INGET BACON. MEN TROLIGEN EN CHORIZO.

Hur gör man för att sticka ut som försäljare av chorizo? Finns det en passande ordlek måntro som skulle kunna locka presumtiva köpare? Egentillverkning av korven ifråga? Kanske en slogan som blir vida känd och gör att chorizoälskare reser långväga för att avnjuta den kryddiga korven?


I Folkets Park i Malmö finns ett gatukök som har slagit in på sloganspåret. “Troligen Malmös bästa chorizo”. Wow liksom. Har de att göra med en kund som någorlunda reflekterar över budskap den möter i livet så är risken större att ifrågavarande kund grubblar ihjäl sig på fläcken än kommer fram till disken och beställer vad som troligen är Malmös bästa chorizo.

Troligen Malmös sämsta slogan

Det förhåller sig givetvis så att de inte kan utge sig för att tillhandahålla varken Malmös, Skånes, Sveriges eller norra Europas godaste chorizo. Det är a) inte lagligt, b) ett helt jävla orimligt påstående då det skulle kräva årtionden av research på området samt c) det finns mig veterligen ingen vedertagen definition eller ramverk som kan fastställa en vettig avgränsning av vad som får kallas för chorizo. Och vad menas egentligen med troligen? Finns det några belägg över huvud taget för att påstå detta? Rent spontant känns det mer sannolikt att det troligen inte är Malmös godaste chorizo. Må hända inte jordens vassaste försäljningsargument men nog sticker det ut från mängden i chorizodjungeln alltid. Några alternativa sloganförslag i all ödmjukhet:


* Troligen chorizo. Spänningselementet i osäkerhetsfaktorn om det är en chorizo eller ej. Den spänningen kan ju sälja hur många korvar som helst.


* Troligen inte den sämsta kryddkorven i Malmö. Det måste finnas nån som är sämre. En nackdel är att banderollen blir alldeles för lång och det blir till att sälja många extra chorizos för att nå break-even för tillkommande banderollkostnader.


* En chorizo. Troligen. En kombination av de två ovanstående förslagen. Både spänning och inget ljug i marknadsföringen. Dessutom en föredömligt kort banderoll.


När vi ändå är inne på ämnet skulle jag vilja slå en högerkrok för red hot chorizo. Spännande stark och god. Troligen dock inte den godaste på marknaden.

HAR DU OTUR KANSKE JAG TYCKER ATT DU ÄR LITE DUM I HUVUDET

Jag skriver lite i affekt så hav förtröstan om det blir en aning burdust. Nyss hemkommen från en alldeles underbar konsert med Johan Örjansson & Band så kokar det lite i blodådrorna. Varför då kan man undra? Jo, helt enkelt för att stora delar av svenska befolkningen har en ytterst tveksam nivå på sin musikintellektuella barometer (läs dåligt intresse för populärmusik). Märk väl att jag mitt i affekten är medveten om att musiksmak är en i sanning högst subjektiv gren. Icke förty skulle jag ändå vilja konstatera att majoriteten är förtappade själar när det kommer till att spisa musik, dels via stream, cd och vinyl, dels via konserter live 'n direct.


Den främsta orsaken till upprördheten är förstås uppmärksamheten (eller snarare bristen på) och den monetära ersättningen (eller snarare bristen på) som band liknande ovan nämnda JÖ&B begåvas med. Vi fraterniserar med bandet efter spelningen (eftersom Fru Nygårds tycker att jag borde tacka för underhållningen - vilket hon har rätt i - och förmodligen också för att hon tycker det är väldigt roligt men inte minst för att hon använder mig som förkläde för att själv få surra lite med grabbsen) och pratar om de olika sidorna med artisteriet. De har allihop vanliga jobb utanför musiken, det finns ingen som hoppar av sitt day job för det här. Detta trots deras enorma kunnande inom sitt gebit, sitt samspelta band och genomgående fantastiska låtkatalog. Jmfr gärna här med valfritt dansband, Tomas Ledin eller E-type. Jag är inte bitter, men jag är nog fan lite upprörd om sanningen ska fram. Och besviken. Varför ska de här begåvade herrarna spela för en spottstyver när ett skånskt dansband som börjar på L och slutar på asse Stefanz ska ha 100 papp för ett gig? OBEGRIPLIGT! Som synes avtar inte affekten nämnvärt ens så här långt in i texten.


Det här är förstås inget nytt fenomen och listan över usla band och artister som tjänar multum medan de riktiga ässen sliter för brödfödan kan göras lång.  Den utomordentligt trevliga klaviaturspelaren konstaterar att de skulle tjänat mångdubbelt om de kuskat runt som coverband. Det gör mig väldigt ledsen. Inte bara för han och hans bandkompisars skull utan för hela mänskligheten. Det kommer sällan upp till ytan, men det var precis sån här dumhet som fick dinosaurierna på fall. Hur det gick till ber jag att få återkomma till en annan gång men nu tänker jag lämna upprördheten bakom mig och packa in konserten i hjärnfacket för extraordinära konsertupplevelser. Det finns ungefär 50 stycken till i Hammenhög med omnejd som gör likaledes ikväll. Det värmer i alla fall gott i hjärtat. 

