KOM IGEN KATTEN

Det verkar helt jävla orimligt, men jag har på något vis gett min välsignelse till införskaffande av katt. Föga förvånande har jag frånsagt mig allt ansvar vad anskaffning och råddande i samband med nämnda anskaffning anbelangar. Fru Nygårds har redan raggat fram nyfödda kattämnen och man kan ju inte annat än imponeras av ambitionsnivån.

Av mig kan ni förmodligen förvänta er någon av följande event inom den närmaste framtiden med tanke på att jag på nåt jävla orimligt vis gett min välsignelse till införskaffande av katt:

* Imorgon börjar jag dricka kaffe. Fem koppar om dan. Minst.

* Nästa år kör jag vasaloppet. Givetvis hela veckan.

* Sweden Rock i Sölvesborg!

* Startar en svensk supporterklubb för Grant Holt.

* Börjar röka. 2 paket om dan.

* Jag skaffar en kattkompis till katt nr 1 (se ovan).

Estimated time of arrival nån gång i augusti har jag hört från kattchefen. Den får några veckors acklimatiseringstid, sen ska den snitta minst två sorkar och tre möss i veckan om den ska erhålla affektion en masse från yours truly. Men ska jag vara ärlig undrar jag vad Katten ska släpa in och inte minst fruktar jag förstås en kattastrof.

OLIKA BÄR - DEL 3

Total tröttma efter vedsågning och en date med Klippo Ferguson gör att fingrarna värker. De sitter kvar i alla fall. Det är positivt och det tar jag med mig till Morgondagen. Nu, veckans battle:

Barack Obama vs Baracken i Aspeboda skola

Juryns motivering: Baracken i A-boda är utdömd men Obamas barack har fortfarande chansen till ytterligare fyra år.

EN DAGGMASKFARM ÄR JU OCKSÅ ETT INTRESSE

Vi har grannar som har hästar i vår hage samt hund och ett par katter. I hagen som ligger på andra sidan av vår tomt spatserar det får och söta lamm. Det bor en liten man i huset där jag bor och han tycker det är roligare med daggmaskar än grannens Zoo i miniatyr. Han tycker också att det är passande att kalla grannen för "Du, öh, du....granne". Sen går han till sin nyfunna daggmaskfarm och sätter sig där på huk. Han sitter så länge att om jag hade gjort motsvarande manöver hade de fått bända upp mina leder med kraftig apparatur av östtyskt snitt.

Nu är det inte bara hans förmåga att sitta på huk som är frapperande. Det är att han finner handlingen så fascinerande. Nämnda handling består i att beskåda en mask röra sig i ultrarapid - typ maska om man ska försöka vara lite rolig på maskens bekostnad - över en mindre jordbelagd yta. Jag tror han hade uppskattat att vara liten på 70-talet och titta på barn-tv-produktioner så långsamma att man hann gå ut i köket och sammanställa en mindre gourmetmiddag och återvända till tv:n utan att ha missat ett jota.

- Titta pappa.

- En mask.

- Nej, två daggmaskar!

- Ja, det har du rätt i.

- Kolla!

- Ja, kolla den rör sig.

- Jaaaaaaaaaaa!

- Ska vi rensa ogräs? (det var faktiskt hans favorithobby förra veckan)

- Nej, jag ska titta på mina maskar. (den här nya hobbyn är en bullet på hobbytopplistan)

Medan jag återgår till förra veckans topphobby konstaterar jag att det är upplyftande att han finner ojämförbar spänning i att sköta sin daggmaskfarm med sådan ackuratess. Imorgon ska vi installera kylskåp, fjärrvärme och en 50-tums plasmaskärm. Det är ju ändå öppningsmatch i fotbolls-EM till helgen.

LITE KORT OM ETT TELEFONSAMTAL

Man ska fan inte svara när det ringer från Sundsvall. Hur stor chans är det att det är Kjell Lönnå, Melodie MC eller den gamle brottande advokaten Pelle Svensson som ringer liksom? Likväl plingar min mobil där jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet strax efter lunch och likväl svarar jag samtidigt som det flashar förbi i lillhjärnan att "Sundsvallsnummer, jo jag tackar. Kan det vara Lönnå som ringer och har en friplats i Lekande lätt?". Jag svarar och har redan glömt hans namn. Det är inte Kjell Lönnå.

