DET HÄR MED OS ÄR MEST EN MASSA HITTEPÅ

Inte nog med att ett curlinglag från Norge försöker psyka sina motståndare med psykedeliska brallor, det är fullt med andra hittepåsaker under ett OS. Sannolikt alltför många för att ta upp här och nu. Men ska man nu fingra i frågan får man väl ändå skärskåda de här som far fram i diverse olika fordon i en frusen vattenrutschbana.

Vi (Sverige, reds anm) skulle kunna bli sjukt bra på a) rodel b) bob och c) skeleton. Det finns ju vattenrutschbanor i stort sett i samma utsträckning som pizzerior (grovt räknat, jag har inte riktigt gjort researchen) runt om i landet. Hur svårt kan det vara att köra lite konstis i dem? Skicka in lite kids som kör som galningar så har vi snart ett gångbart landslag. Men. Det finns några grejer som kan sätta käppar i hjulet:

* Arbetsmiljöverket. Har ni sett arbetsställningen på snubbe nummer två i en tvåmansbob? Inte nog med att den sitter med näsan i arslet på snubbe nummer ett, den kröker rygg i 130 km/h samtidigt som airbagen är urkopplad så in i helvete. Trafikverket vill nog också ha ett ord med i laget, om en säger. Den här satsningen som såg så bra ut på papper (se ovanstående stycke) verkar fördömd redan från början.

* De - mig veterligen - enda godkända fordon avsedda för att trafikera is är sparkstötting och isracingcykel (tekniskt sett en motorcykel, men ni fattar). Antingen utökas godkännandet att omfatta även rodel, bob och skeletonkälke (förmodligen ej adekvat fackterm för fordonet ifråga, men jag orkar inte googla skiten) eller så måste sparken och isracinggrejen byggas om i sådan grad att de uppfyller kraven för ovan nämnda olympiska fordon. Det blir inte bara dyrt, det blir drygt för alla inblandade. EU-standard och sånt där, det är ju ingen lek.

* Inomhusvattenrutschbanor har oftast en genomsnittlig stoppsträcka på ca 10 meter. Kommer man åkandes på en spark ombyggd till olympisk rodelkälke (orkar inte googla det heller) i 130 knyck kan det bli knepigt att stanna innan man frontalkrockar med en kaklad vägg. Det är ju knappast till fromma för sporten om man säger så.

Men om man bortser från ovanstående tre områden verkar det ju som om bob-, rodel- och skeletonsporten har en ljus framtid i vårt land och kom ihåg var ni läste det först när nån snorunge från Skövde vinner OS-brons i rodel om fyra år.

För att knyta ihop det här hittepåinlägget får vi återgå till de där byxorna från ingressen som skulle kunnat tjänstgöra som drogsubstitut åt hela popeliten i slutet av 60-talet (han som har designat brallorna är tydligen samma snubbe som är ansvarig för skidåkarnas vallainköp. Han har ett tungt OS den göken). Hela curlingsporten får ett lyft med såna här byxor även om laget ifråga sjönk som en curlingsten (ba-dum-tss!) idag när man förlorade mot Danmark. Ha! I Danmark har man ju inte ens is! Nåja. Curling uppfanns nämligen också i ett badhus (OBS, ej googlat! Går lite på hörsägen här, men har för mig att det är rätt säkra källor). Nån slog på konstfrysningen och nästa dag när simmarna kom dit var det skitkallt och de blev så arga att de började skicka stenar fram och tillbaka över isen. Lite visste de då att det en vacker dag skulle bli en olympisk gren. Förvisso en hittepågren, men ändock.

Jag skrev faktiskt i förra stycket att det var ett hittepåinlägg, men ni får själva lista ut vad som är riktigt och vad som är hittepå. Lite grann som världens bästa tv-serie just nu, True Detective. Lycka till med det så hörs vi.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 24

34. 17 MAXISINGLAR - A-HA

Vem samlar på maxisinglar signerade det största norska popundret av alla tider? Befogad fråga får man nog lov att säga. Svaret är förstås enkelt. Jag samlade på alla maxisinglar med A-ha som jag kunde komma över.

