ETT FRUKOSTINLÄGG

När man pratar frukost är det vanligare att prata i termer av pålägg snarare än inlägg. Idag gör småsektionerna frukost och då snackar vi snarare upplägg. Ett annorlunda upplägg.

Uppmaningen att de får chefa över frukosten göder kreativiteten så till den milda grad att de - trots avsaknad av ramar - lyckas gå utanför ramarna på ett samtidigt imponerande och inte så lite olämpligt sätt. Eller vadå, lite vit choklad har ju ingen dött av.

Lite O'boy till det och man har en komplett frukost. Men för att blidka sina föräldrar en brödsmula så tar man också en macka med ost. Som man doppar i chokladen. Åff kårs.

Pappan får yoghurt med müsli i grodtallrik och Fru Nygårds gröt i grodtallrik. Gröt ackompanjeras ofta med kanel i det här huset och just den kryddan är ju ett sällan skådat råmaterial till en och annan ordvits. Systersektionen briljerade häromkvällen med zebran med bra syn och Lilla Sektionen är känd för att kunna traktera kanelordet på bästa vis.

- Kanel. Är det en sån som kan el?

Briljant. Extravaganta frukostvanor till trots tror jag att vi är nåt på spåren i vår barnuppfostran.

ÄLSKADE SKIVOR - DAG 14

43. ELEPHANT - WHITE STRIPES

Den har i viss mån blivit en elefant på riktigt. Jack White hade med allra största möjliga cirkussannolikhet inte räknat med att Seven Nation Army skulle bli en fotbollshymn av rang sjungen av fotbollsfans världen över. Nu är det dock ett faktum och det var också ett faktum att när den här inhandlades på Out of Time Records på Fore Street (vilken för övrigt är en av få skivbutiker som överlevt datawebben. Den finns där fortfarande i sin skrubbliknande existens där man nästan får backa in för att komma åt att bläddra bland cd-askarna) hösten 2004 så var fotboll en väldigt stor del av mitt - och den människa som senare skulle bli Fru Nygårds - liv.

Fru Nygårds (eller Fröken Thornqvist om ni så behagar) och jag beslutade oss för att göra ett gemensamt försök att leva utomlands i några månader för att finslipa engelskan och ha lite allmänt lattjo. För egen del innebar det tjänstledighet från jobbet för studier och för min älskades del innebar det att en del av hennes studietid förlades utomlands. Fast egentligen bodde vi bara utomlands och studerade på hemmaplan, men det var ju bara en formalitet i sammanhanget. Vi, Jack och Meg skulle hålla varandra sällskap i Ipswich, England.

Oh, ohohoh, oh, oooh, oh

Själv hade jag redan varit i Ipswich med omnejd ett antal gånger, medan min andra hälft bara varit med någon gång så där. Vi hade jordens flax och fick hyra en lägenhet vid slutet av Portman Road, 5 minuter från torget i stan och 5 minuter från fotbollsstadion Portman Road. Det var svårt att argumentera med bostadstombolan att vi var värda något bättre. Entré med gasvärmargrejen rakt fram, in till höger en korridor som ledde ner till det kombinerade köket och vardagsrummet samt det innan framkomst till köket in till vänster varandes sovrummet med en rymlig dubbelsäng. Toppa allt detta med en frostad glasdörr (med inskription som påminde om lägenhetens tidigare existens som en del av puben Half Moon & Star) som ledde in till det fina badrummet med dusch, badkar och den ultimata lyxen i form av en tvättmaskin. Inte ens en seven nation army kunde dra oss därifrån.

Själva låten om de sju arméerna hade förvisso genomslag på radion, men till fotbollsläktarna hade den inte tagit sig (skedde ju först på konstgjort vis genom en av de stora korrupta fotbollsorganen i samband med ett mästerskap några år senare) och framför allt inte i UK. Låten och många av de andra alstren på Elephant förgyllde många av våra pluggtimmar i lägenheten och det hade inte varit mig emot om Hardest button to button hade blivit en läktaranthem, men det hade förmodligen varit en knapp för svår att knäppa.