MEN GÖR INTE SÅ DÅ

Bara några korta rader om den här datawebbgrejen de kallar Facebook.


1. Man trycker inte på gilla-knappen åt ens egen statusuppdatering, ok? Det är typ som att skratta åt sina egna skämt (som jag i och för sig har en viss fäbless för och förmodligen gör alldeles för ofta för att det ska vara bra för min publika profil). Ponera att nån skriver "Jag sitter på dass" (jo, det förekommer dessvärre) och trycker gilla på den. Varför då? Helt jävla obegripligt.


2. Man skriver inte under inlägg med sitt eget namn. Det är så att säga en smula överflödigt. En Håkan skriver ett svar på Bertils fråga om det finns någon som har en kattunge till salu. Håkan skriver: "Nej. Mvh Håkan." Som synes blir det något av ett dubbelfel av Håkan, men sämst fel är att han tror att ingen vet vem som svarade på Bertils fråga.


3. Man skapar inte en profil åt sitt husdjur på Facebook, man gör faktiskt inte det. Katten Mymlan kan inte ge uttryck för vad hon håller på med på ett, för sajten, adekvat sätt. Hur mycket matte eller husse än vill vara Mannen Som Talar Med Hästar (jaja, eller katter då) så kan jag redan nu göra vederbörande besviken och meddela att någon Animal Whisperer som spökskriver åt en katt på Fejjan är mental istid i sin renaste form. Utöver ovan beskrivna knasigheter finns det väldigt lågt allmänintresse i att läsa en katts dagbok: Sover, jagar garntuss, kissar, äter, bajsar lite, dricker, sover osv. I 24 timmar.


På andra sidan no-no's: Om man vill vara säker på att skriva ett inlägg med många likes ska man inte göra som i reklamen och ta kort på sina egna fötter. Nej, man skriver helt enkelt ett inlägg som helt eller delvis avhandlar bacon i någon form. 100 % succé-garanti.

HÄLSNINGAR FRÅN PAPPAN SOM ÄR LITE DUM I HUVUDET IBLAND

Lilla Sektionen: Mamma, får jag låna din telefon och spela musik?

Fru Nygårds: Fråga din pappa, du kan spela musik på hans telefon.

Pappan: Vilka låtar vill du ha?

Lilla Sektionen (med assistans av Systersektionen): Loreen, motorcyklar, Barbie Girl och Manboy.

Låtlistan ser ut som följer: Barbie Girl, Euphoria, Girls Girls Girls (med Mötley Crüe ja) och Manboy.

Pappan (lite dum i huvudet): Ska ni inte ha nån mer låt? Nåt med Sean Banan kanske?

Digidigidigidingdingding, här glider puckot in. Jag har ägnat hela eftermiddan åt att försöka förstå hur jag tänkte (samt få låtjäveln ur hjärnan). Arbetet fortgår. Vi hörs.

KONSUMLÄKTAREN

Popskolan är i något av ett litet chocktillstånd. Britannia Stand på Portman Road kommer att byta namn till East Of England Co-operative Stand. Detta till följd av att de senare har hostat upp fett med cash (icke ett faktum ännu, men ett högst rimligt antagande att de åtminstone bjudit över eventuellt bud från andra sponsoraspiranter). 


Man kan tycka att det var ju bra att det kommer in fett med stålars, men hur kul är det att ringa och beställa biljetter till den läktaren? "Top of the morning to ya! Could I have four tickets in the, eh, just a minute, eh, East of England Co-operative Stand Lower please?". Biljettkontoret kommer skratta ihjäl sig varje gång nån vill beställa plåtar till konsumläktaren. Frågan är vad gemene man kommer referera till läktaren som:


1. Co-op Stand. Högst troligt.
2. West Stand. Logiskt men ändå inte. East of England och hela den biten krockar lite. Ungefär som att West Ham ligger i East London.
3. Domusläktaren. Kanske inte.


Det minsta man kan begära är väl ändå att de smäller upp en Co-op i direkt anslutning till läktaren så folk kan veckohandla när det är hemmafight. Köp en back till fullpris, få nästa half price liksom.

RESTERANDE DEL AV VECKAN

Vi var bortbjudna ikväll och Fru Nygårds presenterade en bubblare till gårdagens lista över presenter med begränsat värde (bäst att lägga till att vi snackar ekonomiskt värde här), nämligen finaste rapsolja med smak av ramslök. Vänligen notera detta som ett appendix till gårdagens inlägg. Tack på förhand.

Resterande del av veckan i korthet:

Tisdag: Fru Nygårds ska gå på pizzeria i Sjöbo. Lyxlirare.

Onsdag: Ovan nämnda fru och jag ska åtnjuta 40-årspresent genom Moliere och Den Inbillade Sjuke. Korg med middagsmat kommer tillhandahållas medan vi själva tar med tillbörlig dryck. Är det för mycket med en låda vin delat på två?

