THE ARTIST WITHIN

Jag har tagit upp mitt målande igen. Känns kreativt, artistiskt och faktiskt väldigt nyttigt. Mest nyttigt. Det kreativa och artistiska får stå tillbaka en aning för det nyttiga om man uttrycker sig på ett mer sanningsenligt sätt. Herregud, en apa kan ju måla ett staket.

Utöver ovan nämnda staket bättringsmålas även det från förra året nymålade huset på väl valda ställen. Solen har ställt till det lite, likaså bajsnödiga fåglar samt inte minst ett större djur med kloförsedda tassar (vi gissar på grannens hund, men har inte kunnat säkra DNA så det får anstå till senare att eventuellt lämna över ärendet till åklagare). För att nära den konstnärliga ådran åtminstone en gnutta ger jag mig även på att stryka på ytterligare ett lager vitt på dörren till garaget. Oj, vad fin den blir tänker jag för mig själv och föreställer mig vilken nytta det kommer föra med sig i vinter när vi i 20 graders kyla och kompakt mörker ska gå in i garaget via just den här dörren. Som man ser typ noll procent av i mörkret. Nyttigt.

För att få lite perspektiv på dagens målarinsats kan man lugnt säga att den var en färgdroppe i havet vad gäller undertecknads målarinsats på det här huset vi bor i. För sakens skull en liten sammanställning av målning so far (Fru Nygårds insatser också inräknade givetvis):

Innertak: Målade två gånger med roller. Plus efterstryk med pensel två ggr. Inkl lillstugan uppskattningsvis 175 kvm. Gånger fyra.

Väggar: Mest vitt. Jag tror butiken som sålde oss färgen fortfarande lever gott på pengarna. Varenda rum i hela huset + lillstugan. Lägg därtill rosa och lila i Systersektionens rum.

Hus, utvändigt: 100 liter rödfärg till hus, lillstuga, garage och vedbod/förråd. Om hus kan dö av rödfärgschock ligger vårt hus definitivt i riskzonen. För upplysnings skull har vi även smetat vit färg på fönster- och dörrfoder. Det var inte många liter dock, så det räknas knappt.

Snickerier: Jo, men visst.

Nu kanske man kan tro att vi har målning som profession, men ovan utförda måleriarbeten är alltså verkställda på pur hobbybasis. Det är också möjligt att man får intrycket att jag är ganska trött på att måla tak, väggar (in- och utvändigt), snickerier och diverse foder. Det är mycket möjligt att det förhåller sig på det viset, men jag har inte på något vis för avsikt att upphöra med dylika aktiviteter. Det skulle betyda en sak mindre att klaga på samt att jag skulle bli ett bloggämne kort. Hur skulle det se ut? Självfallet väldigt färglöst.

UPPSIDAN AV BAKSIDAN

Det här ser man inte så ofta nutilldags. En skiva. En CD. Album. På riktigt liksom. Man kan ta den i handen och den kan spisas i en CD-spelare. Det sägs och skrivs att folk slänger sina CD-samlingar, åtminstone de som ännu inte fyllt 30. Ursäkta mig om jag tycker det verkar som att dessa människor är till och med dummare i sina huvuden än vad jag är i mitt. Förmodligen har de bakochframvänd kepa på sig. Bilden ovan är en bootleg-CD med b-sidor och rariteter av en käck orkester som kallar sig Wilco. Det är så mycket kärlek paketerad i en liten ask och bränd på en CD av någon med förmodad hemvist - med fördomsstofilens inskränkta ögon - i sydeuropa runt millenieskiftet. Förmodligen tryckt i en inte alltför omfattande upplaga. Om man svårligen begriper hur det får plats så mycket kärlek på en compact disc så kanske följande kan hjälpa till att få en smula förståelse för hur en man kan vurma så varmt för något dylikt:

* Jag har letat igenom så många CD-ställ på skivaffärer, skivmässor och i skivkataloger att fingrarna börjat blöda och att jag drömt om vilka fantastiska plattor som dykt upp. Så dök den här upp. Bland annat.

* Innan internet, fildelning och streaming var vi bara några få som kunde stoltsera med att vi hade just den här dyrgripen. Fånigt, fåfängt och futtigt? Kan man säga. Paradoxen i att vara del av något som är förbehållet några få men som man ändå skulle vilja att alla gillar. Det är inte så viktigt längre, men det var nog det vid tiden för inköpet av den här tingesten.

* Bara den här grejen att några av låtarna har så dåligt ljud att det låter som om ens stereo kommer självantända, minst en av titlarna är felstavade samt att låtordningen enligt baksidan på asken stämmer lika bra som när Tommy Engstrand läste lottorader på 80-talet.