Nu spelade vi ju inte bara White Stripes utan även R.E.M, Fastball och lite annat smått och gott som passade för tiden. När vi inte lyssnade på musik och pluggade brukade vi roa oss med att hänga på gymmet tre ggr i veckan på ett ungefär, hänga på puben till helgen och - tro det eller ej - bevista en eller annan fotbollsmatch. Undertecknad hade en väldig drift att beta av fotbollsmatcher, vare sig det var ligamatch med Ipswich, reservmatch på Portman Road, utflykt på en Premier League-arena eller kanske andra omgången av FA-cupen en kall decemberdag i Cambridge. 20 av Ipswichs 22 matcher under hösten hanns med plus ytterligare 13 av olika kaliber. Fru Nygårds - som alltid haft en smula bättre omdöme - hängde med på uppskattningsvis 75% av dem. Bra facit om man frågar mig. Några matcher som hade varit fint inramade av Seven Nation Army:

Ipswich-Plymouth 3-2. Fru Nygårds blev kissnödig i tolfte minuten och när hon kom tillbaka i fjortonde stod det inte längre 0-0 utan 0-2. En man utvisad efter en halvtimme stoppade inte come back kings som gjorde tre baljor varav det sista med bara ett par minuter kvar. Klassiker.

Sunderland-Ipswich 2-0. Vi åkte bil fem timmar enkel resa, kom fram en kvart innan matchstart, var chanslösa, väntade en timme på vår journalistvän som skulle skriva matchrapport och åkte hem fem timmar returresa. Medan nämnda journalist körde som en dåre på motorvägen i sin Ford Escort. Skräckklassiker (på så många vis).

Cambridge City-MK Dons 0-1. Jag och svenske Colchestersupportern Pålle kollade in Cambridge Citys största match i världshistorien. Kallt och jävligt, bacon i baguette för 70 spänn i halvtid, MK Dons fans ståendes på marken bakom ena målet. Nördklassiker.

Det var en enormt rolig tid. I Just Don’t Know What To Do With Myself som the Whites parafraserade Burt Bacharach i sin sjukt svängiga cover. Kanske göra om det? Undrar om Fru Nygårds, Lilla Sektionen och Systersektionen är med på det? Vore ju konstigt om så inte var fallet. Det blir punkt ett på nästa familjeråd.

THE ARTIST WITHIN

Jag har tagit upp mitt målande igen. Känns kreativt, artistiskt och faktiskt väldigt nyttigt. Mest nyttigt. Det kreativa och artistiska får stå tillbaka en aning för det nyttiga om man uttrycker sig på ett mer sanningsenligt sätt. Herregud, en apa kan ju måla ett staket.

Utöver ovan nämnda staket bättringsmålas även det från förra året nymålade huset på väl valda ställen. Solen har ställt till det lite, likaså bajsnödiga fåglar samt inte minst ett större djur med kloförsedda tassar (vi gissar på grannens hund, men har inte kunnat säkra DNA så det får anstå till senare att eventuellt lämna över ärendet till åklagare). För att nära den konstnärliga ådran åtminstone en gnutta ger jag mig även på att stryka på ytterligare ett lager vitt på dörren till garaget. Oj, vad fin den blir tänker jag för mig själv och föreställer mig vilken nytta det kommer föra med sig i vinter när vi i 20 graders kyla och kompakt mörker ska gå in i garaget via just den här dörren. Som man ser typ noll procent av i mörkret. Nyttigt.

För att få lite perspektiv på dagens målarinsats kan man lugnt säga att den var en färgdroppe i havet vad gäller undertecknads målarinsats på det här huset vi bor i. För sakens skull en liten sammanställning av målning so far (Fru Nygårds insatser också inräknade givetvis):

Innertak: Målade två gånger med roller. Plus efterstryk med pensel två ggr. Inkl lillstugan uppskattningsvis 175 kvm. Gånger fyra.

Väggar: Mest vitt. Jag tror butiken som sålde oss färgen fortfarande lever gott på pengarna. Varenda rum i hela huset + lillstugan. Lägg därtill rosa och lila i Systersektionens rum.

Hus, utvändigt: 100 liter rödfärg till hus, lillstuga, garage och vedbod/förråd. Om hus kan dö av rödfärgschock ligger vårt hus definitivt i riskzonen. För upplysnings skull har vi även smetat vit färg på fönster- och dörrfoder. Det var inte många liter dock, så det räknas knappt.

Snickerier: Jo, men visst.

Nu kanske man kan tro att vi har målning som profession, men ovan utförda måleriarbeten är alltså verkställda på pur hobbybasis. Det är också möjligt att man får intrycket att jag är ganska trött på att måla tak, väggar (in- och utvändigt), snickerier och diverse foder. Det är mycket möjligt att det förhåller sig på det viset, men jag har inte på något vis för avsikt att upphöra med dylika aktiviteter. Det skulle betyda en sak mindre att klaga på samt att jag skulle bli ett bloggämne kort. Hur skulle det se ut? Självfallet väldigt färglöst.