KONSTEN ATT NAMNGE EN SKOLA

Kanske borde rubriken lyda "Orimligheten i att namnge en skola Popskolan by Nigge". Varför heter den så? Ja, säg det. Det verkade väl som en bra idé när det begav sig.

I viss mån, eller kanske i huvudsak, heter den så därför att det är jag som bestämmer vad som ska stå här och jag gillar pop. Jag gillar musik. Men jag gillar ju så många andra grejer också. Som korv. Fotboll. Hockey. Film. Familjen inte minst. Men hur skulle det se ut om bloggen bytte namn med ämne? Så kan vi ju inte ha det.

Korvskolan by Nigge
Min humbla bedömning är att det skulle locka ett högst suspekt klientel.

Fotbollskolan by Nigge
Vem är jag att hålla en fotbollskola? (eller en popskola för den delen) Det finns ju flera tusen runt om i världen. Popskolor, inbillar jag mig, är i ett kraftigt numerärt underläge.

Hockeyskolan by Nigge
Det går ju inte att konkurrera med närliggande Fiskens Hockeyskola.

Filmskolan by Nigge
Bergman skulle komma med invändningar från graven. Samt övriga demonregissörer som blivit av jord. Eventuellt även samtliga nu levande.

Familjeskolan by Nigge
Även om familjen figurerar en hel del i den här publikationen är det högst tveksamt om den på nåt vis ska vara rättesnöre i konsten att föra familj i största allmänhet. Högst osannolikt faktiskt.

Jag tänker att det även fortsättningsvis kommer att åsamka minst skada om bloggen fortsätter som popskola.

ATT TRÄNA FOTBOLL

När man är i fyraårsåldern är ens första fotbollsträning något alldeles speciellt. Inte bara ska man lära sig att kicka boll, man ska ta hänsyn till alla andra kiddos som springer runt och dribblar.

Utrustningen är precis så spartansk som ett träningspass med ca 4-6-åringar kan förväntas vara. Sverigetröjor, nån i Barca plus en snubbekompis i Ipswichutstyrsel, shorts och sportskor. Just den där liraren i Ipswichtröja har ohälsosamt gott självförtroende för en fotbollsspelare i den ringa åldern. När tränar-Emma drar första övningen där det ska skjutas meddelar Lilla Sektionen att det minsann inte är några problem att göra mål trots två 10-12-åringar på linjen. Kanske inte det charmigaste draget hos en spelare, men kul att han tror på vad han gör. Sen kanske man inte måste dra muhahahahaha-skrattet när man gör mål. Det måste man kanske inte.

Tillsammans med Min kompis Fredrik övervakar vi hela skeendet, kommer med glada tillrop och styr upp ett och annan vilset element som irrar runt. Av de tio som är med kan man se att det finns vissa ämnen, men som bekant finns det alltid en eller ett par late bloomers i varje årskull. Några är bra på att skjuta, andra riktiga äss på att stå i kö medan en del excellerar i att dricka vatten i pauserna.

Som avslutning får gruppen välja mellan två aktiviteter och valet faller på Under hökens vingar. En linje vid målområdet, den andra vid straffområdet. En sträcka på typ 10 meter. Alla har förstått hur det går till, alla är taggade till tänderna. Spring till andra sidan, instruerar Emma. Eventuellt var det där det gick fel.

- Under hökens vingar, ropar grabben i mitten. De som får fri lejd går, resten jagar järnet ur varandra. Till andra sidan. Av fotbollsplanen. Hundra meter bort. De som fått frikort hänger också på. Tio små knattar springer för livet över HELA planens längd. Det ser vansinnigt roligt ut. Alla vuxna ropar att man bara skulle springa till linjen. Någon vinkar glatt, de andra har full fokus på kortlinjen. När alla är framme vänder de bara och skubbar tillbaka. Vi håller på och dör. Gänget ser smått oberörda när de är tillbaka. - Under hökens vingar, skrålar han ut igen. Den här gången är det bara en trio som fortfarande inte har begripit spelplanens utformning, alternativt kör frivillig konditionsträning. Säga vad man vill om gökarna, men ett stort plus för deras ambitiösa inställning.

Nästa vecka introducerar vi idioten. Kan bli spännande.