Det fina i kråksången är att man inte behöver gilla Wilco för att uppskatta hela fenomenet. Fråga en övervintrad grungesnubbe eller skinnpajförsedd hårdrockare så finns otaliga exempel. I ärligehetens namn vilken genre som helst inom pop och rock egentligen. Kärlek. I detta specifika fall kryddat med fantastiska covers av t ex Doug Sahms "Who Were You Thinking of", Big Stars "Thirteen" (finns i finfin svensk version av Hockey-Håkan Hellström för övrigt) och inte minst "100 Years From Now" av bandet med det mest pårökta bandnamnet ever, The Flying Burrito Brothers.

Hoppas du som läser det här också kan hitta smulor av vardagskärlek i en liten ask eller något av motsvarande storlek och viktighet för just dig. Kanske ett fultryck av Kikki Danielssons samlade b-sidor 84-87? Skicka mig en kopia i så fall är du hygglo. Jag har en kompis som gillar henne.

SÅ VAR DET DEN HÄR GREJEN MED DE ENERVERANDE ORDSPRÅKEN

Det var längesen jag plockade några blommor, sjöng Östen Warnebring. Det var längesen jag dissekerade några ordspråk, säger jag. Pass på, kategorier och kommentarer följa som ett brev på posten nedan:

Kategori: SMÅDJUR MED KLOR

"Tid spenderad med katter är aldrig bortkastad."

Kommentar: Det här känns ju mer som ett felaktigt påstående än ett ordspråk. Jag kan i alla fall inte vara mer oense med det här uttrycket. Finge jag bestämma skulle det förbjudas i offentliga lokaler.

Kategori: TEMPUSSTYRD

"Man är väl inte född igår."

Kommentar: Nej, det verkar väl rimligt att du inte är född igår med tanke på att du har en så pass välutvecklad kommunikativ förmåga att du i tal kan förmedla en sådan ostigt ordspråksliknande fras.

Kategori: KLASSIKER

"Hellre en fågel i handen än tio i skogen."

Kommentar: Vad är det för fågel vi pratar om här? En främmande fågel? Det är för mig helt omöjligt att föreställa hur det skulle kunna vara bättre att stå med en fågel i handen än att ha tio på behagligt avstånd i skogen. Med tanke på inflationen borde den här kanske revideras till "Hellre en famn full med fåglar än tjugosju i regnskogen." Fast kanske inte.

Kategori: SPORT

"Du missar 100% av skotten du inte skjuter."

Kommentar: Fullständigt avhängigt av vilken skotte det refereras till. Plus att man undrar lite hur man ska kunna träffa skotten ifråga om man skjuter den. Alltså träffa som i träffa och inte träffa som i skjuta. Bara för att man träffar John Hannah på romantisk filmpromenad med Gwyneth Paltrow betyder det ju inte att man vill skjuta honom. Då missar jag hellre 100% av skotten och tar amerikanskan för hon verkar ju inte omfattas av ordspråket över huvud taget.

Kategori: PARAFRASERAD KLASSIKER

"Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig stämma en gitarr."

Kommentar: Eller så kan man tänka sig att det får bära eller brista när man i sträng ton stämmer gitarren på flera miljoner. Vadå? Det var faktiskt ordspråket som började.

Kategori: MEN DEN ÄR JU LITE FYNDIG I ALLA FALL OCH BEHÖVER INTE BLI FÖREMÅL FÖR TILLINTETGÖRANDE DISSEKTION

"Man lär så länge man har elever."

Kommentar: Den enda omedelbara invändningen torde väl vara att den här verkar vara förbehållen lärarskrået. Fast å andra sidan kan kreti och pleti och många av deras kusiner kalla sig lärare nu för tiden. Man lär ha elever för att lära sig som lärare fast man mest ska lära ut. Så att säga.

Herrejösses vad utmattande. Jag får be att urskulda mig för de ordvitsande friheterna ovan. Kan liksom inte låta bli när andan faller på. Imorgon kanske det blir nåt lika oviktigt, fast utan lek med ord. Räkna dock med att det blir en hel del ord. Word på den. Över och ut.

ALLA BORDE ÄLSKA JOHAN ÖRJANSSON

Någon har säkerligen uppmärksammat att bloggens titel i mångt och mycket är gravt missvisande. Det är inte mycket skola och det är sannerligen alldeles för lite pop på sajten. Förvisso ackompanjeras varje inlägg med en fin liten bit men texterna har den senaste tiden haft en tendens att fokusera på katter, småsektioner och beefer av olika de slag. Vi får råda bot på det. Här kommer en ogenerad hyllning till en artist som ska ut på turné med start i helgen. Dessvärre är det alldeles för få människor som känner till honom och därav följer också per automatik att hans publik är i ständigt numerärt underläge jämfört med andra, i jämförelse, bleka akter. Han har figurerat här förut efter en spelning i Hammenhög och nu får han hela konkarongen för sig själv igen:

Snubbe: Johan Örjansson.

