid pluspoäng". Det fiffiga med den här väskan är att den har en baksida. Förvisso har i regel alla dylika väskor en baksida (har de inte det har upphottningen gått fruktansvärt fel), men inte alla har en sådan som man kan klistermärkesförse. Om man har en fotbollssida bör man också ha en popsida. Som en klistermärkeschef förser därför rätlinjeutbildad människa bärdonet med följande:

Jag misstänker vad ni tänker. "Vilket jävla geni!" Och ja, det kanske man kan säga. Själv föredrar jag klistermärkeschef.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 4

52. SENSE - LIGHTNING SEEDS

Det är inte många som håller sig till pop som ska hålla sig till pop. Ian Brodie borde hålla sig till pop i hela sitt liv, för han är så enormt bra på just pop. När han började med nån slags soulpop dog en liten del av mitt pophjärta. Han ska göra poppärlor som Sense, The Life of Riley och Sugarcoated Iceberg. Det är såna råd han borde få av sin karriärcoach.

Gustav 52. Femma tvåa.

Jag trodde på fullaste allvar att jag hörde fel när The Life of Riley började rulla på P3. Pontus Enhörning terroriserade etern på ett ganska underhållande sätt och jag tillbringade alldeles för mycket tid med att göra ingenting när det var föreläsningsfritt och sofforna hemma i Smedsbo var väldigt inbjudande efter lunchtid (eller frukost om man nu ska vara petig och gå efter just intagna mål mat istället för vad klockan utvisar). Radion stod alltid på och den bästa musiken kom alltid från P3. Kunde en låt vara så bra som The Life of Riley? Det verkade uppenbarligen så, det var nog bara att vänja sig. Några listframgångar blev det inte, men på min lista var den nummer ett många veckor. Den börjar så bra den där plattan. Först ut Sense, Terry Halls fina låt som också blev Lightning Seeds följt av singelsläpp numero uno. Resten av skivan innehåller också föredömlig pop.

En av de stora fördelarna med att upptäcka det här albumet var inte bara att det fanns något att lyssna till när Enhörning hade babblat färdigt och en CD åkte in i spelaren och jag fortfarande inte kunde slita mig från soffan, utan det blev även en inkörsport till debuten Pure. Kanske en än omistligare produkt från melodifreaket Brodie. Båda blev tämligen omgående överförda till kassett som sedermera fann ett hem i stereon i den 74:ans Passat som frekventerade sträckan Smedsbo-Högskolan Borlänge den hösten. Den kärran behövdes piggas upp med lite gladpop, det ska bilgudarna veta. Bara en sån sak som att när Larsa (även kallad Large, så har ni en bild av resligheten hos den här karln) skulle flytta nämnda bil från en parkering till en annan under en fest på högskolan och jag pga alkohol i blodet inte var lämpad att göra så själv, lyckades skjuta bak förarsätet så det hamnade i baksätet. Polisskolan style. En sån bil kan man säga att det var. Farsan fixade till den med lite sugarcoating och jag körde. Hålla på med bilar har aldrig varit min grej, jag kör hellre. Man ska göra det man är bra på (eller mindre dålig på) och i det här fallet blir det att köra bil. Lite grann som att Ian Brodie ska hålla på med pop och inte nåt annat segt skit.