Torsdag: Konsert på lokalt belägen lokal. Johan Örjansson Band. Det är fortfarande ett av den svenska pophistoriens sämsta bandnamn (i konkurrens med Gert-Johnnys) men lyckligtvis håller musiken högsta kvalitet.

Fredag: Börjar jag med en förmiddagsrunda golf. För mig gäller bara pay and play, det riktiga golfandet överlåter jag vederlagsfritt till friherrar, godsägare, lottomiljonärer, diverse löst adelsfolk samt andra högdjur. På kvällen är det inritat grillning hos Kusinbrorsan med familj. Kan som vanligt sluta hur som helst, men sätt hellre en peng på att vi har übertrefvligt i största allmänhet än att nån avslutar kvällen med att springa runt tomten med kallingarna på huvudet.

Lördag: Förmodligen i Malmö med omnejd, lite oklart i skrivande stund. Sätt inte några pengar på att det figurerar några kallingar i kombination med ej vederbörligt brukande här heller. Särskilt inte som någon ohelig förening med fredagens högoddsaktiviteter.

Söndag: Vilodag. Vad annars?

Vad ska ni göra då?

TA MED DIG NÅT FINT - ELLER INTE

Vi är bortbjudna på eftermiddagsfika. Det är inte varje dag vi träffar min morbror med familj, men idag är en sådan speciell dag. Då tar man naturligtvis med sig nåt fint, förslagsvis en blomma (läs blombukett, krukväxt eller liknande blomarrangemang. EN blomma är snålt tilltaget, då kan man lika gärna dyka upp med ett maskrosarrangemang). Men visst är det magert med vedertagna alternativ när man är bortbjuden? Blommor, sån där korg med kex och ost ni vet, vin eller...ja, eller vadå? I taggningsserien Konsumentinformation följer nu några välmenta förslag på attiraljer att lägga till listan Lämpliga presenter av begränsat värde att dumpa på din fika-/middagsvärd.


* Bakispåse. Ta en plastpåse från ICA/Systemet/H&M och fyll med en påse chips, en påse ostbågar (obs! ej ostkrokar!), två paket Resorb, ett par avslagna Coca-Cola, en kall pizza och om möjligt ett par-tre ispåsar.


* Vandrande pinnar. Vad hände egentligen med hajpen runt vandrande pinnar? Obegripligt nog försvann de från kartan över coola husdjur någon gång på 80-talet, närmare tidpunkt lite oklart till följd av regionala avvikelser (i Grums till exempel är de fortfarande topp-3 tillsammans med brevduva och minikor). Ett väldigt enkelt sätt att åtgärda den här oförtjänta frånvaron från husdjurstopplistan är att vi alla tar vårt ansvar och tvångsförser våra närmaste vänner med ett gäng pinnar nästa gång vi är inbjudna på grillning eller kakbuffé. Tummis på det.


* En bil eller två från Cars. Den här punkten är högst familjeanpassad. En liten nödlösning kan man säga. I vårt hem finns det oproportionerligt många bilar i olika utförande med sitt ursprung i de två Cars-filmerna. Måhända sätter någon i halsen och undrar hur tanken är att det här på något vis ska kunna matcha något av de två briljanta förslagen ovan och det är i sanning en befogad fråga. Då kommer en kontrafråga: vet ni vad en sån där liten bil kostar? Om den nya värdfamiljen lägger ut bilarna på Tradera dan efter är middagen/fikat snart finansierad.


Vad kul att kunna hjälpa till att bredda sortimentet på gå-bort-gåvor, eller hur? Men bara för att hålla entusiasmen på en lagom nivå bör man i balansmässig anda även upplysa om mindre lämpliga objekt att överlämnas i samband med ankomst till inviterare. Lämnar man något av följande uppfattas  man lätt som något av en idiot:


* Stomipåse. Det hjälper inte om man fyller den med chips, ostbågar eller ens is. Se till att få med rätt slags påse.


* Orm. Såvitt jag har förstått ger det helt fel signaler att överlämna orm, oavsett ras. Svårt att slingra sig ur när överlämnandet skett så att säga. Är också ytterst olämpligt om man gav vandrande pinnar vid senaste besöket då dessa enligt säkra källor inte är särskilt kompatibla med ringlande kräldjur.


* En sil eller två från Trainspotting. Filmmemorabilia i all ära, men det här kan slå oerhört fel. En sil med nät kan förvisso användas med fördel i köksregionerna liksom en sil i form av ett durkslag, men en sil i form av en spruta för livsfarligt knark för i regel med sig en naturlig skepsis från mottagaren. Även så om adressaten råkar ha någon slags användning av silen i sitt dagliga liv då det kan framkalla allvarliga dialektala avarter. Men det är givetvis bara en av många självklara orsaker till att inte ta med en sil eller två från Trainspotting (det finns inga andra filmer heller för den delen där silar figurerar som är lämpliga som substitut).


Skulle man trots den pedagogiska utläggningen ovan ha problem att urskilja lämpligheten i tänkt gåva av begränsat värde ber bloggen att få hänvisa till sk sunt förnuft. Tänk alltid att litet torrt djur är bättre än stort slemmigt dito och ska det vara en påse så titta alltid i nedersta lådan. I köket.