Hemvist: Falkenberg, säger de som vet.

& Band: Ett fantastiskt band. Men ibland kör han solo.

Plattor: Empty Road, Gone, Orange och Melancholic Melodies For Broken Hearts. Plus en live inspelad på hemmaplan i Falkenberg.

Vad du ska göra nu: Lyssna på hur de här killarna låter.

Förutom att han har en fantastisk röst kvalar han in bland förnäma låtskrivare som (pass på för ogenerad namedropping) Gary Louris, Jeff Tweedy, Matthew Sweet, Lloyd Cole, Ryan Adams, Simon & Garfunkel, Jenny Lewis och Alex Chilton. Bara för att nämna några av många med briljanta backkataloger. Ok, jag kanske tog i lite extra där. Men om det nu ska mobiliseras en Johan Örjansson-våg så är det lika bra att slå på alla trummor som finns tillhanda. För vi borde alla älska Johan Örjansson. Kanske inte på ett Fru Nygårds-spelar-ut-frikortet-sätt, men ändå. Kolla in när han berikar en scen nära dig med sin livenärvaro. Du kommer inte att ångra dig.

UTDRAG UR SAMTAL MED KATT

- Hej Sally, hur är det med dig? (Det är lätt att i efterhand inse att den här frågan är osedvanligt korkad. Hon har nämligen som princip att aldrig prata på tisdagar.)

-............. (The silent treatment.)

- Har det varit ensamt idag?

- (Nej för fan, jag har haft en väldigt bra dialog med Systersektionens jättepanda som berättade om flykten från Kina. Mycket bra dag på det hela taget.)

Låt mig bara inflika att det är frapperande vilken usel intervjuare jag är och hur urbota dumt det är att försöka föra en dialog med en katt. Som uppenbarligen inte kan prata (men som icke desto mindre mycket väl kan tänkas reflektera över de ställda frågorna enligt textmassan inom paranteserna.)

- Kom ska du få se katten. (FYI så kokar jag potatis när jag säger det här. Vilken katt - eller annat smådjur - vill kolla in när potatis kokar?)

- (Kokar du potatis? Kommer som ett skott. Ska bara bajsa lite i lådan först. I en halvtimme.)

Om jag finge sticka emellan med beskrivning av status: Undertecknad kokar potatis, katt bajsar i låda och en plötslig sällskapssjuka med katt infinner sig. Märklig känsla to say the least. Drypande desperation presenterar nästföljande spörsmål:

- Vill du gå ut Sally? (Bra drag där. Koka potatis och simultant jaga katt i skogen kan vara ett av de sämst kompatibla aktiviteter en människa kan komma på.)

- (Är det potatis inblandat hoppar jag över. Annars ja tack. Låt mig bara poopa färdigt först.)

Nytt instick: Öppnar dörren, katt går ut och embarkerar upptäcktsfärd galore. Samtidigt i köket: potatisen har precis kokat upp och stormkokar. Parallellt i skogen: nybajsad katt planerar the great escape. Räddning: Fru Nygårds, Systersektionen och Lilla Sektionen rullar in på uppfarten. Fru Nygårds räddar potäterna medan operation fånga katt faller på min och Systersektionens lott.

- Kom då Sally, jaaaaaaaa, koooom då. (Med löjligaste rösten norr om Dalporten).

- (Up yours! Jag har ett mission. Kom och hämta mig när du har kokat de där förbannade rovorna som du tjatar ihjäl dig om. Vad mig anbelangar så kan du lika gärna...

Mitt i den här mentala utläggningen Sally är inbegripen med så nyper jag henne som en lejonhona fattar tag i sin lilla Simba. Slut på världsomsegling, slut på frågorna. Dags för mat och potatis. Imorgon introduceras teckenspråk. Kan bara inte gå sämre.

STAND UP IF YOU'RE IN PR

Det här med att fylla 40 har medfört många bra presenter. Fortfarande mer än fyra månader efter den stora dagen finns många trevliga födelsedagspresenter att inkassera. Lördag 1 september: Stand-up på Raw Comedy Club i hufvudstaden.

Jag gillar ju mina hängslen och således sportar jag skjorta och hängslen. Mitt fagra sällskap om sju personer tar platser på främsta raden så vi ska kunna höra skämten först av alla. Clever. Självfallet får vi inte bara höra skämten först, vi får vara en stor del av skämten. Ex-polisen gone komiker, Hasse Brontén, tjänstgör kvällen till ära som konferencier och gör sig mycket bättre som komiker i verkligheten än på tv. Fru Nygårds bjuder på en straffspark när hon kommer lite sent pga kö i baren. Tacksamt upplägg för ett komikerproffs.