- Niklas. (Det är jag som svarar alltså)

- Hej, det var Lille Skutt från Telia. (Han heter ju inte så, men eftersom jag inte minns hans namn kan vi lika gärna kalla honom för Lille Skutt. Jag är inte dummare än att jag begriper att Lille Skutt inte kan jobba på Telia med telemarketing. Finns ju inte på kartan att han skulle kunna ha handsfree med de öronen)

- Jaha. (Äkta förvåning)

- Jo, ditt abonnemang löper snart ut. (Definiera snart)

- Nja, det är väl typ i oktober. (Konfident och kort. Jag har koll polarn)

- Vänta ska vi se här. (Vänta ska vi se här? Vad är det för pajas? Det kanske ÄR Lille Skutt) Jo, i September. (Smartass)

- Ok. (Do'h, pucko)

- Jo, vi ringer upp tre månader innan avtalet går ut så man inte ska glömma det. (Kan det vara Bamses farmor?)

- Jag är lite upptagen, jag sitter och jobbar. (Tack för samtalet, välkommen åter)

- Jaha, men blablablabla. (Insert valfritt jidder i tio sekunder)

- Du kan kanske ringa på kvällen istället? (Det kan ju vara Kjell Lönnå som ringer)

- Nej, jag jobbar ju 8 till 5. (Men vem fan är det här? Dolly Parton som gått upp en timme för tidigt?)

- Nu måste jag lägga på, jag har jobb att göra. (Skicka Kjell Lönnå nästa gång.)

- Men, men jag jobbar ju till 5. (Tack, jag hörde dig första gången.)

- Tack för samtalet! (Sucker!!)

Hade det varit Kjell Lönnå hade jag stämplat ut och satt mig i regnet och snackat bort en halvtimme. Lätt.

ATT VARA GUDFAR

Folk påstår att det är knepigt att vara förälder och det är jag ju inte den som säger emot. Men har ni provat att vara gudfar eller gudmor? Eller gofarr som min gudfar säger (på bred skånska that is). Jag tycker att jag har hygglig koll på den unge herrn ifråga, men ibland går det långt mellan gångerna som jag ser honom. Inte är jag särskilt bekymrad över detta faktum då han uppfostras av min syster och hennes omdömesgille sambo. Men. Det verkar hända saker när man minst anar det. Han fyllde sju igår och idag är det kalas för honom. Hur mycket hinner hända på några veckor? Berättar han inte allt för mig? Öhh, nej det gör han inte.

Några viktiga punkter för en gudfar skulle kunna vara att styra in pojkvaskern i fåran där man gillar sport och håller på fina fotbollslag som Ipswich och svenska landslaget, hockeylag som Leksands IF samt att man bör tilltala sin gudfar med yttersta Respekt. Det verkar som om det finns en hel del jobb att göra här:

När vi anländer är han och hans yngre bror klädda i svenska fotbollslandslagets fulla mundering med enda skillnaden att herr gudson också har sproilans nya målvaktshandskar. Mycket bra så långt, gå i sin morbrors fotspår. Han har alla möjligheter att bli bättre än sin gudfar om man säger så. Han vill gärna träna sina färdigheter och jag får agera målvaktstränare. Jag är riktigt stolt över den här lille burväktaren i vardande. Han upplyser om att jag inte ska slå några bredsidor så som hans mor gör. Ytterst pinsamt förstås. Vi enas om att skicka iväg henne på vristskottsträning till sommaren. Som en god gudfar meddelar jag att han går i mina spår. Det vet han förstås redan eftersom hans bredsidande mor informerat honom om detta faktum. Allt går enligt plan ända tills han lämnar kommentar om min förmåga som utespelare: "Du har inte spelat ute så mycket va?". Bra iakttagelse, men lite brist på respekt för mitt fotbollskunnande får jag nog lov att säga.