Det finns bara en människa som någonsin imponerats över min samling av vinlytolvor med Morten Harket & Co och han var naturligtvis från Norge. På besök i det stora landet i väster fick jag träffa storasyrrans kompis som inte bara var en väldigt trevlig prick och tog med mig ut på utelivsäventyr i Missourinatten utan även vurmade för bandet ifråga. Han frågade om jag kunde spela in alla låtarna på ett C-90 och skicka över till syrran. Om jag kunde? Herregud, jag hade kunnat spela in ett förbannat C-12000 om han så hade velat.

Norsk pop på maxad vinyl

De bästa platserna att hitta de här tolvtummarna var att hänga på skivmässor i Folkets Hus i Falun och dito hus i Borlänge. Märkligt nog fanns det nästan alltid en ny att lägga till samlingen när de där backarna med vinyl hamnade framför en. Oftast visste man vilka av handlarna som hade en fäbless för just det man letade efter. Jag drömde ofta om att jag hittade plattor som länge gäckat mig i backarna. Ja, det gick till och med så långt att jag flera gånger i drömmarna hittade utgåvor som bara existerade i fantasin. Det kanske var tur att CDn och så småningom Spotify mm kom och ersatte samlarmanin. Annars hade jag väl hamnat i nån konstig dokusåpa med Peter Jidhe på besök för att dokumentera ens av vinlyplattor överfulla lägenhet.

Några av de senare släppen är inte lika roliga som 80-talsvinylerna som alltid innehöll snitsiga mixar. På 90-talet hade Waaktaar kammat sig så mycket att det inte gick att göra mixar på de mer stillsamma och traditionella låtarna. De tidiga som Take On Me, The Sun Always Shines on TV, Hunting High and Low, Scoundrel Days och Train of Thought är inte bara fantastiska poplåtar. Remixarna på respektive vinyl kan vara något av det finaste i extended version-väg från det gyllene yuppiedecenniet. Ta med en vinylspelare till Stråtenbo så tar vi en helkväll med tolvor attesterade Harket/Waaktaar/Furuholmen. Det kan bli hur bra som helst. Annars kan ni ju fråga syrrans norska kompis. Han styrker min berättelse vilken dag i veckan som helst.

ALV

Det häringa stället i Småland som drar mängder med folk för att visa upp Astrid Lindgrens litterära gärningar i uppträdanden mm förtjänar allt beröm det får plus lite till. Grymt upplägg. Över till inlägg.

Det finns ett tjogtal attraktioner som slår högre men vi har bara plats för två bagateller här idag. Första hälften anknyter en smula till ansiktsmålningarna som figurerat i tidigare inlägg i början av denna månad. 

Nej, det är inte Spiderman

Som synes är dock ansiktet på bilden helt omålat, men omgivningen är kolorerad i allra högsta grad. Med ovanstående målning som inspiration står nu högst på inköpslistan diverse olika färger samt en sticksåg. Skranket hemmavid ska sen få sig en rejäl omgång varpå vi kommer fota samtliga besökare omgivna av en illusorisk skyline.

Furthermore avslutar vi hela vistelsen inne på området med att rida käpphäst [insert your best pun here]. Lilla Sektionen är dock grundligt besviken på utbudet av kusar och konstaterar missnöjt - efter att ha rivit i stort sett samtliga hinder - att “det var ingen bra häst”.

Dålig häst. Rent generellt.

Nu kan jag ju hålla med honom om att fålen ifråga inte var något framträdande exemplar av sin art, men skulle jag beskriva den ädla springaren hade jag nog nöjt mig med egenskapsordet mager. Efter att Lilla Sektionen droppat travaren och kör apostlahäst-stylee går han komplett Anders Gärderud på hela hoppbanan. Klipper hinder efter hinder och ser otröttlig ut. Passande nog har han en tysk pojkslyngel i bakhasorna som helt okoreograferat rasar på sista hindret som vore han östtysk hinderlöpare vid namn Frank Baumgartl i München-OS 1976. Tydligen heter pojkvaskern Anton men det hindrar ju inte att han är av östtysk härkomst tänker jag lite förstrött för mig själv när vi lämnar hinderbanan och ALV för den här gången. Tjillevippen.

En bild säger mer än 3000 meter hinder