- Jaså, du har skickat ut henne för att köpa nötter? (nej, hon gör sånt ibland på eget initiativ. Helt crazy fru.)

- Hängslen idag, jaha. Reklamare? Eller PR-kille. Fast nej, inte med såna billiga skor. Storleken på de brillorna, får du in Viasat på de där?

När man läser ovanstående är det kanske en smula svårt att förstå vad som är roligt, men fysisk närvaro underlättar. Det känns också som en del av hela konceptet att involvera publiken. Särskilt de som sitter på första raden. Men andra får sig en släng också, som sällskapet från Pajala, möhippegänget och inte minst 5 andra i vårt sällskap förutom jag, PR-mannen. Herr Presentatör lämnar plats för andra komiker vid tre tillfällen under den två och en halv timme långa showen och de håller skiftande kvalité men genomgående tämligen hög, vilket inte minst märks på alla våra skratt och krampen i magen efter att det hela avslutas av entreprenören själv, Mårten Andersson.

Viktiga lärdomar av kvällen:

* Reklam- och PR-folk klär sig gärna i skjorta och hängslen samt skor av dyrare art.

* Vi kan säga upp tv-avtalet med Telia och använda mina glajor istället.

* En fru som inhandlar nötter på eget bevåg är den bästa sortens fru.

* Kompisar som arrangerar en dag med champagne och tilltugg, middag på lokal, stand-up, fri bar under kvällen och trevligt sällskap är de bästa av kompisar.

* Att tacka för showen genom att ta i hand efteråt kan få den roligaste av komiker att be om ursäkt för att han använde en som skrattstock. Det hade han ju inte behövt göra, det är ju det jag kommer att minnas.

* Går man på stand-up ska man sitta längst fram för en extra dimension. Gärna iklädd hängslen. Eller så säger man att man kommer från Pajala.

FÖRDOMSSTOFILEN

Popskolan presenterar en ny programpunkt: Fördomsstofilen. Din guide till användbara fördomar i vardagen. Idag: Gymnasieungdomar i lunchmatsal.

Vi äter ibland lunch på en restaurang där maten görs av blivande kockar och maten serveras av halvtaffliga servitörer som efter en termin eller två hittar säkerheten i servitöryrket. Krubbet hör till det bästa man kan hitta i staden som tjänstgör som Dalarnas residensdito. Det är ofta fullkomligt briljant. Utöver själva smakupplevelsen bjuds också till underhållning när vuxen ungdom gör entré i matsalen. Det är bättre än att gå på cirkus, I tell ya. FYI så är Fördomsstofilen generaliserande, allt annat än fördomsfri (fattas bara), aningen inskränkt samt tämligen osammanhängande. Som sig bör.

Analys Gymnasieungdomar i lunchmatsal:

Accesoarer: Keps. Företrädesvis bakvänd. Det tycks inte råda någon allmän mening bland just den här populationen att folk iklädda bakvänd kepa ser ut som idioter. Det är inte så att jag påstår att så är fallet, men de ser väl inte ut som några presumtiva nobelpristagare om man uttrycker sig som så. Man kan dock inte ta för osannolikt att de kommer bli fasligt bra på att spela hockey.

Flackande blick: Del av standardkitet. Kommentar överflödig.

Hasande steg: Förvisso också en del av standardutstyrseln för modern gymnasieungdom, men icke desto mindre ett karaktärsmärke av vikt.

Byxor: De döljer väl det de är till för att dölja. Ni fattar.

Frisyrer: En del ser ju ut att ha förståndet i behåll men överlag vette fan. För att inte framstå som en förvuxen frisyrmoralpredikant vill jag bara påpeka att jag har lika långt hår som Paul McCartney hade på 60-talet. Den rebelliske 40-åringen! Hrrm, ja, nu var det ju inte min frisyr som skulle analyseras. Full kredd till killen med redigt Dylan-burr i alla fall. Never goes out of style.

Jämförelse sent 80-tal, tidigt 90-tal kontra nutid: Samma struktur. Hockeyligan (eller andra idrottsutövare, fast utan keps), IT-geeks (de som programmerade basic, hade VGA-skärm och kunde spela snake på sin hem-PC), det coola folket (de som kunde bära upp en spräcklig skjorta som en boss), esteterna (de som är snygga kändisar på tv nowadays och har legat på trackslistan) och de töntiga lantisarna (de ser likadana ut idag som då. Som att se sig själv i spegeln).

Konklusion: Bara för att man kommer hasandes med flackande blick, byxor på halv stång och bakvänd keps behöver man inte vara lunchande gymnasieungdom. Det kan mycket väl vara 50 Cent som är i stan och signerar hörlurar.