Det ropas på fika och vi tar oss upp på övervåningen för tårta och kakor. Placerade mitt emot varandra vid fikabordet talar han om för mig att han håller på England i EM. Lite oklart varför han fortfarande har svenska landslagsdressen på sig. Han uttrycker sitt stöd för de brittiska med sådan självklarhet att jag blir en smula stolt igen. Det är ju utmärkt att han har sån integritet och kännedom om världen redan vid en så ringa ålder att han går emot strömmen. Respekt. Sen släpper han bomben som får oss att tappa hakorna och nästan önska tillbaka presenterna han fått. "I hockey håller jag på Brynäs". Men va fan. På riktigt alltså. Kan man inte ens vända bort blicken förrän nån yngling vid namn Gustav förvrider huvudet på honom och får honom att tro att det är ok att gå runt och säga att man håller på Brynäs? Hela den samlade hockeyexpertisen talar klarspråk och informerar om det lämpliga i att hålla på Leksands IF (och förstås det direkt olämpliga i att hålla på ett lag från Gästrikland). Jag får ta på mig en stor del av skulden här. Den gångna säsongen hade jag i tankarna att han skulle få åka med oss till Tegera Arena, men det blev aldrig så. Jag inser nu att det är ett av mitt livs största misstag. Och tänker att det här trasiga får vi laga och erbjuder att ta med honom nästa säsong. Responsen blir omedelbar och icke önskvärd: "Jag tänker aldrig åka till Leksand och kolla på hockey". Ok, jag tar på mig en del här. MEN FÖRÄLDRAR, hur gick det här till?! "ALDRIG!", lägger han till för att cementera det hela. Nåja, han har ju en bror också. Inte min gudson, men senast jag kollade så kan man lånbytas.

Den yngre vill också lira lite boll. Han har tidigare förklarat för mig och sina kusiner (a.k.a mina barn) att det inte går att köra legotåget pga att "Vi har mosat tågen. OCH INGEN VET VARFÖR!!". Nehej. Hans mor kan dock upplysa mig om att bröderna upprepade gånger raserat det hon byggt upp. Bra markering att mosa tågen tänker jag. Nu får jag agera målis (han har förmodligen blivit varnad av sin bror för mina bristande utespelarkunskaper) och han skjuter som om det inte fanns någon morgondag. Kort därefter kör han en mycket inlevelsefull illustration av vad som händer när man får ett hårt skott i skrevet. Eller pungen som han själv beskriver det. Han har ett bra ordförråd för att bara vara fyra. Jag hyser visst hopp här. Han har potential för att bli Leksandssupporter. I övrigt är de båda på rätt spår med varsin Ipswich-lagbild på väggen (och ett antal matchtröjor i garderoben), sina landslagsutstyrslar och allmänt trevliga sätt. Åtgärdsplan enligt följande:

* Ta med gänget på hockey nästa säsong. INTE till Gävle.

* Köpa nåt från Leksandsshoppen. Kanske bara till den lille för att få den store att inse att det här är the shit.

* Skjuta vristskott på honom. Komma här och säga att det märks att ens gudfar inte spelat ute. Lite mer respekt än så kan man väl kräva?

* Skicka modern på vristskottsträning. Finns det några närliggande läger tro?

INSKOLNING

Det kommer en tid (eller va fan, det kommer väl många tider och tillfällen) för varje förälder att bli nervös, stolt och lite bortkommen. Inskolning har vi varit med om förr, men nu börjar det bli på allvar för vår stora tjej. Sån häringa förskoleklass som var unheard of när jag och mina ålderslikar var i samma ålder står för dörren till hösten. Då behöver de här små liven få speja in läget innan sommaren och det lämnar man ju gärna kontoret för en timme eller två för att få vara med på.

Aspeboda skola. En institution i byarna, i familjen och snart för våra barn. Been there, done that, Been It. Det råkar alltså vara på det viset att min far, jag (och min lillasyster) och snart vår dotter gått i den här skolan. [insert valfritt skämt om inavel här] [dock bortkastat då jag är gift med en skånska] [slut på brackets]. Några iakttagelser från inskolningsdagen (eller timmen):

* Vi tre föräldrar som tagit dit våra barn (resten av kidsen blir ledsagade från närliggande dagis) får inte stå i led och följa med in i skolsalen. Sitter således kvar på skolgården och undrar vad vi ska göra nu.

* Av tre föräldrar är jag äldst. By far. Logiskt eftersom jag är den enda av oss tre som är just far.

* Bara halva fotbollsplanen på Aspeboda IP (a.k.a Aspezteca) är klippt. Inget representationslag för första gången sen 1939. Skandal skanderar ni. Pja, har man ett lag med journey men uteslutande från stan kvittar det väl lika säger jag. Synd på planen dock.

* På gympasalen sitter en skylt med texten "Idrottshall". Det var väl att ta i lite i överkant va? Den är typ 20x10 meter. Det blir det ingen hall av kan jag tala om. Snarare en skrubb för minibandy (vilket för övrigt är det korrekta namnet för popsporten indiebandy).

* Skolan ska byggas om = mycket bra. Det står en barack på grusplanen, tillika fotbollsplan för spel på raster = inte bra. I lågstadiet tillbringade vi två år i vad som sades vara tillfälliga baracker. Det är nu utdömda efter 30 år (ordet tillfällig är ett väldigt tänjbart begrepp i politiska sammanhang) och förskoleklassen ska tillbringa sin första tid i den nya baracken. Detta medan ny skolbyggnad uppförs. Den här temporära lösningen kan ha spelat ut sin roll i början av 2040-talet.

* Det sitter fortfarande ingen varningsskylt vid backen där jag ramlade, slog i skallen och tuppade av när min frontallob stämde träff med isbanan på rasten en fin vinterdag tidigt 80-tal. De kunde ju i alla fall ha satt upp en skylt med mitt namn på som en slags hommage till min äventyrliga ådra. Ska vi behöva få en till generation Nygårds med hjärnskakning innan det händer nåt på den fronten? Pja, säger ni. Skandal säger jag.

På tisdag är det tredje inskolningsdagen. Fru Nygårds får två timmar på skolgården. Hon kanske skulle ta med sig Klippo Ferguson och klippa andra halvan av Aspezteca? Vi kör en gallup på det uppe i hörnet till höger. Lycka till.

SVÄNGA MED SLÄP

Det här är en av världens svåraste grenar alla kategorier. Så länge man åker framåt är det inga problem. Det är när man ska backa som det kör ihop sig. Om man inte kör 24-meters vill säga. Och ska svänga höger från Trotzgatan upp på Magasinsgatan i Falu Stad. När klockan är strax före åtta och jag ligger precis bakom och således har ca 200 meter kvar till jobbet. Dålig Karma.

Först och främst kan det vara på sin plats att slå fast att det inte är synd om mig. Efter en väntad kvart inser jag att den här - vid det här laget - svettige killen har ett tag kvar tills han har löst situationen tillsammans med sina frivilliga självutnämnda assistenter som leker trafikpoliser mitt i gatan. Vad han har försökt med här är alltså att köra en 24-meters långtradare genom en passage som under normala väderomständigheter knappt släpper igenom en förlupen vaselinförsedd kamel som precis klivit upp från sängen efter en veckas högintensiv maginfluensa. Han stannar/fastnar således mitt i svängen och blir ståendes som en svullen kobra i ett stuprör.

Från jobbet kan vi se att värmlänningen (det kommer rapporter från anländande revisor som via förbipasserande av brottsplatsen levererar vital information om svordomar på värmländska) har anammat en ny teknik för att lösgöra ekipaget från att vara kvarterets trafikstockare numero uno. Han passerar skamgränsen och kopplar loss släpet. Jag är inte säker, men jag tror att det betyder att han måste ta om sitt lastbilskörkort. Det är lite som att få under 100 poäng i bowling, skjuta straff i fotboll som rullar ut över sidlinjen eller jaga älg genom att sitta i bakhåll. Man lämnar tillbaka klotet/skorna/bössan och går hem och skäms. Vi får förutsätta att han är glad att han befinner sig i ett annat landskap än Värmland.

Han backar till lastbilen och kopplar på sitt avkopplade släp och släpar sig därifrån. Vi tackar för underhållningen med en imaginär salut och hoppas för hans egen del att inte hans åkarkompisar eller chef fått reda på hans fadäs. Man vill ju inte att hans chaufförskarriär ska vara över liksom. Men ärligt talat så vore det bra om han ställde lastbilen i sitt 25-metersgarage över helgen.